torsdag, maj 25, 2006

Backlash för amningen

För några veckor sedan hörde jag något på radio som gjorde mig bekymrad, och sedan dess har mediacirkusen varit i full gång. En professor får gång på gång tillfälle att lägga ut sina kontroversiella idéer i både radio, tidningar och tv – trots att hennes teori saknar vetenskaplig grund. Varför, kan man fråga sig? Jo, hon är professor inom ett annat ämnesområde, och då lyssnar folk även om hon uttalar sig i en fråga där hon saknar fackkunskap. För det andra är ämnet brännbart och ständigt aktuellt – jag talar förstås om Charlotte Erlanson-Albertsson och hennes hypotes att fri amning skulle kunna orsaka fetma.

Jag anser att det är både oansvarigt och märkligt att en forskare går ut i media med något så löst som en ren hypotes. Utan att först göra research eller fundera över hållbarheten i resonemanget eller stämma av hypotesen mot aktuell forskning på området. Innan man går ut i media med något så pass kontroversiellt så borde man väl ha ordentligt på fötterna?

Jag är chockerad samtidigt som jag inte är förvånad. Påståendet är helt i linje med de stämningar som råder idag. Det finns en önskan att kontrollera livet, rutiner och regler har åter fått ett kraftigt uppsving, amningen är på nedgång och amningsfientliga stämningar blommar upp. Den 21 maj visades ett inslag om amning i Agenda, även det med en negativ vinkling, fullt av klyschor och halvsanningar. Ingen amningsexpert blev inbjuden till studion. Jag fick ont i magen av att se det.

Det pågår en backlash för amningen nu, det råder inte längre samma samhällsklimat som när mitt första barn föddes 2002. Boobs moderiktiga och praktiska amningsplagg gjorde succé, amning betraktades som något både mysigt och hälsosamt, föräldralediga mammor invaderade stans caféer med sina barnvagnar, amningströjor och en känsla av samma självklara rätt till det offentliga rummet och möjligheten att få njuta av en caffe latte som alla andra. Idag är amningen återigen ute i kylan, mammor bör sitta hemma eller gå in på toaletten om de ska amma – ”ofräscht” var ett omdöme om offentlig amning jag hörde från en gravid kvinna så sent som förra veckan.

Peter Wennblad förespråkar i både radio och tidningar flaskmatning som ett mer modernt och jämställt alternativ än amning. Han har tröttnat på att pappor förväntas vara en ”serviceinrättning” medan mamman helammar, och kräver att få flaskmata för att det ska vara ”rättvist”, medan den nyförlösta mamman står vid spisen, dammsuger och städar. Wennblad vill gärna framställa det som att han står på kvinnornas sida, men jag har svårt att tro att hans motiv är annat än egoistiska, om jag ska vara ärlig. Det är klart att det är mysigt för pappan att få mata, men är det inte barnets behov som en förälder bör sätta i första rummet? Jag hade gärna sluppit graviditeten med kraftigt illamående, foglossning, trötthet, svullna fötter och sluppit undan att föda fram barnet under extrem smärta - precis som Peter Wennblad vill slippa passa upp på den ammande mamman. Men livet är inte millimeterrättvist för oss människor! Varför låtsas som att det är det? Det är idag omtvistat om amning skyddar mot allergier eller inte. Men amningens immunologiska fördelar har ingen ifrågasatt! Ej heller att bröstmjölk är en perfekt anpassad näring för barnet. Varför förespråka en industritillverkad kopia, om man nu faktiskt tillhör de som har möjlighet att ge barnet originalet?

Men hur lätt blir det att amma i det nya kritiska klimatet, med krångliga förbud, regler och krav? Om amning är något ”ofräscht” och privat som bör skötas i smyg, hur länge orkar man amma då? Om barnets sugteknik snabbt försämras med smärta, sår, obalans i mjölkproduktionen och kanske till och med bröstvägran som följd av att pappan av rättviseskäl ska vara med och mata - hur behaglig blir amningen då? Nu uppmanas vi att återgå till 70-talets amningsmönster och räkna timmarna med barnet skrikande bredvid oss. Jo, hur det gick har vi redan sett – med en så låg amningsfrekvens blir det omöjligt för de flesta av oss att upprätthålla mjölkproduktionen. Bara några få procent av mammorna lyckades amma mer än ett par veckor senast de amningsråden gällde. Är det vad Erlanson-Albertsson anser att vi bör återvända till?

På 90-talet var det så gott som självklart att börja amma efter förlossningen. Man ammade om man kunde, och fungerade amningen inte så kunde man ge ersättning istället. Nu verkar amning återigen ha blivit något man kan välja till. Om man vill. Kanske... Om man vill bli låst, om man vill frysa ut pappan, om man vill ”curla barnen till övervikt”, om man har blivit lurad av amningshysterin och är en bakåtsträvande biologist som inte förstår att amning är onödigt i ett i-land som Sverige? För moderna och intelligenta kvinnor framhålls ersättning som det enda rätta.

Idag hör man höggravida kvinnor säga att de inte har bestämt sig ännu om de har lust amma att amma eller ej, att det verkar så praktiskt och fritt med flaskmatning. Då är barnet inte så beroende av dem, och det blir mer rättvist. Jag stötte till och med på en mamma som funderade på att avstå från amning just för att hon läst i tidningen att det kunde göra barnet överviktigt och allergiskt.

Människan är ju trots allt ett däggdjur, eller hur? Vi är människor och vi är en art som ger våra ungar di. Ibland fungerar amningen inte av olika orsaker, och då finns det bröstmjölksersättning att ge. Och det är bra! Ingen vill att barn ska svälta när amningen inte fungerar. Men har ni funderat över ordet? Modersmjölksersättning – det är en ersättning för modersmjölken. Det är inte helt likvärdiga alternativ att välja och vraka emellan, det är en ersättning för humanmjölken när man av olika skäl inte har möjlighet att amma eller pumpa. Jag är för kvinnans fria val att avstå från amning och förespråkar verkligen ingen amningsplikt. Men jag vill ändå med bestämdhet hävda att amning är något man kan välja bort – inte något man väljer till. När man börjar väga för- och nackdelar mot varandra och lägger in frihet, rättvisa och jämställdhet så upplever jag att man har tappat bort något viktigt på vägen och börjat ifrågasätta oss som biologiska varelser.

För att återvända till Charlotte Erlanson-Albertsson så går hennes hypotes tvärsemot all forskning som gjorts om amning och övervikt. Det finns ett flertal olika studier om amning och övervikt . De visar ett litet men tydligt samband mellan fri amning och minskad risk för fetma! En teori är att det faktiskt är just den fria amningen som lär barnet att själv känna sina hunger- och mättnadssignaler. Men bröstmjölken innehåller även leptin, ett ämne som verkar reglera fetma. Har detta ha gått Erlanson-Albertsson totalt förbi? Det är konstigt att hon inte kommenterar dessa rön alls, som om hon antingen inte läst på eller kanske inte vill låtsas om dem för att de inte tjänar hennes syften?

Antropologer har studerat naturfolk som ger bröstet flera gånger i timmen, och faktum är att de vare sig är feta eller har karies. Förövrigt är inte fri amning något modernt påfund, utan har varit normen under många tusen år och det finns biologiska orsaker till detta amningsmönster. Människan är en kontinuerlig digivare enligt forskare som Tomas Ljungberg, läkare och humanetolog. Det beror på mjölkens sammansättning, vilken skiljer sig från den hos intermittenta digivare, som kaniner och kor. Människor, gorillor och andra primater är skapta för att amma lite och ofta, och en baby kan smälta bröstmjölken på bara 20 minuter. Trots att Erlanson-Albertsson blivit upplyst av Sofia Zwedberg i tv4 om det felaktiga i hennes påstående, att det skulle ta 4 timmar, så dyker detta förlegade påstående återigen upp i Expressen. Hon förefaller heller inte att känna till barnets förmåga till "non-nutritive sucking". Barn som ammas fritt lär sig snart att växla mellan olika tekniker och kan snutta utan att äta.

Visst stämmer det att allt fler barn och unga är överviktiga idag. Men hur var det med orsak och verkan här? Hur ser det ut bland oss som är äldre? Vi som kommer från generationer som inte har ammats, eller som ammades enligt det fyratimmars schema som nu dammas av igen – är vi i toppform? Nej, knappast! Överviktsproblemen är väl lika utbredda i alla åldrar? Jag kan själv erkänna att jag är överviktig och har dåliga matvanor, trots att jag inte ammades fritt. Tvärtom var jag smal som barn och åt nyttigt under barndom och tonår. Det är först som vuxen mina dåliga matvanor och extrakilon har smugit sig på. Vi lever i en snabbmatskultur idag. Läsk, glass och kakor som man bara åt och drack vid festliga tillfällen på 70-talet har nu blivit dagliga konsumtionsvaror. Varför lägga skulden på den fria amningen när förklaringen ligger öppen mitt framför näsan på oss?

Jag vet inte varför Erlanson-Albertsson går ut i media så här och skrämmer upp folk. Tyvärr så tror de flesta - även flera av dem som argumenterat emot påståendet i t ex radions Ring P1 - att hon har en studie som backar upp hennes påstående. Men hon har faktiskt aldrig själv påstått att hon har några som helst belägg för sin hypotes. Det som upprör mig är vilket genomslag i media hon har fått! Många personer påverkas när de läser den här typen av skräckpropaganda. Vi vet t ex hur tonårsaborterna skjuter i varje gång kvällstidningarna skriver något negativt om p-piller. Att hundratals mammor de senaste veckorna har känt sig oroliga, stressade och tvekat/avstått från att amma när deras spädbarn sökt efter bröstet pga dessa ogenomtänkta och ovetenskapliga uttalanden i media, det är jag helt övertygad om. Och många som trots allt har ammat efter barnets signaler har haft dåligt samvete över det. Dessa artiklar förstör så mycket för så många barn och så många mammor! Det gör mig både arg och ledsen.


Ett tänkvärt citat från socialantropologen Margaret Mead :

"Att amma är ett sätt att umgås med sitt barn. Kvinnan i andra kulturer ger bröstet utan förbehåll. Hon oroar sig inte för när barnet åt sist eller om hennes bröst tycks vara fulla eller tomma. Hon ammar inte först och främst för att barnet skall få i sig mjölk - hon ammar barnet för att det skall trivas och vara förnöjt. Om barnet gråter, har hicka, gör sig illa eller är rädd för främmande, ger hon barnet bröstet. På så sätt får barnet den mjölk det behöver, men mjölken i sig är av underordnad betydelse.

När detta att ge mjölk blir det avgörande känner mamman att hon kan neka barnet bröstet om hon tror att barnet fått nog mjölk i sig eller inte är hungrigt längre. Ur barnets synpunkt är njutningen och tröstandet vid bröstet borta. Det blir mamman och inte barnet som avgör om barnet behöver bröstet och när det ska få bröstet. Detta är en djupgående skillnad från det normala mönstret i de flesta kulturer. Det ger en synlig skillnad i den personliga utvecklingen av spädbarnen och därför kanske av kulturen själv."

tisdag, maj 23, 2006

Ju förr desto bättre?


När jag väntade mitt första barn så deklarerade jag för allt och alla hur viktigt det var för mig att få egen tid och fortsätta med mina intressen. Jag skulle gå på körsång, föreningsmöten mm. Jag hade en föreställning om att min man kunde gå en runda med babyn i vagnen och komma förbi när hon ville amma.

Men att bli mamma var något annorlunda än jag kunnat föreställa mig i förväg. Att komma förbi med barnet för amningspaus under en aktivitet på kvällstid de första månaderna var inte riktigt aktuellt. Verkligheten såg snarare ut som så att jag hade dottern vid bröstet hela kvällen, hade jag tur kunde jag hinna ta en snabbdusch. Om jag hade riktig tur så skrek hon inte under tiden. Låt oss säga att jag hade något orealistiska förväntningar.

Det som överraskade mig allra mest med att bli förälder var att jag faktiskt kände så annorlunda än jag förväntat mig! Jag ville inte alls göra de saker som jag trodde att jag skulle vilja – snarare hade mina behov blivit förändrade i grunden. Längtan efter egen tid lyste med sin frånvaro. Vad jag helst av allt ville var att få vara med min dotter! Gick jag till affären tvärs över gatan och var ifrån henne 10 minuter så kändes jag mig naken och liksom halv. Någon gång när dottern närmade sig 1 år så kom jag ur den där "mammabubblan", det gick väl gradvis. Med andra barnet har jag varit tröttare, och vardagen med två små barn är betydligt mer intensiv. Då kom längtan efter en ledig eftermiddag tillbaka tidigare.

Samtidigt har jag varit mer klar över vad jag själv vill när vårt andra barn föddes och vi har hittat lösningar som vi trivs med i vår familj. När vi ville gå på restaurang i lugn och ro så hade vi barnvakt till vår vilda 2-åring och planerade tiden efter när vi kunde förvänta oss att bebisen sov, en tidig middag innan kvällssnuttigheten slog till. Så sov bebisen gott i vagn bredvid bordet och vi hade ”egen tid”. Det brukade vara lagom att amma just när vi avslutat middagen. Lösningar kan se ut på många andra sätt än de traditionella.

Att vi idag i stor utsträckning ser tidiga separationer som något normalt, ja till och med något viktigt som man behöver träna sig i, det tycker jag är en oroande utveckling. Jag tror vare sig att det gynnar anknytningen, föräldrarna eller barnet.

Det är faktiskt okej att ändra sig och omvärdera det man tänkt och trott innan barnet föddes. Vi hade bestämt att vi skulle gå på bio när vårt första barn var 4 månader, en 3 timmar lång film jag gärna ville se skulle ha premiär då. Men sedan kändes det bara fel och stressande, hela kroppen sa liksom ifrån. Jag är glad att jag vågade lita på mig själv då och lyssna på den magkänslan. Sedan såg vi filmen på bio när vår dotter var 9 månader istället, och då var det jättetrevligt.

Jag tror inte att det ligger någon sanning i påståendet att det blir svårare ju längre man väntar – jag är övertygad om att det tvärtom blir lättare att lämna barnet när det blir äldre! Allting har sin tid, och varför skulle det vara svårare att lämna ett större barn än ett mindre? När barnet är moget och redo så behöver man inte känna ångest eller oro över separationen. Vi hade inte ofta barnvakt till vårt första barn under det första året, men när hon blev större kändes det bara naturligt att hon gav sig av på egna äventyr, när hon traskade iväg glatt vinkande hand i hand med farfar för att hälsa på hästarna i stallet, eller för att leka hos farmor eller mormor.

Nu menar jag inte att det är fel att ha barnvakt i sig, inte alls! Bara att man kanske inte behöver ha så bråttom och att behovet av avlastning eller en ledig kväll bör komma från föräldrarna, inte från yttre förväntningar som faktiskt verkar bli allt större idag. Jag tror att den här så kallade separationsångesten nyblivna föräldrar känner är till för att vägleda oss, och blir lite ledsen över hur tvekan inför tidiga separationer är så lätt att blåsa bort med glada tillrop. Idag översvämmas diskussionsforumen på nätet med frågor om det är okej att lämna en 3 veckors baby över natten eller en 7 månaders en vecka hos släktingar. Den tveksamma mamman blir oftast ivrigt påhejad att lämna bort babyn med påståendet att det är bra för alla och jobbigast för henne själv. Varför tar vi så lätt på separationer idag och vem för det lilla barnets talan?

En nära relation till släktingar och barnvakter har man knappast hunnit etablera på ett par veckor, då har barnet fullt upp med att bygga upp och stärka sin anknytning till föräldrarna. Att det är roligt för mormor och farmor att få vara med barnbarnet eller att det är viktigt att barnet får tillgång till dem är inte heller ett argument för att lämna barnet. Den relationen kan släkten med fördel bygga upp tillsammans med både föräldrarna och barnet. En bebis har knappast behov av föräldrafritt. Min 3-åring kan vilja vara själv hos mormor eller farfar, men det behovet kommer nog oftast inte förrän barnet är i 2-årsåldern. Allting har sin tid och att inte vilja ha barnvakt när barnet är nyfött betyder på inget vis att man stänger ute släkt och vänner från barnets liv.

Jag tror heller inte på att barn skulle bli mer självständiga av att lämnas bort tidigt. Och varför skulle de bli det? Jag tror att självständighet kommer inifrån, växer ur inre trygghet, och inte är något man kan tränas eller tvingas till. Att ge barn mycket närhet och kärlek tror jag ger självsäkra trygga barn som litar på att vi finns där, som vågar stå på egna ben och göra sina egna utflykter ut ifrån oss.

Men pappan då, är det många som säger. Mamman bör vara borta så att han kan få egen tid med bebisen. Men att mamman måste försvinna ur bilden för att pappan ska kunna vara nära och knyta an utgår från en föreställning om att mamman tar allt ansvar för barnet så länge hon finns i närheten. Men om man istället utgår från att man har ett jämställt föräldraskap där pappan är en aktiv förälder hela tiden, så faller resonemanget ganska snabbt. Min man behöver ju faktiskt inte gå hemifrån för att jag ska kunna ta ansvar för våra barn, eller hur? Visst kan det ju vara mysigt att ha egen tid ihop med bara ett barn ibland, men det är inte riktigt samma sak. Det är knappast en förutsättning för att kunna knyta an eller ta ansvar. Och återigen har allting sin tid! När barnet klarar sig ett par timmar utan amning så faller det sig kanske naturligt att mamman gör ärenden eller passar på att få lite egen tid och babyn stannar hemma med pappa? Men det tycker jag ska komma naturligt, inte som svar på ett yttre krav.

Och det finns ju många år framöver då pappan och barnet kan resa bort tillsammans och göra saker ihop! Ibland kan jag tänka att många har så bråttom, det måste ju inte vara allt på en gång. Pappan måste ju ändå kunna knyta an och ta ansvar för sitt eget barn utan att han behöver köra mamman på porten? Om man inte kan det så är nog problemen betydligt djupare än att de går att lösa genom att mamman är borta någon gång ibland. Då är det något man måste jobba på i vardagen, varje dag. Samma sak med förhållandet – visst är det mysigt med en romantisk kväll ensamma ibland, men det är i vardagen man måste se varandra och hålla liv i kärleken.

Det är inget fel att ha barnvakt ibland och det kan vara roligt att göra något på tu man hand. Särskilt när barnen är i den ålder då de springer varv på varv runt bordet och klättrar på inredningen när man går ut på restaurang. Att få äta sin mat i lugn och ro, utan att behöva skära upp och mata någon annan, det är en lyx jag gärna unnar mig då och då. Men jag tycker också att det är viktigt att man inte känner sig pressad och tvungen att lämna sin bebis om man egentligen inte vill bara för att man får höra att "det är viktigt med egen tid”, ”synd om pappan", ”roligt för farmor” eller något liknande när hela kroppen signalerar att det känns fel. Jag tror att det är viktigt att man vågar lyssna på sin inre röst.

Jag skulle vilja flytta fokus från vad mamman ”klarar av” till vad som är optimalt för barnet, och hellre tala om vad som är bäst för barnet här och nu än vad tidiga separationer eventuellt kan ha för påverkan på lång sikt, vilket är svårt att uttala sig om. Självklart finns det alltid specialfall då det trots allt är bäst att lämna bebisen tidigt, det t ex kan handla om att mamman inte kan ta hand om barnet p g a sjukdom - men nu talar jag om i normala fall. Då tror jag att en nyfödd vill vara nära intill den kropp som den nyss växte inuti.

Jag tror att själva separationen i sig är en påfrestning för barnet och att den kan försvåra anknytningen mellan mamman och det nyfödda barnet. (Nu talar jag alltså om att lämna en baby över natten, eller ett litet barn en hel vecka - inte att gå på toa eller att ha barnvakt när man är hos tandläkaren, eller att en treåring sover över hos farmor.) Om det får konsekvenser när det gäller framtida tillit kan man ju inte veta, och om det bara gäller en enstaka gång är det nog mindre risk än om barnet lämnas ofta när det är nyfött. Men det är sekundärt för mig, jag tror alltså personligen att det är jobbigt för barnet att lämnas där och då, även om det anpassar sig och accepterar det, så tror jag att det mår ännu bättre av att slippa utsättas för separationer.

För mig förefaller det inte alls som något nyttigt eller bra att träna på, för mig skulle det kännas onaturligt att vara åtskild från en baby i flera dygn. Inte särskilt ursprungligt i alla fall, även om förstås inte alla delar det idealet med mig. Som jag ser det så ligger det åtminstone väldigt långt ifrån vår biologi och våra instinkter att dela på föräldrar och barn länge och/eller tidigt i livet.

Idag så finns det en press utifrån att tidigt frigöra barnen från föräldrarna, ofta innan vare sig barnen eller föräldrarna egentligen är redo. Om man inte känner ett behov av ”egen tid” så betraktas det som ett problem, något man måste träna på för att "jobba bort" sin separationsångest. Ofta hävdas det att det bara kommer att bli svårare ju längre man väntar. Om det är svårt att lämna barnet när det är 2 månader, hur jobbigt kommer det då inte att kännas efter 4 månader? Ungefär så brukar resonemangen gå.

Men jag tror inte att man ska behöva träna sig på att vara åtskild från sitt barn. När tiden är mogen så kommer det inte att kännas svårt på det sätt som det kan göra när de är spädbarn. Jag är tveksam till om det verkligen är "meningen" att det ska kännas lätt att vara ifrån en bebis som huvudsakligen ammas? Bör vi ens sträva efter att inte känna oss bundna till våra barn, borde inte en fungerande anknytning snarare vara målet? Om vi inte haft en stark instinkt att finnas nära barnen de första månaderna så hade knappast vår art klarat av att hålla särskilt många spädbarn vid liv fram till dess att de klarade sig på fast föda? Motviljan många nyblivna mammor känner mot att ha barnvakt den första tiden förefaller ändamålsenlig. Det är synd att det ses som något fånigt som man ska sätta sig över.

Jobbigast för föräldrarna?


Ibland blir det fel. För några månader sedan var jag i Spanien med min familj och hälsade på min pappa som bor där. I slutet av veckan lämnade vi en eftermiddag barnen hemma och gick ner till stranden, bara jag och min man. 1-åringen sov middag och vi tänkte att hon har ju storasyster hos sig också ifall hon skulle vakna. Vi skulle inte bara borta så lång stund, de bor bara ett par minuters promenad från havet och vi tänkte ta ett snabbdopp. Och det hade funkat bra de gånger hon haft barnvakt hemma i Sverige. Så en liten stund kunde vi väl gå ut själva, tyckte vi.

Och det var verkligen skönt och avkopplande! Att få bada tillsammans utan behöva turas om att passa barnen på stranden, kunna prata i lugn och ro, koppla av och umgås själva en stund. Att vara på semester är annars inte så avkopplande som det brukade vara förr. Med ett litet nyfiket och klättrande barn på 12 månader och en 3-åring på upptäcktsfärd så blir det mycket mer passande än hemma, i en miljö med nya spännande saker att undersöka och utan den barnsäkerhet som vi är vana vid. Dessutom var det jättevarmt och svårt att sova. Det var verkligen skönt att få en paus!

Vi var säkert inte borta mer än max 45 minuter, jag vet inte vad klockan var. Men när vi stod och torkade oss på stranden och just tänkte gå hem så kom min pappa springande med andan i halsen och sa att lilltjejen var förtvivlad och grät hysteriskt. De tyckte att hon verkade ha riktig separationsångest, inte bara lite ledsen utan riktigt ångestladdat. Nu var vi ju redan på väg hemåt ändå, men jag tyckte att det var jättebra att han sprang och hämtade oss. Det var skönt att de inte hade låtit henne gråta! Jag skyndade mig i förväg för säkerhets skull, men jag ropade över axeln att hon har säkert slutat gråta och är glad igen när vi kommer hem. Det var nog bara just när hon vaknade som hon blev lite ledsen.

Men nej, så fel jag hade! Jag hörde redan ute i trapphuset hur barnet grät helt hysteriskt. Det var verkligen ett otäckt förtvivlat panikskrik fyllt av ångest och jag fumlade med nycklarna lyckades knappt få upp låset. Min pappas sambo såg helt förstörd ut och grät nästan hon också. Ja, i efterhand tänker jag ju att det inte var så klokt av oss att lämna bebisen.

Stackars liten, det tog en liten stund innan hon lugnade sig i min famn, och så fort någon kom för nära de första minuterna så skrek hon till igen. Som att hon var livrädd att jag skulle lämna henne till dem. Men hon hämtade sig ganska fort, och skrattade mot de andra och klappade på mig som om hon liksom ville säga att nu är det okej igen, när mamma kom tillbaka. Hon verkade riktigt försöka berätta med gester vad som hade hänt.

Men vilket misstag det var att lämna henne så där! Vi glömde nog att även om vi känner och har förtroende för ”barnvakterna”, så känner ju inte barnet dem lika väl som vi. Även om vi hade bott hos dem ett par dagar, så är de ju ganska nya för henne. Vad skrämmande hon måste ha upplevt det som när hon vaknade och vi inte var där!

Ett är i alla fall säkert - det var inte jobbigast för mig som mamma att lämna henne.

Man hör så ofta sägas att det är jobbigare för den vuxne än för barnet. Vad grundar man det påståendet på egentligen? Jag tror att det bara är något man säger för inte skuldbelägga att man väljer att göra något utan barnet. Visst kan man väl ha barnvakt ibland, och fungerar det nog bra för det mesta. Men att separationen skulle vara jobbigast för den vuxne tror jag inte ett dugg på.

Jag som är vuxen är ju förberedd och förstår vad det innebär att vara borta från barnet. Jag har tillskillnad från barnet en utvecklad tidsuppfattning och vet hur lång tid en dag, en helg eller en vecka är. Framförallt så har jag valt det själv, och det är jag som kanske har ett behov av att få lugn och ro för mig själv. En bebis har ingen utvecklad tidsuppfattning och upplever en vecka som mycket lång tid. Det går inte att förklara och förbereda ett så pass litet barn så att det förstår varför man är borta, var man är, och när man kommer tillbaka. Barnet kan ju tillskillnad från mig inte ens veta säkert om jag alls kommer att komma tillbaka igen.

Det kan säkert gå bra att resa bort om man vill det, och det är stor skillnad på att vara borta över dagen och att vara ifrån barnet en hel vecka i sträck. Men jag tror nog att det är mycket jobbigare för barnet än för den vuxne, och jag blir lite ledsen att det har blivit så svårt att tala om barns behov numera. Det har blivit tabu att säga något som kan ge föräldrar skuldkänslor. Ibland tror jag att det vore bra om vi vågade göra det lite oftare. Jag tycker att man ska våga se och säga att det här handlar om mig och mina behov, och vad jag själv behöver för att må bra. Det är lite för mycket av "om jag mår bra så mår mina barn bra" idag, så enkelt kan man inte bara argumentera bort det lilla barnets behov. Barnets behov krockar ofta med de vuxnas behov, och det tycker jag att vi måste våga prata om.

Att andra tycker annorlunda än jag och gör andra val kan jag både förstå och respektera, alla är vi ju olika och har olika behov och synsätt. Det finns de som aldrig har barnvakt, och de som utan att blinka reser bort utan barnen, och vi någonstans i mitten som ofta har barnvakt några timmar men sällan eller aldrig lämnar barnen över natten. Att man vill prioritera sina behov som vuxen kan jag förstå. Man ska gå en mil i någons skor innan man kan döma, var det någon klok människa som sa. Men ändå finns det något i samhällets syn på barn och föräldraskap idag som jag reagerar starkt emot.

Att man idag ofta talar om tidiga separationer som något bra och nyttigt i sig, som man bör tvinga sig till även om det tar emot lite - för sin egen skull, för barnets, pappans eller för förhållandet - då känner jag att det här har blivit helt fel! Och att det är värst för den vuxne? Det kan jag bara inte hålla med om!

Premiär!




Nu har jag äntligen skaffat mig en egen blogg! Jag tänkte samla lite gamla texter och nya tankar, stort och smått. Välkomna till min sida!