tisdag, maj 23, 2006

Ju förr desto bättre?


När jag väntade mitt första barn så deklarerade jag för allt och alla hur viktigt det var för mig att få egen tid och fortsätta med mina intressen. Jag skulle gå på körsång, föreningsmöten mm. Jag hade en föreställning om att min man kunde gå en runda med babyn i vagnen och komma förbi när hon ville amma.

Men att bli mamma var något annorlunda än jag kunnat föreställa mig i förväg. Att komma förbi med barnet för amningspaus under en aktivitet på kvällstid de första månaderna var inte riktigt aktuellt. Verkligheten såg snarare ut som så att jag hade dottern vid bröstet hela kvällen, hade jag tur kunde jag hinna ta en snabbdusch. Om jag hade riktig tur så skrek hon inte under tiden. Låt oss säga att jag hade något orealistiska förväntningar.

Det som överraskade mig allra mest med att bli förälder var att jag faktiskt kände så annorlunda än jag förväntat mig! Jag ville inte alls göra de saker som jag trodde att jag skulle vilja – snarare hade mina behov blivit förändrade i grunden. Längtan efter egen tid lyste med sin frånvaro. Vad jag helst av allt ville var att få vara med min dotter! Gick jag till affären tvärs över gatan och var ifrån henne 10 minuter så kändes jag mig naken och liksom halv. Någon gång när dottern närmade sig 1 år så kom jag ur den där "mammabubblan", det gick väl gradvis. Med andra barnet har jag varit tröttare, och vardagen med två små barn är betydligt mer intensiv. Då kom längtan efter en ledig eftermiddag tillbaka tidigare.

Samtidigt har jag varit mer klar över vad jag själv vill när vårt andra barn föddes och vi har hittat lösningar som vi trivs med i vår familj. När vi ville gå på restaurang i lugn och ro så hade vi barnvakt till vår vilda 2-åring och planerade tiden efter när vi kunde förvänta oss att bebisen sov, en tidig middag innan kvällssnuttigheten slog till. Så sov bebisen gott i vagn bredvid bordet och vi hade ”egen tid”. Det brukade vara lagom att amma just när vi avslutat middagen. Lösningar kan se ut på många andra sätt än de traditionella.

Att vi idag i stor utsträckning ser tidiga separationer som något normalt, ja till och med något viktigt som man behöver träna sig i, det tycker jag är en oroande utveckling. Jag tror vare sig att det gynnar anknytningen, föräldrarna eller barnet.

Det är faktiskt okej att ändra sig och omvärdera det man tänkt och trott innan barnet föddes. Vi hade bestämt att vi skulle gå på bio när vårt första barn var 4 månader, en 3 timmar lång film jag gärna ville se skulle ha premiär då. Men sedan kändes det bara fel och stressande, hela kroppen sa liksom ifrån. Jag är glad att jag vågade lita på mig själv då och lyssna på den magkänslan. Sedan såg vi filmen på bio när vår dotter var 9 månader istället, och då var det jättetrevligt.

Jag tror inte att det ligger någon sanning i påståendet att det blir svårare ju längre man väntar – jag är övertygad om att det tvärtom blir lättare att lämna barnet när det blir äldre! Allting har sin tid, och varför skulle det vara svårare att lämna ett större barn än ett mindre? När barnet är moget och redo så behöver man inte känna ångest eller oro över separationen. Vi hade inte ofta barnvakt till vårt första barn under det första året, men när hon blev större kändes det bara naturligt att hon gav sig av på egna äventyr, när hon traskade iväg glatt vinkande hand i hand med farfar för att hälsa på hästarna i stallet, eller för att leka hos farmor eller mormor.

Nu menar jag inte att det är fel att ha barnvakt i sig, inte alls! Bara att man kanske inte behöver ha så bråttom och att behovet av avlastning eller en ledig kväll bör komma från föräldrarna, inte från yttre förväntningar som faktiskt verkar bli allt större idag. Jag tror att den här så kallade separationsångesten nyblivna föräldrar känner är till för att vägleda oss, och blir lite ledsen över hur tvekan inför tidiga separationer är så lätt att blåsa bort med glada tillrop. Idag översvämmas diskussionsforumen på nätet med frågor om det är okej att lämna en 3 veckors baby över natten eller en 7 månaders en vecka hos släktingar. Den tveksamma mamman blir oftast ivrigt påhejad att lämna bort babyn med påståendet att det är bra för alla och jobbigast för henne själv. Varför tar vi så lätt på separationer idag och vem för det lilla barnets talan?

En nära relation till släktingar och barnvakter har man knappast hunnit etablera på ett par veckor, då har barnet fullt upp med att bygga upp och stärka sin anknytning till föräldrarna. Att det är roligt för mormor och farmor att få vara med barnbarnet eller att det är viktigt att barnet får tillgång till dem är inte heller ett argument för att lämna barnet. Den relationen kan släkten med fördel bygga upp tillsammans med både föräldrarna och barnet. En bebis har knappast behov av föräldrafritt. Min 3-åring kan vilja vara själv hos mormor eller farfar, men det behovet kommer nog oftast inte förrän barnet är i 2-årsåldern. Allting har sin tid och att inte vilja ha barnvakt när barnet är nyfött betyder på inget vis att man stänger ute släkt och vänner från barnets liv.

Jag tror heller inte på att barn skulle bli mer självständiga av att lämnas bort tidigt. Och varför skulle de bli det? Jag tror att självständighet kommer inifrån, växer ur inre trygghet, och inte är något man kan tränas eller tvingas till. Att ge barn mycket närhet och kärlek tror jag ger självsäkra trygga barn som litar på att vi finns där, som vågar stå på egna ben och göra sina egna utflykter ut ifrån oss.

Men pappan då, är det många som säger. Mamman bör vara borta så att han kan få egen tid med bebisen. Men att mamman måste försvinna ur bilden för att pappan ska kunna vara nära och knyta an utgår från en föreställning om att mamman tar allt ansvar för barnet så länge hon finns i närheten. Men om man istället utgår från att man har ett jämställt föräldraskap där pappan är en aktiv förälder hela tiden, så faller resonemanget ganska snabbt. Min man behöver ju faktiskt inte gå hemifrån för att jag ska kunna ta ansvar för våra barn, eller hur? Visst kan det ju vara mysigt att ha egen tid ihop med bara ett barn ibland, men det är inte riktigt samma sak. Det är knappast en förutsättning för att kunna knyta an eller ta ansvar. Och återigen har allting sin tid! När barnet klarar sig ett par timmar utan amning så faller det sig kanske naturligt att mamman gör ärenden eller passar på att få lite egen tid och babyn stannar hemma med pappa? Men det tycker jag ska komma naturligt, inte som svar på ett yttre krav.

Och det finns ju många år framöver då pappan och barnet kan resa bort tillsammans och göra saker ihop! Ibland kan jag tänka att många har så bråttom, det måste ju inte vara allt på en gång. Pappan måste ju ändå kunna knyta an och ta ansvar för sitt eget barn utan att han behöver köra mamman på porten? Om man inte kan det så är nog problemen betydligt djupare än att de går att lösa genom att mamman är borta någon gång ibland. Då är det något man måste jobba på i vardagen, varje dag. Samma sak med förhållandet – visst är det mysigt med en romantisk kväll ensamma ibland, men det är i vardagen man måste se varandra och hålla liv i kärleken.

Det är inget fel att ha barnvakt ibland och det kan vara roligt att göra något på tu man hand. Särskilt när barnen är i den ålder då de springer varv på varv runt bordet och klättrar på inredningen när man går ut på restaurang. Att få äta sin mat i lugn och ro, utan att behöva skära upp och mata någon annan, det är en lyx jag gärna unnar mig då och då. Men jag tycker också att det är viktigt att man inte känner sig pressad och tvungen att lämna sin bebis om man egentligen inte vill bara för att man får höra att "det är viktigt med egen tid”, ”synd om pappan", ”roligt för farmor” eller något liknande när hela kroppen signalerar att det känns fel. Jag tror att det är viktigt att man vågar lyssna på sin inre röst.

Jag skulle vilja flytta fokus från vad mamman ”klarar av” till vad som är optimalt för barnet, och hellre tala om vad som är bäst för barnet här och nu än vad tidiga separationer eventuellt kan ha för påverkan på lång sikt, vilket är svårt att uttala sig om. Självklart finns det alltid specialfall då det trots allt är bäst att lämna bebisen tidigt, det t ex kan handla om att mamman inte kan ta hand om barnet p g a sjukdom - men nu talar jag om i normala fall. Då tror jag att en nyfödd vill vara nära intill den kropp som den nyss växte inuti.

Jag tror att själva separationen i sig är en påfrestning för barnet och att den kan försvåra anknytningen mellan mamman och det nyfödda barnet. (Nu talar jag alltså om att lämna en baby över natten, eller ett litet barn en hel vecka - inte att gå på toa eller att ha barnvakt när man är hos tandläkaren, eller att en treåring sover över hos farmor.) Om det får konsekvenser när det gäller framtida tillit kan man ju inte veta, och om det bara gäller en enstaka gång är det nog mindre risk än om barnet lämnas ofta när det är nyfött. Men det är sekundärt för mig, jag tror alltså personligen att det är jobbigt för barnet att lämnas där och då, även om det anpassar sig och accepterar det, så tror jag att det mår ännu bättre av att slippa utsättas för separationer.

För mig förefaller det inte alls som något nyttigt eller bra att träna på, för mig skulle det kännas onaturligt att vara åtskild från en baby i flera dygn. Inte särskilt ursprungligt i alla fall, även om förstås inte alla delar det idealet med mig. Som jag ser det så ligger det åtminstone väldigt långt ifrån vår biologi och våra instinkter att dela på föräldrar och barn länge och/eller tidigt i livet.

Idag så finns det en press utifrån att tidigt frigöra barnen från föräldrarna, ofta innan vare sig barnen eller föräldrarna egentligen är redo. Om man inte känner ett behov av ”egen tid” så betraktas det som ett problem, något man måste träna på för att "jobba bort" sin separationsångest. Ofta hävdas det att det bara kommer att bli svårare ju längre man väntar. Om det är svårt att lämna barnet när det är 2 månader, hur jobbigt kommer det då inte att kännas efter 4 månader? Ungefär så brukar resonemangen gå.

Men jag tror inte att man ska behöva träna sig på att vara åtskild från sitt barn. När tiden är mogen så kommer det inte att kännas svårt på det sätt som det kan göra när de är spädbarn. Jag är tveksam till om det verkligen är "meningen" att det ska kännas lätt att vara ifrån en bebis som huvudsakligen ammas? Bör vi ens sträva efter att inte känna oss bundna till våra barn, borde inte en fungerande anknytning snarare vara målet? Om vi inte haft en stark instinkt att finnas nära barnen de första månaderna så hade knappast vår art klarat av att hålla särskilt många spädbarn vid liv fram till dess att de klarade sig på fast föda? Motviljan många nyblivna mammor känner mot att ha barnvakt den första tiden förefaller ändamålsenlig. Det är synd att det ses som något fånigt som man ska sätta sig över.

3 kommentarer:

Sofia sa...

Hej! Kikade in från familjeliv (regret) och jag måste säga att det var skönt att läsa ditt senaste inlägg! Jag går ju under kategorin "ung"förälder och känner att jag har haft om inte ännu större press på mig från vänner att skaffa barnvakt tidigt.. folk tycker att det är "bra" att lämna bort sin bebis men för mig känns det hemskt. Nu har vi haft barnvakt i sammanlagt 7 timmar vid två olika tillfällen och jag har verkligen längtat hem. Hur som helst, det jag ville säga är, tack för mycket kloka ord! Mvh/Sofia

Linda sa...

Håller med. Vår dotter är 1 år om två veckor och har aldrig sovit borta, vi har varit ifrån henne samtidigt jag och sambon 2 gånger, det känns rätt för oss.
Men alla andra har massa med åsikter om hur vårt barn "borde" växa upp...

Tack för kloka ord!

Mikael sa...

Hej Cecilia
Tack för bekräftan på vad vi tänker och känner!
/Sofia & Mikael