tisdag, maj 21, 2013

Negativt och dålig research om minskad amning på Ekot

Ekot rapporterar i år igen om amningen som stadigt fortsätter att minska för varje år.

Nu är andelen barn som fortfarande ammas vid 12 månader nere på bara 16 %. Vid 6 månader ammas knappt 63% helt eller delvis (födda 2010) . 10 år tidigare ammades drygt 72 % av barnen vid samma ålder. (barn födda 2000) Amningen vid 6 månader har minskat med över 9 procentenheter!

Tyvärr är reportaget en besvikelse.

En bra analys av bakomliggande orsaker saknas, och inte ens grundläggande fakta lyckas de få rätt. Det påstås bland annat att det i vårt grannland Norge skulle rekommenderas att amma enbart utan något tillskott av fast föda i ett helt år! Det är bakgrundsfakta som både borde varit mycket lätt att kontrollera och så pass extremt att det borde fått reportern att haja till och fundera över om uppgiften verkligen är rimlig. I Norge gäller helamning i 6 månader i enlighet med WHO's riktlinjer, precis som i Sverige. I både Norge och Sverige rekommenderas sedan fortsatt delamning tills barnet är 1 år eller äldre.


Det enda vi får är två mammors mycket subjektiva upplevelser av att amma respektive att inte amma. Mammornas olika påståenden presenteras dessutom oemotsagda som sanningar, utan några uppföljande kommentarer. Detta gäller både mamman som fortfarande ammar sin 1-åring och trivs med det, som påstår att attityderna mot amning i Sverige är så negativa att hon omöjligt skulle kunna amma på en restaurang i Sverige. Väldigt ledsamt att hon känner så, men hon är kanske knappast representativ för majoriteten av mammor som ammar ändå. Det kunde ha lyfts fram att man trots allt ser svenska kvinnor som ammar på kaféer och restauranger, även om hon har en poäng i att Norge verkar vara ett mer amningsvänligt land.

Dålig research är också att påstå att BVC inte får informera om ersättning för att Sverige skrivit under WHO-koden som reglerar marknadsföring av ersättning och nappflaskor. Inget kunde vara mer fel. Tvärtom  ålägger koden vården att stå för just den informationen som ska vara saklig och opartisk! För att inte lägga det i händerna på vinsthungriga företag.

Det får också stå helt oemotsagt när en av mammorna säger att det inte är sant att amning skulle vara bättre för immunförsvaret än ersättning. Hon hävdar att det inte är någon skillnad, och att någon på BVC bekräftat det. "Det är inget fel på mitt immunförsvar", anför hon som bevis, eftersom hon själv är uppfödd på ersättning för 30 år sedan. Man missar att det är lite mer komplicerat än så. Det är ingen som menat att hon skulle fått men för livet av att växa upp på ersättning! Men ser vi på stora grupper och jämför tusen ammade spädbarn med tusen inte ammade spädbarn så ser man att det statistiskt sett är t ex fler övre luftvägsinfektioner, tarminfektioner,  öroninflammationer inom den inte ammade gruppen jämfört med inom den ammade gruppen. Det betyder inte alla ammade barn alltid är friska och alla barn som inte ammats alltid är sjuka. Det betyder inte att allt står och faller med amningen, eller att ersättning skulle vara dåligt. Det betyder bara att amning trots allt har en effekt som man inte bara kan vifta bort för att det skulle vara orättvist att alla inte kan amma.

Vad trodde de två mammorna då att minskningen beror på? Mamman som valt att flaskmata tror att det beror på att det finns så bra alternativ idag, att ersättningarna är så bra att amning blivit onödigt. För henne var det också tungt vägande att kunna dela på matningarna med mannen.

Den ammande mamman menade att i Norge var det mer prestige i att amma och att attityden var att man ska fortsätta även när det inte funkar. Här saknar jag verkligen analysen! "När det inte funkar" - det är långt ifrån så enkelt att det antingen funkar eller inte, som vore det ett lotteri. Varför inte istället i programmet undersöka frågan "VARFÖR det inte funkar?" Och vilken hjälp man får för att LÖSA det som inte funkar så att det börjar funka bra istället? Och ställ frågan till forskare, amningsexperter, representanter för vården också, eller någon annan som kan sitta på mer svar, än enbart till två stycken nyblivna mammor.

Vad får man för stöd i amningsstarten? I dessa BB kristider blir allt som inte är direkt akut nedprioriterat. Barnmorskorna har bland annat rapporterat om hur de tvingats prioritera bort att stötta nyförlösta mammor med en optimal amningsstart på förlossningen, för de har flera andra kvinnor i aktivt värkarbete samtidigt. Redan där kan en dålig start lägga en grund för komplikationer, svårt att ta bröstet, dåligt tag, sår, inkörsport till svamp och bakterier. Problem som vi ser att mammor sedan inte får hjälp med! Kompetensen på BVC varierar alltför kraftigt och Amningsmottagningarna skärs ned i hela tiden.

Mamman som lagt ned amningen tidigt påstår som vore det normalt att den första dagarna ju ÄR jobbiga för att "då gör det ju ont och det blir sår". Som att det vore normalt och något som hör till som man ska acceptera. Här har vi ett kunskapsproblem. Sår och smärta tycker jag att man ska vara observant på, korrigera läge och tag, och se upp så att det inte leder till bröstkomplikationer. Det är långt ifrån självklart att  nyblivna mammor ska uppleva smärta och sår i samband med amningen! Här har vi ett problem.

Intressant är hur hon genomgående refererade till amningen som enbart "mat". Att mata, dela på ansvaret för maten, vill hon verkligen äta nu igen. Mamman beskriver hur hon kände en stor osäkerhet och stress kring om barnet verkligen kunde vara hungrig nu igen. Det blev till ett stort problem för henne, tillslut kände hon att situationen var ohållbar och lade ned amningen. Och då pratade hon om barnets första levnadsveckor.

Jag förstår att hon inte trivdes med att amma, och tycker det är bra om hon trivs med att flaskmata. Jag tycker inte att det är fel att välja bort en amning som man vantrivs med! Det är inte det jag vill kritisera. Men om vi lyfter frågan från individnivån, så ser jag ett informationsproblem här. Att amma ofta är ett friskt och normalt amningsmönster för en liten bebis! Inte minst den första tiden!

När mammor känner oro, stress och osäkerhet över att deras nyfödda vill ligga vid bröstet och synen på amning reduceras helt till att handla om "matning" så har vården, mödravården, BB, BVC, samhället, och vi i Amningshjälpen måste jag nog tyvärr också lägga till, misslyckats rejält med att få ut information och kunskap om amning till nyblivna föräldrar. Att blivande föräldrar har felaktiga föreställningar och orealistiska förväntningar på att amning med en nyfödd baby ska vara som måltider med 3-4 timmars mellanrum än idag ger dåliga förutsättningar att både få igång en fungerande helamning och att tolka och förstå det nyfödda barnets signaler. Det skapar en massa onödig stress och oro, och kan nog både göra att man upplever livet med en nyfödd som jobbigare än man hade gjort om man haft en mer realistisk förväntning på hur mycket tid  amningen tar i början, och att man missar det man borde oroa sig mer över. Jag behöver bara gå till mig själv  när jag fick mitt första barn och min dundertabbe att ge napp för min 2 veckors bebis "stora sugbehov". Hon var så nöjd och snäll med nappen - och rasade flera hundra gram i vikt på 3-4 dygn!

Det är om barnet är trött, slö och inte vill suga man ska bli osäker och oroa sig. Ringa tillbaka till BB! Hålla koll och räkna kissblöjor - inte räkna amningstillfällen. Att barnet vill ligga vid bröstet borde ses som något självklart och något som bör uppmuntras. Funderingar på om barnet verkligen kan vara hungrig igen borde förpassas tillbaka till 50-talet igen.

Reportaget lämnar lyssnaren med - förutom en trave rena slarviga faktamissar - en känsla av att amning är något svårt, jobbigt, sårigt och smärtsamt, håller kvinnorna till hemmet, inte är okej på restauranger, ojämställt och osäkert.

Inte så konstigt kanske att amningen minskar?

måndag, november 12, 2012

En falsk bild av amningspolitiken


Petra Jankov Picha påstår på Aftonbladet debatt att staten skulle undanhålla information om flaskmatning för att ”Sverige är helt besatt av att uppnå fina siffror i amningsstatistiken.”

Den verklighetsbeskrivningen är helt främmande för mig som sedan 10 år är aktiv i Amningshjälpen, som är en ideell förening som arbetar med att stötta föräldrar som vill amma. Under många år har föreningen påtalat hur amningen sjunker varje år. Men det är inte förrän när minskningen gått så långt som vi äntligen lyckats få gehör. Fram tills nu har det bara viftats bort med påståenden om att vi ändå ligger så högt internationellt att det inte spelar någon roll att amningen minskar. Sanningen är att det inte funnits något som helst politiskt intresse för amningsfrågor under många år. Kvalitetssäkring av amningsvänliga rutiner inom vården har helt saknats sedan Amningsvänliga sjukhus projektet lades ner. Först nu har äntligen en Nationell amningssamordnare tillsatts efter att detta i många år underlåtits. ”Helt besatt” är ett påstående som ligger mycket långt ifrån verkligheten! 

Jag uppskattar Petras försök att nyansera debatten, och vi är eniga om att det är bättre att satsa på amningsstöd än på skrämselpropaganda om man vill att fler ska kunna få möjlighet att amma. Men vad gör det med kvinnors självförtroende om strategin är bara är att säga att amning är svårt och att det går lika bra med ersättning om det inte funkar? Det är inte vare sig empowering eller särskilt konstruktivt.

Det blivande föräldrar behöver är information och kunskap tidigt under graviditeten. Här finns heller inga formella hinder idag för information om flaskmatning! I slutet av graviditeten är man så fokuserad och laddad inför förlossningen, och börja först på BB är i senaste laget, skulle jag vilja säga. Att amma är inget man bara kan av sig själv bara för att ”det är naturligt”, det är också en hel del teknik, och kunskapen om hur mjölkproduktionen fungerar är överlag rätt dålig idag. Det är i mycket ett informationsproblem. Med bättre kunskaper i ett ingångsläge skulle många problem kunna förebyggas, och föräldrar skulle också veta när det är dags att söka vård, innan problemen växer sig för stora.

Men det måste också till ett politiskt intresse för att investera i vidareutbildning av vårdpersonal, likaväl som utökade mottagningstider för amningsmottagningar. Detta ansvar ligger idag på landstingsnivå. I Petras förslag saknar jag främst en medvetenhet om vikten av att återuppta arbetet med ”10 steg till lyckad amning” efter modell från WHO och UNICEF (Baby-friendly Hospitals Initiative). 2003 upphörde återcertifieringen, och sedan dess har andelen helammade barn sjunkit stadigt. Däremot ligger andelen gravida kvinnor som anger att de har en önskan att helamma fortsatt mycket högt. Här har vården misslyckats att möjliggöra deras önskan.

Det Petra nu har reagerat på är ett lagförslag om märkning av ersättningsförpackningar, med uppmaning till köparen att tala med vården innan produkten ges. Men detta lagförslag springer inte ur någon specifik svensk amningsfanatism. Tvärtom är detta ett EU-direktiv som Sverige är tvingat att anta, men trots det underlåtit detta under flera år. Petra har själv skrivit en debattartikel på Newsmill där hon tar upp farorna med feldosering, och jag antar att det är för att säkerställa en korrekt och säker uppmatning som EU har beslutat om detta. Inte för att avskräcka, utan för att WHO-koden ålägger vården att stå för opartisk och korrekt information om ersättning.

Jag har svårt att som Petra se ett problem med att ersättningsförpackningarna inte pryds av bilder på knubbiga bebisar. Vem gynnas av den typen av marknadsföring? Låt oss inte vara så naiva att vi förväxlar reklam med information. Reklam finns till för att skapa vinstoptimering för företagen, och vi måste våga se att här finns en marknad ersättningsföretagen har ekonomiska intressen i att erövra. Saklig information är något helt annat.

Jag ser en fara i att man målar upp en hotbild av en amningsfundamentalism som har mycket litet med verkligheten idag att göra. Det legitimerar negativa strömningar mot både amning i sig, ammande mammor i det offentliga rummet och oss som arbetar med amning ideellt eller professionellt. Min upplevelse är att klimatet har blivit kyligt mot amning idag. Amning har blivit något pinsamt som smusslas med under en filt eller förvisas till särskilda amningsrum på ett sätt som var otänkbart för bara 10 år sedan.  Många mammor som ammar hemma ger hellre flaska än bröstet ute bland folk nuförtiden. BVC är väldigt snabba med att föreslå ersättning som första åtgärd, hellre än att hjälpa till med amningen när det inte går som på räls av sig själv. Det är den bild jag möter idag som amningsrådgivare. 

onsdag, juli 25, 2012

Fyra barnmorskor på förlossningsavdelningen i Helsingborg förbjuds att fortsätta hjälpa föräldrar att föda hemma.

Missa inte att skriva under uppropet om du vill stödja valfrihet inom förlossningsvården i Skåne:

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=6750&fb_ref=.UAnQ0Cb5SJY.like&fb_source=other_multiline#.UBBZr2GREQp

Här kan ni läsa om bakgrunden till hemförlossningsdebatten i Skåne:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/barnmorskor-far-inte-stodja-hemmafodsel

Fyra barnmorskor på förlossningsavdelningen i Helsingborg förbjuds att fortsätta hjälpa föräldrar att föda hemma. Verksamheten är förtroendeskadlig, menar sjukhusledningen.

Motstånd mot hemmafödslar, mer ideologi än vetenskap

Eva Hansson ger i sin insändare i Sydsvenska dagbladet den 21 juli uttryck för en syn på förlossningar som jag upplever är vanlig idag. Det finns en övertro på teknik medan hemfödslar – som är ett mer vanligt förekommande alternativ i övriga Europa och USA -  i Sverige utmålas som något riskfyllt, och för att använda Eva Hanssons egna ord: ”gammalmodigt” och ”bakåtsträvande”.  Hon förespråkar att låta teknik och forskning visa vägen till ett säkert barnafödande.

Jag födde mitt tredje barn planerat hemma för 3 år sedan. Eftersom min familj bor i Stockholm och jag uppfyllde landstingets kriterier fick vi landstingsbidrag beviljat för kostnaden för barnmorskorna vilka även ordnade pappersarbetet. Det fungerade väldigt smidigt och blev en lugn start för vårt lilla barn. Landstingsbidrag borde betalas ut rättvist i hela landet, man ska inte behöva betala en hembarnmorska ur egen ficka när man får föda gratis på sjukhus.

Vi är långt ifrån några teknikfientliga bakåtsträvare, men för den som har satt sig in i det rådande forskningsläget är det tydligt att för en frisk kvinna med en normal graviditet är hemförlossning ett alternativ som är lika säkert som att föda på sjukhus. Detta faktum har slagits fast gång på gång i flera omfattande forskningsstudier! Senast 2011 där forskarna studerat drygt 64 000 brittiska födslar och inte såg någon ökad risk med hemfödsel med assisterande barnmorska hos friska mödrar som har fött barn tidigare. Samma slutsats kom Nederländska forskare fram till 2009 när de följt över en halv miljon (530 000!) gravida kvinnor.  Det här är bara två exempel, det finns fler, även en svensk doktorsavhandling som bland annat fann att risken för stora bristningar hos modern var avsevärt lägre hemma jämfört med på sjukhus.

Det förefaller som att motståndet mot hemfödslar idag bottnar i ideologi snarare än vetenskap.

I boken ”Föda barn : från naturligt till högteknologiskt” av Ulla Waldenström som är professor på Karolinska Institutet, framkommer även riskerna med den medikaliserade synen på födandet. Tekniken har gjort oss fartblinda och används rutinmässigt, även när det inte finns evidens för att den ökar säkerheten. Snarare tyder mycket på motsatsen. Vågar vi prata idag om hur t ex ryggbedövning ökar risken för olika komplikationer? Jag tänker då inte minst på behov av sugklocka och bristningar. 4 procent av alla svenska kvinnor som föder barn idag får en ändtarmsskada! Den utvecklingen kan knappast ses som ett framsteg.

Eva Hanssons insändare förde mina tankar till dokumentären "När Domus kom till stan" om 50-talets rivningshysteri som visades nyligen på SVT. Väl fungerande strukturer slogs sönder för att bereda väg för likriktning och kortsiktiga lösningar. De som protesterade kallades för bakåtsträvare och kördes över. Som en man uttryckte det i filmen: ”Tydligen var det just den här vägen man trodde då att utvecklingen måste ta.”

Man tror att utvecklingen måste ta en speciell väg, och gör sig blind för alternativen.

Ökad valfrihet är också en möjlig väg framåt, eller hur?


Cecilia Kauppi
Mamma till tre barn som fötts på ABC-enhet, sjukhus och hemma. 

onsdag, april 18, 2012

"Låt fler kvinnor få föda naturligt"

Missa inte en jättebra debattartikel i SvD


Jag kan också rekommendera Waldenströms bok, Föda barn - från naturligt till högteknologiskt. Den är otroligt i intressant, och har en fantastisk bild på omslaget. ♥ 


Jag födde mitt första barn på lilla barnmorskedrivna ABC, och trivdes mycket bättre där än på det storskaliga Södra BB som kom senare. Det är anmärkningsvärt att det inte längre finns någon enda ABC enhet kvar i hela Sverige. Urusel valfrihet med internationella mått! 


Trean är född planerat hemma.



måndag, april 02, 2012

Flaskmatning är inte en genväg till jämställdhet

Jag lade nyligen upp en debattartikel på Newsmill.

Amma vidare-läsare kommer säkert att känna igen en del, artikeln är en omarbetning av bland annat "Pappan den viktigaste amningsstödjaren". 



Men mitt inlägg är också en reaktion på bland annat krönikan i Aftonbladet. I media möter man ofta en bild av amning som något omodernt, ojämställt och onödigt. Det har blivit till en sanning att flaskmatning skulle vara i grunden mer jämställt än amning, den bilden har stått så ensam och oemotsagd alldeles för länge. Verkligheten är betydligt mer komplicerad, och det ville jag lyfta fram. Det kändes läskigt att sticka ut hakan i blåsten med namn och bild, och stå för att jag har en annorlunda åsikt inför släkt, vänner, grannar, arbetskamrater - men jag kände att någon måste ge en motbild och om ingen annan gjort det så måste jag bara ta mod till mig.

Det känns lite jobbigt inför kompisar som flaskmatat att lyfta fram hälsofördelar med amning (på befolkningsnivå, vilket inte iofs är det samma som individnivå) och jag vill absolut inte skuldbelägga mammor som inte ammar. Men jag tror att det är viktigt att ändå våga tala om varför amning kan vara bra, trots att det är en obekväm sanning.

En avsikt är att ge stöd åt mammor att stå på sig om de vill helamma eller fortsätta amma när många känner sig motarbetade av sin omgivning. Dessutom tycker jag att familjer har rätt till all information för att kunna göra ett informerat val. Inte minst ger det kanske större förståelse hos den ammande mammans partner. 

Jag tror inte att föräldraskapet står eller faller vare sig med amning eller flaskmatning. Jag skulle nog hellre ge papporna själva mer cred än själva flaskan! Att papparollen kommer mer av deras egen förmåga och engagemang att vara nära och ta ansvar. Att de kunnat vara lika bra föräldrar med eller utan nappflaska, att det handlar i första hand om inställning. Det handlar om kärlek, tid och att svara på barnets signaler. Inte om bröst vs flaska.

Men jag tror också att det kan blir svårare att amma i ojämställda relationer där pappan förväntar sig att mamman går in i en hemmafruroll och drar hela lasset "när hon ändå är hemma". Och i de fall då pappan är frånvarande och inte ger mamman något stöd, eller aktivt motarbetar amningen och tycker att det är "äckligt". En fråga jag ville lyfta är att man bör vara medveten som partner om den makt man har. Och det gäller förstås att man absolut inte ska pressa mammor att amma heller.

Här kommer texten:
Flaskmatning är inte en genväg till jämställdhet 

På omslaget till senaste numret av Föräldrar och Barn kan man läsa påståendet att "Flaskmatning är bra för för jämställdheten". Den 27 februari diskuterades amning i Kvällsöppet på tv4. Programledaren Cissi Wallin frågade om det inte är anti-feministiskt att tycka att amning på restauranger och allmänna platser är äckligt? Men nej, det påståendet kunde inte Dominika Peczynski hålla med om. Det enda feministiska alternativet var att ge nappflaska, menade hon. För då kunde pappa också vara med och mata. 

När kvinnor uppmanas att avstå från amning för pappans skull är det snarare en patriarkal struktur i en ny form, än ett verkligt feministiskt framsteg. Makten över kvinnans kropp och valet att amma eller inte bör i ett jämställt samhälle ligga hos kvinnorna. Inte hos kvinnans partner. Att flaskmatning skulle vara en genväg till ett jämställt föräldraskap är en modern myt. Jämställdhet är betydligt mer komplicerat än val av matningssätt. 

Vem tjänar på att amningen motarbetas? Hur påverkas en mamma som vill helamma, när flaskmatning ingår i en jämställd pappas agenda? Amning har många positiva effekter för både mamman och barnet. Det gäller inte bara välkända områden som minskad förekomst av magbesvär, diabetes, öron-, luftvägs- och urinvägsinfektioner på befolkningsnivå. Redan 2002 publicerades en omfattande studie i The Lancet som visar att risken att som mamma drabbas av bröstcancer före klimakteriet skulle kunna minska med så mycket som 50% om hon ammar varje barn i två år eller mer, jämfört med om hon ammar varje barn sex månader eller mindre. Även när det gäller skydd mot plötslig spädbarnsdöd visade en tysk studie från 2009 att amning spelar än större roll än man tidigare trott. Helamning gav dessutom en markant större riskminskning än delamning. Visst kan amning vara svårt, och när amningen inte fungerar är det viktigt att det finns bra modersmjölksersättning att ge. Men är det rimligt att kvinnor och barn ska tvingas avstå från amningens hälsofördelar enbart för att det ska vara mysigt för män att ge flaska? På vilket sätt är det i grunden feministiskt? 

Framförallt verkar det onödigt när det finns så många sätt andra sätt att knyta an till barnet! Att bära barnet i sele eller bärsjal, sova tillsammans, babymassage, babysim, ramsor och sånger - att vara nära och umgås med sitt barn kräver verkligen ingen nappflaska i näven. Även under de månader då barnet helammas finns tid för den andra föräldern att vara nära. En i grunden jämställd man har i allmänhet heller inget emot att dra ett tyngre lass med hushållsarbetet de första månaderna när mamman är nyförlöst för att ge henne tid att etablera en fungerande amning. Ett jämställt förhållande förefaller underlätta amning, och statistiskt sett ammar högutbildade mammor längre tid. En studie från Uppsala universitet 2010 visade dessutom ett samband mellan mer pappaledighet och längre amning. Det finns ingen motsättning mellan att amma och att dela på föräldraledigheten, det går utmärkt att jobba och fortsätta amma på sin fritid. Det finns svensk forskning som visar att partnerns inställning till amning var den enskilda faktor som påverkade mammans amningslängd allra mest. 

Är inte jämställdhet något mer grundläggande än millimeterrättvisa på detaljnivå? Att dela ansvaret för hem och barn. Att vara nära och knyta an, att ta sig tid med barnen. Att hålla koll på vilka dagar gympapåsar ska packas och skickas med, vilken dag läxan ska vara inne, när barnen ska ha med sig matsäck, fylla på extrakläder på dagishyllan och vabba när barnen är sjuka. Barndomen är lång medan bebistiden trots allt är relativt kort. 

En övervägande majoritet av kvinnorna uppger trots allt att de vill amma. Alla kvinnor trivs inte med att amma och de måste mötas med respekt och få stöd i sitt val. Det finns många skäl att välja bort amning, eller lägga ned en svår amning. Men strävan efter jämställdhet är i mina ögon inte ett logiskt skäl. Inte när man skrapat lite på ytan. 

Rätten att amma i den utsträckning mamman och barnet vill är en feministisk fråga. 



torsdag, februari 23, 2012

Världens mest ammande land?

Inte alltför sällan stöter man på påståendet att i Sverige ammar man mest i hela världen. Vi är riktiga "amningsfanatiker".  På SVTs Aktuellt den 19/10 2011 inleddes ett inslag om bristande stöd till föräldrar som ger ersättning till sina barn med följande verklighetsfrämmande uttalande:

"Vården blir bara bättre och bättre på att hjälpa och stödja ammande mammor "

Unicefs senaste siffror bekräftar visserligen att de allra flesta börjar amma sina nyfödda i Sverige. Men sedan har det hänt något på senare tid. Trots att Livsmedelsverket rekommenderat helamning i 6 månader ända sedan 2003 har den siffran sjunkit stadigt år för år. Senaste nytt är att Sverige ligger i det absoluta bottenskiktet av OECD länderna när det gäller andelen helammade barn vid 6 månader.  Mexico ligger ännu lägre än vi, men med en statistik gott och väl under 20 procent är det nog läge att sluta slå oss för bröstet och påstå att vi skulle vara världsbäst på amning. 

Kim har skrivit om hur 72 av 73 tillfrågade BVC mottagningar uppgivit att de gav fel amningsråd vilket förklarar en del av den sjunkande amningen. Jag har bloggat tidigare om de sjunkande amningssiffrorna och tänkbara förklaringar ser jag i bristande politiskt intresse, neddragningar på amningsmottagningar - aktuellt just nu i Västra Götaland förövrigt! - och det nedlagda Babyfriendly hospitals projektet. Återgång till försvårande vårdrutiner sätter käppar i hjulet för kvinnor som vill amma. För statistiken visar också att de allra flesta fortfarande vill amma. Problemet är att allt fler misslyckas. Och jag tror inte en sekund på att det är mammorna det är fel på! 

Det saknas stöd, det saknas kompetens. Och det saknas resurser och politisk vilja att stötta amning! Genom att påstå att "alla får göra som de vill" sviker samhället ammor som vill välja att amma. För amning är inte alltid lätt! I verkligheten krävs det mer än bara en önskan om att amma. 

Det finns också en växande negativ attityd mot amning där amningen sätts i ett motsats förhållande till ett jämställt modernt föräldraskap. Jag menar att jämställdhet är betydligt mer komplicerat än val av uppmatningssätt!  Det handlar om inställning, tid och engagemang.

På omslaget till senaste numret av Föräldrar och Barn ses "tv-stjärnan" Tilde de Paula lyckligt leende utropa att "Flaskmatning är bra för för jämställdheten".

När jag ser omslaget får jag en bild av att hon nu med sitt fjärde barn kommit fram till att hon inte vill amma. Att flaskmatning är bättre för jämställdheten. Med två uppslitande skilsmässor bakom sig och all sorg det medfört, vill hon kanske "göra rätt" den här gången, tänker jag? Precis som Hannah Widell uttryckte det kring att hon ammade sitt första barn "för länge". 

Men nej, inne i tidningen blir bilden en annan. Sanningen är ju att Tilde ville amma, men att det inte blev riktigt som hon tänkt sig. Rättare sagt, faktum är att hon också ammar, citatet till trots! Men hon behöver även komplettera med mjölkfri ersättning av medicinska skäl. Det är inte ett aktivt val för jämställdheten hon har gjort, men nu ser hon det ändå från den positiva sidan. Och det är ju bra! 

Problemet blir vilka signaler tidningen sänder ut när man väljer att blåsa upp en mening ryckt ur sitt sammanhang. Jag blir alltid provocerad när man använder flaska kontra amning som slagträ i jämställdhetsdebatten. Matningen är inget ett jämställt föräldraskap står och faller med, det ligger mycket djupare!   

Jag tycker att den motsatta infallsvinkeln är betydligt intressantare! Hur och varför ett jämställt föräldraskap förefaller att underlätta för kvinnor som vill amma. Medan det verkar försvåra amningen om mannen förväntar sig att kvinnan lägger en stor del av sin tid på vård av frisk man i hemmet "när hon ändå är hemma".        

Läs gärna mer här:

måndag, februari 06, 2012

Omhändertas på bästa sätt?

Jag snubblade över en notis om musikerparet Beyonce och Jay-Z nyfödda bebis.

Det kan inte vara särskilt betungande för Beyoncé, 30, och Jay-Z, 42, att vara småbarnsföräldrar.
De har sex barnflickor.
– De byter blöja på lilla Blue Ivy Carter nästan varje timme, säger en av Beyoncés kompisar i In Touch.
Barnflickornas schema är utformat för att Beyoncé och hennes make alltid ska ha barnpassning.
Barnvakterna går åttatimmars-skift i par, dygnet runt.
– Beyoncé har försäkrat sig om att hennes dotter omhändertas på bästa sätt, säger uppgiftslämnaren.
Ja. Det är skvaller. Sanningshalten kan ju ifrågasättas. Och jag hoppas och ber att det inte riktigt stämmer. Att "kompisen" är en sån där vän, som man inte behöver fiender om man har.

För om den bild jag får verkligen är korrekt, är det oerhört tragiskt. Allt kan inte köpas för pengar.

Vilken hemskt otrygg start i livet för ett så litet barn. Ett barn behöver en trygg bas. En anknytningsperson som barnet kan lita på finns ständigt närvarande de första månaderna. Om det inte kan vara de biologiska  föräldrarna bör det absolut inte vara 6 olika personer som ständigt växlar! Hellre då en barnflicka som barnet kan lita på inte försvinner.

En hjälpande hand behöver inte vara fel! Människor har historiskt alltid tidigare levt i små grupper och haft hjälp och stöd av släkt och vänner. Ändå har barnet det första halvåret i de flesta ursprungskulturer varit i ständig kroppskontakt med föräldrarna, mest mamman i början men även nära papporna. Lasse Berg berättar bland annat om om detta i sin fascinerande bok Skymningssång i Kalahari. Finns som ljudbok också!

Men ett spädbarn är ingen accessoar som ska kunna lämnas över till ständigt skiftande barnvakter. Få spädbarn är så oroliga i magen att blöjan behöver bytas varje timme. Det barn behöver är inte onödiga blöjbyten på schema. De behöver en trygg bas att knyta an till.

Det är inte något man kan köpa.

Missa inte SvDs fina artikelserie om anknytning som gick för ett par år sedan! Den finns på nätet här.

fredag, februari 03, 2012

Felicia försvann

Jag har lyssnat på ljudboken nu, och känner mig mest mållös. Felicia försvann. Lite som ett knytnävsslag var den. Drabbande.
En liten detalj har jag svårt att släppa, fast den kanske egentligen var irrelevant.

Eller så sticker den ut just för att den bryter av lite: DDT pulver på lakanen för att hålla insekterna borta. Där barnen sov.

Fasa.

Det gör fysiskt ont när en av papporna förgäves försöker hindra mamman från att ta med barnen tillbaka till Egypten. Efter att de legat 3 månader på sjukhus efter den första vistelsen. Och läsaren har facit i hand, den yngsta pojken, som i boken kallas Simon kommer inte att överleva den andra resan. Socialtjänsten säger att de inget kan göra. Mamman har enskild vårdnad, hon får ta med barnen precis vart hon vill.

Man vill bara ropa "stopp", men det är försent. Allt det här har redan hänt för länge sedan.

onsdag, januari 25, 2012

Klokt om Anna Wahlgren av Katerina Janouch

Katerina Janouch är en av de (relativt få?) som försvarat barnets rätt att skriva öppet om hur det varit att växa upp som barn till Anna Wahlgren. Dels i sin blogg och på Newsmill.


Det jag är mest förvånad över är etablissemangets och medias behandling av Felicia Feldt, som är ett vuxet barn som idag väljer att berätta om sina erfarenheter i bokform. På flera håll har indignerade röster höjts om att detta är över gränsen. Man vill t ifrån Felicia rätten att berätta sin historia. Hon ska alltså hela sitt liv bära sina trauman inom sig, klädsamt stoppa dem under lås och bom. Betyder detta att offer för misshandel och övergrepp alltid ska tiga? Ska förövaren gå fri? Eller bara ifall förövaren är en kändis? Ska vi behandlas olika? Säg detta till någon som till exempel blivit våldtagen och slagen. ”Sluta gegga”. Möjligen bör hon ta det hela ”privat” med sin mor, men inte smutsa ner andra utrymmen med denna opassande gegga. det är en ”familjeangelägenhet” menar kritikerna, och som sådan bör den tas inom hemmets fyra väggar. Kanske mellan fyra ögon? Tala ut med morsan nu, Felicia, säger mediaeliten. Ta inte hedern av mig, fyller Anna Wahlgren själv i i ett så kallat öppet brev där hon på 10 rader avfärdar sin dotters vittensmål med en iskall härskarteknik.

Missa inte heller artikeln från mötet mellan henne och AW i samband med att boken Barnliv kom ut! Det som hon också berättar om i bloggen.

Om mitt sista möte med AW kan jag säga så här: Jag kan förstå att folk, i synnerhet små barn, kunde både älska men samtidigt skrämmas av hennes person. Vi skulle intervjuas på Ulla Winblad, av Expressen, hon, den tidigare drottningen i barnuppfostran, jag, den lilla adepten, kronprinsessan. Hon med barnaboken, jag med nyutkomna Barnliv. Anna beställde vin till lunch, trots att hon körde bil. Själv drack jag Ramlösa. Efteråt sa reportern: ”Tänk att du så systerligt försökte ge henne stöd!” Medan jag själv bara blev fnyst åt. Som om jag inte var vatten värd, som om min bok var kattskit. Jag tänkte, hon är äldre. Hon är redan mormor. Hon har gått före mig. Jag ska visa henne respekt. Om hon hade varit min mor? Det vågar jag inte tänka på.

Jag har inte hunnit läsa Felicias Feldts bok ännu, jag står i kö på den på biblioteket. (där jag förövrigt också arbetar)  Jag har hunnit bläddra och småläsa lite i den i reservationshyllan, där den stått i väntan på låntagare. Men jag har läst Barnaboken, hört Anna Wahlgren tala i radio och läst de råd hon ger på sitt forum. Det räckte långt för att fylla mig med viss fasa. Har man sett hennes tryckpress på tv blir man inte överraskad över något. Dessutom har jag som råkat ut för hennes härskartekniker själv på Allt för förärldrars sömnsnack där hon läxade upp oss som skrivit kritiskt om hennes standardmodell. Bloggade om det här nedan.

Jag är förvånad att inte fler reagerat öppet tidigare på alla konstigheter i Barnaboken. Hur har Anna Wahlgrenn så länge kunnat förbli en helig ko? I kraft av sin utstrålning? Sin fruktbarhet!? Många = bäst? Sin skönhet? Ja, jag vet inte för Barnaboken och hennes forum och bloggar är tämligen extrema. Är vi helt enkelt för få som läst vad hon faktiskt har skrivit och sett att kejsaren är naken?

Som jag tidigare skrivit, naturligtvis kan man hitta guldkorn! Efter 9 barn vore det konstigt om allt man kommit fram till var skräp. Men jag har mycket svårt för hennes sätt att peka med hela handen.

Min mamma fick Barnaboken i julklapp när den kom ut 1983. Hon var redan då en trygg trebarnsmor och jag vet inte om hon läste den särskilt mycket. Den stod i bokhyllan och jag bläddrade lite i den ibland, mest av nyfikenhet. Men första gången jag blev gravid lånade jag den och började läsa om hur hon kunde slå fast att rökning var ofarligt efter att ha storrökt sig igenom 9 graviditeter, och groggat med vänner mellan förlossningsvärkarna. Jag blev väl lite skeptisk redan där, om vi säger så.

Men när graviditeten i vecka 11 slutade i ett rätt traumatiskt missfall där jag störtblödde så att jag inte förstod hur jag skulle kunna ta mig från toan ned till bilen, så blev jag rejält provocerad av att läsa avsnittet om missfall i Barnaboken. Hon avfärdade det på sitt karaktäristiskt oempatiska sätt som några blodiga klumpar i toaletten, inget man behöver bry sig om. Jag blev rätt förbannad över hennes nonchalanta och generaliserande uttrycksätt - helt i linje med det sätt som Wahlgren i regel uttrycker sig och ger råd pekande med hela handen!

Själv fick jag tillbringa natten på KS med 6 påsar vätskedropp medan jag kräktes, svimmade, krystade ut blodkoagler, förlorande onormalt mycket blod, fick frossa och fostret inte kom ut. När jag äntligen fick träffa läkaren ber hon syster att sätta upp en tid för skrapning under narkos. Syster frågar om hon ska ta en ledig tid nästa dag, men läkaren svarar: "Nej, kolla om det är ledigt på OP - NU! "

Efter det traumat kändes Anna Wahlgrens ord som ett direkt hån. För att bearbeta min upplevelse lånade jag boken "Den lilla sorgen" på biblioteket. I den lyfts just Barnaboken som ett varnande exempel på hur man inte ska bemöta kvinnor som fått missfall.

Men det är bara en personlig reflektion. Jag tycker nog allra sämst om kapitlet om Barn och våld där Anna Wahlgren utan skam berättar hur hon tagit strypgrepp och hotat att mörda en 6-årig flicka med "tragisk" bakgrund och ett utagerande beteende.

Anna Wahlgrens pressmedelande är en bisarr uppvisning i härskarteknik.

”Felicia (...) är 44 år gammal. Många medelålders människor behöver bearbeta sina upplevelser av barndomen, men gör det i regel inte offentligt. Jag tänker inte diskutera Felicia i offentligheten. Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen inom familjen i stället. Med sin bok, som kommer som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne. I övrigt har jag inga kommentarer."

Hos hennes fans går kanske "stackars mig-greppet" hem. Hos mig som är mer avogt inställd till henne väcker det mest frågor - vill hon alltså egentligen ta heder och ära av sin dotter? Det kan utan svårighet tolkas så! Det antyder att hon sitter inne med elakheter som hon väljer att inte utsäga. Av sin oändliga godhet?

Och varför får hon hänga ut alla sina barn och exmän i sina memoarer, medan dottern bör ta det privat?