onsdag, juni 28, 2006

Samsovning i föräldratidningarnas värld

Ibland undrar jag vilken planet jag lever på egentligen. Ofta på diskussionsforum på nätet så ifrågasätter andra föräldrar varför man vill sätta en etikett på sitt föräldraskap, om vi som samlas under benämningen NF/AP verkligen har ett behov av det. För alla är väl AP egentligen? De flesta ammar, har bebisen hos sig i sängen och försöker tillgodose barnets behov. När de läser på AP sajter som Nära föräldrar, verkar de flesta känna igen sig och håller med om det mesta som står där. Så vad är egentligen då skillnaden? Ja, det kanske inte är så lätt att sätta fingret på. Men när jag kommer ut i vardagen så finns skillnaden uppenbarligen där ändå.

Häromdagen läste jag i Föräldrar och barn nr 9 2005 om hur man får sin baby att sova. Där behandlades metoder som tex 5 minuters metoden, men också det naturliga alternativet ”närhet” som förespråkades av barnmorskan Louise Hallin. Hallin sa många kloka saker och mycket i artikeln var bra, men trots det lämnade läsningen en trist bismak. Tidningen presenterade närhetsmetoden som något alternativt och spännande, lite hissnande att någon vågar säga att det faktiskt är okej att låta barnet vara nära på natten och att livet måste få förändras när man blir förälder. Men samtidigt var de väldigt försiktiga i sina uttalanden, och det fick förstås inte vara jobbigt att ha barn. Åtminstone första året kunde barnet kanske få sova hos sina föräldrar.

Hallins råd följdes upp av ett hemma-hos-reportage hos familjen Holst där alla sov i samma rum, vilket verkade vara superalternativt i reporterns ögon. Tänk, kan man verkligen göra så? I ”närhetsfamiljens” gemensamma sovrum hade alla varsin egen säng. Ord som ”familjesäng” lyste med sin frånvaro i artikeln om närhetsmetoden. Visst hade de hittat en bra lösning som familjen trivdes med, men jag inte skulle nog inte kalla det för samsovning.

Missförstå mig rätt, ingen skugga över familjen Holst! De delar sovrum, är lyhörda för barnens behov och ger närhet och ömhet! Men när detta är vad Föräldrar och barn låter representera ”närhetsmetoden” så undrar jag var alla vi Nära Föräldrar passar in? Vi som har familjesäng och ofta nattammar tills barnet självmant slutar vakna på natten nånstans i 2 årsåldern. Är vi så avvikande att vi inte ens finns med på kartan, undrar jag? Är det här det närmaste samsovning de kan komma?

I Föräldrar och barns värld är det inte tal om att dela säng och tryggt få krypa upp bakom pappas rygg på natten och få ligga hud mot hud om man 2 år. Och det är absolut inte tal om någon fri amning dygnet runt eller barnstyrd avvänjning. Visst håller jag med om mycket av det familjen i reportaget säger! De har många goda råd och kloka tankar att dela med sig av. På många punkter delar vi synsätt på barn och föräldraskap.

De talar om bland annat om vikten av att trappa ner på amningen mjukt och successivt istället för att sluta tvärt. Men möjligheten att fortsätta amma omnämns inte. Vi får också lära oss att om barnet inte har napp kan brösten komma att användas som napp ibland under lång tid framöver. Jaha! Jag som trodde att det var nappen som ges som substitut för bröstet, att amningen är originalet? 1-åringen i familjen ammas fortfarande (sic!) morgon, kväll och natt, men på sikt ska hon avvänjas. Familjen ser det som viktigt nu att 1-åringen kan somna utan bröstet.

Om några månader får nog barnen eget sovrum och då får föräldrarna sitt sovrum tillbaka. Man riktigt hör mellan raderna hur reportern drar en suck av lättnad.

Men man måste inte tvunget avvänja på natten eller lära barn att sova ensamma! Barns sömnmönster förändras i 2 årsåldern och blir mer likt vuxnas, det har med hjärnans utveckling att göra. Upplever man inte att man har man några problem med sömnen så behöver man inte göra något åt situationen. Och man ska inte låta vare sig bvc, föräldratidningarna, mammagruppen eller svärmor göra nattamningen och samsovningen till ett problem så länge man inte själv har problem med det.

Min fasta övertygelse är att det inte blir svårare ju längre man väntar - utan lättare om man väntar in barnets mognad och naturliga utveckling.

tisdag, juni 27, 2006

Min amningshistoria


Här kommer en liten berättelse jag skrev när Juni var bebis: :-)

Det kändes viktigt för mig att amma. Både för att det ger barnet ett skydd mot infektioner, och för att jag alltid tyckt att det ser så mysigt ut. Men samtidigt så var jag orolig för att det skulle göra ont eller vara obehagligt, eller överhuvudtaget kännas nytt och märkligt att ha en bäbis snuttande på sig. Lite nervöst kändes det att börja amma.

Och det gjorde verkligen väldigt ont direkt vid första amningen. Juni kändes som en liten sugpropp, sög jättehårt. Men jag tänkte att det kanske var för att det var ovant bara. Barnmorskorna tyckte att det såg bra ut, fast det kändes inte bra. Jag började få sår efter någon dag redan. Även fast jag bad om hjälp vid varje amning så gick det inte riktigt bra. Och när vi hade åkt hem så blev snabbt såren värre, även fast jag ringde och frågade om råd säkert flera gånger varje dag.

Till slut var bröstvårtorna bara hemska, blödande, öppna sår och jag drog mig verkligen för att amma. Amningsnapp hade jag fått höra skulle fördärva sugtekniken och det skulle man absolut inte använda. Och eftersom jag så gärna ville amma så vågade jag inte köpa någon sådan, fastän jag kastade längtansfulla blickar på dem.

Jag blev svimfärdig av smärta varje gång jag skulle amma, och ju jobbigare det blev, desto mer fel började jag hålla barnet, och ju sämre blev väl taget. Jag använde amningssnäckor för att få såren att läka, men det hjälpte inte tillräckligt bra. Vid varje amning lossnade sårskorporna och jag var tillbaka på noll igen. Innan Juni föddes hade jag tänkt att amma länge, 2 år ungefär. Nu förstod jag inte hur jag skulle kunna klara av att amma veckan ut!

På återbesöket när Juni var 4 dagar gammal så hade hon nästan nått sin födelsevikt på 3025 gram igen. Men då BVC kom på hembesök när hon var 10 dagar gammal hade hon rasat ner till 2760 gr! Amningen hade blivit så stressande och plågsam så att mjölkproduktionen bara avstannade för mig, det låste sig totalt!

Såren jag hade var ovanligt hemska, sa BVC-sköterskan och hon tyckte att i det läget var amningsnapp faktiskt bra. Jag ångrar bara att jag inte vågade lita på mig själv och skaffa en amningsnapp tidigare! För då hade det kanske inte behövt bli så mycket problem. Nu hade det låst sig helt för mig, och att få mjölken att rinna till igen blev inte lätt. :-(

Juni pendlade upp och ner i vikt som en jojo, tre gånger och det tog över en månad innan hon kommit upp i sin födelsevikt igen! Det tog 1 3/4 månader innan hon började gå upp riktigt bra. Många tårar och mycket oro var det. Vissa dagar kunde hon gå upp jättebra, för att vid nästa vägning ha tappat lika mycket igen. Amningen gick minst sagt knaggligt. Men såren läkte efter 1,5 vecka med amningsnapp och kom inte tillbaka igen. :-) Tyvärr så fick jag sedan svamp i såren också, efter att jag använt snäckskal för mycket - för varmt och fuktigt.

Vissa tjatade om tillägg och påstod att jag hade dålig mjölk, "lättmjölk" eller att min mjölk aldrig skulle räcka, att jag bara skulle acceptera att alla inte kunde amma etc, vilket verkligen inte var några uppmuntrande och stärkande kommentarer! Ibland kände jag mig väldigt motarbetad.

Men jag hade tur att få ett bra stöd från BVC, som hela tiden var lugna och trodde att jag skulle kunna få igång en fungerande helamning. De sa att det inte alls var konstigt att det låst sig efter den dåliga starten, och att det skulle ge med sig snart. Jag ville helst slippa ge tillägg och på min BVC så sa de att ersättning inte är något man tar till i första taget och verkligen inte skulle börja med i onödan. Istället skulle jag lägga extra krut på amningen.

De hade någon procentgräns, 10 tror jag, som barnet max fick tappa i vikt, och den var hon inte nära i alla fall. Min BVC-sköterska undersökte Juni ganska noga för att se att hon utvecklades normalt, och hon var pigg och glad och mådde utmärkt, bortsett från att hon var så ledsamt mager. Sköterskan rådgjorde med andra sköterskor, amningsrådgivaren och läkaren, och alla var överens om att jag kunde fortsätta kämpa på med amningen och vänta med att ge ersättning.

Jag kom och vägde ca två gånger i veckan, fick rådet att amma ofta och erbjuda bröstet även om inte Juni sa till, alltid ge båda brösten, och väcka henne om hon somnade efter det första, inte låta henne ligga och bara småmysa vid bröstet utan hellre avbryta då så att hon blev hungrigare snart igen för att stimulera henne att äta mer effektivt då osv. Äta och vila mycket själv. De kollade att taget såg OK ut osv.

Första veckan efter Juni gått ner i vikt ammade jag minst var 3:e timme, nästa vecka varannan. På slutet innan det äntligen vände uppåt, var vi nere i med 1 timmes mellanrum, fast då var hon ändå ofta hungrig igen efter bara 40 minuter. *puh* Mycket amning blev det ...

Men efter några veckor så var jag så ledsen och orolig, att BVC-tjejen sa att jag kunde ge lite tillägg för min egen skull om jag ville, men att jag fick bestämma det själv. Hon trodde inte att barnet behövde något mer än bröstmjölk, men att eftersom de ansåg att mina amningsproblem berodde på stress så var det inte jättefel att ge en liten skvätt tillägg också, om det fick mig att slappna av och inte vara lika orolig, och låta mina svampiga bröstvårtor vila en stund också. Så till slut så köpte jag faktiskt hem och gav en liten flaska på kvällen ibland när det kändes extra jobbigt - inte rutinmässigt varje dag - under ett par veckor. Och då kände jag mig mindre orolig och amningen började äntligen gå mycket bättre!

Men BVC sa att min dotters viktuppgång inte berodde tillägget - som bara var ca 1/6 av dagsbehovet ungefär varannan dag - utan på min mjölk. Vilket var väldigt skönt att få höra! Jag frågade nog om det var sant ungefär 5 ggr! ;-) Särskilt när de som påstått i över en månad att det var fel av oss att inte ge ersättning, hävdade att det bara var för att vi börjat ge var en halv flaska ersättning varannan dag, som Juni äntligen gick upp i vikt. *fortfarande arg, grrr*

När Juni var 2 månader och det fortfarande gjorde lite ont att amma gick jag till en amningsspecialist på SöS, för att kolla om det fortfarande var svamp kvar. Först då upptäckte de att jag inte höll riktigt bra och inte lade till Juni till bröstet riktigt rätt! Tydligen vanligt efter man haft sår, att man inte vågar låta barnet ta bröstet själv, utan vill hjälpa till för mycket. Jag stoppade bröstet i hennes mun och vågade inte vänta ut ett riktigt stort gap.

Så jag har fått lära mig att hålla annorlunda och träna på att lägga till henne rätt. En låååång historia har det varit innan vi fick det att fungera, MYCKET problem, kryddat med lite mjölkstockningar då och då. Men nu när det äntligen fungerar bra så tycker jag att det varit värt att kämpa för!

Nu har vi fått en riktigt knubbig liten bäbis "trots" helamning i 6-7 månader. Hon har gått upp som en raket på kurvan nu och har kommit upp på medelvikt nu, tagit ikapp allt hon låg efter! Det känns jättehärligt, typ solskenshistoria. *s* Man kan knappt känna igen henne som spinkisen på fotona från i höstas.

Vi ammar fortfarande fritt och mycket, även om hon äter ett mål puré om dagen också nu, och hoppas att hon ska vilja fortsätta amma länge till.

******************
Boktips om amning: "Att Amma" av Nanna Bylund och "Amningsboken" av Kristin Svensson och Malin Nordgren.

söndag, juni 25, 2006

Smakportioner - eller helt enkelt att börja äta mat?


I Sverige har vi en tradition av att börja tidigt med smakportioner, små teskedar med lösa puréer som barnet ska få under lång tid för att vänja sig vid mat. Men behöver det vara så? Och är det verkligen det bästa sättet?

Min uppfattning är att ”matträning” med små smakportioner av samma sort dag efter dag är en teknik som utformats utifrån förutsättningen att vi börjat introducera mat innan barnet fysiskt varit riktigt redo för fast föda. Om man istället väntar in barnets mognad så tror inte jag att samma behov av det finns. Barnet kommer att äta utan en massa träning, ”vänjning” och krångel. Studier från Honduras har också visat att när man börjar senare med mat så kommer barnet snabbt upp i större mängder, efter några månader är den senare gruppen ikapp, man vinner alltså inget på att ”tjuvstarta”. De här pyttesmå teskedarna kan störa upptaget av näring från bröstmjölken om man börjar "träna" innan magen är riktigt mogen för fast föda. Detta är i sig ett argument för att det är viktigt att låta barnet visa vägen, och inte börja med mat innan barnet visar mognad.

Faktum är att inte finns någon forskning som stöder påståendet om ett "smakfönster" vid 4 månader. Men det är en mycket seglivad myt och livsmedelsverkets rekommendationer om 6 månaders helamning möter tyvärr segt motstånd inom barnhälsovården. När barn är redo för fast föda varierar, precis som att barn lär sig gå vid olika tidpunkt. Om du låter ditt barn visa vägen, så behöver inte 4,5 månader vara för tidigt, precis som 8 månader inte behöver vara sent. Medelåldern infaller just vid 6 månader, det är en rejäl ”puckel” i statistiken vid 6 månader, och därför har WHO valt att rekommendera att man börjar med matintroduktionen runt 6 månader. Rekommendationen utgår från barns fysiska mognad och utveckling, den är global och har alltså inget att göra med det faktum att det är svårt att ge ersättning på ett hygieniskt sätt i u-länderna. Ibland förväxlas de här sakerna i debatten.

Jag är övertygad att det förhåller sig med mat som med allt annat: att krypa, prata, lära sig gå osv - att barn utvecklas i olika takt. En del är tidiga, andra senare. Samt att det är viktigt att ta det i deras tempo, inte stressa eller forcera. Och visar barnet tydligt att det redan är moget för fast föda så är det ju å andra sidan inte att stressa! Men det här med att träna och vänja, det tror jag inte är nödvändigt om barnet är moget för mat, utan mer ett tecken på att man börjat innan barnet är redo.

Båda våra barn har börjat smaka mat vid 6 månader och båda har ätit med god aptit. Till mitt första barn gav vi puréer. Olika saker från dag till dag: mango, aprikos, potatis, palsternacka, kiwi, banan, morot, broccoli, majs, äpple … Hon slukade glatt en halv burk redan första gången! Jag blev lite förskräckt och trodde att det skulle kunna störa amningen. Idag hade jag nog inte varit så orolig för det, tror jag. Jag tog det lite lugnare genom att inte ge mat varje dag först, utan allt fler dagar i veckan tills hon åt en liten lunch varje dag runt 7 månader. Vid 9 månader tror jag så fick hon två mål mat om dagen, och vid 11 månader så började hon få frukost med oss också. Jag fortsatte amma henne fritt, bortsett från att jag jobbade en del från 1 års ålder, då var jag ju inte alltid tillhands. Vi har serverat mat, men aldrig styrt eller begränsat amningen, inte "bytt ut" något mål. Barnen har själva fått trappa ner på amningen i sitt eget tempo. Framförallt efter 1-årsdagen så har de glesat ut på amningstillfällena. Det första året ammade jag ofta, samtidigt som hon var matglad och åt med god aptit. Det första året bör maten, enligt WHO:s rekommendationer, vara ett komplement till amningen, inte tvärtom, och vi kände ingen brådska.

Min yngsta har vi provat ett för oss nytt sätt. Hon har huvudsakligen fått äta familjens mat från start. Det har varit jättehäftigt och funkat så bra! Man kan helt enkelt låta barnet sitta med vid måltiderna och bara ge det möjlighet att börja äta när det själv är redo. Det känns bra att hon själv får styra. Fast de första gångerna vi lade mat framför henne, så visste hon inte vad hon skulle göra med den. Först några veckor senare så började hon ta för sig. Det kan också vara ett sätt att undvika att man misstar barnets allmänna nyfikenhet för matintresse. Då märker man, som vi, att det kanske inte var riktigt dags så tidigt som vi trodde först. Eller så visar barnet att det faktiskt är redo för att äta. Lilltjejen satt med vid bordet när vi åt, och fick äta fler gånger per dag än vad storasyster gjorde i början. Men hon åt å andra sidan mindre mänger; det hon själv plockade i sig.

Vi har gett bröd, mosat pasta med gaffel till en början så att det blev hanterbara smulor (vid 8 mån klarade hon hela pasta penne första gången), ris, en hel ljummen kokt potatis, avokado i stora klyftor, en halv banan, ett saftigt päron, riven morot, riven ost – ja hon har till och med smakat havregrynsgröt med händerna i gång - mycket kladdigt! *s* Hon har oftast fått halvmjuka saker som hon får hålla i handen och gnaga på själv, eller bitar att plocka i sig. När vi ger familjens mat så brukar vi salta direkt på våra tallrikar istället, och inte krydda så starkt eller krydda vid bordet. Ibland gjorde vi en separat bebisportion också. När vi gjorde Chili con carne så kokade vi lite köttfärs i en egen kastrull, och serverade med lite majskorn till.

Ett bra sätt att introducera gluten i lugn takt och lagom mängd är genom små bitar av bröd och pasta. Välling är en onödig produkt när man ammar (bröstmjölken är nyttigare och faktiskt mer näringsrik) och har nackdelen att det konkurrerar med och lätt stör amningen. När man ger välling äter barnen i allmänhet en halv till en hel flaska redan första gången, och det blir en chockintroduktion av gluten. Vill man ge något likvärdigt så kan man ge barngröt, det blir oftast en mjukare introduktion. Nappflaska är inte heller något måste. Vi har gett vatten till maten i glas eller apotekets drickskål. Vill man ha med vatten en varm dag så kan man ta med en PET-flaska med vatten och drickskål i skötväskan eller lägga under vagnen.

Jag betvivlar dock ”sanningen” att barn behöver antingen järnberikad välling eller gröt. Järnet i bröstmjölken är betydligt mer lättupptagligt och det tillgodogör sig barn mer effektivt. Välling och gröt är inte heller de enda järnberikade livsmedel, det finns fruktpuréer med tillsatt järn också. Men i vår del av världen har vi obegränsad tillgång på mat och goda råvaror. Själv väljer jag hellre att ge riktig mat - kött och grönsaker, broccoli är tex mycket järnrikt. Eller varför inte servera blodpudding ibland.

Jag tror att vi ofta är överdrivet rädda för att barn ska sätta i halsen. Det måste ju ändå vara meningen att barn ska kunna äta mat, att den ska sväljas ner i matstrupen, inte i luftstrupen? Ett tips är att undvika "sätta-i-halsen-stora” bitar. Hårda äpplen skulle jag hellre riva än tärna. Annars föredrar jag att ge en hel frukt, grönsak eller smörgås som barnet får suga och gnaga på och själv styra storleken i mån av tänder och med sin egen lilla mun. När hon får gnaga själv (utan tänder) så styr hon ju också hur stora bitar hon ska ta loss.

Jag har också upptäckt hur duktig hon är på att putta ut för stora bitar själv med tungan. I början var jag ovan och lite ängslig ibland om hon åt på en stor brödbit eller riskaka, det var ju nytt för mig det här sättet att introducera mat. Men med tiden så har jag blivit allt lugnare och jag märker ju hur bra hon klarar det. Vid ett tillfälle stoppade hon en Playmobil leksak i munnen. (Det råkade faktiskt vara en liten bärsjal av plast, lustigt nog! )Det var inte roligt, men jag fick åtminstone inte en känsla av panik, som hennes storasyster stoppat något i munnen. Jag kunde hålla mig ifrån att börja gräva i munnen på henne och lät henne mata ut saken med tungan, och då var det lätt att få ut den.

En förklaring som ofta ges till att man bör ge samma smakportioner en hel vecka i sträck är att man ska kunna upptäcka om tål maten. Vi har inga allergier i min familj, så det är inget jag oroar mig speciellt mycket för själv, och jag ska medge att jag inte är speciellt inläst på just det ämnet. Men jag tycker ändå att det är lite märkligt att vi ska utgå från att vårt barn är allergiskt när vi själv inte haft några allergier alls. Det är kanske ett bra sätt för familjer som har mycket allergier, men ska det verkligen ges som ett generellt råd? De flesta barn och vuxna är väl ändå inte allergiska? Om barnet reagerar på något det ätit så är det ju faktiskt inte alldeles omöjligt att tänka igenom vad man ätit det senaste dygnet. Och sedan hålla extra koll nästa gång man äter det. Jag har en känsla av att vi har en tendens att krångla till allt som har att göra med spädbarnsvård och barnuppfostran mycket helt i onödan. Nya maträtter provar man ju hela livet! Inte gör man likadant när en 1-åring ska introduceras till tex sill - bara sill hela veckan? *urk*

Amningshjälpens råd om matintroduktion

söndag, juni 04, 2006

Amningsstrejken

September 2005:
Jag var nyligen med om en amningsstrejk med Tindra 12 månader. På semester i det soliga Spanien låg hon som en sugpropp vid bröstet i hettan dag som natt. Men på flyget hem vägrar hon helt plötsligt ta bröstet och bara skriker tröstlöst. Hennes amningsvägran fortsätter flera dygn. Hon är ledsen och orolig, söker efter bröstet men vrider bort huvudet och skriker. Jag undrar om jag har gjort något fel, om hon blivit stressad eller skrämd under hemresan, eller av alla nya intryck. Mjölkproduktionen är på topp och jag pumpar och pumpar, brösten värker och jag är ledsen och orolig. Ska det sluta så här nu?

Jag skriver några inlägg på nätet och ber om råd, och får lugnande svar av mina vänner från Amningshjälpen. Kanske kan hon ha ont i öronen, en infektion? Kan hon ta bröstet när hon sover och är närmast sina instinkter? Ja, egentligen så vet jag väl själv vad jag borde göra och att det inte är troligt att Tindra skulle sluta så abrupt från ena timmen till den andra. Men nu är det jag själv som sitter där och snyftar över pumpen med ett gråtande barn i famnen och värkande bröst och jag tänker inte riktigt lika klart som när det gäller någon annan.

Men jag får också några andra svar. Försynta svar i vänlig ton som berättar att de förstår att det måste kännas jobbigt för mig. Men – för det kommer förstås ett men – varför vill jag absolut amma när min dotter visar att hon inte vill?

”Varför vill du amma din tjej så desperat om hon inte vill det själv? Jag förstår att det känns sorgligt för dig om det skulle ta slut nu, men du måste ändå respektera ditt barns vilja också? Att lura henne genom att amma sovandes känns fel på något sätt. Frågan är för vems skull du ammar, din dotters eller din egen?”

En annan mamma berättar att när hennes barn var runt 6 månader upplevde hon det som att de helt enkelt "vuxit ur" amningen. ”När varje amning fick börja med nedsövning började jag fundera över det sunda i att äta sovandes!!) så fick jag helt enkelt sluta. Jag kunde inte brotta ner barnen inför amningen och de ville helt enkelt inte. De ville något annat än jag, och jag fick se till deras vilja i första hand.”

Ja, varför vill jag egentligen fortsätta amma? En del av svaret är att jag tolkar situationen annorlunda. Där de ser ett barn som har vuxit ifrån amningen och visar att det vill sluta, ser jag något annat. Visst är det normalt att barn trappar ner och växer ifrån amningen, men det kommer vanligen först i 2-5 årsåldern enligt forskare som Tomas Ljungberg. De individuella variationerna är visserligen stora, men Tindras plötsliga amningsvägran är inte en långsam nedtrappning i minskad efterfrågan och intresse.

Hur vi tolkar barnets signaler är inte självklart. Att vi i Sverige har en stark vällingkultur som effektivt tränger ut eller stör amningen betyder inte att det är normalt för barn att sluta amma när de är 6-10 månader. Jag hörde nyligen uttrycket "what is common is not normal" – att något blivit vanligt är inte det samma som att det är ett naturligt beteende. Min uppfattning är att barn bara i undantagsfall slutar amma självmant före tvåårsåldern om inte amningen störts av napp, flaska, välling, begränsningar och styrning, det vi ofta kallar för att "byta ut mål" istället för fortsatt fri amning när barnet börjat äta fast föda. Detta har självklart påverkat hur jag har valt att hantera de problem som uppstått under amningstiden.

Amningsproblem är något som drabbar de flesta av oss under resans gång! Att babyn får svårt att koncentrera sig vid amningen när den börjar bli mer medveten och upptäcka omvärlden är mer regel än undantag. När den här första krångelfasen sätter in runt 4-6 månader tror många att barnet vill sluta amma, eller att det är ett tecken på att mjölken inte räcker. Och så börjar man med ersättning, vilket tyvärr ofta konkurrerar ut amningen. Förväntar man sig att amningen ska gå från mycket till lite och sedan upphöra, så är det lätt att det blir så också. Men om man fortsätter att erbjuda bröstet och amma i de lägen då det fungerar bäst, så brukar det gå över efter en tid.

De flesta barn biter någon gång under amningen, och båda mina barn har haft bitperioder vilket naturligtvis inte är så kul. Då har jag sökt hjälp för att få stopp på själva bitandet. Med en annan syn på amning skulle jag kanske ha tolkat det som en signal på att det var dags att sluta.

Som förälder har man en rad olika målsättningar när det gäller omvårdnaden om barnen. En målsättning om en lång amningsperiod behöver inte utgå från mammans _vilja_! Det är snarare en önskan att tillgodose barnets behov. Och nu kommer vi till den andra delen av svaret på frågan: Varför vill jag nu så gärna amma ”trots att dottern inte vill”? För mig känns det viktigt att kunna ge mina barn bröstmjölk under de första två levnadsåren, vilket också rekommenderas från Världshälsoorganisationen WHO. Jag försöker helt enkelt ge barnet vad _jag_ tror är en god omvårdnad och en hälsosam start på livet. Det är inte konstigare för mig än att jag vill borsta deras tänder eller ge mat och byta blöjor.

Men hur gick det då med amningsstrejken? Några dagar senare får jag svaret. En kompis ringer och berättar att hennes barn just haft höstblåsor. Hennes 2 månaders baby har också bröstvägrat, jobbigt har det varit. Jag följer hennes råd och tittar innanför Tindras underläpp – och ja, hon har mycket riktigt blåsor där! Några dagar senare har de läkt ut och nu ammar hon precis som vanligt igen.

Är flaskmatning det jämställda alternativet?

I media framställs amning ofta som en kvinnofälla; som något ojämställt och kravfyllt, ett hinder för ett jämställt föräldraskap, något som utestänger pappan och inskränker mammans frihet. Sverige påstås vara ett land drabbat av amningshets. Ändå möts man som ammande mamma ofta av den här negativa synen på amning. Ofta så uttalas, eller bara antyds, ett påstående om att om att flaskmatning skulle leda till ökad jämställdhet. Till och med blöjtillverkaren Pampers skickar ut mail med tips till helammande mammor att introducera nappflaska efter 3 månader, för att pappa ska kunna vara med och mata. Men likhetstecknen mellan flaska och jämställdhet är något jag ställer mig högst tveksam till.

Även när man ammar ofta så blir det ju tid över för pappan! Även om han inte kan amma, så finns det ju så många andra sätt att vara nära och knyta an - bära barnet, bada, spädbarnsmassage, sjunga, samsova med barnet, babysim etc. Flaskmatning är verkligen inte den enda möjligheten för pappan att vara en nära förälder! Att avlasta på olika sätt den första tiden, gå upp med barnet när det inte kan sova på natten mm är fullt möjligt även när mamman ammar. Pappans relation till barnet är hans eget ansvar, han får hitta sina egna sätt att vara nära, trösta och knyta an. Det är inte mammans ansvar, och barnet ska inte tvingas avstå från amningen för att pappa ska kunna flaskmata. Han kan ju göra så mycket annat!

Ibland hör man påståendet att en lång amningstid skulle utestänga pappan, men det tycker jag är rent trams! Det fungerar utmärkt att fortsätta amma på fritiden när mamman arbetar. Både barn och bröst blir väldigt flexibla efter en tid, barnet förstår att när mamma är hemma så är inte brösten det heller. Det finns ingen motsättning mellan amning och yrkesliv, och man måste inte avvänja för att pappan ska kunna vara föräldraledig. Vi har både delat på ledigheten och ammat flera år, och döttrarna har haft ”pappiga” perioder även under den tid då de ammades mycket. Amningen verkar vara bekvämt för många män att skylla en bristande anknytning på, när problemet kanske snarare är brist på närhet, tid och engagemang.

Jag skulle vilja vända på frågan: Är det inte så att jämställdhet är en förutsättning för att möjliggöra amning? För att man överhuvudtaget ska lyckas få igång en fungerande amning så behövs en stöttande och närvarande pappa. Det är högst tveksamt om jag skulle ha klarat att fortsätta amma trots den trassliga starten med hemska sår, svamp och dålig viktökning utan det stöd jag fick från min man.

I en jämställd relation tar pappan fullt ut sin del av ansvaret för familjens vardag. Detta frigör mamman att under en kort och intensiv tid satsa fullt ut på att få en fungerande amning. Detta brukar ta ca två månader. I de relationer som ej är jämställda, där krånglar amningen ofta från dag ett. Det här är ofta den typen av relationer där mamman går in i en hemmafruroll under föräldraledigheten och tar hela ansvaret för hem och hushåll, medan pappan fortsätter att leva som vanligt, går ut med kompisar och tar en öl efter jobbet och spelar golf eller snickrar på sommarstugan hela helgerna. Då brakar amningen oftast ihop snabbt! När kvinnan sedan återgår till arbetslivet brukar hon fortsätta att dra hela lasset med hemarbetet.

Är det mer jämställt att en kvinna som vill amma avstår från detta för mannens skull? När jag hör att män vill flaskmata för att det ska vara rättvist kan jag inte se det som något som stärker kvinnans makt över sitt liv eller hennes ställning i samhället. Ibland motarbetar pappan aktivt amningen, tjatar på mamman att hon ska sluta amma när han tycker att det är ”dags” utan att fråga sig vad amningen betyder för mamman och barnet. Om mamman och barnet vill amma, blir det då mer jämställt om de inte ammar? Jag skulle vilja säga att rätten att amma i den utsträckning mamman och barnet vill är en feministisk fråga.

Trots att det ofta hävdas att amningsivern gått för långt så ses det inte med blida ögon att amma på natten eller att amma till sömns mer än på sin höjd det första halvåret. Budskapet från samhället är att detta är ovanor som bör tränas bort så snart som möjligt. Att föräldrarna kan natta barnet varannan kväll förefaller ses som ett nödvändigt mål att uppnå idag. Men är det verkligen det enda sättet ett jämställt föräldraskap kan se ut på? Om mamman ammar till sömns på kvällarna så kan pappan kan ta alla nattningar när barnet blivit lite större. Pappan kan också varje kväll göra barnet färdigt för nattningen, innan mamman ammar till sömns, med blöjbyte, pyjamas, tandborstning. Eller ansvara för bad, massage, kvällsgröt eller vad som helst. Varför måste delningen av ansvar vara att föräldrarna har exakt samma rutiner som de gör varannan dag för att man ska godkännas som ”jämställda”?

Fortfarande presenteras barnen som en rättighet och möjlighet för papporna, föräldraledigheten ses som ett erbjudande som män kan tacka ja eller nej till, medan ansvaret för kvinnan förblir en självklar skyldighet. Det nya är att nu har också pappans anknytning och relation till barnet kommit att betraktas som kvinnans ansvar. Genom att släppa in pappan i matningen med nappflaska och inte amma så betraktas man som jämställd och modern. Allt ska vara rättvist.

Men verkligheten är inte rättvis ned till minsta beståndsdel, och jämställdhet är väl ett vidare begrepp än millimeterrättvisa? Graviditet och förlossning går inte att dela rättvist på mellan mamma och pappa. Amningen är en till sån sak som faktiskt inte går att dela. Man behöver faktiskt inte alls uppleva det som något uteslutande att barnet gillar att amma även om man själv inte har bröst, eller om man är medmamma och har bröst men inte ammar. Varför inte glädjas med sitt barn och stötta amningen istället för att motarbeta amningen när mamman och barnet vill amma?

Det är väl dokumenterat att amningen ger en lång rad hälsovinster för främst barnet, men även för kvinnan, såsom minskad risk för flera cancertyper. Att barnet och kvinnan ska avstå detta för att mannen ska kunna vara med och mata även det första halvåret tycker jag inte är ett rimligt krav. Att barnet ammas borde även ligga i pappans intresse. Om man tror att det inte finns något för mannen att göra den första tiden om kvinnan ammar, så har man mycket kvar att lära om föräldraskap och ansvar!