onsdag, juni 28, 2006

Samsovning i föräldratidningarnas värld

Ibland undrar jag vilken planet jag lever på egentligen. Ofta på diskussionsforum på nätet så ifrågasätter andra föräldrar varför man vill sätta en etikett på sitt föräldraskap, om vi som samlas under benämningen NF/AP verkligen har ett behov av det. För alla är väl AP egentligen? De flesta ammar, har bebisen hos sig i sängen och försöker tillgodose barnets behov. När de läser på AP sajter som Nära föräldrar, verkar de flesta känna igen sig och håller med om det mesta som står där. Så vad är egentligen då skillnaden? Ja, det kanske inte är så lätt att sätta fingret på. Men när jag kommer ut i vardagen så finns skillnaden uppenbarligen där ändå.

Häromdagen läste jag i Föräldrar och barn nr 9 2005 om hur man får sin baby att sova. Där behandlades metoder som tex 5 minuters metoden, men också det naturliga alternativet ”närhet” som förespråkades av barnmorskan Louise Hallin. Hallin sa många kloka saker och mycket i artikeln var bra, men trots det lämnade läsningen en trist bismak. Tidningen presenterade närhetsmetoden som något alternativt och spännande, lite hissnande att någon vågar säga att det faktiskt är okej att låta barnet vara nära på natten och att livet måste få förändras när man blir förälder. Men samtidigt var de väldigt försiktiga i sina uttalanden, och det fick förstås inte vara jobbigt att ha barn. Åtminstone första året kunde barnet kanske få sova hos sina föräldrar.

Hallins råd följdes upp av ett hemma-hos-reportage hos familjen Holst där alla sov i samma rum, vilket verkade vara superalternativt i reporterns ögon. Tänk, kan man verkligen göra så? I ”närhetsfamiljens” gemensamma sovrum hade alla varsin egen säng. Ord som ”familjesäng” lyste med sin frånvaro i artikeln om närhetsmetoden. Visst hade de hittat en bra lösning som familjen trivdes med, men jag inte skulle nog inte kalla det för samsovning.

Missförstå mig rätt, ingen skugga över familjen Holst! De delar sovrum, är lyhörda för barnens behov och ger närhet och ömhet! Men när detta är vad Föräldrar och barn låter representera ”närhetsmetoden” så undrar jag var alla vi Nära Föräldrar passar in? Vi som har familjesäng och ofta nattammar tills barnet självmant slutar vakna på natten nånstans i 2 årsåldern. Är vi så avvikande att vi inte ens finns med på kartan, undrar jag? Är det här det närmaste samsovning de kan komma?

I Föräldrar och barns värld är det inte tal om att dela säng och tryggt få krypa upp bakom pappas rygg på natten och få ligga hud mot hud om man 2 år. Och det är absolut inte tal om någon fri amning dygnet runt eller barnstyrd avvänjning. Visst håller jag med om mycket av det familjen i reportaget säger! De har många goda råd och kloka tankar att dela med sig av. På många punkter delar vi synsätt på barn och föräldraskap.

De talar om bland annat om vikten av att trappa ner på amningen mjukt och successivt istället för att sluta tvärt. Men möjligheten att fortsätta amma omnämns inte. Vi får också lära oss att om barnet inte har napp kan brösten komma att användas som napp ibland under lång tid framöver. Jaha! Jag som trodde att det var nappen som ges som substitut för bröstet, att amningen är originalet? 1-åringen i familjen ammas fortfarande (sic!) morgon, kväll och natt, men på sikt ska hon avvänjas. Familjen ser det som viktigt nu att 1-åringen kan somna utan bröstet.

Om några månader får nog barnen eget sovrum och då får föräldrarna sitt sovrum tillbaka. Man riktigt hör mellan raderna hur reportern drar en suck av lättnad.

Men man måste inte tvunget avvänja på natten eller lära barn att sova ensamma! Barns sömnmönster förändras i 2 årsåldern och blir mer likt vuxnas, det har med hjärnans utveckling att göra. Upplever man inte att man har man några problem med sömnen så behöver man inte göra något åt situationen. Och man ska inte låta vare sig bvc, föräldratidningarna, mammagruppen eller svärmor göra nattamningen och samsovningen till ett problem så länge man inte själv har problem med det.

Min fasta övertygelse är att det inte blir svårare ju längre man väntar - utan lättare om man väntar in barnets mognad och naturliga utveckling.

5 kommentarer:

SB - Linnea sa...

"Min fasta övertygelse är att det inte blir svårare ju längre man väntar - utan lättare om man väntar in barnets mognad och naturliga utveckling."

vilka sköna ord Cecilia, som socker i mina öron!
/Linnea

Anonym sa...

Läste ditt inlägg av en slump...åh, va bra. Hade tänkt sluta nattamma, just för vad alla säger, men fortsätter ett tag till. Det är nog det jobbigaste med at vara mamma i nutid, alla tyckare, att vi inte lyssnar till våra egna hjärtan.

Yasmine

Anonym sa...

Vill bara säga stort TACK för detta blogginlägg! Jag funderade just på om jag ska sluta nattamma, men jag vill egentligen inte. Dottern är 1 år nu och har börjat på dagis, amningen verkar viktigare än nånsin! Hon har ett jättebehov av närhet när vi är hemma, det är kanon att kunna tanka lite närhet på nätterna.

Anonym sa...

Känner familjen Hols som du skrev om. Har inte läst artikeln 05 och nu är det redan 2009, så jag vet inte om det framkom att de bodde 5 barn och 2 vuxna i en 3:a. Barnen har dessa år inte fått en egen vrå och är väldigt stirriga och kan inte sitta still. Så samsovning tycker jag inte detta kan räknas som utan det går under rubriken "Trångbott".

Anonym sa...

Precis vad jag tycker också! Håller med allt du skriver... Skönt aty höra att vi ine är ensamma! Barn idag ska finnas men de får inte ta tid och ork av föräldrarna. Alla pratar om vikten av bra sömn och "egenid" direkt barnet lämnat magen...