måndag, september 09, 2013

Minous födelse

För tre månader sedan föddes vårt fjärde barn, en liten flicka till! Planerat hemma, vår andra hemfödsel. Efter en tuff graviditet med hyperemesis och ischias så känns det underbart att hon äntligen är här nu!

Eftersom två av storasystrarna fötts minst en vecka före beräknat datum så hade jag förväntningar på att föda tidigare även denna gång. Jag hade lite förvärkar redan på fredagen och var osäker på om värkarna skulle börja då. Men helgen förflöt utan att något hände. När det beräknade förlossningsdatumet infann sig på måndagen gick de stora barnen till skolan, jag skjutsade fyraåringen till förskolan och åkte hem och vilade.

Under dagen hade jag diffusa förkänningar av att något var på gång i kroppen. Något som liknande mensvärk, orolig i magen, en känsla av att det närmade sig. Vid lunchtid skickade jag ett sms till en av barnmorskorna och uppdaterade att inget var på gång just nu, men att det kändes som att det kunde bli vilken dag som helst nu. Mest kändes det tryggt att hålla kontakten.

Mina tidigare födslar har alla gått relativt fort, och eftersom tredje barnet var ute redan 5 minuter innan barnmorskan kom hit så var jag lite orolig. Det blev inte riktigt den lugna trygga hemförlossning som jag hade drömt om. Jag klarade själva födseln ganska bra trots att vi inte varit beredda på att föda oassisterat, men barnet skrek inte direkt och låg tillsynes livlös med ansiktet ned i madrassen. Trots att hon var fullgången var hon liten som en prematur och min första tanke var att hon hade varit död inne i magen. Först när jag lyft upp henne i famnen såg jag att hon levde och andades. Men näringstillförseln i magen verkade inte riktigt ha fungerat. Nu är hon en frisk och normalstor fyraåring, och vi har gjort extra ultraljud och sett att bebisen i magen växte normalt den här gången. Men jag var mer orolig nu, både för att föda ensam igen, för själva smärtan och det lätt chockartade när det går så fort.

Känningarna tilltog under dagen. Jag hade någon sorts förvärkar och behövde gå på toa hela tiden. Blev alltmer övertygad om att det var någon sorts latensfas ändå.

Kvart i fyra, när det egentligen var hög tid att hämta fyraåringen, kände jag att jag inte vågade köra till förskolan som ligger några kilometer bort. Jag ringde hem maken tidigare från jobbet och meddelade förskolepersonalen att vi blev lite sena. Så min man Johan hämtade dottern, kom hem och lagade mat. Det kändes tryggt att ha honom hemma.

Vi åt middag vid 18 och då hade jag diffusa sammandragningar som på något sätt gjorde lite ont, men jag inte kände igen som välbekanta värkar. De kom tätt, var tredje till femte minut, men alla mina födslar har börjat med täta värkar från start. Jag kände mig osäker nu, eftersom det kändes inte som det gjort tidigare födslar, men jag bad ändå min man att köra barnen till min mamma, för säkerhets skull så att jag kunde slappna av bättre. Någonting händer ändå i kroppen nu, tänkte jag. Startar det inte nu, så gör det kanske det i natt?

Jag ringde och pratade med barnmorskan Ann medan han lämnade barnen. Hon meddelade att hon hade väskan packad i bilen, hade pratat med den andra barnmorskan Helena och de var klara att åka så fort jag ville. Jag var lite nervös och frågade om kvaddlar och kom fram till att jag ville testa det igen. Vi bestämde att jag skulle återkomma när värkarna startat på riktigt, om det nu blev om tio minuter, två timmar eller nästa dag. Vi pratade en ganska lång stund, klockan var 18.50 när jag lade på och då hade Johan kommit tillbaka igen.

Kort därefter kom en första riktig värk! Jag tänkte att nu blir det bebis före midnatt ändå. På utsatt datum och allt! Efter den var det mest förvärkar igen ett tag, men efter en stund tyckte jag att värkarna hade startat på riktigt.

19.30 ringde jag Ann igen och ville att de skulle komma direkt. Det gjorde fortfarande inte mer ont än att jag kunde fortsätta prata med henne när det kom en värk, men jag ville att de skulle åka direkt för säkerhets skull. Det kändes tryggare för mig, med tanke på hur det blev förra gången. Vi pratade knappt en minut, hon sa direkt att vi åker nu båda två!

Det var inte en minut för tidigt. Efter det drog det plötsligt på för fullt! Jag kände liksom "men hjälp, ska det bli så här jobbigt redan nu?!" och tänkte redan då att det här kommer att gå fort! Jag bad maken att ordna olika saker: madrass, dricka, sugrör, värma vetekuddar osv. Men så fort han gick för att hämta något kom nya smärtsamma värkar som jag inte klarade ensam och jag ropade tillbaka honom igen.

Som tur är kom Helena hit snabbt. Åh vilken lättnad att se henne komma småspringande genom köksfönstret! Vi gick upp på övervåningen och jag står under några värkar och lutar mig mot en låg bokhylla i den övre hallen, där också vårt tredje barn fötts på madrassen på golvet. Jag vet inte om det är oro från den födseln som kommer upp, men jag tänker på att bebisen inte brukar sparka så mycket och vill höra på hjärtljuden. Helena försöker med dopton men värkarna kommer starkt och tätt och det är svårt att komma åt att lyssna. De masserar min rygg, håller varm vetekudde under magen, ger mig saft och stöttar.

20.04 går vattnet vilket också gör mig lite förvirrad. Tidigare födslar har det gått först när jag varit fullt öppen. Vi konstaterar att det kommer att gå fort och jag tycker inte det känns som någon riktig mening med att sätta akupunktur eller kvaddlar nu ändå. Jag lägger mig ned på sidan på madrassen medan de torkar upp vattnet från parketten. Efter det blir det riktigt jobbigt och jag får lite panik och skriker ganska mycket under värkarna. De försöker hjälpa mig att andas och ljuda, hitta bättre lägre ljud. Hålla paniken borta.

Ann kommer också och är med de sista 10-15 minuterna. Helena berättar att jag behöver få lyssna på hjärtat, men jag klarar inte att ändra ställning så att Ann riktigt kan komma åt. De försäkrar mig om att bebisen mår bra och att det kommer att gå fort nu. "Hur fort?" vill jag otåligt veta, men det kan förstås ingen svara på.

Det känns som en evighet, att det aldrig ska ta slut, jag får för mig att jag inte kommer klara att krysta ut henne, allt gör jätteont. Jag säger, eller om jag skriker, att det känns tusen gånger svårare än när jag krystade ut tredje barnet helt ensam och hade full kontroll. Varför är det så svårt nu? Jag krystar i sidoläge på madrassen som jag tänkt. De två äldsta döttrarna födde jag på pall, men det improviserade sidoläget kändes så bra med trean att jag vill prova det igen. Johan och Helena masserar, låter mig krama deras händer och matar mig med saft. Ann håller emot för att jag inte ska brista och är beredd att ta emot barnet.

Sedan bokstavligen flyger bebisen ut i en helt osannolik båge snett framåt, uppåt mellan mina ben och landar framför mig på golvet, utanför madrassen. Hal som en ål. En räserbebis! Jag är så lättad att det är över! Barnmorskorna lyfter upp henne till mig på madrassen och noterar tiden.

20.24! Och jag kan inte fatta att det bara gått 20 minuter från att vattnet gick tills hon var ute. Att hon föddes mindre än en timme efter att jag trott att jag bett barnmorskorna att komma extra tidigt. Jag upplevde det ju som en evighet, men det måste ha varit för att det gick så fort att jag inte riktigt hängde med. En märklig känsla.

Jag är rätt slut och ligger bara och håller henne tätt intill mig och hämtar andan en stund innan jag orkar titta på henne mer. En helt rosa perfekt medelstor bebis med mycket hår. Jag hade bett att de skulle stoppa mig ifall jag plötsligt ville gå upp och duscha eller flytta på mig för snart, eftersom jag fick blodtrycksfall förra gången, med yrsel, illamående och frossa. Nu ligger jag kvar med lillan på madrassen i mer än en timme och får dricka saft och smoothie, hon ammar och de syr ett stygn. 50 cm lång, 3580 gram. 34 i huvudmått, mäter barnmorskorna. Född på beräknat förlossningsdatum med överraskande punktlighet. Vi sms:ar bilder till storasystrarna som tycker att hon är söt. Efter en hel timme fick min man klippa navelsträngen. Det är lugnt och skönt och både jag och bebisen mår så bra efteråt!

Jag känner att det var helt rätt beslut att föda hemma, inte behöva förflytta mig någonstans när det gick så fort. Visst var det intensivt och jag fick panik en stund, men det var ändå en bra upplevelse. Fysiskt sett var den fjärde födseln mer smärtsam och tuffare än den tredje, men sammantaget en tryggare upplevelse. Förra gången var jag lättad att jag inte födde i bilen och slapp sjukhusrutiner, neonatal och rutinmässig tillmatning med mitt tillväxthämmade barn, men jag var skärrad och kände mig lite övergiven när ingen förstod hur bråttom det var. Den här gången fanns alla där för mig och stöttade. Jag är glad och tacksam att barnmorskorna hann hit så snabbt. Det kändes tryggt med både Helena, Ann och min man som alla var väldigt nära, höll händer, vetekuddar, masserade, höll emot, stöttade och lugnade, andades och ljudade. Att jag och bebisen mådde så bra efteråt, att amningen funkade direkt.

Det känns underbart att hon är här nu! Hon är helt perfekt, pigg och ammar som om hon inte gjort annat. Ljuvlig och så otroligt lik sina systrar. De är jätteförtjusta i henne, stolta och tycker att hon är så fin.

Det känns som ett bra och fint avslut på barnafödandet.










söndag, september 08, 2013

Jag har fyllt 40...

... Och jag fick den här fina buketten och den här fantastiska ungen! :-)







tisdag, maj 21, 2013

Negativt och dålig research om minskad amning på Ekot

Ekot rapporterar i år igen om amningen som stadigt fortsätter att minska för varje år.

Nu är andelen barn som fortfarande ammas vid 12 månader nere på bara 16 %. Vid 6 månader ammas knappt 63% helt eller delvis (födda 2010) . 10 år tidigare ammades drygt 72 % av barnen vid samma ålder. (barn födda 2000) Amningen vid 6 månader har minskat med över 9 procentenheter!

Tyvärr är reportaget en besvikelse.

En bra analys av bakomliggande orsaker saknas, och inte ens grundläggande fakta lyckas de få rätt. Det påstås bland annat att det i vårt grannland Norge skulle rekommenderas att amma enbart utan något tillskott av fast föda i ett helt år! Det är bakgrundsfakta som både borde varit mycket lätt att kontrollera och så pass extremt att det borde fått reportern att haja till och fundera över om uppgiften verkligen är rimlig. I Norge gäller helamning i 6 månader i enlighet med WHO's riktlinjer, precis som i Sverige. I både Norge och Sverige rekommenderas sedan fortsatt delamning tills barnet är 1 år eller äldre.


Det enda vi får är två mammors mycket subjektiva upplevelser av att amma respektive att inte amma. Mammornas olika påståenden presenteras dessutom oemotsagda som sanningar, utan några uppföljande kommentarer. Detta gäller både mamman som fortfarande ammar sin 1-åring och trivs med det, som påstår att attityderna mot amning i Sverige är så negativa att hon omöjligt skulle kunna amma på en restaurang i Sverige. Väldigt ledsamt att hon känner så, men hon är kanske knappast representativ för majoriteten av mammor som ammar ändå. Det kunde ha lyfts fram att man trots allt ser svenska kvinnor som ammar på kaféer och restauranger, även om hon har en poäng i att Norge verkar vara ett mer amningsvänligt land.

Dålig research är också att påstå att BVC inte får informera om ersättning för att Sverige skrivit under WHO-koden som reglerar marknadsföring av ersättning och nappflaskor. Inget kunde vara mer fel. Tvärtom  ålägger koden vården att stå för just den informationen som ska vara saklig och opartisk! För att inte lägga det i händerna på vinsthungriga företag.

Det får också stå helt oemotsagt när en av mammorna säger att det inte är sant att amning skulle vara bättre för immunförsvaret än ersättning. Hon hävdar att det inte är någon skillnad, och att någon på BVC bekräftat det. "Det är inget fel på mitt immunförsvar", anför hon som bevis, eftersom hon själv är uppfödd på ersättning för 30 år sedan. Man missar att det är lite mer komplicerat än så. Det är ingen som menat att hon skulle fått men för livet av att växa upp på ersättning! Men ser vi på stora grupper och jämför tusen ammade spädbarn med tusen inte ammade spädbarn så ser man att det statistiskt sett är t ex fler övre luftvägsinfektioner, tarminfektioner,  öroninflammationer inom den inte ammade gruppen jämfört med inom den ammade gruppen. Det betyder inte alla ammade barn alltid är friska och alla barn som inte ammats alltid är sjuka. Det betyder inte att allt står och faller med amningen, eller att ersättning skulle vara dåligt. Det betyder bara att amning trots allt har en effekt som man inte bara kan vifta bort för att det skulle vara orättvist att alla inte kan amma.

Vad trodde de två mammorna då att minskningen beror på? Mamman som valt att flaskmata tror att det beror på att det finns så bra alternativ idag, att ersättningarna är så bra att amning blivit onödigt. För henne var det också tungt vägande att kunna dela på matningarna med mannen.

Den ammande mamman menade att i Norge var det mer prestige i att amma och att attityden var att man ska fortsätta även när det inte funkar. Här saknar jag verkligen analysen! "När det inte funkar" - det är långt ifrån så enkelt att det antingen funkar eller inte, som vore det ett lotteri. Varför inte istället i programmet undersöka frågan "VARFÖR det inte funkar?" Och vilken hjälp man får för att LÖSA det som inte funkar så att det börjar funka bra istället? Och ställ frågan till forskare, amningsexperter, representanter för vården också, eller någon annan som kan sitta på mer svar, än enbart till två stycken nyblivna mammor.

Vad får man för stöd i amningsstarten? I dessa BB kristider blir allt som inte är direkt akut nedprioriterat. Barnmorskorna har bland annat rapporterat om hur de tvingats prioritera bort att stötta nyförlösta mammor med en optimal amningsstart på förlossningen, för de har flera andra kvinnor i aktivt värkarbete samtidigt. Redan där kan en dålig start lägga en grund för komplikationer, svårt att ta bröstet, dåligt tag, sår, inkörsport till svamp och bakterier. Problem som vi ser att mammor sedan inte får hjälp med! Kompetensen på BVC varierar alltför kraftigt och Amningsmottagningarna skärs ned i hela tiden.

Mamman som lagt ned amningen tidigt påstår som vore det normalt att den första dagarna ju ÄR jobbiga för att "då gör det ju ont och det blir sår". Som att det vore normalt och något som hör till som man ska acceptera. Här har vi ett kunskapsproblem. Sår och smärta tycker jag att man ska vara observant på, korrigera läge och tag, och se upp så att det inte leder till bröstkomplikationer. Det är långt ifrån självklart att  nyblivna mammor ska uppleva smärta och sår i samband med amningen! Här har vi ett problem.

Intressant är hur hon genomgående refererade till amningen som enbart "mat". Att mata, dela på ansvaret för maten, vill hon verkligen äta nu igen. Mamman beskriver hur hon kände en stor osäkerhet och stress kring om barnet verkligen kunde vara hungrig nu igen. Det blev till ett stort problem för henne, tillslut kände hon att situationen var ohållbar och lade ned amningen. Och då pratade hon om barnets första levnadsveckor.

Jag förstår att hon inte trivdes med att amma, och tycker det är bra om hon trivs med att flaskmata. Jag tycker inte att det är fel att välja bort en amning som man vantrivs med! Det är inte det jag vill kritisera. Men om vi lyfter frågan från individnivån, så ser jag ett informationsproblem här. Att amma ofta är ett friskt och normalt amningsmönster för en liten bebis! Inte minst den första tiden!

När mammor känner oro, stress och osäkerhet över att deras nyfödda vill ligga vid bröstet och synen på amning reduceras helt till att handla om "matning" så har vården, mödravården, BB, BVC, samhället, och vi i Amningshjälpen måste jag nog tyvärr också lägga till, misslyckats rejält med att få ut information och kunskap om amning till nyblivna föräldrar. Att blivande föräldrar har felaktiga föreställningar och orealistiska förväntningar på att amning med en nyfödd baby ska vara som måltider med 3-4 timmars mellanrum än idag ger dåliga förutsättningar att både få igång en fungerande helamning och att tolka och förstå det nyfödda barnets signaler. Det skapar en massa onödig stress och oro, och kan nog både göra att man upplever livet med en nyfödd som jobbigare än man hade gjort om man haft en mer realistisk förväntning på hur mycket tid  amningen tar i början, och att man missar det man borde oroa sig mer över. Jag behöver bara gå till mig själv  när jag fick mitt första barn och min dundertabbe att ge napp för min 2 veckors bebis "stora sugbehov". Hon var så nöjd och snäll med nappen - och rasade flera hundra gram i vikt på 3-4 dygn!

Det är om barnet är trött, slö och inte vill suga man ska bli osäker och oroa sig. Ringa tillbaka till BB! Hålla koll och räkna kissblöjor - inte räkna amningstillfällen. Att barnet vill ligga vid bröstet borde ses som något självklart och något som bör uppmuntras. Funderingar på om barnet verkligen kan vara hungrig igen borde förpassas tillbaka till 50-talet igen.

Reportaget lämnar lyssnaren med - förutom en trave rena slarviga faktamissar - en känsla av att amning är något svårt, jobbigt, sårigt och smärtsamt, håller kvinnorna till hemmet, inte är okej på restauranger, ojämställt och osäkert.

Inte så konstigt kanske att amningen minskar?

onsdag, april 10, 2013

Höggravid. Och tjock.


Eftersom mitt senaste barn var litet för tiden har jag varit lättad att magen är större den här gången. <3 Jag tar det nog som en komplimang när nån säger att magen är stor, och blev skitnojjig när en kompis sa att den var ganska "nätt" häromdagen.

Men när jag mätte magen hos bm igår verkade de lite oroliga för att kurvan stack iväg uppåt. Det var inte så kul. Jag blev stressad, knäppt! När jag fått tid för tillväxt ultraljud för att kolla att bebisen inte är tillväxt hämmad nu igen - och sen skrämmer de upp mig och tycker att det borde kollas att den inte blir för stor istället.

Så ska jag vara rädd att den är för liten och för stor på samma gång!?!?! Det blev jag i alla fall då. :( Fast nu är det klart och kollat, den är lite över medel men kommer inte vara enorm.

Jag känner mig så utpekad och stigmatiserad för min övervikt den här graviditeten. Ja, jag VET att jag är tjock! Nej, jag hade tänkt att börja träna, och gå ned i vikt, den här graviditeten var inte alls planerad! Måste alla vara helt stirriga och se på mig som en tidsinställd bomb bara för det?! :(

Det pratas om träning, dietist, promenader - jag har foglossning och hyperemesis, jag orkar inte det och jag har ONT! De pratar om glukosbelastning, och om risk att få graviditetsdiabetes och för stort barn osv.

Det är sånt fokus på det där jäkla inskrivnings BMI:et!

Hallå! Jag har fött 3 barn tidigare. Jag har aldrig i hela mitt liv haft en tillstymmelse till aningen högt blodtryck. Långt ifrån! Jag har aldrig haft graviditetsdiabetes! Jag är och har alltid varit fullt frisk! Visst, jag väger för mycket. Jag vet, det behöver fe inte tala om. Men alla värden är alltid bra! Har aldrig haft något dålig värde bortsett från lite lågt järn ibland. Och allt prat om risk för stort barn? - när mitt senaste var så litet och hade onormalt låg födelsevikt så att hon inte ens fanns med ens i närheten av BVCs kurvsystem! Kanske är det DET man borde oroas sig över istället?


Jag blir så stressad och känner mig så utpekad som "tjock riskgraviditet", trots att jag är fullt frisk, alla prover och värden är jättebra (nåja lite lågt järn) tidigare haft tre normala graviditeter och tre okomplicerade snabba födslar.

Varför ser de bara mitt inskrivnings BMI??! :(

Dessutom är jag i v 33 nu! Hittills har jag bara gått upp 2-3 kilo!

Kan de inte säga att det är bra istället för att tjata om den där jäkla BMI siffran som jag ändå skäms över?

Jag äter det jag är sugen på nu. Orkar inte hålla nån nyttig diet när jag mått illa fucking jävla dygnet runt varje dag sen i OKTOBER! Tjafsa inte om vad jag äter, jag är glad OM jag klarar att äta! Ännu gladare när jag klarat en vecka eller två utan att kaskadkräkas ned hela mitt hem! Min man var inte glad den kvällen i februari när han var tvungen att montera bort lister och trösklar för att kunna få bort allt kräks. En tapet är förstörd, vi kommer att bli tvugna att måla om det rummet framöver. Hallen. Utanför badrummet. Ja, ni har bilden klar för er? Den var inte vacker kan jag säga.

Är det sött som känns bäst så äter jag något sött nu. Jag står inte ut med tanken på fisk tex! Jag vill inte ens längre ha popcorn när familjen äter det. Men sött är jag lite sugen på nu igen. Och jag är glad bara jag står ut just nu, nu är inte rätt tid att orka med att tänka nyttigt. Och med en vikt uppgång på 2 kilo i v 33 kunde de väl tagga ned lite?

:(

Jag är så trött på att ha ett högt BMI liksom stämplat i pannan! Jag är en person under underhudsfettet också, liksom. En person med friskt och normalt blodtryck, med fina värden på alla prover, utom järnet! En person som aldrig haft graviditetskomplikationer vare sig nu eller tidigare!

Jag har diverse krämpor som är jobbiga. Men inget som är farligt för barnet. Och har tidigare fött ett barn som var för litet. Ändå pratas det så mycket om risken för att få för stort barn.

Det blev lite för mycket fokus på mitt BMI nu igår hos både barnmorskan och läkaren. Mitt inskrivnings BMI alltså. Att jag nästan inte gått upp alls - jag har gått upp barnets vikt nu. Sen kommer ju moderkakan, fostervatten, blod osv till det . Vilket betyder att jag har gått ned i fettvikt under graviditeten, och det känner jag på lårens baksida också nu, en valk har försvunnit. Kan inte påstå att jag saknar den. ;-)

Men det får man inget beröm för - jag hade nog väntat mig att få höra att det är jättebra att jag hållit vikten så bra! Och att det är bra att magen växer nu så att jag inte föder ett tillväxthämmat barn igen, med det som bara var skinn och ben och helt utmärglad i ganska färskt och plågsamt minne. (Idag mår hon bra och är normalviktig. Lång och smal, men helt inom det normala. Tack och lov!)

Men inget lugn, inget beröm. :-( Visst är de snälla och omtänksamma på min barnmorskemottagning. Jag är nöjd med allt övrigt.

Men jag behöver inte all denna oro kring mitt inskrivnings BMI just nu!

Känner mig frustrerad.

måndag, november 12, 2012

En falsk bild av amningspolitiken


Petra Jankov Picha påstår på Aftonbladet debatt att staten skulle undanhålla information om flaskmatning för att ”Sverige är helt besatt av att uppnå fina siffror i amningsstatistiken.”

Den verklighetsbeskrivningen är helt främmande för mig som sedan 10 år är aktiv i Amningshjälpen, som är en ideell förening som arbetar med att stötta föräldrar som vill amma. Under många år har föreningen påtalat hur amningen sjunker varje år. Men det är inte förrän när minskningen gått så långt som vi äntligen lyckats få gehör. Fram tills nu har det bara viftats bort med påståenden om att vi ändå ligger så högt internationellt att det inte spelar någon roll att amningen minskar. Sanningen är att det inte funnits något som helst politiskt intresse för amningsfrågor under många år. Kvalitetssäkring av amningsvänliga rutiner inom vården har helt saknats sedan Amningsvänliga sjukhus projektet lades ner. Först nu har äntligen en Nationell amningssamordnare tillsatts efter att detta i många år underlåtits. ”Helt besatt” är ett påstående som ligger mycket långt ifrån verkligheten! 

Jag uppskattar Petras försök att nyansera debatten, och vi är eniga om att det är bättre att satsa på amningsstöd än på skrämselpropaganda om man vill att fler ska kunna få möjlighet att amma. Men vad gör det med kvinnors självförtroende om strategin är bara är att säga att amning är svårt och att det går lika bra med ersättning om det inte funkar? Det är inte vare sig empowering eller särskilt konstruktivt.

Det blivande föräldrar behöver är information och kunskap tidigt under graviditeten. Här finns heller inga formella hinder idag för information om flaskmatning! I slutet av graviditeten är man så fokuserad och laddad inför förlossningen, och börja först på BB är i senaste laget, skulle jag vilja säga. Att amma är inget man bara kan av sig själv bara för att ”det är naturligt”, det är också en hel del teknik, och kunskapen om hur mjölkproduktionen fungerar är överlag rätt dålig idag. Det är i mycket ett informationsproblem. Med bättre kunskaper i ett ingångsläge skulle många problem kunna förebyggas, och föräldrar skulle också veta när det är dags att söka vård, innan problemen växer sig för stora.

Men det måste också till ett politiskt intresse för att investera i vidareutbildning av vårdpersonal, likaväl som utökade mottagningstider för amningsmottagningar. Detta ansvar ligger idag på landstingsnivå. I Petras förslag saknar jag främst en medvetenhet om vikten av att återuppta arbetet med ”10 steg till lyckad amning” efter modell från WHO och UNICEF (Baby-friendly Hospitals Initiative). 2003 upphörde återcertifieringen, och sedan dess har andelen helammade barn sjunkit stadigt. Däremot ligger andelen gravida kvinnor som anger att de har en önskan att helamma fortsatt mycket högt. Här har vården misslyckats att möjliggöra deras önskan.

Det Petra nu har reagerat på är ett lagförslag om märkning av ersättningsförpackningar, med uppmaning till köparen att tala med vården innan produkten ges. Men detta lagförslag springer inte ur någon specifik svensk amningsfanatism. Tvärtom är detta ett EU-direktiv som Sverige är tvingat att anta, men trots det underlåtit detta under flera år. Petra har själv skrivit en debattartikel på Newsmill där hon tar upp farorna med feldosering, och jag antar att det är för att säkerställa en korrekt och säker uppmatning som EU har beslutat om detta. Inte för att avskräcka, utan för att WHO-koden ålägger vården att stå för opartisk och korrekt information om ersättning.

Jag har svårt att som Petra se ett problem med att ersättningsförpackningarna inte pryds av bilder på knubbiga bebisar. Vem gynnas av den typen av marknadsföring? Låt oss inte vara så naiva att vi förväxlar reklam med information. Reklam finns till för att skapa vinstoptimering för företagen, och vi måste våga se att här finns en marknad ersättningsföretagen har ekonomiska intressen i att erövra. Saklig information är något helt annat.

Jag ser en fara i att man målar upp en hotbild av en amningsfundamentalism som har mycket litet med verkligheten idag att göra. Det legitimerar negativa strömningar mot både amning i sig, ammande mammor i det offentliga rummet och oss som arbetar med amning ideellt eller professionellt. Min upplevelse är att klimatet har blivit kyligt mot amning idag. Amning har blivit något pinsamt som smusslas med under en filt eller förvisas till särskilda amningsrum på ett sätt som var otänkbart för bara 10 år sedan.  Många mammor som ammar hemma ger hellre flaska än bröstet ute bland folk nuförtiden. BVC är väldigt snabba med att föreslå ersättning som första åtgärd, hellre än att hjälpa till med amningen när det inte går som på räls av sig själv. Det är den bild jag möter idag som amningsrådgivare. 

lördag, september 15, 2012

SvD om stress

Jag såg som slutkörd förälder fram emot artiklarna om stress under småbarnsåren.
Tyvärr tyckte jag inte att råden var särskilt väl verklighetsförankrade.

Om man är stressad så ska man prioritera nyttig mat, träning och sömn.

Jaha.

Men om det stora problemet är att man inte känner att man hinner med ovanstående då? Personen som föreslog denna prioroteringsordning kan knappast ha särskilt många barn, eller lång väg att åka till jobbet.

Själv har jag tre barn i åldrarna 3, 8 och 10 år. Med andra ord både skolbarn med jympapåsar och läxor som ska kommas ihåg, och småbarn som oftast inte sover hela natten ännu.

Trots att jag valt att inte arbeta mer än 75 % räcker vare sig tiden eller orken till. En bidragande orsak är väl att jag pendlar 8 mil varje dag, men arbetstillfällen växer inte på träd och jag trivs på det jobb jag har. Även om min man också tar ett stort ansvar hemma, så jobbar han minst heltid. Det är svårt att få tid och ork att räcka.

Jag kommer hem med trötta hungriga barn, röjer upp kaoset i hallen, brassar på några äckliga färdiga köttbullar och kokar pasta, vi äter, sätter på en maskin tvätt, skolbarnen gör läxor, vi städar, dammsuger upp de värsta högarna av grus och smulor, nattar barn. När barnen - efter några timmars krångel a' la Alfons  - äntligen somnat, och maken oftast med dem, och jag vill pusta ut en stund i soffan så upptäcker jag en bortglömd maskin tvätt som måste hängas.

Klockan brukar sedan vara runt 23.

Ja, om livet ser ut så - vad är era tips då?

Men visst!  Efter 23 skulle jag ju kunna prioritera in att både träna och äta något nyttigt, innan jag sover 8 ostörda timmar innan väckarklockan ringer 5.45. Eller? Nej, kanske inte.

Om man både hinner laga bra mat, träna och sova tidigt, så har man knappast några större problem med varadagsstress!

Smått roade hälsningar
Cecilia

onsdag, juli 25, 2012

Fyra barnmorskor på förlossningsavdelningen i Helsingborg förbjuds att fortsätta hjälpa föräldrar att föda hemma.

Missa inte att skriva under uppropet om du vill stödja valfrihet inom förlossningsvården i Skåne:

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=6750&fb_ref=.UAnQ0Cb5SJY.like&fb_source=other_multiline#.UBBZr2GREQp

Här kan ni läsa om bakgrunden till hemförlossningsdebatten i Skåne:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/barnmorskor-far-inte-stodja-hemmafodsel

Fyra barnmorskor på förlossningsavdelningen i Helsingborg förbjuds att fortsätta hjälpa föräldrar att föda hemma. Verksamheten är förtroendeskadlig, menar sjukhusledningen.

Motstånd mot hemmafödslar, mer ideologi än vetenskap

Eva Hansson ger i sin insändare i Sydsvenska dagbladet den 21 juli uttryck för en syn på förlossningar som jag upplever är vanlig idag. Det finns en övertro på teknik medan hemfödslar – som är ett mer vanligt förekommande alternativ i övriga Europa och USA -  i Sverige utmålas som något riskfyllt, och för att använda Eva Hanssons egna ord: ”gammalmodigt” och ”bakåtsträvande”.  Hon förespråkar att låta teknik och forskning visa vägen till ett säkert barnafödande.

Jag födde mitt tredje barn planerat hemma för 3 år sedan. Eftersom min familj bor i Stockholm och jag uppfyllde landstingets kriterier fick vi landstingsbidrag beviljat för kostnaden för barnmorskorna vilka även ordnade pappersarbetet. Det fungerade väldigt smidigt och blev en lugn start för vårt lilla barn. Landstingsbidrag borde betalas ut rättvist i hela landet, man ska inte behöva betala en hembarnmorska ur egen ficka när man får föda gratis på sjukhus.

Vi är långt ifrån några teknikfientliga bakåtsträvare, men för den som har satt sig in i det rådande forskningsläget är det tydligt att för en frisk kvinna med en normal graviditet är hemförlossning ett alternativ som är lika säkert som att föda på sjukhus. Detta faktum har slagits fast gång på gång i flera omfattande forskningsstudier! Senast 2011 där forskarna studerat drygt 64 000 brittiska födslar och inte såg någon ökad risk med hemfödsel med assisterande barnmorska hos friska mödrar som har fött barn tidigare. Samma slutsats kom Nederländska forskare fram till 2009 när de följt över en halv miljon (530 000!) gravida kvinnor.  Det här är bara två exempel, det finns fler, även en svensk doktorsavhandling som bland annat fann att risken för stora bristningar hos modern var avsevärt lägre hemma jämfört med på sjukhus.

Det förefaller som att motståndet mot hemfödslar idag bottnar i ideologi snarare än vetenskap.

I boken ”Föda barn : från naturligt till högteknologiskt” av Ulla Waldenström som är professor på Karolinska Institutet, framkommer även riskerna med den medikaliserade synen på födandet. Tekniken har gjort oss fartblinda och används rutinmässigt, även när det inte finns evidens för att den ökar säkerheten. Snarare tyder mycket på motsatsen. Vågar vi prata idag om hur t ex ryggbedövning ökar risken för olika komplikationer? Jag tänker då inte minst på behov av sugklocka och bristningar. 4 procent av alla svenska kvinnor som föder barn idag får en ändtarmsskada! Den utvecklingen kan knappast ses som ett framsteg.

Eva Hanssons insändare förde mina tankar till dokumentären "När Domus kom till stan" om 50-talets rivningshysteri som visades nyligen på SVT. Väl fungerande strukturer slogs sönder för att bereda väg för likriktning och kortsiktiga lösningar. De som protesterade kallades för bakåtsträvare och kördes över. Som en man uttryckte det i filmen: ”Tydligen var det just den här vägen man trodde då att utvecklingen måste ta.”

Man tror att utvecklingen måste ta en speciell väg, och gör sig blind för alternativen.

Ökad valfrihet är också en möjlig väg framåt, eller hur?


Cecilia Kauppi
Mamma till tre barn som fötts på ABC-enhet, sjukhus och hemma. 

fredag, juni 22, 2012

onsdag, april 18, 2012

"Låt fler kvinnor få föda naturligt"

Missa inte en jättebra debattartikel i SvD


Jag kan också rekommendera Waldenströms bok, Föda barn - från naturligt till högteknologiskt. Den är otroligt i intressant, och har en fantastisk bild på omslaget. ♥ 


Jag födde mitt första barn på lilla barnmorskedrivna ABC, och trivdes mycket bättre där än på det storskaliga Södra BB som kom senare. Det är anmärkningsvärt att det inte längre finns någon enda ABC enhet kvar i hela Sverige. Urusel valfrihet med internationella mått! 


Trean är född planerat hemma.