tisdag, juni 27, 2006

Min amningshistoria


Här kommer en liten berättelse jag skrev när Juni var bebis: :-)

Det kändes viktigt för mig att amma. Både för att det ger barnet ett skydd mot infektioner, och för att jag alltid tyckt att det ser så mysigt ut. Men samtidigt så var jag orolig för att det skulle göra ont eller vara obehagligt, eller överhuvudtaget kännas nytt och märkligt att ha en bäbis snuttande på sig. Lite nervöst kändes det att börja amma.

Och det gjorde verkligen väldigt ont direkt vid första amningen. Juni kändes som en liten sugpropp, sög jättehårt. Men jag tänkte att det kanske var för att det var ovant bara. Barnmorskorna tyckte att det såg bra ut, fast det kändes inte bra. Jag började få sår efter någon dag redan. Även fast jag bad om hjälp vid varje amning så gick det inte riktigt bra. Och när vi hade åkt hem så blev snabbt såren värre, även fast jag ringde och frågade om råd säkert flera gånger varje dag.

Till slut var bröstvårtorna bara hemska, blödande, öppna sår och jag drog mig verkligen för att amma. Amningsnapp hade jag fått höra skulle fördärva sugtekniken och det skulle man absolut inte använda. Och eftersom jag så gärna ville amma så vågade jag inte köpa någon sådan, fastän jag kastade längtansfulla blickar på dem.

Jag blev svimfärdig av smärta varje gång jag skulle amma, och ju jobbigare det blev, desto mer fel började jag hålla barnet, och ju sämre blev väl taget. Jag använde amningssnäckor för att få såren att läka, men det hjälpte inte tillräckligt bra. Vid varje amning lossnade sårskorporna och jag var tillbaka på noll igen. Innan Juni föddes hade jag tänkt att amma länge, 2 år ungefär. Nu förstod jag inte hur jag skulle kunna klara av att amma veckan ut!

På återbesöket när Juni var 4 dagar gammal så hade hon nästan nått sin födelsevikt på 3025 gram igen. Men då BVC kom på hembesök när hon var 10 dagar gammal hade hon rasat ner till 2760 gr! Amningen hade blivit så stressande och plågsam så att mjölkproduktionen bara avstannade för mig, det låste sig totalt!

Såren jag hade var ovanligt hemska, sa BVC-sköterskan och hon tyckte att i det läget var amningsnapp faktiskt bra. Jag ångrar bara att jag inte vågade lita på mig själv och skaffa en amningsnapp tidigare! För då hade det kanske inte behövt bli så mycket problem. Nu hade det låst sig helt för mig, och att få mjölken att rinna till igen blev inte lätt. :-(

Juni pendlade upp och ner i vikt som en jojo, tre gånger och det tog över en månad innan hon kommit upp i sin födelsevikt igen! Det tog 1 3/4 månader innan hon började gå upp riktigt bra. Många tårar och mycket oro var det. Vissa dagar kunde hon gå upp jättebra, för att vid nästa vägning ha tappat lika mycket igen. Amningen gick minst sagt knaggligt. Men såren läkte efter 1,5 vecka med amningsnapp och kom inte tillbaka igen. :-) Tyvärr så fick jag sedan svamp i såren också, efter att jag använt snäckskal för mycket - för varmt och fuktigt.

Vissa tjatade om tillägg och påstod att jag hade dålig mjölk, "lättmjölk" eller att min mjölk aldrig skulle räcka, att jag bara skulle acceptera att alla inte kunde amma etc, vilket verkligen inte var några uppmuntrande och stärkande kommentarer! Ibland kände jag mig väldigt motarbetad.

Men jag hade tur att få ett bra stöd från BVC, som hela tiden var lugna och trodde att jag skulle kunna få igång en fungerande helamning. De sa att det inte alls var konstigt att det låst sig efter den dåliga starten, och att det skulle ge med sig snart. Jag ville helst slippa ge tillägg och på min BVC så sa de att ersättning inte är något man tar till i första taget och verkligen inte skulle börja med i onödan. Istället skulle jag lägga extra krut på amningen.

De hade någon procentgräns, 10 tror jag, som barnet max fick tappa i vikt, och den var hon inte nära i alla fall. Min BVC-sköterska undersökte Juni ganska noga för att se att hon utvecklades normalt, och hon var pigg och glad och mådde utmärkt, bortsett från att hon var så ledsamt mager. Sköterskan rådgjorde med andra sköterskor, amningsrådgivaren och läkaren, och alla var överens om att jag kunde fortsätta kämpa på med amningen och vänta med att ge ersättning.

Jag kom och vägde ca två gånger i veckan, fick rådet att amma ofta och erbjuda bröstet även om inte Juni sa till, alltid ge båda brösten, och väcka henne om hon somnade efter det första, inte låta henne ligga och bara småmysa vid bröstet utan hellre avbryta då så att hon blev hungrigare snart igen för att stimulera henne att äta mer effektivt då osv. Äta och vila mycket själv. De kollade att taget såg OK ut osv.

Första veckan efter Juni gått ner i vikt ammade jag minst var 3:e timme, nästa vecka varannan. På slutet innan det äntligen vände uppåt, var vi nere i med 1 timmes mellanrum, fast då var hon ändå ofta hungrig igen efter bara 40 minuter. *puh* Mycket amning blev det ...

Men efter några veckor så var jag så ledsen och orolig, att BVC-tjejen sa att jag kunde ge lite tillägg för min egen skull om jag ville, men att jag fick bestämma det själv. Hon trodde inte att barnet behövde något mer än bröstmjölk, men att eftersom de ansåg att mina amningsproblem berodde på stress så var det inte jättefel att ge en liten skvätt tillägg också, om det fick mig att slappna av och inte vara lika orolig, och låta mina svampiga bröstvårtor vila en stund också. Så till slut så köpte jag faktiskt hem och gav en liten flaska på kvällen ibland när det kändes extra jobbigt - inte rutinmässigt varje dag - under ett par veckor. Och då kände jag mig mindre orolig och amningen började äntligen gå mycket bättre!

Men BVC sa att min dotters viktuppgång inte berodde tillägget - som bara var ca 1/6 av dagsbehovet ungefär varannan dag - utan på min mjölk. Vilket var väldigt skönt att få höra! Jag frågade nog om det var sant ungefär 5 ggr! ;-) Särskilt när de som påstått i över en månad att det var fel av oss att inte ge ersättning, hävdade att det bara var för att vi börjat ge var en halv flaska ersättning varannan dag, som Juni äntligen gick upp i vikt. *fortfarande arg, grrr*

När Juni var 2 månader och det fortfarande gjorde lite ont att amma gick jag till en amningsspecialist på SöS, för att kolla om det fortfarande var svamp kvar. Först då upptäckte de att jag inte höll riktigt bra och inte lade till Juni till bröstet riktigt rätt! Tydligen vanligt efter man haft sår, att man inte vågar låta barnet ta bröstet själv, utan vill hjälpa till för mycket. Jag stoppade bröstet i hennes mun och vågade inte vänta ut ett riktigt stort gap.

Så jag har fått lära mig att hålla annorlunda och träna på att lägga till henne rätt. En låååång historia har det varit innan vi fick det att fungera, MYCKET problem, kryddat med lite mjölkstockningar då och då. Men nu när det äntligen fungerar bra så tycker jag att det varit värt att kämpa för!

Nu har vi fått en riktigt knubbig liten bäbis "trots" helamning i 6-7 månader. Hon har gått upp som en raket på kurvan nu och har kommit upp på medelvikt nu, tagit ikapp allt hon låg efter! Det känns jättehärligt, typ solskenshistoria. *s* Man kan knappt känna igen henne som spinkisen på fotona från i höstas.

Vi ammar fortfarande fritt och mycket, även om hon äter ett mål puré om dagen också nu, och hoppas att hon ska vilja fortsätta amma länge till.

******************
Boktips om amning: "Att Amma" av Nanna Bylund och "Amningsboken" av Kristin Svensson och Malin Nordgren.

1 kommentar:

Frida sa...

Googlade på "amningssnäckor" och hamnade här. Läste din historia, intressant! Har själv problem just nu med såriga bröstvårtor och känner igen mig i en del du skrivit.