Sura blickar, ett hjärnspöke?

Som nybliven mamma kan man ofta känna sig lite utsatt. Många mammor vittnar om folks som lägger sig i, kommer med ifrågasättande kommentarer och man kan känna sig utstirrad på stan. Visst förekommer det verkligen också! Jag har själv fått råd jag inte bett om och alla välmenta tankar ska man ändå inte kläcka ur sig.

Men jag satt häromdagen och funderade över att så många mammor som matar med flaska upplever att folk stirrar fördömande på dem. Vi har ju trots allt en norm i Sverige där de flesta ammar de första månaderna, och avvänjer under det andra halvåret. Ger man flaska i början liksom när man ammar längre än 1 år, så bryter man mot normen och det är lätt att känna sig utstirrad och ifrågasatt.

Dessutom har jag upplevt att det blivit mindre accepterat att amma öppet på stan numera jämfört med hur klimatet var när jag fick mitt första barn för 7 år sedan. Då såg man så gott som aldrig någon som ammade med en filt över barnets huvud, amning var inte konstigt som hymlades med, men idag har kraven på diskretion blivit lätt överdrivna. Det räcker inte med att vara normalt diskret när man lägger barnet till bröstet, helst ska man ha burka på sig när man ammar eller gå undan.

Jag satt hur som helst och ammade min 8 månaders bebis på Waynes coffee och läste tidningen, och funderade på det där. Jag tyckte att en kvinna stirrade lite surt och undrade om hon tyckte att jag ammade alltför öppet eller något. Just som kvinnan går förbi mitt bord för att hämta något är bebisen nöjd, jag stänger tröjan och min bebis ler stort och lyckligt och börjar studsa lite upp och ned i famnen.

Då ler kvinnan också stort och säger "Åh, vilken glad bebis! Men vad glad och mätt du blev när du fick lite mat!"

En vän till mig sa en gång att en bebis är som en storbilds-tv. De drar blickarna till sig. Finns det en bebis i rummet så kan man inte låta bli att titta på den.

Ibland ligger det inte alls något sur tanke bakom blickarna. Man blir nog helt enkelt lite utstirrad när man har en liten bebis i famnen. Det behöver inte ha något med vare sig flaskan eller bröstet att göra, folk kan nog ofta helt enkelt inte låta bli att titta när de ser en bebis.

Världens minsta bebis

Nu har vår lilla minibebis redan blivit 7 månader! Hon börjar kunna sitta lite utan stöd, börjar förflytta sig lite, jollrar, skrattar så hon kiknar när man skojar med henne och är glad och go. Men det har varit en ganska lång resa hit, och om jag jämför med syskonen i motsvarande ålder så var de lite tidigare motoriskt och framförallt större till storleken. Hon kan fortfarande ha plagg som jag köpte till Tindra när hon var 2 månader!

Hon har vuxit så det knakar och fått babyhull, hon har hoppat upp motsvarande mer än 3 kurvbredder under sina första 6 månader. Hon låg med sina drygt 2 kilo mer än 1 kurvbredd utanför understa standardsavvikelsen, helt utanför BVCs kurvsystem. De första månaderna frågade alla som såg henne om hon var prematur, eller så trodde de att hon var helt nyfödd efter några månader. Efter ett tag kände jag att jag började rabbla samma "liten för tiden" historia varje gång, och att den nästan började leva sitt eget liv. Sen började jag svara väldigt kort och nu har jag fått mer distans till den här tiden.



Jag hade ingen förvarning om att hon inte var normalstor, det var en chock när jag såg henne när hon föddes. Jag har skrivit en födelseberättelse när jag fortfarande var kvar i den första tidens gyllene skimmer. När veckorna gick efteråt så kom mer negativa minnen tillbaka upp till ytan igen, så funkar det i regel har jag förstått. Jag har träffat barnmorskorna jag haft ett bra samtal också efteråt så jag känner att jag bearbetat det nu.

Men det var rätt chockartat att det gick så fort - vilket antas bero just på att hon var så liten, särskilt som jag fött ett barn på över 4 kilo tidigare - och när jag satte mig upp och såg henne så låg hon på mage och skrek inte. Det första som slog mig var att hon var alldeles för liten och fruktansvärt mager. Hudfärgen var också mörk, och jag vet ju egentligen att så är det ju i regel med nyfödda, det är ju därför den Apgar poängen brukar vara 9-10-10 i bästa fall. Men så tänkte jag inte då, tanken som for genom mitt huvud var "Det här barnet har nog varit dött i flera veckor". Och det första jag säger när jag tar upp henne i famnen och ser att hon tittar på mig med pigga ögon är "Men lilla barn, du lever ju ändå!"

Jag hade oroat mig till och från för att hon sparkat relativt lite under graviditeten, men alltid blivit lugnad av att hjärtljuden var bra. Efteråt nu har jag förstått att hon troligtvis inte orkat sparka så mycket för att något inte fungerat riktigt med näringstillförseln i magen. Hon har fått spara på krafterna. Det har gjort lite ont att tänka på, men nu börjar jag få distans. Hon växer och mår bra.



Det ställde livet på ända att få ett "liten för tiden"-barn. Jag tyckte att jag var ganska lugn och trygg ändå i min föräldraroll och hade ett gott självförtroende när det gällde amning. Trots att jag har så mycket amningsvana och kan en hel del om amning, så klarade jag inte ens av att lägga till henne själv när hon var nyfödd. Det kändes lite fånigt och jag skrattade lite generat efter en stunds misslyckade försök och sa att "jag borde ju kunna det här". Men hon var som en liten fågelunge och jag fick ta hjälp av barnmorskorna som tillslut lyckades få henne att ta tag om bröstet. Min kloka make påpekade att babyn faktiskt tillskillnad från mig inte hade ammat tidigare och vare sig läst några böcker eller gått några kurser, det var okej att det var svårt.




De första dygnen pumpade jag ur lite råmjölk och gav med tesked för att hon skulle bli piggare och orka amma bättre. Barnläkaren som kom på hembesök utbrast först förvånat "Men var hon prematur!?" Sedan sa han några värmande ord som jag burit med mig om att det välja hemfödsel var det bästa vi kunat göra för henne. Det är lite lustigt egentligen, för hade jag vetat att hon var så liten hade jag nog inte vågat föda hemma, dessutom hade vi nog knappast fått det godkänt av landstinget heller, det bör ha setts som en riskfaktor. Men barnläkaren ansåg att det var en snällare bakterieflora samt en fördel att hon nu var helammad från födseln. På sjukhuset skulle hon ha tillmatats med ersättning rutinmässigt pga födelsevikten, vare sig hon behövde det eller inte. Möjligen hade vi kunnat avböja det om de hade stuckit henne ofta för att kolla blodsockret med jämna mellanrum. Det är mitt tredje barn och jag höll bra observation ändå på att hon inte blev slö och tillmatade med urpumpad råmjölk istället.

Jag litade på att jag skulle fixa att få upp henne i vikt själv, men det var betydligt jobbigare och mer krävande än att få normalstora barn som jag fått tidigare. Mina stora tjejer kunde vara nöjda med att ligga själva en stund redan när de var nyfödda, och sov flera timmar i en liten korg på dagarna. Det är tur att jag var inställd på att amma mycket och att bära - men med en mini-bebis har det varit i en helt annan omfattning!

Amningen tog mycket mer tid, jag ammade jämt i början - och då menar jag nästan bokstavligen, jag växlade sida bara då och då under hennes vakna timmar. Hon var så vansinnigt hungrig! Men hon har kommit ikapp fint, så jag har ju fått lön för mödan. Nu är hon nästan knubbig till och med, nöjd och glad och kan till och med somna själv i babysittern liksom i vagnen. Så var det inte när hon var mindre, de första månaderna gallskrek hon när jag la ned henne för att gå på toa. Hon sov bra i sjalen och i famnen, men ingen annanstans. Hon satt i sjalen nästan jämt inomhus i vintras, när hon inte låg vid bröstet.

Mina stora barn bar jag mest på promenader istället för vagn, eller som komplement till vagn. Lillasyrran har suttit i sjalen när jag lagat mat, ätit, bakat, tvättat, diskat (inte optimal böj/vrid rörelse att rekommendera för ryggen egentligen, jag får utfärda en liten varning ;-)), så det är tur att jag var sjal-van.

Det jobbigaste har egentligen varit oron. Jag vågade knappt ta ut henne bland folk de första månaderna. Särskilt inte med all vinterkräksjuka som gick, hon var så hemskt mager och hade ju inget alls att ta av. Minsta utflykt kändes som en polarexpedition! Så kände jag aldrig med första eller andra barnet. Hade det varit mitt första barn hade jag väl varit ännu oroligare, nu har jag känt en förtröstan ändå i att hon gick upp så bra i vikt redan den första veckan och jag har ju haft 6,5 års erfarenhet av att vara förälder att vila i. Men vintern och våren liksom bara försvann i en bebisbubbla, det var först till sommaren som jag kände att min föräldraledighet riktigt hade börjat. Jag är väldigt glad nu att jag planerat att vara hemma länge nu.

Det har varit ett tufft första halvår. Jag känner att jag liksom gått i ide och inte kom ut förrän nu i somras. Men hallå världen, nu kommer vi! :-)

Hur jämställt är det med amningsförbud?

Amning och jämställdhet är en fråga som kommer upp med jämna mellanrum. Nu senast i de fejkade samtalen till flera rådgivare Amningshjälpen under veckan som gick.

Jag passar på att puffa för en blogg jag skrev på temat för Nära Föräldrar sajtens räkning för några år sedan. Texten finns här.

Jag undrar på vilket sätt det ökar jämställdheten att pappan i Metrobloggens fejkade samtal vill tvinga sin fru att sluta amma mot hennes vilja? Är det verkligen ett feministiskt framsteg att män tar makten över om, hur och när kvinnor ammar? Hur då?

Makten över amningen handlar inte bara om friheten att välja att inte amma, utan i lika höggrad om rätten att få amma om man vill. En grundläggande feministisk fråga är rätten till sin kropp också när det gäller amning, rätten till ett kompetent amningsstöd och friheten att få amma på det sätt man själv trivs med, när man behöver och när barnet vill komma till bröstet oavsett var man råkar befinna sig. Inte låst och bunden till hemmet för att amning ute på stan plötsligt har börjat ses som stötande efter att ha varit accepterat under 80- och 90-talen.

Makten över kvinnans kropp och valet att amma eller inte bör i ett jämställt samhälle ligga hos kvinnorna. Inte hos kvinnans partner.

Om föräldrarna har mycket svårt att komma överrens om hur de ska dela upp föräldraledigheten mellan sig så är nog familjerådgivning att rekommendera. Avvänjning har inte så mycket med frågan att göra i sig egentligen. Visst är det svårt att börja lugnt utan stress med smakportioner vid 6 månader om mamman planerar att börja arbeta just då, i så fall måste barnet vara uppe i större mängder mat innan dess. Eller så får man lösa det genom att pumpa ur mjölk i förväg som pappan kan ge när mamman är på arbetet. Man har även i hela EU rätt att ta raster under arbetsdagen för att amma, så den möjligheten finns också om pappan har möjlighet att komma förbi med barnet någon gång under dagen. Jag känner minst en mamma som har gjort så eftersom barnet inte åt så mycket mat alls ännu när hon började arbeta efter 7 månader.

Men bortsett från detta är amning inget hinder att dela på föräldraledigheten. Man kan arbeta och amma på sin fritid, det går faktiskt alldeles utmärkt! Tro mig, jag vet. Man kan behöva ställa klockan lite tidigare för att amma i sängen innan man går upp och äter frukost, och sen kan man amma i soffan när man kommer hem på eftermiddagen. Man behöver inte vara hemma dygnet runt för att kunna delamma så länge man själv och barnet trivs med.

Att som Metrobloggen ställa frågan "vad är viktigast, jämställdhet eller amning?" är kanske intressant som en värderingsövning. Men det har inte särskilt mycket med verklighetens problemställningar att göra. Faktum är att ett jämställt förhållande ökar chansen att mamman får det stöd såväl praktiskt som känslomässigt att få en fungerande amning.

Den grupp kvinnor som ammar i störst utsträckning och som ammar längst tid i Sverige idag är akademiker. Samma grupp som i störst utsträckning gör karriär och delar mest på föräldraledigheten. Jag tror inte att det är någon slump och inte heller att det ligger någon motsägelse i det. Det är kanske vi som har bäst självförtroende och vågar ställa mer krav, inte ensam drar det tyngsta lasset i hemmet, och vågar stå på oss mer när det gäller att ta plats och inte vara rädd att bryta normer? Som står på oss - och inte låter någon annan göra det?

Jag vill amma och jag trivs med att amma, och jag förväntar mig att min partner respekterar mig och mitt beslut och stöttar mig i det. Hade jag valt att lägga ned amningen hade jag förväntat mig att han hade stöttat mig i det också. Dessutom har jag tid att amma eftersom han inte förväntar sig att jag ska ägna min föräldraledighet främst åt vård av frisk man i hemmet utan åt barnen.

Busringare till Amningshjälpen

En par lustigkurrar har ägnat veckan åt att busringa till amningsrådgivare över halva Sverige.

Jag är medlem i Amningshjälpen sedan hösten 2002. Jag är aktiv i föreningen men av olika anledningar har det inte blivit av att jag blivit hjälpmamma/amningsrådgivare. För mig är det ett viktigt nätverk, att lära mig av de som kan så mycket mer än jag om både amning och amningsstöd, en plats att utvecklas, att hitta nya vänner och mycket mycket mer. En orsak är att jag känt mig lite tveksam till om jag orkar bli amningsrådgivare är om jag vågar eller känner mig riktigt bekväm med att ta emot telefonsamtal hemma på fritiden.

Vad de verkar ha missat är nämligen att Amningshjälpen inte är någon myndighet som lever på skattemedel, utan består medlemmar som valt att engagera sig gratis för att man vill ge av sin tid och kunskap för att kunna hjälpa andra mammor med det mamman vill ha stöd i.

När man ringer till Amningshjälpen möter man personer som ställer upp och tar emot telefonsamtalen i sina hem på sin fritid utan någon ekonomisk ersättning. När de ringer sina fejkade samtal med suspekta frågor ringer de alltså hem till någon och gör anspråk på dennes kraft och tid. Tid och kraft som hade kunnat ägnas åt att hjälpa mammor som verkligen behöver och vill ha hjälp på riktigt!

Där brister det i respekten för andras arbete och den tid hjälpmammor ger från sin fritid och familj när de tar emot samtal i sitt hem för att stötta och hjälpa andra mammor.

Till alla engagerade hjälpmammor: Ni gör ett fantastiskt jobb!

Avslutnings en mer positiv bild av amning än den som förmedlas i Metrobloggen. ;-)

Amning är inte plikt och präktigt - man ska amma för att - OM - man tycker att det är kul, mysigt, praktiskt och avkopplande! Jag ammar medan jag bloggar nu tex - efter tre barn är man en hejare på pekfingervalsen med vänster hand!



Och så här glad blev hon förresten sen efter lite "tuttis" :-):

The Constant Gardener

visades på SVT häromkvällen.

Det fick mig att tänka på de amningsberättelser i litteraturen som Amningsbloggen har lyft fram i sommar.

The Constant Gardener innehåller den starkaste och mest rörande bild av amning jag sett i en film. Rachel Weisz karaktär har just förlorat sitt eget barn. Hon sitter trött men samlad, i en säng på ett slitet afrikanskt sjukhus och ammar en nyfödd svart bebis.

Det är en kärlekshandling som krossar flera tabun. Att amma en annan kvinnas barn, och dessutom ett barn med annan hudfärg.

Det är vackert och outsägligt sorgligt.

Råttor - bara i sagornas värld?

Häromdagen väljde jag för en överkörd råtta på vägen hem med ett något äcklat utrop. Jag är lite rädd för råttor om sanningen ska fram.

Tindra utropar då förvånat från baksätet:

- Mamma, men finns det råttor på riktigt!?

Hon trodde att det hörde till samma kategori som vampyrer, häxor och andra monster. :-)

Jag skulle nog önska att så var fallet, men tyvärr inte. ;-)

Jag har annars börjat läsa John Ajvide Lindkvists novellsamling "Pappersväggar". Jag tyckte mycket om "Människohamn". Kärleken till ett barn och det förlorade barnet är återkommande teman i hans författarskap som berör mig djupt. Jag har inte kommit så långt i boken ännu, men jag gillade den första novellen på temat troll och bortbytingar.

Lustigt nog kände jag en känsla av lättnad över att jag nästan alltid har min bebis nära, i sjalen, famnen eller inom synhåll på dagen, och tätt intill på natten. Här kan inget troll kartlägga mina vanor inte, och planlägga ett byte! Men sen insåg jag att det knappast var något jag behöver oroa mig för. Egentligen.

För det är väl inte med trollen som med råttorna, inte finns de väl på riktigt? ;-)


Irmeli i trollskogen på Öland, utom räckhåll för både råttor och troll

Anton på Skansen?

Vi var på Aquaria häromdagen, inte så stort men ganska trevligt. Jag sitter med barnen på en bänk i solen utanför Skansen och väntar på att maken hämtar bilen som vi parkerat längre bort.

Min äldsta dotter ser fundersam ut, och så säger hon :

- Mamma, varför kallas det egentligen "Anton på Skansen"?

Lillasyster 6 månader!

Idag blir lillasyster Irmeli 6 månader! Hurra hurra! Vi ska fira med grillning och tårta i kväll.

Det känns på ett sätt som att det var ganska nyss hon föddes, det har gått så otroligt fort att det känns lite vemodigt också. Troligtvis mitt sista barn, vi har egentligen inte planerat för fler. Men jag är inte redo att hugga det riktigt i sten, även om tre egentligen är precis lagom.

Vi svängde förbi BVC på väg till badstranden för en snabb kontrollvägning - 6565 gram landade vågen på. Det är närapå en tredubbling av den låga födelsevikten på blygsamma 2290 gram. Det känns jätteskönt att hon vuxit till sig så bra!

I väntan på svininfluensan ...

Jag blev skitskraj när jag läste DN idag att det man fruktar mest är "andra vågen", att den muterar till en dödlig form OCH sen räknar upp pandemier som funkat exakt så! :-o Spanska sjukan tex!

Jag har just läst/lyssnat på en bok av Dennis Lehane om bl a Spanska sjukan i Boston runt 1:a världskriget, så det skrämde upp mig rejält. Jag längtar efter vaccinet!

Appropå det är Lehane min nya favorit! :-) Konstigt att jag inte läst honom tidigare - fast bra för det var ju roligt att upptäcka honom nu! Tyvärr är jag redan inne på den sista jag hittat på svenska nu, Mystic River/Rött regn. Också riktigt bra hittills.

Jag såg allsången igår - ja ni ser, Medelsvensson trots allt - och kände mig lite träffad av Marcus Birros släng åt hatande bloggare - himla bra var han förövrigt! Jag kanske skulle skriva mer om vad jag älskar, inte bara när det är något jag retat mig på. :-)

Ljudböcker är en passion jag har, jag är lätt beroende! Allt blir så mycket roligare med en bra ljudbok när man diskar, bakar, tvättar, promenerar, åker tåg ...

Så varför är jag nu egentligen så kritisk till napp?

Jag hör till de som är lite kritisk till napp.

Jag ser det som substitut som ammade barn egentligen inte behöver - eller som Tomas Ljungberg skrev ungefär - att den utbredda användningen av övergångsobjekt och sugsubstitut i vår del av världen är ett tecken på att barn inte fått så mycket av det de behöver mest - sina föräldrar! Provocerande kanske, men mycket tänkvärt. Det var som en väckarklocka när jag läste hans lilla häfte första gången.

Visst kan jag se att det kan fylla funktioner i vissa lägen också - jag är ingen fundamentalist även om jag har också en alternativ sida under min Medelsvensson fasad. ;-) Det verkar klart vettigt att ge napp för att få en lugn stund om man som min vänninna har fött 3 barn på tre år, ingen i familjen mår ju bättre av att man bränner ut sig totalt!

Men jag fick mig en tankeställare när min äldsta flicka var bebis och jag läste om en kanadensisk studie om tröst där de lottat vilka barn som skulle få napp och vilka som inte fick det. Det något överraskande resultatet blev att den grupp som hade napp under de första 6 månaderna skrek förvånansvärt mycket längre tid per dygn än den grupp inte fått napp utan enbart tröstades på andra sätt. Efter 6 månader var det ingen större skillnad mellan grupperna.

Nappens grundläggande funktion skulle jag vilja säga är just att dra ut på tiden mellan amningarna. Det rimmar lite illa med begreppet "fri amning". Jag tycker att man ska ta med det i beräkningen och göra ett medvetet val om man vill ge napp eller inte ge napp. Idag är napp mycket av ett tillbehör som man liksom "ska ha". Är amning inte så viktigt för mamman är det nog skönt att ge napp, och inget fel i det i sig!

För mig var napp något jag gav för att amningen fungerade dåligt, var smärtsam och det var en lättnad att min bebis kunde nöja sig med nappen när bröstvårtorna var såriga. Men med nappen fungerade amningen ännu sämre. Hon ammades för sällan, var för "snäll" och nöjde sig med nappen när hon hade behövt mer mjölk. Efter ett par dagar upptäckte vi att hon rasat flera hundra gram i vikt, och det var en otäck upplevelse. Därefter följde flera veckors kämpade att få en fungerande helamning trots allt, men när det äntligen fungerade var jag så trött att jag ville ge napp ändå, fast med större försiktighet den här gången.

Jag kände efter det att jag inte ville ge napp till nästa barn, och även om det var lite ovant att klara sig utan napp i början så kändes det självklart med tiden. Som jag känner det så skulle jag ge Irmeli napp nu så är det enbart för att slippa ge bröstet och för att slippa ha henne i famnen, och det känns liksom i grunden fel för mig. För ammar jag eller bär jag, eller bara tar upp henne så blir hon ju så nöjd. Möjligen skulle jag ge det i bilen.

När mitt första barn väl vant sig vid napp kunde hon inte somna utan. Det blev jättesvårt att sluta med och lite ångestladdat. Hon var över 6 år innan hon äntligen klarade att somna utan nappen! Vi försökte många gånger, men det kändes fel att hon blev så ledsen och stressad när hon inte alls klarade att somna och timmarna bara gick. Efter att ha diskuterat det med hennes tandläkare som konstaterade att det inte fanns någon påverkan på bettet så lät vi henne ha nappen kvar vid insomnandet och ryckte den så fort hon sov. Lillasyrran som är 2 år yngre slutade amma självmant utan några substitut alls medan storasyster fortfarande hade napp. Då bestämde jag mig för att inte ge napp till nya babyn heller, trots att det känts praktiskt med napp ibland också.

Jag kan känna att det är en frihet att slippa napparna. Kanske är jag för idealistisk ibland, och jag kan tänka i vissa ögonblick att jag gör det för svårt för mig. Delvis är det att jag är rädd att det ska störa amningen, men det är nog också någonting lite mer "civilisationskritiskt" kanske som jag har svårare att sätta ord på. Att det inte är ursprungligt. Vilket mycket annat inte heller är förstås i vår högteknologiska värld! Ta bara alla elektronikprylar jag ändå gillar. Men det här är så direkt i samspelet mellan mig och babyn ändå.

Och jämför jag med Juni som haft napp länge och Tindra som aldrig haft det blir det också tydligt att vi svarat på olika sätt på deras signaler - Juni fick napp för att inte gråta i vagnen, medan Tindra togs upp i stället om hon grät i vagn och bars i sele eller sjal, så blev hon nöjd. Jag trivdes väl aldrig riktigt med att Juni hade napp. I lägen när jag hade för vana att ge Juni napp var Tindra nöjd ändå, dessutom var Juni knappast särskilt nöjd med napp i bilen heller när jag tänker efter. Jag fick ha 6-8 nappar som jag ploppade in en efter en, för hon spottade ändå ut dem och skrek efter en stund, så det funkade knappast egentligen. Jag tror att det mer blir en vana, och samtidigt kan jag se i efterhand att amningsfrekvensen och amningslängden skilde sig åt ganska mycket, även om det gick bra också att både amma och använda napp.