fredag, november 24, 2006

Behov och balans

Klyschorna duggar tätt när man är småbarnsförälder.

”Du är den bästa mamman för ditt barn.” Jaha, men alla barn som far illa då? Har de också den bästa mamman?
”Om mamma mår bra mår barnet bra.” Hur fick man ihop det sambandet? Försvinner barnets behov om jag har tillräckligt kul?
”Alla gör som de vill!” Nej, alla kan inte göra som de vill. Inte om man till ”alla” också räknar det lilla barnet.
”Du som förälder vet vad som är bäst för ditt barn” eller ännu värre:
”Du bestämmer vad som är bäst för ditt barn.”

Riktigt så enkelt är nog inte livet. Ofta har vi goda intentioner, men ibland tänker vi fel eller går på myter eller trender. Jag kommer lätt på många saker jag önskar att jag hade gjort annorlunda. Men det låter ofta som om alla sätt och alla val vore precis likvärdiga. Det finns en naiv och klämkäck anda av "anything goes".

Sanningen är, skulle jag säga, att det ibland är ganska jobbigt att vara förälder. Det är krävande, intensivt, ett stort ansvar och barnen är beroende av oss. Man har en ständig jour. Bara det är ju påfrestande! Ibland fastnar man i soffan med barnet vid bröstet när man egentligen hade tänkt ta en dusch eller fixa en macka, och man kan känna sig lite frustrerad vissa dagar. Det är frustrerande de dagar man inte får en stund ifred när barnen sover.

Det är inte farligt att tycka att det är jobbigt ibland eller att man ibland känner sig låst. Man kan erkänna den känslan och tillåta sig att få känna så ibland. Det är okej att få klaga och höra att man inte är ensam. Och få bekräftelse från andra som kommit ut på andra sidan att det faktiskt går över! Livet är inte rosenrött och enkelt alla gånger. Jag tycker att vi borde försöka ta det för vad det är lite mer. Småbarnsåren är en intensiv tid i livet, men den är ändå förhållandevis kort om vi ser det i ett större perspektiv.

De allra flesta har dagar det är tufft, och jag tror att det är lättare att "stå ut" med det, om man kunde släppa idealbilden vi har idag av spädbarn. Jag upplever att det finns en bild idag av hur det "ska vara" som ligger väldigt långt ifrån de flestas verklighet. Det verkar nästan vara mer regel än undantag att vi har totalt orealistiska förväntningar på det lilla barnet och barnets behov. När verkligheten krockar med idealen så känns det nog extra jobbigt. Många nyblivna föräldrar idag uttrycker förvåning över att barnet inte tycker om att sova i sin spjälsäng, skriker i barnvagnen, vill amma betydligt oftare än var fjärde timma, inte vill ligga på mage på golvet, inte vill ligga ensam. Att barn trivs bäst i famnen ses ofta inte bara med förvåning, utan som ett problem man bör göra något åt.

Visst är det bra att behålla balansen i familjen så att inte någon bränner ut sig och mår dåligt, jag förespråkar inte något martyrskap. Men jag upplever att det är alltför ofta bara är föräldrarnas behov och vilja som står i centrum, medan barnet är den som ska göra merparten av anpassningen. Det handlar inte om en balans, utan tvärtom en brist på balans där barnets behov inte riktigt ryms i ekvationen. Vi är så rädda för att bli låsta att vi inte vill acceptera hur beroende av sina föräldrar små barn faktiskt är, och försöker träna dem till nivåer av självständighet som de egentligen inte är mogna för. Vi vuxna ska få våra behov tillgodosedda, barnen ska återigen synas men inte höras. De ska klämmas in scheman och standardmodeller som möjligen – om än tveksamt - underlättar för föräldrarna men knappast tar hänsyn till barnets behov eller svarar på barnets signaler.

Jag undrar om vi idag är på väg tillbaka till Tabula rasa teorin – där barnet ses som ett tomt blad som de vuxna fyller med innehåll. Barnets behov inte ses som verkliga utan något som föräldrarna skapar. Ger man barnen närhet och svarar på deras behov så påstås det att man vänjer dem vid ovanor och skämmer bort dem.

När man får småsyskon så lägger omgivningen ofta all fokus på det äldre syskonet, som ses som en ”riktig människa” med verkliga behov och vana att få närhet, kärlek och uppmärksamhet, medan bebisen inte verkar ses som en varelse som har några behov alls ännu. Den kan lika gärna få ligga och skrika, medan man lägger 100% av sin energi på att inte försumma storasyskonet. Som om en nyfödd inte alls vore van vid att ligga tryggt i livmodern med ständig tillförsel av näring från navelsträngen och lyssna till moderns röst och hjärtslag, utan är helt tom på erfarenheter och förväntningar.

I vår rädsla att försumma det äldre syskonet - ofta underblåst av en skuldbeläggande omgivning - är risken stor att det är det lilla barnets behov och anknytning som prioriteras bort. Jag känner fortfarande en tagg av sorg över att jag inte värnade mer om anknytningsprocessen med mitt andra barn, utan lät mig övertalas till att stressa hem till storasyster mindre än ett dygn efter förlossningen, trots att jag var helt slut och egentligen inte alls var redo åka hem. Den skadan tog tid att reparera.

Barnens behov och medfödda förväntningar existerar, oavsett om vi föräldrar svarar på barnets signaler eller inte. Jag tror inte att biologiska behov är något vi kan förhandla bort eller vänja dem av med. Vi kan låta bli att ge dem det de egentligen behöver och förväntar sig, och när de efter en tid inser att deras signaler inte besvaras så kommer de i de flesta fall att ge upp och foga sig. Men jag skulle inte säga att det är en positiv utveckling.

När vi åter går mot en tidsanda där barn inte tillåts att vara oss till något besvär, där vi inte längre är villiga att låta det lilla barnet störa oss vuxna i våra vanor och vår frihet, då får det lilla barnets behov stå tillbaka till förmån för de vuxnas. Men jag tror också att vi vuxna går miste om något mycket värdefullt när vi på ett mentalt så väl som bokstavligt sätt inte släpper barnet riktigt nära intill oss.

Det är inte bara en mysfaktor och trygghetsfaktor för barnet att få närhet, kroppskontakt stimulerar faktiskt utvecklingen av hjärnans synapser. Ibland hör man påståendet att det inte är farligt att barnets skriker, men sanningen är att stresshormonerna i barnets kropp blir mycket höga och vi vet väl alla att stress är skadligt för vår hälsa. För ett spädbarn var hjärna inte är färdigutvecklad gäller detta i allra högsta grad. Kroppskontakt och närhet är ett grundläggande biologiskt behov.


Jean Liedloff skriver i sin bok “The Continuum Concept”:

”Hela hans varelse, essensen av allt han är, innebär att han ska hållas i famnen. Under miljontals år har nyfödda barn hållits nära sina mödrar från födelseögonblicket. En del spädbarn ut det senaste hundratalet av generationer har berövats den här enormt viktiga upplevelsen, men det har inte minskat den förväntan som finns hos varje nyfödd, att han ska få vara där han hör hemma.”


***************************************************************************
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=588313&previousRenderType=3

http://www.abctidning.se/x0503a.html

http://www.hno.harvard.edu/gazette/1998/04.09/ChildrenNeedTou.html

onsdag, november 08, 2006

Amningshets?

Jag såg just ett debattprogram om ”amningshetsen” på SVT ikväll. Det var inte något särskilt bra och sakligt program, tyvärr. Kraftigt vinklat, med en ettrig Agnes Wold som låter väldigt självsäker trots att mycket av det hon hävdar är direkt felaktigt. Programledaren gav sällan tillfälle till replik, så Wolds fantasier fick stå oemotsagda. Framförallt WHO-koden fick sig en rejäl känga.

Att 6 månaders helamning bara rekommenderas för att det är dåligt vatten i u-länderna är en myt. Visst är det sant att svenska barn lyckligtvis inte behöver dö i diarreer, men därifrån till att helamning inte är bäst ur ett folkhälsoperspektiv även i i-länder är steget långt. Trots Wolds förnekande av detta så finns det faktiskt åtskilliga forskningstudier gjorda i i-länder som visar tydliga skillnader mellan barn som helammats i 6 månader som har betydligt färre luftvägsinfektioner i genomsnitt under det första levnadsåret,än barn som helammats i 4 månader. Visst spelar helamningen roll för immunförsvaret även i vår rika del av världen! Även om barn inte dör av öroninflammationer så är det ganska skönt om man kan minska förekomsten, eller hur?

Lustigt att det pratas så mycket om amningshets just nu när amningsfrekvensen, särskilt då när det gäller helamning, har sjunkit så drastiskt de senaste åren! Amningsvänligasjukhus projektet är nedlagt och de amningsvänliga rutinerna på BB som var vedertagna under 90-talet är ett minne blott. På KS har jag hört att det finns det läkare som bestämt hävdar att fullgångna barn inte kan bli tuttförvirrade av nappflaska, trots att detta är ett mycket väl belagt fenomen.

Allt färre mammor ammar och attityderna mot amning blir allt mer negativa. Offentlig amning är inte idag någon självklart som det var för 10 år sedan, utan trenden svänger tillbaka till 50-talet och allt ska smusslas med och helst ska man gå undan eller till och med hellre flaskmata på allmän plats istället för att amma. På Underbara barn mässan så såldes till och med amningstält man skulle gömma sig och barnet under! Om man ammar ett lite större barn så får stöter man på de mest otäcka fördomar, och då vågar man knappast amma offentligt. Var finns den omtalade amningshysterin efter 1-årsåldern?

I ena andetaget snackar Wold om ökade glutenallergier om man helammar i 6 månader, för att i nästa andetag prata på om hur bra det är med en massa välling. Men hallå?! Vad tror hon utlöste vågen av glutenallergi om inte just vällingen? Kom in i matchen! Det måste hon väl ändå känna till, även om hon nu väljer att inte låtsas om det som inte tjänar hennes syften.

Glutenallergierna ökade ju i samband med att de chockhöjde glutenhalten i vällingen! Då blev det en rekordökning av glutenallergier. Till stort lidande för många barn, ska tilläggas.

Man bör introducera gluten i skydd av amningen. Om man tänker avvänja barnet efter 6 månader så bör man introducera gluten tidigare. Men med tanke på att livsmedelverket rekommenderar delamning till minst 1 års eller längre, så vore det ju knasigt om deras rekommendationer om helamning samtidigt utgick från på en avvänjning vid 6 månader.

Sedan är ju problemet, som Wold mycket lägligt struntade i att nämna, att det inte alls är bra att barn klunkar i sig en massa välling vid 4 månaders ålder. Det ökar kraftigt risken för glutenintolerans också. Det är så välkänt att jag inte kan föreställa mig att hon missat det! För ett par år sedan omnämndes det så många gånger både i radio, tidningar och TV. Känner verkligen inte Wold till detta?

Faktum är att gluten bör introduceras långsamt och gradvis, och inte genom välling efter som man sett att bebisar äter stora mängder välling redan första gången de erbjuds det. Ofta en hel flaska. Gluten bör istället introduceras i små doser, tex genom att börja med några små teskedar gröt. Eller ännu hellre genom bröd och pasta, som brukar bli mer lagom mängd för en lugn glutenintroduktion.

Är WHO-koden som reglerar hur storföretagen får göra reklam för ersättningar och nappflaskor fel? Jag kan inte hålla med om det. Är det inte snarare så att det är därför vi är hyfsat medvetna om fördelar med amning i Sverige i förhållande till medvetenheten i många andra länder? Är det verkligen reklam med slogans som ”Nan - för att vi älskar dig!” i likhet med de kampanjer som finns i andra europeiska länder som vi behöver för att skapa ett mer lyhört och tillåtande klimat för såväl ammande som flaskmatande mammor? Jag tror inte det.

Att vi skulle vara så positiva till amning i Sverige är också en viss överdrift. Jag upplever att det finns en övertro på att ersättning är så bra och mättande och lösningen på alla problem. Ger man bara ersättning så blir barnet bättre mätt än av bröstmjölk, ökar bättre i vikt och sover bättre, alla blir lyckligare, mindre stressade och det är rättvist för pappa. Amning framställs som något både besvärligt och osäkert för barnet och kvinnor idag tvivlar så mycket på sin förmåga att föda upp sina barn på bröstmjölk. Det är min bild av dagens samhälle!

När min amning inte funkade tyckte de flesta att det var självklart att jag skulle ge flaska istället. Jag fick antydningar om att jag borde ge upp och inse att jag faktiskt inte kunde amma, att jag hade lättmjölk i brösten och inte kunde ge mitt barn så det räckte. Varför låta barnet svälta när det finns så bra ersättningar? Och även om jag ammade lite så spelade det väl ingen roll om jag flaskmatade samtidigt? Det fanns inte många som hade förståelse för att vi valde att inte ge ersättning i första läget utan försöka lösa problemen med amningen istället. Lite flaska kunde vi väl i alla fall ge också?

Det är min erfarenhet och talet om det amningshysteriska Sverige känner jag inte igen mig i alls! Visst förväntas man prova att amma - men så fort det blir problem så förväntas man ge upp och flaskmata, och vill man kämpa för amningen så ses man som en idiot och alla försöker tala en tillrätta.

Ni som inte tycker att det finns stöd för flaskmatande mammor får väl organisera er? Det fanns inget stöd alls för ammande mammor förut, och ingen kunskap om amning. Det är mammor som har organiserat sig och stöttat varandra, tagit reda på saker, spridit kunskap, och lobbat för amning. Det är och har varit en ren gräsrotsrörelse, sällan med något stöd från myndigheter alls. Allt amningsvänligt som fanns på 90-talet är nedlagt nu också, som amningsvänliga sjukhus, och konsumentverket gör inte ens något åt alla anmälningar mot företag som brutit mot WHO-koden i sin marknadsföring.

Sajten Nappflaskan var ju ett jättebra initiativ, men när den som startat den inte orkade längre så fanns det ingen som tog över. Ni som saknar stöd för flaskmatande mammor, ni får göra precis som mammorna som grundade Amningshjälpen: samla er och börja stötta varandra! Det är inte förbjudet, ni är ju inget multinationellt företag som tjänar pengar på att ge ut gratisprover på ersättning till nyfödda för att få så många som möjligt att köpa era produkter - det är DET koden är till för att hindra, inte för att försvåra för flaskmatning! Man kan inte sätta likhetstecken mellan reklam och information! Man får visst informera om ersättning och hur man flaskmatar, både på bvc och privat. Men marknadsföring av nappflaskor och ersättningar regleras av koden.

Är vi svenska kvinnor så självgoda att vi tror att vi är så mycket klokare och mer kritiska mot reklam än tex franska eller tyska kvinnor? Hur kommer det sig att de går på reklam och inte vi? Eller gör vi inte det? Varför är välling en produkt som säljer så bra? Många svenska kvinnor tror på allvar att välling innehåller mer näring för ett barn på 1 eller 2 år, än vad bröstmjölken gör. Kan det bero på att välling inte omfattas av WHO-koden och det inte står tryckt på paketen att bröstmjölken fortfarande är mer näringsrik för barnet? Förutom att den fortfaramde innehåller en massa antikroppar och viktiga fettsyror. Nu tänker många säkert att, det kan väl inte stämma. Jo då, det gör det! Kolla gärna livsmedelsverkets tabeller över näringshalten. Om det fanns tryckt på vällingpaketen så skulle kanske inte lika många välja välling framför bröstmjölk efter 6 månader?

tisdag, november 07, 2006

Nackdelar med sjalbarn? ;-)

Det finns en massa fördelar med att bära barn i sjal. Liksom en hel del fördomar och myter om "sjalbarn". Men nu har jag upptäckt att det också finns några verkliga negativa bieffekter med att ha sjalbarn. ;-)

Ett är att de alltid ska bära på varandra! Helt plötsligt kommer de vinglande med varandra på ryggen, det ser helt livsfarligt ut. *s*

En annan är väl att man hittar så många vackra sjalar man vill ha, och det blir ganska dyrt. Det är lätt att bli lite ha-galen i vår materialistiska värld, och det för man lätt över på sjalandet också.

Och när barnen blir så stora att de inte vill bäras längre så saknar man ju sjalandet så mycket att man genast längtar efter flera sjalbarn och nya sjalar. Och det blir ju ännu dyrare ... Jag är lite i valet och kvalet faktiskt, och Juni pratar om att hon vill ha en till lillasyster. När man ser nyfödda sjalbarn i gosiga trikåsjalar gör längtan efter en ny bebis sig påmind. Eller är det egentligen en längtan efter att få prova en tjusig Sino Krustistel? :-o

Den tredje (fjärde?) nackdelen är att min armmuskler har förtvinat - jag sätter ju alltid barnet i ringsjal istället för att kånka i armarna. Upptäckte nu hur svag jag blivit i armarna. Man skulle ju få staka armmuskler av att ha småbarn? Men med sjalbarn så får man kanske bara en snygg sjalsamling? ;-)





måndag, oktober 30, 2006

När Juni föddes

Jag tänkte att jag skulle ta och lägga in min gamla förlossningsberättelse här, om Junis födelse. Förlossningen var beräknad till den 26/8, men eftersom det var första barnet så försökte vi ställa in oss på att det kunde gå ett par dagar extra. Även om vi förstås tänkte att det var säkrast att vara ”redo” tre veckor innan. Men ”på riktigt” så trodde vi nog att vi skulle få vänta lite till, och tackade preliminärt ja till ett bröllop den 30: e, så att vi skulle ha roliga saker att göra medan vi väntade på bäbisen. *s*

När vi träffade vår barnmorska på ABC i vecka 38, så frågade jag om råd för att jag varit lite konstig i magen sista dagarna. ”Sörru, då kanske det är på gång”, sa hon. ”Jaa”, sa jag, men vågade inte riktigt tro på det. Men visst hade jag som lite mensvärk ibland, särskilt när jag släpade mig upp de tre trapporna till vår lägenhet. På fredagskvällen blev jag jättedålig i magen och hade som mensvärk. Jag skojade om att det här var ju tecken på att jag var i latensfasen, men tog det inte alldeles på allvar. Jag tog två Alvedon och gick och lade mig. Det var ju 10 dagar kvar, och man SKA väl gå över första gången, och min mamma har ju gått över med alla barn? Nä, det måste ju vara bara lite förvärkar och något jag ätit.

Men klockan 6 på morgonen lördagen den 17 augusti, så vaknade jag och insåg att det här är ju en riktig värk! Lite förvånad, men samtidigt så anade jag ju ett par tre dagar innan att något var på gång, även fast jag inte vågade lita på mina instinkter. Värkarna kom med 3 minuters mellanrum redan från början, så det där med glesa värkar i början stämde inte på mig. Jag hade värkar hela dagen sedan, ganska täta. Mellan 2 till 6 minuters mellanrum, det gick lite fram och tillbaka. De var hanterbara även fast det gjorde ont. Jag kände mig glad och förväntansfull. Jag ljudade, andades, lutade mig mot möbler och rullade på höfterna medan sambon masserade på ryggen. Jag lyssnade på musik och sjöng (mellan värkarna alltså), åt lite, rörde på mig och duschade.

Efter ungefär 10 timmar bestämde vi oss för att åka in till ABC där vi skulle föda. När min sambo ringde för att meddela att nu tänkte vi komma in och föda barn, så var det Carina som haft vår föräldrautbildning som svarade, en av de barnmorskor som jag kände bäst och tyckte mycket om. Jag blev jätteglad, det kändes så bra och tryggt att veta det var hon som skulle ta emot och vara med oss under födseln! Klockan 17 på eftermiddagen skrevs vi in.

Jag tycker att jag var ganska väl förberedd, påläst och laddad inför en aktiv och naturlig förlossning. Jag hade tänkt fortsätta vara uppe och röra på mig, sitta och rulla på en stor grön boll, äta och dricka – vi hade med matsäck för att orka hålla igång ett par dygn. *s* Tänkte lyssna på musik, ta ett bad, få akupunktur osv. Men precis som man förväntar sig blir det väl aldrig. ;-)

Carina hade kopplat på en CTG apparat för att göra ett 20 minuters test när vi kom in, men det gick inte att avläsa barnets hjärtljud under värkarna. Jag försökte halvsitta i sängen mot en saccosäck för att registreringen skulle bli bättre. Men det gick inte att sitta så bra under värken och jag behövde stå framåtlutad. Det var långa värkar, sa Carina, över en minut gott och väl, och ganska rejäla. Hon försökte få CTGn att funka när jag stod mot en gåstol, men det ville inte registrera rätt, så jag var tvungen att ha på den nästan hela tiden. Carina tyckte det var synd att jag inte blev av med den, men jag brydde mig faktiskt inte om det alls.

Snart efter att vi skrivits in ändrade värkarna helt karaktär och blev MYCKET intensiva. Det gick inte att stå med gåstolen, jag provade att luta mig mot bordet det gick inte heller. Jag provade att stå på knä i sängen mot saccosäcken, på alla fyra istället, på knä på golvet lutad mot sängen – inget funkade! Carina undersökte mig och klockan 18.00 var jag öppen 3 cm.
Bara 3cm! Och det var så där jobbigt som jag läst att det kunde vara vid 7-8 cm då det är som tuffast. Jag visste inte var jag skulle ta vägen och fattade inte hur jag skulle kunna klara av 7 timmar till. Trodde inte att det var möjligt att ha så pass ont, helt obeskrivligt faktiskt! På en skala från 1 till 10 så skulle jag nog klassa det som 25. Allvarligt talat.

Jag fick lite panik ett tag, men sedan så återvann jag kontrollen, när jag låg på sidan på golvet, halvt in under sängen *s*. Jag tror att smärtsignalerna faktiskt hade en funktion också, att få mig att fatta att det var bäst att lägga mig på golvet och hålla stadigt tag i med ena handen i sängbotten och den andra handen i Johans, och vara så stilla som möjligt, bara ljuda, dricka och fokusera mig. Att vara uppe och röra mig som planerat hade varit helt fel.

Jag använde en intonationsteknik. Under värkarna koncentrerade jag mig på att göra en ton, typ: Aaaaaaa. Det blev både som något att mig hålla fast i och avslappnande, det hjälpte mig att vara fokuserad och liksom arbeta mig igenom förlossningen. Mamman som lärde mig att ”tona” som hon kallade det, beskrev det som att tonen hade blivit som en tunnel genom värken. Det funkade väldigt bra för mig, och jag tyckte det var enklare än profylaxandning.

Jag fick sterila kvaddlar som smärtlindring. Det sved hemskt som ett getingstick när de injicerades, sedan spred sig som en varm, pirrande, avdomnad känsla över ryggen där kvaddlarna injicerats. Helt klart värt smärtan när de lades! Kvaddlar hjälpte mig mycket. Och den stora fördelen med kvaddlar är att det är helt riskfritt och inte har några biverkningar som påverkar mamman eller barnet och inte kan orsaka några komplikationer, som värksvaghet etc som vanliga bedövningar gör. Den enda nackdelen är just att sprutan gör ont några sekunder, jag ylade i högans sky! Men de hjälpte och lindrade väldigt bra, och jag önskar verkligen att jag hade fått dem en hemsk halvtimma tidigare. Jag trodde faktiskt att jag hade sagt till tidigare, men jag var rätt chockad då och förmedlade mig nog inte så bra. Nästa barn ska jag skriva i min önskelista att jag vill ha kvaddlar så fort det blir riktigt jobbigt.

Värkarna kom så tätt att det tog en kvart innan det blev en tillräckligt lång paus för att jag skulle hinna vända mig från sidan till rygg för att få kvaddlar på magen också. Så det var väldigt intensivt! Jag hade mycket starka värkar som var 90 sekunder långa, med bara 30 sekunders paus mellan, i ca 1,5 timme - så inte konstigt att jag tyckte det var svårt att hantera! Det fanns liksom ingen tid att återhämta sig mellan värkarna.

När klockan var 19.00 så kände jag att jag inte skulle orka länge till. Fastän jag var väl förberedd och verkligen ville föda naturligt. Egentligen var jag negativ till EDA pga alla biverkningar, men då gnydde jag:
”Jag tror inte jag kommer att klara det här, jag kanske vill ha en ryggbedövning ändå …”
Carina undersökte mig och sa: ”Men Cecilia, du behöver ju ingen ryggbedövning! Vet du hur mycket du är öppen?”
”Jättemycket?” snyftade jag ynkligt.
”10 cm! Det är ju redan klart!”

Då hade jag öppnat mig helt vansinniga 7 cm på en timme! Alltså 7 ggr fortare än man ska som förstföderska, enligt Dublinmodellen. Inte konstigt att det hade varit en chock för kroppen! Jag upplevde öppningsskedet som väldigt kaotiskt och chockartat. Det gick inte att hänga med i det racertempot.

Sedan var det helt plötsligt redan dags att krysta ut barnet! ”Men, men vi kom ju just in?”, tänkte jag. Det kändes lite läskigt och jag var inte riktigt beredd på att föda fram barnet redan nu. Men jag hade ju inte så mycket val direkt. *s* Barnet tryckte på våldsamt och Carina sa att om jag ville föda på pall, som vi pratat om tidigare så var det dags att hämta den nu. Just då så kände jag mig mest trött och förvirrad och kunde inte ens välja om jag skulle dricka mjölk, nyponsoppa eller juice, det fick Johan och Carina mata mig med och bestämma åt mig. Men de hämtade i alla fall förlossningspallen, och bogserade med gemensamma krafter upp mig på den.

Men det var inte alls lika jobbigt att krysta ut bäbisen som att öppna sig, och inte så läskigt som jag trodde det skulle vara heller. Pallen kändes bra och naturlig att sitta och krysta på, ungefär som en toalettstol som är öppen i framkant. Jag satt på pallen och min sambo satt bakom mig på sängkanten och jag kunde luta mig mot honom och han höll min i händerna, matade med dricka och torkade pannan. Det här var en av de riktigt heta dagarna i somras, det var över 30 grader varmt, tror jag, och det var inte bara jag som svettades. Barnmorskan satt framför mig på golvet. Jag bad om mycket hjälp med krystningen, så hon tittade hur mycket jag vågade ta i utan risk att brista, höll emot med en varm handduk och smörjde med mandelolja jag hade med. Det sved och kändes obehagligt, men just när det var som jobbigast, så kände jag hur det liksom sa ”slurp”. Klockan var 19.53.

När jag tittade ner så håller Carina i ett barn, som skriker och tittar upp på oss med pigga ögon! Jag känner mig helt förvånad och kan inte riktigt fatta det. ”En bäbis!” utbrister jag häpet. ”Det är en BÄBIS? Det är en RIKTIG bäbis!”

tisdag, oktober 10, 2006

Högmod går före (hårav)fall

Jag har varit så fåfäng å min dotters vägnar och så förtjust i hennes långa vackra hår. Jag har kammat med balsamspray, varit så glad över att hon nu äntligen haft tålamod att stå still medan jag gjort flätor och tofsar. Jag har, något pinsamt att erkänna, till och med tagit med henne till min frisör för att klippa luggen och topparna, så att det ska bli riktigt snyggt. Jag får ju i alla fall säga att jag uppskattade det så länge det nu varade. Men högmod går före fall, som man säger ...


















Juni med sitt fina långa hår.


Men så för ett par veckor sedan så var håret ett minne blott. Det var en regnig lördagseftermiddag i september, maken låg sjuk med feber, jag hade kommit in från lekparken med barnen och satte mig vid datorn och kopplade av en stund medan barnen satt i vardagsrummet och såg på barnprogram. Efter en stund kom Juni in och hämtade lite papper, kritor och pennor, sax och tejp, som jag intet ont anandes tog fram åt henne. Hon brukar vara så duktig på att klippa och tejpa ihop små brev och paket. Det var väldigt tyst och lugnt. Kanske alltför lugnt ...

Men så kommer Juni plötsligt inskuttande med busig min och säger "Hej Mamma!" Jag tycker att något känns lite fel, men det tar några sekunder innan jag fattar vad som ser fel ut. Hon ser ut att ha någon konstig etapp uppklippt uppe på huvudet. Jag hinner hoppas att hon bara klippt av en lite lock, innan jag väner på henne och kollar - och ser att hon klippt av sig nästan allt håret!!

Jag blev riktigt ledsen och började till och med gråta så att mascaran rann. "Mamma, du har blå tårar!" utbrast Juni förvånat. Hon blev ledsen en liten stund när hon förstod att frisören inte skulle kunna klippa det långt igen, och att det inte heller gick att tejpa tillbaka. Men snart hoppade och sjöng hon igen, och nu i efterhand så påstår hon att hon ville ha kort hår som sin kompis och att det var trassligt och jobbigt med långt hår. Men jag tror inte riktigt att det var så genomtänkt, det är nog en efterhandskonstruktion.


































Hon har jobbat med en systematisk uppklippning i ertapper, och till och med taggat ur lite på luggen. En liten svans fanns kvar mitt bak, där hon inte nått runt. Det kommer ta flera år att spara ut det igen. 17 cm har hon tagit, minst. Jag mätte svansen som finns kvar till nacken. Och allt som är uppklippt är ju ännu mer!! Det är riktigt kort vid öronen, och räcker inte ens till en kort page. Jag fick ta med henne till frisören på måndagen och var tvungen att klippa riktigt kort-kort.

































Men som en mamma på nätet skrev till mig som tröst, "Allt klär en skönhet". Hon blev riktigt fin i sin nya kortklippta frisyr också. Men visst saknar jag hennes gamla hår ändå. Och jag ser fram emot att det ska växa ut till en kort liten page, det var hon så fin i när hon var 2 år.

Jag frågade henne om hon tänkte blir frisör när hon blev stor, eftersom hon hade jobbat så systematiskt och faktiskt gjort en riktigt proffsig klippning själv. Men jag fick det något överraskande svaret:


"Neeeej, jag ska bli ett .......... MONSTER!!!!!"

fredag, september 01, 2006

Tokig torsdag


Fy, vilken eftermiddag!!! Bilden är äldre, från en trevligare eftermiddag, men den illustrerar i alla fall klätter-ap-ornas obegränsade klätterlust till allt högre höjder.

T har just fyllt 2 år och har börjat på förskola. Inskolningen har gått jättebra, över all förväntan. Hon har bara skrattat och vinkat glatt när jag har sagt "Hej då!" och gått. Men nu verkar bakslaget komma, hon är trött, arg och vill hela tiden gå sin egen väg, rent bokstavligt talat ... Varje meter känns som en kilometerlång kamp för att få med mig henne dit vi är på väg. Jag hade lite frilansjobb hemma i torsdags och hämtade barnen först 14.30 på förskolan. T har ju just börjat och har inte varit fullt så länge på eftermiddagen förut.

Hur som helst, när vi gick därifrån så märkte jag att hon var trött. Jag hade tänkt att vi skulle vara ute och leka, men övervägde att gå hem och lägga T istället. Men så ville barnen gå till åt varsitt håll till olika lekparker, och jag valde fel lekpark. Jag insåg mitt misstag när T, 2 år och 2 dagar, blev så ledsen och arg för att hon inte klarade allting som 5-års gruppen som också var där gjorde. Puh! Då vill J gå till en om möjligt ännu sämre park, som definitivt har en helt livsfarlig hög klätterställning som passar lågstadiebarn bättre än en liten 2-åring.

Så jag försöker bära hem ett gallskrikande barn medan det andra cyklar och gråter och jag bara känner total paniiiiiik! Jag lyckas få med båda halvvägs hem. Sen drar de iväg gråtande och skrikande åt varsitt håll, och jag står och undrar vem jag ska springa efter. Tillslut lyckas jag få fatt på den lilla och ropa tillbaka den stora medan en tant glor. Så kommer tanten fram till oss, och man kan ju tänka sig att hon ska uttrycka lite förståelse eller fråga om hon kan hjälpa till, och det kanske hon tyckte att hon gjorde på sitt sätt. Men istället för att vända sig till mig så pratar hon BEBISSPRÅK med barnen! :-o Jag blev inte ens irriterad på riktigt, mest kände jag mig helt paff! Men hallå?

"Vaffö skjiker duuu? Jaa fåj ont i minna öööööjjon." Och så visar hon som en liten charad. Men herre gud, jag bara gapar ... Och till och med 4-åringen tilltalar hon i samma tillgjorda ton ... Hon undrar varför J gråter, och J förklarar att hon vill gå till den andra parken. "Mamma kanske måsste laga liite maaaat?" Men hallå, kan hon inte prata med mig istället? Jag är ju för fasen inte genomskinlig?! Jag gav upp efter någon minut och släpade bara vidare, och barnen slutade väl gråta av rena förvåningen över den fjantiga tanten.

Två sekunder senare grinar J över att hon är kissnödig och jag får släpa in henne bakom en buske medan några andra tanter sitter och tittar. Puh! Sen lyckades vi gå in på affärn och köpa en glass och satt i lugn och ro på en bänk och pustade ut innan jag skulle försöka lura in barnen, eftersom T såg så hemskt trött ut. Då kommer en bekant gående med barnvagn, och först blir jag glad och hon sätter sig bredvid. Men sen säger hon att barnet varit magsjukt i natt och spytt som en gris! :-o

Jag är livrädd för magsjuka, särskilt sedan jag blev inlagd med dropp i flera dygn när jag fick vinterkräksjukan när jag väntade T. Och jag säger det och att vi vill hålla oss undan då, men hon verkar inte förstå vad jag menar. Jag flyttar bort lite på min bänk, men de sitter bara kvar med vagnen nära oss och ungen ser sjuk och febrig ut! Och då jobbar mamman inom vården, borde hon inte veta att det kan smitta, tänker jag desperat? Och jag säger att "det kan ju smitta...", men hon verkar inte alls fatta hur rädd jag är, fastän jag flera gånger "hintar" det. Nu mår jag illa och är livrädd. "Fan, snart ligger vi alla här och spyr!!!" tänker jag nervöst.

Måste man verkligen säga "Jag vill att du går, ställ vagnen längre bort!!!" för att folk ska förstå att man är rädd för att bli smittad med magsjuka? Det var ju inte så lätt för mig att få med mig två barn som satt på en bänk med glassar i händerna plus en vagn och en cykel. Varför släpar folk ut magsjuka ungar? Inte konstigt att det blir epidemier. Det gick visst på deras dagis, ååååååhhh paniiiiik!!!!!

Som om det inte vore nog med det: Trötta Tindra ville inte följa med in trots att hon såg helt färdig ut, och jag bar in henne med våld medan hon vrålade som en besatt och folk stannade upp och bara glodde på oss och jag var nära att tappa henne för att hon ålade i famnen och ville springa iväg. Det var HEMSKT när hon vrålade i trapphuset, vilken panik! Jag trodde att grannarna skulle komma ut och fråga om de behövde ringa ambulans, eller att polisen skulle komma och ringa på när som helst. När jag letade efter nycklarna för att låsa upp försökte hon dunka huvudet i stengolvet. Inne i hallen slet hon åt sig hon en sko och slog i sitt huvud medan jag försökte få av henne skorna. Åhhh, man känner sig inte precis som "mother of the year" när barnen skriker hysteriskt och tanter stannar och stirrar förskräckt.

Jag känner trots allt att jag gjorde rätt som släpade in stackars T. Hon slocknade på 4 minuter, hon var ju så himla trött! Att leka ute är väl mer någon hon har "lust till", som Jesper Juul skulle ha uttryckt det, snarare än ett behov. Men tanterna såg ju inte så imponerade ut. Fasen vad jobbigt allt blir vissa dagar!

Jag ska försöka hämta tidigare på dagarna så att de inte blir så trötta i fortsättningen. Och ingen bärsjal hade jag tagit med mig heller, DET var ett stort misstag som jag inte ska göra om heller! Jag försöker intala mig att det är BRA att barnen är viljestarka, en bra egenskap som man har nytta av i livet. Kanske ...

tisdag, juli 04, 2006

Sover som en bebis




Nu när det är så varmt och ljust har barnen svårt att somna på kvällarna. Det är ett mönster jag är väl bekant med från de senaste somrarnas värmeböljor. Och visst är det jobbigt när kvällarna blir en lång svettig kamp för att få ungarna att komma till ro och somna! Vi är trötta, irriterade, varma. Ibland känner jag mig både frustrerad och misslyckad. Men jag börjar i alla fall lära mig nu att jobbiga perioder kommer och går. När man är inne i en bra period när barnen somnar i vettig tid och inte vaknar så ofta, så är det lätt att glömma att det någonsin varit annorlunda. Men när man är mitt uppe i en krånglig fas så känns det ibland som om det alltid varit så här, och alltid kommer att förbli så här. Men var lugn – det går över!

Hur kommer det sig att sömnmetoder fått så stort utrymme idag, i media såväl som i barnfamiljernas sovrum? Sover barn verkligen så förskräckligt illa nuförtiden, eller ser vi det idag som en självklar plikt att lära våra barn att sova? Jag kan ibland uppleva det i första hand som ett yttre krav att lära barn att sova hela natten, mer än något föräldrarna verkligen känner ett eget behov av. Att barnet kan somna ensam och sova hela natten har blivit ett mått på hur duktig och lyckad man är som förälder.

Att spädbarnstiden och småbarnsåren är en intensiv tid är inget jag förnekar. Det är normalt att vi tycker att det är jobbigt ibland! Men jag tror att vi i många fall påverkas av orealistiska förväntningar. Om vi anpassar förväntningarna mer efter verkligheten så blir det kanske lättare att hantera? Räknar man med att barnet ska sova hela natten redan efter några månader, så känns det troligtvis tufft när barnet vaknar 2-3 gånger. Men går man in med inställningen att barn vaknar ofta de första åren, så tänker man kanske istället "Wow, hon vaknade bara 3 gånger i natt!" Vilka förväntningar vi bär med oss tror jag har stor betydelse för hur vi upplever vår situation.

Räknar man med att barn ska sova klockan 7 så undrar man nog varför ens barn är vaken hela kvällen. ”Räcker inte mjölken? Är det något fel på barnet? Har vi gjort något fel?” Vet man om att det är mer regel än undantag att babyn vill amma hela kvällarna de första månaderna så går man in med andra förväntningar och är bättre förberedd på att ta sig igenom den perioden.

Vi lever också i en så stressad tid, allt ska gå så snabbt och det verkar som om vi inte riktigt har tid för våra barn. De ska snabbt bli självständiga och inte behöva oss, redan under bebistiden. Jag tror att toleransnivån för att det är lite jobbigt att ha småbarn har sjunkit till ett minimum. Förr var det väl självklart att det hörde till att man sov lite dåligt när man har en bebis. Idag har det blivit ett fel som snabbt ska rättas till.

Nuförtiden är olika metoder och sömnskolor populära, man ska använda 5 minuters metoden eller Sova hela natten kuren för att lära barnet att somna ensam och sova hela natten i egen säng, vilka knappast någon kan ha missat är de rådande idealen idag. Däremot kan nog många ha missat att det inte är självklara mål för alla familjer, och inte heller har varit norm eller ideal i alla tider.

Standardiserade metoder är ofta inte nödvändiga för att underlätta nattning och nätter. Man kan börja med att analysera problemet, fundera mer över varför barnet inte sover bra? Är det något som man kan ändra på under dagen? Får barnet tillräckligt med närhet och aktivitet under sin vakna tid? Har barnet ”sprungit av sig” tillräckligt? Eller har det kanske blivit för mycket intryck? Kanske behöver barnet faktiskt sova mer på dagen för att kunna komma ner i varv på kvällen? Sömn föder sömn, brukar man säga ibland. Små åtgärder som mer ljus på dagen, mörkare i rummet på natten, svalare (en fläkt kan vara en bra investering!), mer mat före läggdags kan påverka positivt. Det är ofta bra att varva ned långsamt med bad eller massage, kanske med sånger eller läsa en bok efter man bytt blöja och satt på pyjamas.

Många barn sover faktiskt bättre om man samsover. Min äldsta dotter sov betydligt längre sammanhängande perioder när hon fick ligga hud mot hud när hon var bebis. I egen säng sov hon max en timme i taget när hon var runt 6 månader. Det blev oerhört jobbigt att gå upp och ta upp henne stup i ett. Ändå försökte vi flytta henne till egen säng bara för att vi fått lära oss på bvc att det var viktigt och bäst att göra så, och man vill ju inte göra fel eller vara en dålig förälder. Men tätt intill mig sov hon 6-8 timmar i sträck. Jag var så arg och kände mig grundlurad, arg på alla som tjatade om att vi måste lägga henne i spjälsängen, arg på bvc och vår kulturs normer om att det skulle finnas någon sorts flummigt egenvärde med att bebisar ska ligga ensamma, och arg mest av allt på mig själv som hade gått på det! Varför förstöra något som fungerade bra?

Nattamningen blir också tusen gånger enklare när man aldrig behöver tända lampor, gå upp på natten, man behöver kanske inte ens öppna ögonen. Det är bara att dra barnet intill sig och somna igen om medan barnet snuttar. Eftersom man efter en tid börjar dela sömncykler när man sover tillsammans så slipper man också plågan att bli väckt under djupsömn.

Valet att strunta i kravet på egen säng var ganska lätt för oss, när jag väl vågade lyssna på mig själv och mitt barn, känna efter vad jag ville och inte lyssna så mycket på andra. Sedan är ju barn olika, och vissa sover istället lugnare och mer ostört i egen säng. Man får lyssna på sitt barn och prova sig fram till vad som passar just varje barn och varje familj bäst. Man känner sitt eget barn och sin familjs behov bättre än någon fast metod som någon annan uppfunnit, en trång mall där alla barn ska klämmas in.




Visst finns det barn som verkligen har allvarliga sömnstörningar, och visst finns det också tider i livet då vi föräldrar inte orkar med riktigt. Orkar man inte så orkar man inte, och då behöver man göra förändringar. Men jag tycker inte att man ska skuldbelägga barn heller och säga att problematisera helt normala bebisbeteenden och friska sömnmöster. Jag tycker att vi problematiserar bebisar alltför mycket idag, när de bara är som bebisar alltid har varit. Jag skulle vilja att vi i större utsträckning kunde ta det för vad det är, och inte vara så snabba att försöka göra om barn till några små miniatyrvuxna.

Jag kan inte förstå varför det skulle kunna vara bättre och mer hälsosamt att manipulera och styra med barns sömnmönster för att få dem att sova som mer som en vuxen, istället för att sova som en bebis. Jag håller inte med om att det är mer naturligt för en bebis att sova hela natten än att vakna och amma. Visst kan man kanske lära barn att inte vakna, men finns det verkligen något vetenskapligt stöd för att det skulle vara mer hälsosamt för barn över halvåret att sova hela natten. Jag ser det som något som hör till vår kultur, det här idealet att man ska sova hela natten, och man bör sluta amma på natten så snart det går att genomföra utan att barnet svälter, än att det skulle vara något som är ursprungligt/naturligt eller självklart skulle vara att föredra.

onsdag, juni 28, 2006

Samsovning i föräldratidningarnas värld

Ibland undrar jag vilken planet jag lever på egentligen. Ofta på diskussionsforum på nätet så ifrågasätter andra föräldrar varför man vill sätta en etikett på sitt föräldraskap, om vi som samlas under benämningen NF/AP verkligen har ett behov av det. För alla är väl AP egentligen? De flesta ammar, har bebisen hos sig i sängen och försöker tillgodose barnets behov. När de läser på AP sajter som Nära föräldrar, verkar de flesta känna igen sig och håller med om det mesta som står där. Så vad är egentligen då skillnaden? Ja, det kanske inte är så lätt att sätta fingret på. Men när jag kommer ut i vardagen så finns skillnaden uppenbarligen där ändå.

Häromdagen läste jag i Föräldrar och barn nr 9 2005 om hur man får sin baby att sova. Där behandlades metoder som tex 5 minuters metoden, men också det naturliga alternativet ”närhet” som förespråkades av barnmorskan Louise Hallin. Hallin sa många kloka saker och mycket i artikeln var bra, men trots det lämnade läsningen en trist bismak. Tidningen presenterade närhetsmetoden som något alternativt och spännande, lite hissnande att någon vågar säga att det faktiskt är okej att låta barnet vara nära på natten och att livet måste få förändras när man blir förälder. Men samtidigt var de väldigt försiktiga i sina uttalanden, och det fick förstås inte vara jobbigt att ha barn. Åtminstone första året kunde barnet kanske få sova hos sina föräldrar.

Hallins råd följdes upp av ett hemma-hos-reportage hos familjen Holst där alla sov i samma rum, vilket verkade vara superalternativt i reporterns ögon. Tänk, kan man verkligen göra så? I ”närhetsfamiljens” gemensamma sovrum hade alla varsin egen säng. Ord som ”familjesäng” lyste med sin frånvaro i artikeln om närhetsmetoden. Visst hade de hittat en bra lösning som familjen trivdes med, men jag inte skulle nog inte kalla det för samsovning.

Missförstå mig rätt, ingen skugga över familjen Holst! De delar sovrum, är lyhörda för barnens behov och ger närhet och ömhet! Men när detta är vad Föräldrar och barn låter representera ”närhetsmetoden” så undrar jag var alla vi Nära Föräldrar passar in? Vi som har familjesäng och ofta nattammar tills barnet självmant slutar vakna på natten nånstans i 2 årsåldern. Är vi så avvikande att vi inte ens finns med på kartan, undrar jag? Är det här det närmaste samsovning de kan komma?

I Föräldrar och barns värld är det inte tal om att dela säng och tryggt få krypa upp bakom pappas rygg på natten och få ligga hud mot hud om man 2 år. Och det är absolut inte tal om någon fri amning dygnet runt eller barnstyrd avvänjning. Visst håller jag med om mycket av det familjen i reportaget säger! De har många goda råd och kloka tankar att dela med sig av. På många punkter delar vi synsätt på barn och föräldraskap.

De talar om bland annat om vikten av att trappa ner på amningen mjukt och successivt istället för att sluta tvärt. Men möjligheten att fortsätta amma omnämns inte. Vi får också lära oss att om barnet inte har napp kan brösten komma att användas som napp ibland under lång tid framöver. Jaha! Jag som trodde att det var nappen som ges som substitut för bröstet, att amningen är originalet? 1-åringen i familjen ammas fortfarande (sic!) morgon, kväll och natt, men på sikt ska hon avvänjas. Familjen ser det som viktigt nu att 1-åringen kan somna utan bröstet.

Om några månader får nog barnen eget sovrum och då får föräldrarna sitt sovrum tillbaka. Man riktigt hör mellan raderna hur reportern drar en suck av lättnad.

Men man måste inte tvunget avvänja på natten eller lära barn att sova ensamma! Barns sömnmönster förändras i 2 årsåldern och blir mer likt vuxnas, det har med hjärnans utveckling att göra. Upplever man inte att man har man några problem med sömnen så behöver man inte göra något åt situationen. Och man ska inte låta vare sig bvc, föräldratidningarna, mammagruppen eller svärmor göra nattamningen och samsovningen till ett problem så länge man inte själv har problem med det.

Min fasta övertygelse är att det inte blir svårare ju längre man väntar - utan lättare om man väntar in barnets mognad och naturliga utveckling.

tisdag, juni 27, 2006

Min amningshistoria


Här kommer en liten berättelse jag skrev när Juni var bebis: :-)

Det kändes viktigt för mig att amma. Både för att det ger barnet ett skydd mot infektioner, och för att jag alltid tyckt att det ser så mysigt ut. Men samtidigt så var jag orolig för att det skulle göra ont eller vara obehagligt, eller överhuvudtaget kännas nytt och märkligt att ha en bäbis snuttande på sig. Lite nervöst kändes det att börja amma.

Och det gjorde verkligen väldigt ont direkt vid första amningen. Juni kändes som en liten sugpropp, sög jättehårt. Men jag tänkte att det kanske var för att det var ovant bara. Barnmorskorna tyckte att det såg bra ut, fast det kändes inte bra. Jag började få sår efter någon dag redan. Även fast jag bad om hjälp vid varje amning så gick det inte riktigt bra. Och när vi hade åkt hem så blev snabbt såren värre, även fast jag ringde och frågade om råd säkert flera gånger varje dag.

Till slut var bröstvårtorna bara hemska, blödande, öppna sår och jag drog mig verkligen för att amma. Amningsnapp hade jag fått höra skulle fördärva sugtekniken och det skulle man absolut inte använda. Och eftersom jag så gärna ville amma så vågade jag inte köpa någon sådan, fastän jag kastade längtansfulla blickar på dem.

Jag blev svimfärdig av smärta varje gång jag skulle amma, och ju jobbigare det blev, desto mer fel började jag hålla barnet, och ju sämre blev väl taget. Jag använde amningssnäckor för att få såren att läka, men det hjälpte inte tillräckligt bra. Vid varje amning lossnade sårskorporna och jag var tillbaka på noll igen. Innan Juni föddes hade jag tänkt att amma länge, 2 år ungefär. Nu förstod jag inte hur jag skulle kunna klara av att amma veckan ut!

På återbesöket när Juni var 4 dagar gammal så hade hon nästan nått sin födelsevikt på 3025 gram igen. Men då BVC kom på hembesök när hon var 10 dagar gammal hade hon rasat ner till 2760 gr! Amningen hade blivit så stressande och plågsam så att mjölkproduktionen bara avstannade för mig, det låste sig totalt!

Såren jag hade var ovanligt hemska, sa BVC-sköterskan och hon tyckte att i det läget var amningsnapp faktiskt bra. Jag ångrar bara att jag inte vågade lita på mig själv och skaffa en amningsnapp tidigare! För då hade det kanske inte behövt bli så mycket problem. Nu hade det låst sig helt för mig, och att få mjölken att rinna till igen blev inte lätt. :-(

Juni pendlade upp och ner i vikt som en jojo, tre gånger och det tog över en månad innan hon kommit upp i sin födelsevikt igen! Det tog 1 3/4 månader innan hon började gå upp riktigt bra. Många tårar och mycket oro var det. Vissa dagar kunde hon gå upp jättebra, för att vid nästa vägning ha tappat lika mycket igen. Amningen gick minst sagt knaggligt. Men såren läkte efter 1,5 vecka med amningsnapp och kom inte tillbaka igen. :-) Tyvärr så fick jag sedan svamp i såren också, efter att jag använt snäckskal för mycket - för varmt och fuktigt.

Vissa tjatade om tillägg och påstod att jag hade dålig mjölk, "lättmjölk" eller att min mjölk aldrig skulle räcka, att jag bara skulle acceptera att alla inte kunde amma etc, vilket verkligen inte var några uppmuntrande och stärkande kommentarer! Ibland kände jag mig väldigt motarbetad.

Men jag hade tur att få ett bra stöd från BVC, som hela tiden var lugna och trodde att jag skulle kunna få igång en fungerande helamning. De sa att det inte alls var konstigt att det låst sig efter den dåliga starten, och att det skulle ge med sig snart. Jag ville helst slippa ge tillägg och på min BVC så sa de att ersättning inte är något man tar till i första taget och verkligen inte skulle börja med i onödan. Istället skulle jag lägga extra krut på amningen.

De hade någon procentgräns, 10 tror jag, som barnet max fick tappa i vikt, och den var hon inte nära i alla fall. Min BVC-sköterska undersökte Juni ganska noga för att se att hon utvecklades normalt, och hon var pigg och glad och mådde utmärkt, bortsett från att hon var så ledsamt mager. Sköterskan rådgjorde med andra sköterskor, amningsrådgivaren och läkaren, och alla var överens om att jag kunde fortsätta kämpa på med amningen och vänta med att ge ersättning.

Jag kom och vägde ca två gånger i veckan, fick rådet att amma ofta och erbjuda bröstet även om inte Juni sa till, alltid ge båda brösten, och väcka henne om hon somnade efter det första, inte låta henne ligga och bara småmysa vid bröstet utan hellre avbryta då så att hon blev hungrigare snart igen för att stimulera henne att äta mer effektivt då osv. Äta och vila mycket själv. De kollade att taget såg OK ut osv.

Första veckan efter Juni gått ner i vikt ammade jag minst var 3:e timme, nästa vecka varannan. På slutet innan det äntligen vände uppåt, var vi nere i med 1 timmes mellanrum, fast då var hon ändå ofta hungrig igen efter bara 40 minuter. *puh* Mycket amning blev det ...

Men efter några veckor så var jag så ledsen och orolig, att BVC-tjejen sa att jag kunde ge lite tillägg för min egen skull om jag ville, men att jag fick bestämma det själv. Hon trodde inte att barnet behövde något mer än bröstmjölk, men att eftersom de ansåg att mina amningsproblem berodde på stress så var det inte jättefel att ge en liten skvätt tillägg också, om det fick mig att slappna av och inte vara lika orolig, och låta mina svampiga bröstvårtor vila en stund också. Så till slut så köpte jag faktiskt hem och gav en liten flaska på kvällen ibland när det kändes extra jobbigt - inte rutinmässigt varje dag - under ett par veckor. Och då kände jag mig mindre orolig och amningen började äntligen gå mycket bättre!

Men BVC sa att min dotters viktuppgång inte berodde tillägget - som bara var ca 1/6 av dagsbehovet ungefär varannan dag - utan på min mjölk. Vilket var väldigt skönt att få höra! Jag frågade nog om det var sant ungefär 5 ggr! ;-) Särskilt när de som påstått i över en månad att det var fel av oss att inte ge ersättning, hävdade att det bara var för att vi börjat ge var en halv flaska ersättning varannan dag, som Juni äntligen gick upp i vikt. *fortfarande arg, grrr*

När Juni var 2 månader och det fortfarande gjorde lite ont att amma gick jag till en amningsspecialist på SöS, för att kolla om det fortfarande var svamp kvar. Först då upptäckte de att jag inte höll riktigt bra och inte lade till Juni till bröstet riktigt rätt! Tydligen vanligt efter man haft sår, att man inte vågar låta barnet ta bröstet själv, utan vill hjälpa till för mycket. Jag stoppade bröstet i hennes mun och vågade inte vänta ut ett riktigt stort gap.

Så jag har fått lära mig att hålla annorlunda och träna på att lägga till henne rätt. En låååång historia har det varit innan vi fick det att fungera, MYCKET problem, kryddat med lite mjölkstockningar då och då. Men nu när det äntligen fungerar bra så tycker jag att det varit värt att kämpa för!

Nu har vi fått en riktigt knubbig liten bäbis "trots" helamning i 6-7 månader. Hon har gått upp som en raket på kurvan nu och har kommit upp på medelvikt nu, tagit ikapp allt hon låg efter! Det känns jättehärligt, typ solskenshistoria. *s* Man kan knappt känna igen henne som spinkisen på fotona från i höstas.

Vi ammar fortfarande fritt och mycket, även om hon äter ett mål puré om dagen också nu, och hoppas att hon ska vilja fortsätta amma länge till.

******************
Boktips om amning: "Att Amma" av Nanna Bylund och "Amningsboken" av Kristin Svensson och Malin Nordgren.

söndag, juni 25, 2006

Smakportioner - eller helt enkelt att börja äta mat?


I Sverige har vi en tradition av att börja tidigt med smakportioner, små teskedar med lösa puréer som barnet ska få under lång tid för att vänja sig vid mat. Men behöver det vara så? Och är det verkligen det bästa sättet?

Min uppfattning är att ”matträning” med små smakportioner av samma sort dag efter dag är en teknik som utformats utifrån förutsättningen att vi börjat introducera mat innan barnet fysiskt varit riktigt redo för fast föda. Om man istället väntar in barnets mognad så tror inte jag att samma behov av det finns. Barnet kommer att äta utan en massa träning, ”vänjning” och krångel. Studier från Honduras har också visat att när man börjar senare med mat så kommer barnet snabbt upp i större mängder, efter några månader är den senare gruppen ikapp, man vinner alltså inget på att ”tjuvstarta”. De här pyttesmå teskedarna kan störa upptaget av näring från bröstmjölken om man börjar "träna" innan magen är riktigt mogen för fast föda. Detta är i sig ett argument för att det är viktigt att låta barnet visa vägen, och inte börja med mat innan barnet visar mognad.

Faktum är att inte finns någon forskning som stöder påståendet om ett "smakfönster" vid 4 månader. Men det är en mycket seglivad myt och livsmedelsverkets rekommendationer om 6 månaders helamning möter tyvärr segt motstånd inom barnhälsovården. När barn är redo för fast föda varierar, precis som att barn lär sig gå vid olika tidpunkt. Om du låter ditt barn visa vägen, så behöver inte 4,5 månader vara för tidigt, precis som 8 månader inte behöver vara sent. Medelåldern infaller just vid 6 månader, det är en rejäl ”puckel” i statistiken vid 6 månader, och därför har WHO valt att rekommendera att man börjar med matintroduktionen runt 6 månader. Rekommendationen utgår från barns fysiska mognad och utveckling, den är global och har alltså inget att göra med det faktum att det är svårt att ge ersättning på ett hygieniskt sätt i u-länderna. Ibland förväxlas de här sakerna i debatten.

Jag är övertygad att det förhåller sig med mat som med allt annat: att krypa, prata, lära sig gå osv - att barn utvecklas i olika takt. En del är tidiga, andra senare. Samt att det är viktigt att ta det i deras tempo, inte stressa eller forcera. Och visar barnet tydligt att det redan är moget för fast föda så är det ju å andra sidan inte att stressa! Men det här med att träna och vänja, det tror jag inte är nödvändigt om barnet är moget för mat, utan mer ett tecken på att man börjat innan barnet är redo.

Båda våra barn har börjat smaka mat vid 6 månader och båda har ätit med god aptit. Till mitt första barn gav vi puréer. Olika saker från dag till dag: mango, aprikos, potatis, palsternacka, kiwi, banan, morot, broccoli, majs, äpple … Hon slukade glatt en halv burk redan första gången! Jag blev lite förskräckt och trodde att det skulle kunna störa amningen. Idag hade jag nog inte varit så orolig för det, tror jag. Jag tog det lite lugnare genom att inte ge mat varje dag först, utan allt fler dagar i veckan tills hon åt en liten lunch varje dag runt 7 månader. Vid 9 månader tror jag så fick hon två mål mat om dagen, och vid 11 månader så började hon få frukost med oss också. Jag fortsatte amma henne fritt, bortsett från att jag jobbade en del från 1 års ålder, då var jag ju inte alltid tillhands. Vi har serverat mat, men aldrig styrt eller begränsat amningen, inte "bytt ut" något mål. Barnen har själva fått trappa ner på amningen i sitt eget tempo. Framförallt efter 1-årsdagen så har de glesat ut på amningstillfällena. Det första året ammade jag ofta, samtidigt som hon var matglad och åt med god aptit. Det första året bör maten, enligt WHO:s rekommendationer, vara ett komplement till amningen, inte tvärtom, och vi kände ingen brådska.

Min yngsta har vi provat ett för oss nytt sätt. Hon har huvudsakligen fått äta familjens mat från start. Det har varit jättehäftigt och funkat så bra! Man kan helt enkelt låta barnet sitta med vid måltiderna och bara ge det möjlighet att börja äta när det själv är redo. Det känns bra att hon själv får styra. Fast de första gångerna vi lade mat framför henne, så visste hon inte vad hon skulle göra med den. Först några veckor senare så började hon ta för sig. Det kan också vara ett sätt att undvika att man misstar barnets allmänna nyfikenhet för matintresse. Då märker man, som vi, att det kanske inte var riktigt dags så tidigt som vi trodde först. Eller så visar barnet att det faktiskt är redo för att äta. Lilltjejen satt med vid bordet när vi åt, och fick äta fler gånger per dag än vad storasyster gjorde i början. Men hon åt å andra sidan mindre mänger; det hon själv plockade i sig.

Vi har gett bröd, mosat pasta med gaffel till en början så att det blev hanterbara smulor (vid 8 mån klarade hon hela pasta penne första gången), ris, en hel ljummen kokt potatis, avokado i stora klyftor, en halv banan, ett saftigt päron, riven morot, riven ost – ja hon har till och med smakat havregrynsgröt med händerna i gång - mycket kladdigt! *s* Hon har oftast fått halvmjuka saker som hon får hålla i handen och gnaga på själv, eller bitar att plocka i sig. När vi ger familjens mat så brukar vi salta direkt på våra tallrikar istället, och inte krydda så starkt eller krydda vid bordet. Ibland gjorde vi en separat bebisportion också. När vi gjorde Chili con carne så kokade vi lite köttfärs i en egen kastrull, och serverade med lite majskorn till.

Ett bra sätt att introducera gluten i lugn takt och lagom mängd är genom små bitar av bröd och pasta. Välling är en onödig produkt när man ammar (bröstmjölken är nyttigare och faktiskt mer näringsrik) och har nackdelen att det konkurrerar med och lätt stör amningen. När man ger välling äter barnen i allmänhet en halv till en hel flaska redan första gången, och det blir en chockintroduktion av gluten. Vill man ge något likvärdigt så kan man ge barngröt, det blir oftast en mjukare introduktion. Nappflaska är inte heller något måste. Vi har gett vatten till maten i glas eller apotekets drickskål. Vill man ha med vatten en varm dag så kan man ta med en PET-flaska med vatten och drickskål i skötväskan eller lägga under vagnen.

Jag betvivlar dock ”sanningen” att barn behöver antingen järnberikad välling eller gröt. Järnet i bröstmjölken är betydligt mer lättupptagligt och det tillgodogör sig barn mer effektivt. Välling och gröt är inte heller de enda järnberikade livsmedel, det finns fruktpuréer med tillsatt järn också. Men i vår del av världen har vi obegränsad tillgång på mat och goda råvaror. Själv väljer jag hellre att ge riktig mat - kött och grönsaker, broccoli är tex mycket järnrikt. Eller varför inte servera blodpudding ibland.

Jag tror att vi ofta är överdrivet rädda för att barn ska sätta i halsen. Det måste ju ändå vara meningen att barn ska kunna äta mat, att den ska sväljas ner i matstrupen, inte i luftstrupen? Ett tips är att undvika "sätta-i-halsen-stora” bitar. Hårda äpplen skulle jag hellre riva än tärna. Annars föredrar jag att ge en hel frukt, grönsak eller smörgås som barnet får suga och gnaga på och själv styra storleken i mån av tänder och med sin egen lilla mun. När hon får gnaga själv (utan tänder) så styr hon ju också hur stora bitar hon ska ta loss.

Jag har också upptäckt hur duktig hon är på att putta ut för stora bitar själv med tungan. I början var jag ovan och lite ängslig ibland om hon åt på en stor brödbit eller riskaka, det var ju nytt för mig det här sättet att introducera mat. Men med tiden så har jag blivit allt lugnare och jag märker ju hur bra hon klarar det. Vid ett tillfälle stoppade hon en Playmobil leksak i munnen. (Det råkade faktiskt vara en liten bärsjal av plast, lustigt nog! )Det var inte roligt, men jag fick åtminstone inte en känsla av panik, som hennes storasyster stoppat något i munnen. Jag kunde hålla mig ifrån att börja gräva i munnen på henne och lät henne mata ut saken med tungan, och då var det lätt att få ut den.

En förklaring som ofta ges till att man bör ge samma smakportioner en hel vecka i sträck är att man ska kunna upptäcka om tål maten. Vi har inga allergier i min familj, så det är inget jag oroar mig speciellt mycket för själv, och jag ska medge att jag inte är speciellt inläst på just det ämnet. Men jag tycker ändå att det är lite märkligt att vi ska utgå från att vårt barn är allergiskt när vi själv inte haft några allergier alls. Det är kanske ett bra sätt för familjer som har mycket allergier, men ska det verkligen ges som ett generellt råd? De flesta barn och vuxna är väl ändå inte allergiska? Om barnet reagerar på något det ätit så är det ju faktiskt inte alldeles omöjligt att tänka igenom vad man ätit det senaste dygnet. Och sedan hålla extra koll nästa gång man äter det. Jag har en känsla av att vi har en tendens att krångla till allt som har att göra med spädbarnsvård och barnuppfostran mycket helt i onödan. Nya maträtter provar man ju hela livet! Inte gör man likadant när en 1-åring ska introduceras till tex sill - bara sill hela veckan? *urk*

Amningshjälpens råd om matintroduktion

söndag, juni 04, 2006

Amningsstrejken

September 2005:
Jag var nyligen med om en amningsstrejk med Tindra 12 månader. På semester i det soliga Spanien låg hon som en sugpropp vid bröstet i hettan dag som natt. Men på flyget hem vägrar hon helt plötsligt ta bröstet och bara skriker tröstlöst. Hennes amningsvägran fortsätter flera dygn. Hon är ledsen och orolig, söker efter bröstet men vrider bort huvudet och skriker. Jag undrar om jag har gjort något fel, om hon blivit stressad eller skrämd under hemresan, eller av alla nya intryck. Mjölkproduktionen är på topp och jag pumpar och pumpar, brösten värker och jag är ledsen och orolig. Ska det sluta så här nu?

Jag skriver några inlägg på nätet och ber om råd, och får lugnande svar av mina vänner från Amningshjälpen. Kanske kan hon ha ont i öronen, en infektion? Kan hon ta bröstet när hon sover och är närmast sina instinkter? Ja, egentligen så vet jag väl själv vad jag borde göra och att det inte är troligt att Tindra skulle sluta så abrupt från ena timmen till den andra. Men nu är det jag själv som sitter där och snyftar över pumpen med ett gråtande barn i famnen och värkande bröst och jag tänker inte riktigt lika klart som när det gäller någon annan.

Men jag får också några andra svar. Försynta svar i vänlig ton som berättar att de förstår att det måste kännas jobbigt för mig. Men – för det kommer förstås ett men – varför vill jag absolut amma när min dotter visar att hon inte vill?

”Varför vill du amma din tjej så desperat om hon inte vill det själv? Jag förstår att det känns sorgligt för dig om det skulle ta slut nu, men du måste ändå respektera ditt barns vilja också? Att lura henne genom att amma sovandes känns fel på något sätt. Frågan är för vems skull du ammar, din dotters eller din egen?”

En annan mamma berättar att när hennes barn var runt 6 månader upplevde hon det som att de helt enkelt "vuxit ur" amningen. ”När varje amning fick börja med nedsövning började jag fundera över det sunda i att äta sovandes!!) så fick jag helt enkelt sluta. Jag kunde inte brotta ner barnen inför amningen och de ville helt enkelt inte. De ville något annat än jag, och jag fick se till deras vilja i första hand.”

Ja, varför vill jag egentligen fortsätta amma? En del av svaret är att jag tolkar situationen annorlunda. Där de ser ett barn som har vuxit ifrån amningen och visar att det vill sluta, ser jag något annat. Visst är det normalt att barn trappar ner och växer ifrån amningen, men det kommer vanligen först i 2-5 årsåldern enligt forskare som Tomas Ljungberg. De individuella variationerna är visserligen stora, men Tindras plötsliga amningsvägran är inte en långsam nedtrappning i minskad efterfrågan och intresse.

Hur vi tolkar barnets signaler är inte självklart. Att vi i Sverige har en stark vällingkultur som effektivt tränger ut eller stör amningen betyder inte att det är normalt för barn att sluta amma när de är 6-10 månader. Jag hörde nyligen uttrycket "what is common is not normal" – att något blivit vanligt är inte det samma som att det är ett naturligt beteende. Min uppfattning är att barn bara i undantagsfall slutar amma självmant före tvåårsåldern om inte amningen störts av napp, flaska, välling, begränsningar och styrning, det vi ofta kallar för att "byta ut mål" istället för fortsatt fri amning när barnet börjat äta fast föda. Detta har självklart påverkat hur jag har valt att hantera de problem som uppstått under amningstiden.

Amningsproblem är något som drabbar de flesta av oss under resans gång! Att babyn får svårt att koncentrera sig vid amningen när den börjar bli mer medveten och upptäcka omvärlden är mer regel än undantag. När den här första krångelfasen sätter in runt 4-6 månader tror många att barnet vill sluta amma, eller att det är ett tecken på att mjölken inte räcker. Och så börjar man med ersättning, vilket tyvärr ofta konkurrerar ut amningen. Förväntar man sig att amningen ska gå från mycket till lite och sedan upphöra, så är det lätt att det blir så också. Men om man fortsätter att erbjuda bröstet och amma i de lägen då det fungerar bäst, så brukar det gå över efter en tid.

De flesta barn biter någon gång under amningen, och båda mina barn har haft bitperioder vilket naturligtvis inte är så kul. Då har jag sökt hjälp för att få stopp på själva bitandet. Med en annan syn på amning skulle jag kanske ha tolkat det som en signal på att det var dags att sluta.

Som förälder har man en rad olika målsättningar när det gäller omvårdnaden om barnen. En målsättning om en lång amningsperiod behöver inte utgå från mammans _vilja_! Det är snarare en önskan att tillgodose barnets behov. Och nu kommer vi till den andra delen av svaret på frågan: Varför vill jag nu så gärna amma ”trots att dottern inte vill”? För mig känns det viktigt att kunna ge mina barn bröstmjölk under de första två levnadsåren, vilket också rekommenderas från Världshälsoorganisationen WHO. Jag försöker helt enkelt ge barnet vad _jag_ tror är en god omvårdnad och en hälsosam start på livet. Det är inte konstigare för mig än att jag vill borsta deras tänder eller ge mat och byta blöjor.

Men hur gick det då med amningsstrejken? Några dagar senare får jag svaret. En kompis ringer och berättar att hennes barn just haft höstblåsor. Hennes 2 månaders baby har också bröstvägrat, jobbigt har det varit. Jag följer hennes råd och tittar innanför Tindras underläpp – och ja, hon har mycket riktigt blåsor där! Några dagar senare har de läkt ut och nu ammar hon precis som vanligt igen.

Är flaskmatning det jämställda alternativet?

I media framställs amning ofta som en kvinnofälla; som något ojämställt och kravfyllt, ett hinder för ett jämställt föräldraskap, något som utestänger pappan och inskränker mammans frihet. Sverige påstås vara ett land drabbat av amningshets. Ändå möts man som ammande mamma ofta av den här negativa synen på amning. Ofta så uttalas, eller bara antyds, ett påstående om att om att flaskmatning skulle leda till ökad jämställdhet. Till och med blöjtillverkaren Pampers skickar ut mail med tips till helammande mammor att introducera nappflaska efter 3 månader, för att pappa ska kunna vara med och mata. Men likhetstecknen mellan flaska och jämställdhet är något jag ställer mig högst tveksam till.

Även när man ammar ofta så blir det ju tid över för pappan! Även om han inte kan amma, så finns det ju så många andra sätt att vara nära och knyta an - bära barnet, bada, spädbarnsmassage, sjunga, samsova med barnet, babysim etc. Flaskmatning är verkligen inte den enda möjligheten för pappan att vara en nära förälder! Att avlasta på olika sätt den första tiden, gå upp med barnet när det inte kan sova på natten mm är fullt möjligt även när mamman ammar. Pappans relation till barnet är hans eget ansvar, han får hitta sina egna sätt att vara nära, trösta och knyta an. Det är inte mammans ansvar, och barnet ska inte tvingas avstå från amningen för att pappa ska kunna flaskmata. Han kan ju göra så mycket annat!

Ibland hör man påståendet att en lång amningstid skulle utestänga pappan, men det tycker jag är rent trams! Det fungerar utmärkt att fortsätta amma på fritiden när mamman arbetar. Både barn och bröst blir väldigt flexibla efter en tid, barnet förstår att när mamma är hemma så är inte brösten det heller. Det finns ingen motsättning mellan amning och yrkesliv, och man måste inte avvänja för att pappan ska kunna vara föräldraledig. Vi har både delat på ledigheten och ammat flera år, och döttrarna har haft ”pappiga” perioder även under den tid då de ammades mycket. Amningen verkar vara bekvämt för många män att skylla en bristande anknytning på, när problemet kanske snarare är brist på närhet, tid och engagemang.

Jag skulle vilja vända på frågan: Är det inte så att jämställdhet är en förutsättning för att möjliggöra amning? För att man överhuvudtaget ska lyckas få igång en fungerande amning så behövs en stöttande och närvarande pappa. Det är högst tveksamt om jag skulle ha klarat att fortsätta amma trots den trassliga starten med hemska sår, svamp och dålig viktökning utan det stöd jag fick från min man.

I en jämställd relation tar pappan fullt ut sin del av ansvaret för familjens vardag. Detta frigör mamman att under en kort och intensiv tid satsa fullt ut på att få en fungerande amning. Detta brukar ta ca två månader. I de relationer som ej är jämställda, där krånglar amningen ofta från dag ett. Det här är ofta den typen av relationer där mamman går in i en hemmafruroll under föräldraledigheten och tar hela ansvaret för hem och hushåll, medan pappan fortsätter att leva som vanligt, går ut med kompisar och tar en öl efter jobbet och spelar golf eller snickrar på sommarstugan hela helgerna. Då brakar amningen oftast ihop snabbt! När kvinnan sedan återgår till arbetslivet brukar hon fortsätta att dra hela lasset med hemarbetet.

Är det mer jämställt att en kvinna som vill amma avstår från detta för mannens skull? När jag hör att män vill flaskmata för att det ska vara rättvist kan jag inte se det som något som stärker kvinnans makt över sitt liv eller hennes ställning i samhället. Ibland motarbetar pappan aktivt amningen, tjatar på mamman att hon ska sluta amma när han tycker att det är ”dags” utan att fråga sig vad amningen betyder för mamman och barnet. Om mamman och barnet vill amma, blir det då mer jämställt om de inte ammar? Jag skulle vilja säga att rätten att amma i den utsträckning mamman och barnet vill är en feministisk fråga.

Trots att det ofta hävdas att amningsivern gått för långt så ses det inte med blida ögon att amma på natten eller att amma till sömns mer än på sin höjd det första halvåret. Budskapet från samhället är att detta är ovanor som bör tränas bort så snart som möjligt. Att föräldrarna kan natta barnet varannan kväll förefaller ses som ett nödvändigt mål att uppnå idag. Men är det verkligen det enda sättet ett jämställt föräldraskap kan se ut på? Om mamman ammar till sömns på kvällarna så kan pappan kan ta alla nattningar när barnet blivit lite större. Pappan kan också varje kväll göra barnet färdigt för nattningen, innan mamman ammar till sömns, med blöjbyte, pyjamas, tandborstning. Eller ansvara för bad, massage, kvällsgröt eller vad som helst. Varför måste delningen av ansvar vara att föräldrarna har exakt samma rutiner som de gör varannan dag för att man ska godkännas som ”jämställda”?

Fortfarande presenteras barnen som en rättighet och möjlighet för papporna, föräldraledigheten ses som ett erbjudande som män kan tacka ja eller nej till, medan ansvaret för kvinnan förblir en självklar skyldighet. Det nya är att nu har också pappans anknytning och relation till barnet kommit att betraktas som kvinnans ansvar. Genom att släppa in pappan i matningen med nappflaska och inte amma så betraktas man som jämställd och modern. Allt ska vara rättvist.

Men verkligheten är inte rättvis ned till minsta beståndsdel, och jämställdhet är väl ett vidare begrepp än millimeterrättvisa? Graviditet och förlossning går inte att dela rättvist på mellan mamma och pappa. Amningen är en till sån sak som faktiskt inte går att dela. Man behöver faktiskt inte alls uppleva det som något uteslutande att barnet gillar att amma även om man själv inte har bröst, eller om man är medmamma och har bröst men inte ammar. Varför inte glädjas med sitt barn och stötta amningen istället för att motarbeta amningen när mamman och barnet vill amma?

Det är väl dokumenterat att amningen ger en lång rad hälsovinster för främst barnet, men även för kvinnan, såsom minskad risk för flera cancertyper. Att barnet och kvinnan ska avstå detta för att mannen ska kunna vara med och mata även det första halvåret tycker jag inte är ett rimligt krav. Att barnet ammas borde även ligga i pappans intresse. Om man tror att det inte finns något för mannen att göra den första tiden om kvinnan ammar, så har man mycket kvar att lära om föräldraskap och ansvar!

torsdag, maj 25, 2006

Backlash för amningen

För några veckor sedan hörde jag något på radio som gjorde mig bekymrad, och sedan dess har mediacirkusen varit i full gång. En professor får gång på gång tillfälle att lägga ut sina kontroversiella idéer i både radio, tidningar och tv – trots att hennes teori saknar vetenskaplig grund. Varför, kan man fråga sig? Jo, hon är professor inom ett annat ämnesområde, och då lyssnar folk även om hon uttalar sig i en fråga där hon saknar fackkunskap. För det andra är ämnet brännbart och ständigt aktuellt – jag talar förstås om Charlotte Erlanson-Albertsson och hennes hypotes att fri amning skulle kunna orsaka fetma.

Jag anser att det är både oansvarigt och märkligt att en forskare går ut i media med något så löst som en ren hypotes. Utan att först göra research eller fundera över hållbarheten i resonemanget eller stämma av hypotesen mot aktuell forskning på området. Innan man går ut i media med något så pass kontroversiellt så borde man väl ha ordentligt på fötterna?

Jag är chockerad samtidigt som jag inte är förvånad. Påståendet är helt i linje med de stämningar som råder idag. Det finns en önskan att kontrollera livet, rutiner och regler har åter fått ett kraftigt uppsving, amningen är på nedgång och amningsfientliga stämningar blommar upp. Den 21 maj visades ett inslag om amning i Agenda, även det med en negativ vinkling, fullt av klyschor och halvsanningar. Ingen amningsexpert blev inbjuden till studion. Jag fick ont i magen av att se det.

Det pågår en backlash för amningen nu, det råder inte längre samma samhällsklimat som när mitt första barn föddes 2002. Boobs moderiktiga och praktiska amningsplagg gjorde succé, amning betraktades som något både mysigt och hälsosamt, föräldralediga mammor invaderade stans caféer med sina barnvagnar, amningströjor och en känsla av samma självklara rätt till det offentliga rummet och möjligheten att få njuta av en caffe latte som alla andra. Idag är amningen återigen ute i kylan, mammor bör sitta hemma eller gå in på toaletten om de ska amma – ”ofräscht” var ett omdöme om offentlig amning jag hörde från en gravid kvinna så sent som förra veckan.

Peter Wennblad förespråkar i både radio och tidningar flaskmatning som ett mer modernt och jämställt alternativ än amning. Han har tröttnat på att pappor förväntas vara en ”serviceinrättning” medan mamman helammar, och kräver att få flaskmata för att det ska vara ”rättvist”, medan den nyförlösta mamman står vid spisen, dammsuger och städar. Wennblad vill gärna framställa det som att han står på kvinnornas sida, men jag har svårt att tro att hans motiv är annat än egoistiska, om jag ska vara ärlig. Det är klart att det är mysigt för pappan att få mata, men är det inte barnets behov som en förälder bör sätta i första rummet? Jag hade gärna sluppit graviditeten med kraftigt illamående, foglossning, trötthet, svullna fötter och sluppit undan att föda fram barnet under extrem smärta - precis som Peter Wennblad vill slippa passa upp på den ammande mamman. Men livet är inte millimeterrättvist för oss människor! Varför låtsas som att det är det? Det är idag omtvistat om amning skyddar mot allergier eller inte. Men amningens immunologiska fördelar har ingen ifrågasatt! Ej heller att bröstmjölk är en perfekt anpassad näring för barnet. Varför förespråka en industritillverkad kopia, om man nu faktiskt tillhör de som har möjlighet att ge barnet originalet?

Men hur lätt blir det att amma i det nya kritiska klimatet, med krångliga förbud, regler och krav? Om amning är något ”ofräscht” och privat som bör skötas i smyg, hur länge orkar man amma då? Om barnets sugteknik snabbt försämras med smärta, sår, obalans i mjölkproduktionen och kanske till och med bröstvägran som följd av att pappan av rättviseskäl ska vara med och mata - hur behaglig blir amningen då? Nu uppmanas vi att återgå till 70-talets amningsmönster och räkna timmarna med barnet skrikande bredvid oss. Jo, hur det gick har vi redan sett – med en så låg amningsfrekvens blir det omöjligt för de flesta av oss att upprätthålla mjölkproduktionen. Bara några få procent av mammorna lyckades amma mer än ett par veckor senast de amningsråden gällde. Är det vad Erlanson-Albertsson anser att vi bör återvända till?

På 90-talet var det så gott som självklart att börja amma efter förlossningen. Man ammade om man kunde, och fungerade amningen inte så kunde man ge ersättning istället. Nu verkar amning återigen ha blivit något man kan välja till. Om man vill. Kanske... Om man vill bli låst, om man vill frysa ut pappan, om man vill ”curla barnen till övervikt”, om man har blivit lurad av amningshysterin och är en bakåtsträvande biologist som inte förstår att amning är onödigt i ett i-land som Sverige? För moderna och intelligenta kvinnor framhålls ersättning som det enda rätta.

Idag hör man höggravida kvinnor säga att de inte har bestämt sig ännu om de har lust amma att amma eller ej, att det verkar så praktiskt och fritt med flaskmatning. Då är barnet inte så beroende av dem, och det blir mer rättvist. Jag stötte till och med på en mamma som funderade på att avstå från amning just för att hon läst i tidningen att det kunde göra barnet överviktigt och allergiskt.

Människan är ju trots allt ett däggdjur, eller hur? Vi är människor och vi är en art som ger våra ungar di. Ibland fungerar amningen inte av olika orsaker, och då finns det bröstmjölksersättning att ge. Och det är bra! Ingen vill att barn ska svälta när amningen inte fungerar. Men har ni funderat över ordet? Modersmjölksersättning – det är en ersättning för modersmjölken. Det är inte helt likvärdiga alternativ att välja och vraka emellan, det är en ersättning för humanmjölken när man av olika skäl inte har möjlighet att amma eller pumpa. Jag är för kvinnans fria val att avstå från amning och förespråkar verkligen ingen amningsplikt. Men jag vill ändå med bestämdhet hävda att amning är något man kan välja bort – inte något man väljer till. När man börjar väga för- och nackdelar mot varandra och lägger in frihet, rättvisa och jämställdhet så upplever jag att man har tappat bort något viktigt på vägen och börjat ifrågasätta oss som biologiska varelser.

För att återvända till Charlotte Erlanson-Albertsson så går hennes hypotes tvärsemot all forskning som gjorts om amning och övervikt. Det finns ett flertal olika studier om amning och övervikt . De visar ett litet men tydligt samband mellan fri amning och minskad risk för fetma! En teori är att det faktiskt är just den fria amningen som lär barnet att själv känna sina hunger- och mättnadssignaler. Men bröstmjölken innehåller även leptin, ett ämne som verkar reglera fetma. Har detta ha gått Erlanson-Albertsson totalt förbi? Det är konstigt att hon inte kommenterar dessa rön alls, som om hon antingen inte läst på eller kanske inte vill låtsas om dem för att de inte tjänar hennes syften?

Antropologer har studerat naturfolk som ger bröstet flera gånger i timmen, och faktum är att de vare sig är feta eller har karies. Förövrigt är inte fri amning något modernt påfund, utan har varit normen under många tusen år och det finns biologiska orsaker till detta amningsmönster. Människan är en kontinuerlig digivare enligt forskare som Tomas Ljungberg, läkare och humanetolog. Det beror på mjölkens sammansättning, vilken skiljer sig från den hos intermittenta digivare, som kaniner och kor. Människor, gorillor och andra primater är skapta för att amma lite och ofta, och en baby kan smälta bröstmjölken på bara 20 minuter. Trots att Erlanson-Albertsson blivit upplyst av Sofia Zwedberg i tv4 om det felaktiga i hennes påstående, att det skulle ta 4 timmar, så dyker detta förlegade påstående återigen upp i Expressen. Hon förefaller heller inte att känna till barnets förmåga till "non-nutritive sucking". Barn som ammas fritt lär sig snart att växla mellan olika tekniker och kan snutta utan att äta.

Visst stämmer det att allt fler barn och unga är överviktiga idag. Men hur var det med orsak och verkan här? Hur ser det ut bland oss som är äldre? Vi som kommer från generationer som inte har ammats, eller som ammades enligt det fyratimmars schema som nu dammas av igen – är vi i toppform? Nej, knappast! Överviktsproblemen är väl lika utbredda i alla åldrar? Jag kan själv erkänna att jag är överviktig och har dåliga matvanor, trots att jag inte ammades fritt. Tvärtom var jag smal som barn och åt nyttigt under barndom och tonår. Det är först som vuxen mina dåliga matvanor och extrakilon har smugit sig på. Vi lever i en snabbmatskultur idag. Läsk, glass och kakor som man bara åt och drack vid festliga tillfällen på 70-talet har nu blivit dagliga konsumtionsvaror. Varför lägga skulden på den fria amningen när förklaringen ligger öppen mitt framför näsan på oss?

Jag vet inte varför Erlanson-Albertsson går ut i media så här och skrämmer upp folk. Tyvärr så tror de flesta - även flera av dem som argumenterat emot påståendet i t ex radions Ring P1 - att hon har en studie som backar upp hennes påstående. Men hon har faktiskt aldrig själv påstått att hon har några som helst belägg för sin hypotes. Det som upprör mig är vilket genomslag i media hon har fått! Många personer påverkas när de läser den här typen av skräckpropaganda. Vi vet t ex hur tonårsaborterna skjuter i varje gång kvällstidningarna skriver något negativt om p-piller. Att hundratals mammor de senaste veckorna har känt sig oroliga, stressade och tvekat/avstått från att amma när deras spädbarn sökt efter bröstet pga dessa ogenomtänkta och ovetenskapliga uttalanden i media, det är jag helt övertygad om. Och många som trots allt har ammat efter barnets signaler har haft dåligt samvete över det. Dessa artiklar förstör så mycket för så många barn och så många mammor! Det gör mig både arg och ledsen.


Ett tänkvärt citat från socialantropologen Margaret Mead :

"Att amma är ett sätt att umgås med sitt barn. Kvinnan i andra kulturer ger bröstet utan förbehåll. Hon oroar sig inte för när barnet åt sist eller om hennes bröst tycks vara fulla eller tomma. Hon ammar inte först och främst för att barnet skall få i sig mjölk - hon ammar barnet för att det skall trivas och vara förnöjt. Om barnet gråter, har hicka, gör sig illa eller är rädd för främmande, ger hon barnet bröstet. På så sätt får barnet den mjölk det behöver, men mjölken i sig är av underordnad betydelse.

När detta att ge mjölk blir det avgörande känner mamman att hon kan neka barnet bröstet om hon tror att barnet fått nog mjölk i sig eller inte är hungrigt längre. Ur barnets synpunkt är njutningen och tröstandet vid bröstet borta. Det blir mamman och inte barnet som avgör om barnet behöver bröstet och när det ska få bröstet. Detta är en djupgående skillnad från det normala mönstret i de flesta kulturer. Det ger en synlig skillnad i den personliga utvecklingen av spädbarnen och därför kanske av kulturen själv."

tisdag, maj 23, 2006

Ju förr desto bättre?


När jag väntade mitt första barn så deklarerade jag för allt och alla hur viktigt det var för mig att få egen tid och fortsätta med mina intressen. Jag skulle gå på körsång, föreningsmöten mm. Jag hade en föreställning om att min man kunde gå en runda med babyn i vagnen och komma förbi när hon ville amma.

Men att bli mamma var något annorlunda än jag kunnat föreställa mig i förväg. Att komma förbi med barnet för amningspaus under en aktivitet på kvällstid de första månaderna var inte riktigt aktuellt. Verkligheten såg snarare ut som så att jag hade dottern vid bröstet hela kvällen, hade jag tur kunde jag hinna ta en snabbdusch. Om jag hade riktig tur så skrek hon inte under tiden. Låt oss säga att jag hade något orealistiska förväntningar.

Det som överraskade mig allra mest med att bli förälder var att jag faktiskt kände så annorlunda än jag förväntat mig! Jag ville inte alls göra de saker som jag trodde att jag skulle vilja – snarare hade mina behov blivit förändrade i grunden. Längtan efter egen tid lyste med sin frånvaro. Vad jag helst av allt ville var att få vara med min dotter! Gick jag till affären tvärs över gatan och var ifrån henne 10 minuter så kändes jag mig naken och liksom halv. Någon gång när dottern närmade sig 1 år så kom jag ur den där "mammabubblan", det gick väl gradvis. Med andra barnet har jag varit tröttare, och vardagen med två små barn är betydligt mer intensiv. Då kom längtan efter en ledig eftermiddag tillbaka tidigare.

Samtidigt har jag varit mer klar över vad jag själv vill när vårt andra barn föddes och vi har hittat lösningar som vi trivs med i vår familj. När vi ville gå på restaurang i lugn och ro så hade vi barnvakt till vår vilda 2-åring och planerade tiden efter när vi kunde förvänta oss att bebisen sov, en tidig middag innan kvällssnuttigheten slog till. Så sov bebisen gott i vagn bredvid bordet och vi hade ”egen tid”. Det brukade vara lagom att amma just när vi avslutat middagen. Lösningar kan se ut på många andra sätt än de traditionella.

Att vi idag i stor utsträckning ser tidiga separationer som något normalt, ja till och med något viktigt som man behöver träna sig i, det tycker jag är en oroande utveckling. Jag tror vare sig att det gynnar anknytningen, föräldrarna eller barnet.

Det är faktiskt okej att ändra sig och omvärdera det man tänkt och trott innan barnet föddes. Vi hade bestämt att vi skulle gå på bio när vårt första barn var 4 månader, en 3 timmar lång film jag gärna ville se skulle ha premiär då. Men sedan kändes det bara fel och stressande, hela kroppen sa liksom ifrån. Jag är glad att jag vågade lita på mig själv då och lyssna på den magkänslan. Sedan såg vi filmen på bio när vår dotter var 9 månader istället, och då var det jättetrevligt.

Jag tror inte att det ligger någon sanning i påståendet att det blir svårare ju längre man väntar – jag är övertygad om att det tvärtom blir lättare att lämna barnet när det blir äldre! Allting har sin tid, och varför skulle det vara svårare att lämna ett större barn än ett mindre? När barnet är moget och redo så behöver man inte känna ångest eller oro över separationen. Vi hade inte ofta barnvakt till vårt första barn under det första året, men när hon blev större kändes det bara naturligt att hon gav sig av på egna äventyr, när hon traskade iväg glatt vinkande hand i hand med farfar för att hälsa på hästarna i stallet, eller för att leka hos farmor eller mormor.

Nu menar jag inte att det är fel att ha barnvakt i sig, inte alls! Bara att man kanske inte behöver ha så bråttom och att behovet av avlastning eller en ledig kväll bör komma från föräldrarna, inte från yttre förväntningar som faktiskt verkar bli allt större idag. Jag tror att den här så kallade separationsångesten nyblivna föräldrar känner är till för att vägleda oss, och blir lite ledsen över hur tvekan inför tidiga separationer är så lätt att blåsa bort med glada tillrop. Idag översvämmas diskussionsforumen på nätet med frågor om det är okej att lämna en 3 veckors baby över natten eller en 7 månaders en vecka hos släktingar. Den tveksamma mamman blir oftast ivrigt påhejad att lämna bort babyn med påståendet att det är bra för alla och jobbigast för henne själv. Varför tar vi så lätt på separationer idag och vem för det lilla barnets talan?

En nära relation till släktingar och barnvakter har man knappast hunnit etablera på ett par veckor, då har barnet fullt upp med att bygga upp och stärka sin anknytning till föräldrarna. Att det är roligt för mormor och farmor att få vara med barnbarnet eller att det är viktigt att barnet får tillgång till dem är inte heller ett argument för att lämna barnet. Den relationen kan släkten med fördel bygga upp tillsammans med både föräldrarna och barnet. En bebis har knappast behov av föräldrafritt. Min 3-åring kan vilja vara själv hos mormor eller farfar, men det behovet kommer nog oftast inte förrän barnet är i 2-årsåldern. Allting har sin tid och att inte vilja ha barnvakt när barnet är nyfött betyder på inget vis att man stänger ute släkt och vänner från barnets liv.

Jag tror heller inte på att barn skulle bli mer självständiga av att lämnas bort tidigt. Och varför skulle de bli det? Jag tror att självständighet kommer inifrån, växer ur inre trygghet, och inte är något man kan tränas eller tvingas till. Att ge barn mycket närhet och kärlek tror jag ger självsäkra trygga barn som litar på att vi finns där, som vågar stå på egna ben och göra sina egna utflykter ut ifrån oss.

Men pappan då, är det många som säger. Mamman bör vara borta så att han kan få egen tid med bebisen. Men att mamman måste försvinna ur bilden för att pappan ska kunna vara nära och knyta an utgår från en föreställning om att mamman tar allt ansvar för barnet så länge hon finns i närheten. Men om man istället utgår från att man har ett jämställt föräldraskap där pappan är en aktiv förälder hela tiden, så faller resonemanget ganska snabbt. Min man behöver ju faktiskt inte gå hemifrån för att jag ska kunna ta ansvar för våra barn, eller hur? Visst kan det ju vara mysigt att ha egen tid ihop med bara ett barn ibland, men det är inte riktigt samma sak. Det är knappast en förutsättning för att kunna knyta an eller ta ansvar. Och återigen har allting sin tid! När barnet klarar sig ett par timmar utan amning så faller det sig kanske naturligt att mamman gör ärenden eller passar på att få lite egen tid och babyn stannar hemma med pappa? Men det tycker jag ska komma naturligt, inte som svar på ett yttre krav.

Och det finns ju många år framöver då pappan och barnet kan resa bort tillsammans och göra saker ihop! Ibland kan jag tänka att många har så bråttom, det måste ju inte vara allt på en gång. Pappan måste ju ändå kunna knyta an och ta ansvar för sitt eget barn utan att han behöver köra mamman på porten? Om man inte kan det så är nog problemen betydligt djupare än att de går att lösa genom att mamman är borta någon gång ibland. Då är det något man måste jobba på i vardagen, varje dag. Samma sak med förhållandet – visst är det mysigt med en romantisk kväll ensamma ibland, men det är i vardagen man måste se varandra och hålla liv i kärleken.

Det är inget fel att ha barnvakt ibland och det kan vara roligt att göra något på tu man hand. Särskilt när barnen är i den ålder då de springer varv på varv runt bordet och klättrar på inredningen när man går ut på restaurang. Att få äta sin mat i lugn och ro, utan att behöva skära upp och mata någon annan, det är en lyx jag gärna unnar mig då och då. Men jag tycker också att det är viktigt att man inte känner sig pressad och tvungen att lämna sin bebis om man egentligen inte vill bara för att man får höra att "det är viktigt med egen tid”, ”synd om pappan", ”roligt för farmor” eller något liknande när hela kroppen signalerar att det känns fel. Jag tror att det är viktigt att man vågar lyssna på sin inre röst.

Jag skulle vilja flytta fokus från vad mamman ”klarar av” till vad som är optimalt för barnet, och hellre tala om vad som är bäst för barnet här och nu än vad tidiga separationer eventuellt kan ha för påverkan på lång sikt, vilket är svårt att uttala sig om. Självklart finns det alltid specialfall då det trots allt är bäst att lämna bebisen tidigt, det t ex kan handla om att mamman inte kan ta hand om barnet p g a sjukdom - men nu talar jag om i normala fall. Då tror jag att en nyfödd vill vara nära intill den kropp som den nyss växte inuti.

Jag tror att själva separationen i sig är en påfrestning för barnet och att den kan försvåra anknytningen mellan mamman och det nyfödda barnet. (Nu talar jag alltså om att lämna en baby över natten, eller ett litet barn en hel vecka - inte att gå på toa eller att ha barnvakt när man är hos tandläkaren, eller att en treåring sover över hos farmor.) Om det får konsekvenser när det gäller framtida tillit kan man ju inte veta, och om det bara gäller en enstaka gång är det nog mindre risk än om barnet lämnas ofta när det är nyfött. Men det är sekundärt för mig, jag tror alltså personligen att det är jobbigt för barnet att lämnas där och då, även om det anpassar sig och accepterar det, så tror jag att det mår ännu bättre av att slippa utsättas för separationer.

För mig förefaller det inte alls som något nyttigt eller bra att träna på, för mig skulle det kännas onaturligt att vara åtskild från en baby i flera dygn. Inte särskilt ursprungligt i alla fall, även om förstås inte alla delar det idealet med mig. Som jag ser det så ligger det åtminstone väldigt långt ifrån vår biologi och våra instinkter att dela på föräldrar och barn länge och/eller tidigt i livet.

Idag så finns det en press utifrån att tidigt frigöra barnen från föräldrarna, ofta innan vare sig barnen eller föräldrarna egentligen är redo. Om man inte känner ett behov av ”egen tid” så betraktas det som ett problem, något man måste träna på för att "jobba bort" sin separationsångest. Ofta hävdas det att det bara kommer att bli svårare ju längre man väntar. Om det är svårt att lämna barnet när det är 2 månader, hur jobbigt kommer det då inte att kännas efter 4 månader? Ungefär så brukar resonemangen gå.

Men jag tror inte att man ska behöva träna sig på att vara åtskild från sitt barn. När tiden är mogen så kommer det inte att kännas svårt på det sätt som det kan göra när de är spädbarn. Jag är tveksam till om det verkligen är "meningen" att det ska kännas lätt att vara ifrån en bebis som huvudsakligen ammas? Bör vi ens sträva efter att inte känna oss bundna till våra barn, borde inte en fungerande anknytning snarare vara målet? Om vi inte haft en stark instinkt att finnas nära barnen de första månaderna så hade knappast vår art klarat av att hålla särskilt många spädbarn vid liv fram till dess att de klarade sig på fast föda? Motviljan många nyblivna mammor känner mot att ha barnvakt den första tiden förefaller ändamålsenlig. Det är synd att det ses som något fånigt som man ska sätta sig över.