söndag, juni 04, 2006

Är flaskmatning det jämställda alternativet?

I media framställs amning ofta som en kvinnofälla; som något ojämställt och kravfyllt, ett hinder för ett jämställt föräldraskap, något som utestänger pappan och inskränker mammans frihet. Sverige påstås vara ett land drabbat av amningshets. Ändå möts man som ammande mamma ofta av den här negativa synen på amning. Ofta så uttalas, eller bara antyds, ett påstående om att om att flaskmatning skulle leda till ökad jämställdhet. Till och med blöjtillverkaren Pampers skickar ut mail med tips till helammande mammor att introducera nappflaska efter 3 månader, för att pappa ska kunna vara med och mata. Men likhetstecknen mellan flaska och jämställdhet är något jag ställer mig högst tveksam till.

Även när man ammar ofta så blir det ju tid över för pappan! Även om han inte kan amma, så finns det ju så många andra sätt att vara nära och knyta an - bära barnet, bada, spädbarnsmassage, sjunga, samsova med barnet, babysim etc. Flaskmatning är verkligen inte den enda möjligheten för pappan att vara en nära förälder! Att avlasta på olika sätt den första tiden, gå upp med barnet när det inte kan sova på natten mm är fullt möjligt även när mamman ammar. Pappans relation till barnet är hans eget ansvar, han får hitta sina egna sätt att vara nära, trösta och knyta an. Det är inte mammans ansvar, och barnet ska inte tvingas avstå från amningen för att pappa ska kunna flaskmata. Han kan ju göra så mycket annat!

Ibland hör man påståendet att en lång amningstid skulle utestänga pappan, men det tycker jag är rent trams! Det fungerar utmärkt att fortsätta amma på fritiden när mamman arbetar. Både barn och bröst blir väldigt flexibla efter en tid, barnet förstår att när mamma är hemma så är inte brösten det heller. Det finns ingen motsättning mellan amning och yrkesliv, och man måste inte avvänja för att pappan ska kunna vara föräldraledig. Vi har både delat på ledigheten och ammat flera år, och döttrarna har haft ”pappiga” perioder även under den tid då de ammades mycket. Amningen verkar vara bekvämt för många män att skylla en bristande anknytning på, när problemet kanske snarare är brist på närhet, tid och engagemang.

Jag skulle vilja vända på frågan: Är det inte så att jämställdhet är en förutsättning för att möjliggöra amning? För att man överhuvudtaget ska lyckas få igång en fungerande amning så behövs en stöttande och närvarande pappa. Det är högst tveksamt om jag skulle ha klarat att fortsätta amma trots den trassliga starten med hemska sår, svamp och dålig viktökning utan det stöd jag fick från min man.

I en jämställd relation tar pappan fullt ut sin del av ansvaret för familjens vardag. Detta frigör mamman att under en kort och intensiv tid satsa fullt ut på att få en fungerande amning. Detta brukar ta ca två månader. I de relationer som ej är jämställda, där krånglar amningen ofta från dag ett. Det här är ofta den typen av relationer där mamman går in i en hemmafruroll under föräldraledigheten och tar hela ansvaret för hem och hushåll, medan pappan fortsätter att leva som vanligt, går ut med kompisar och tar en öl efter jobbet och spelar golf eller snickrar på sommarstugan hela helgerna. Då brakar amningen oftast ihop snabbt! När kvinnan sedan återgår till arbetslivet brukar hon fortsätta att dra hela lasset med hemarbetet.

Är det mer jämställt att en kvinna som vill amma avstår från detta för mannens skull? När jag hör att män vill flaskmata för att det ska vara rättvist kan jag inte se det som något som stärker kvinnans makt över sitt liv eller hennes ställning i samhället. Ibland motarbetar pappan aktivt amningen, tjatar på mamman att hon ska sluta amma när han tycker att det är ”dags” utan att fråga sig vad amningen betyder för mamman och barnet. Om mamman och barnet vill amma, blir det då mer jämställt om de inte ammar? Jag skulle vilja säga att rätten att amma i den utsträckning mamman och barnet vill är en feministisk fråga.

Trots att det ofta hävdas att amningsivern gått för långt så ses det inte med blida ögon att amma på natten eller att amma till sömns mer än på sin höjd det första halvåret. Budskapet från samhället är att detta är ovanor som bör tränas bort så snart som möjligt. Att föräldrarna kan natta barnet varannan kväll förefaller ses som ett nödvändigt mål att uppnå idag. Men är det verkligen det enda sättet ett jämställt föräldraskap kan se ut på? Om mamman ammar till sömns på kvällarna så kan pappan kan ta alla nattningar när barnet blivit lite större. Pappan kan också varje kväll göra barnet färdigt för nattningen, innan mamman ammar till sömns, med blöjbyte, pyjamas, tandborstning. Eller ansvara för bad, massage, kvällsgröt eller vad som helst. Varför måste delningen av ansvar vara att föräldrarna har exakt samma rutiner som de gör varannan dag för att man ska godkännas som ”jämställda”?

Fortfarande presenteras barnen som en rättighet och möjlighet för papporna, föräldraledigheten ses som ett erbjudande som män kan tacka ja eller nej till, medan ansvaret för kvinnan förblir en självklar skyldighet. Det nya är att nu har också pappans anknytning och relation till barnet kommit att betraktas som kvinnans ansvar. Genom att släppa in pappan i matningen med nappflaska och inte amma så betraktas man som jämställd och modern. Allt ska vara rättvist.

Men verkligheten är inte rättvis ned till minsta beståndsdel, och jämställdhet är väl ett vidare begrepp än millimeterrättvisa? Graviditet och förlossning går inte att dela rättvist på mellan mamma och pappa. Amningen är en till sån sak som faktiskt inte går att dela. Man behöver faktiskt inte alls uppleva det som något uteslutande att barnet gillar att amma även om man själv inte har bröst, eller om man är medmamma och har bröst men inte ammar. Varför inte glädjas med sitt barn och stötta amningen istället för att motarbeta amningen när mamman och barnet vill amma?

Det är väl dokumenterat att amningen ger en lång rad hälsovinster för främst barnet, men även för kvinnan, såsom minskad risk för flera cancertyper. Att barnet och kvinnan ska avstå detta för att mannen ska kunna vara med och mata även det första halvåret tycker jag inte är ett rimligt krav. Att barnet ammas borde även ligga i pappans intresse. Om man tror att det inte finns något för mannen att göra den första tiden om kvinnan ammar, så har man mycket kvar att lära om föräldraskap och ansvar!

2 kommentarer:

En pappa sa...

Gillar det som skrevs, det känns som att föräldraskap numera ska styras av vad någon har ansett som jämställdhet.
Lämna amningen ifred, där finns så mycket mer man kan göra som pappa.

Jenny sa...

Jag tyckte det var bra skrivet, men en sak reagerade jag på, det var avsnittet om ojämlika förhållanden som skulle vara "orsaken" till krånglande amning. Där kan jag inte riktigt hålla med, det kan bli fel om man drar alla över en kant. Jag har levt i ett väldigt ojämlikt förhållande och har dragit hela lasset själv med barn, hushåll och hus mm. Men jag har ammat alla mina barn länge (1,2,3 år)utan krånglande amning. Jag tror mer det handlar om vilken kunskap man har om amning, än om jämlikhet. Jämlikhet kan kanske spela in till viss del, men kunskap och rätt hjälp är nog det viktigaste för att få en fungerande amning.

MVH Jenny