tisdag, maj 23, 2006

Jobbigast för föräldrarna?


Ibland blir det fel. För några månader sedan var jag i Spanien med min familj och hälsade på min pappa som bor där. I slutet av veckan lämnade vi en eftermiddag barnen hemma och gick ner till stranden, bara jag och min man. 1-åringen sov middag och vi tänkte att hon har ju storasyster hos sig också ifall hon skulle vakna. Vi skulle inte bara borta så lång stund, de bor bara ett par minuters promenad från havet och vi tänkte ta ett snabbdopp. Och det hade funkat bra de gånger hon haft barnvakt hemma i Sverige. Så en liten stund kunde vi väl gå ut själva, tyckte vi.

Och det var verkligen skönt och avkopplande! Att få bada tillsammans utan behöva turas om att passa barnen på stranden, kunna prata i lugn och ro, koppla av och umgås själva en stund. Att vara på semester är annars inte så avkopplande som det brukade vara förr. Med ett litet nyfiket och klättrande barn på 12 månader och en 3-åring på upptäcktsfärd så blir det mycket mer passande än hemma, i en miljö med nya spännande saker att undersöka och utan den barnsäkerhet som vi är vana vid. Dessutom var det jättevarmt och svårt att sova. Det var verkligen skönt att få en paus!

Vi var säkert inte borta mer än max 45 minuter, jag vet inte vad klockan var. Men när vi stod och torkade oss på stranden och just tänkte gå hem så kom min pappa springande med andan i halsen och sa att lilltjejen var förtvivlad och grät hysteriskt. De tyckte att hon verkade ha riktig separationsångest, inte bara lite ledsen utan riktigt ångestladdat. Nu var vi ju redan på väg hemåt ändå, men jag tyckte att det var jättebra att han sprang och hämtade oss. Det var skönt att de inte hade låtit henne gråta! Jag skyndade mig i förväg för säkerhets skull, men jag ropade över axeln att hon har säkert slutat gråta och är glad igen när vi kommer hem. Det var nog bara just när hon vaknade som hon blev lite ledsen.

Men nej, så fel jag hade! Jag hörde redan ute i trapphuset hur barnet grät helt hysteriskt. Det var verkligen ett otäckt förtvivlat panikskrik fyllt av ångest och jag fumlade med nycklarna lyckades knappt få upp låset. Min pappas sambo såg helt förstörd ut och grät nästan hon också. Ja, i efterhand tänker jag ju att det inte var så klokt av oss att lämna bebisen.

Stackars liten, det tog en liten stund innan hon lugnade sig i min famn, och så fort någon kom för nära de första minuterna så skrek hon till igen. Som att hon var livrädd att jag skulle lämna henne till dem. Men hon hämtade sig ganska fort, och skrattade mot de andra och klappade på mig som om hon liksom ville säga att nu är det okej igen, när mamma kom tillbaka. Hon verkade riktigt försöka berätta med gester vad som hade hänt.

Men vilket misstag det var att lämna henne så där! Vi glömde nog att även om vi känner och har förtroende för ”barnvakterna”, så känner ju inte barnet dem lika väl som vi. Även om vi hade bott hos dem ett par dagar, så är de ju ganska nya för henne. Vad skrämmande hon måste ha upplevt det som när hon vaknade och vi inte var där!

Ett är i alla fall säkert - det var inte jobbigast för mig som mamma att lämna henne.

Man hör så ofta sägas att det är jobbigare för den vuxne än för barnet. Vad grundar man det påståendet på egentligen? Jag tror att det bara är något man säger för inte skuldbelägga att man väljer att göra något utan barnet. Visst kan man väl ha barnvakt ibland, och fungerar det nog bra för det mesta. Men att separationen skulle vara jobbigast för den vuxne tror jag inte ett dugg på.

Jag som är vuxen är ju förberedd och förstår vad det innebär att vara borta från barnet. Jag har tillskillnad från barnet en utvecklad tidsuppfattning och vet hur lång tid en dag, en helg eller en vecka är. Framförallt så har jag valt det själv, och det är jag som kanske har ett behov av att få lugn och ro för mig själv. En bebis har ingen utvecklad tidsuppfattning och upplever en vecka som mycket lång tid. Det går inte att förklara och förbereda ett så pass litet barn så att det förstår varför man är borta, var man är, och när man kommer tillbaka. Barnet kan ju tillskillnad från mig inte ens veta säkert om jag alls kommer att komma tillbaka igen.

Det kan säkert gå bra att resa bort om man vill det, och det är stor skillnad på att vara borta över dagen och att vara ifrån barnet en hel vecka i sträck. Men jag tror nog att det är mycket jobbigare för barnet än för den vuxne, och jag blir lite ledsen att det har blivit så svårt att tala om barns behov numera. Det har blivit tabu att säga något som kan ge föräldrar skuldkänslor. Ibland tror jag att det vore bra om vi vågade göra det lite oftare. Jag tycker att man ska våga se och säga att det här handlar om mig och mina behov, och vad jag själv behöver för att må bra. Det är lite för mycket av "om jag mår bra så mår mina barn bra" idag, så enkelt kan man inte bara argumentera bort det lilla barnets behov. Barnets behov krockar ofta med de vuxnas behov, och det tycker jag att vi måste våga prata om.

Att andra tycker annorlunda än jag och gör andra val kan jag både förstå och respektera, alla är vi ju olika och har olika behov och synsätt. Det finns de som aldrig har barnvakt, och de som utan att blinka reser bort utan barnen, och vi någonstans i mitten som ofta har barnvakt några timmar men sällan eller aldrig lämnar barnen över natten. Att man vill prioritera sina behov som vuxen kan jag förstå. Man ska gå en mil i någons skor innan man kan döma, var det någon klok människa som sa. Men ändå finns det något i samhällets syn på barn och föräldraskap idag som jag reagerar starkt emot.

Att man idag ofta talar om tidiga separationer som något bra och nyttigt i sig, som man bör tvinga sig till även om det tar emot lite - för sin egen skull, för barnets, pappans eller för förhållandet - då känner jag att det här har blivit helt fel! Och att det är värst för den vuxne? Det kan jag bara inte hålla med om!

Inga kommentarer: