söndag, juni 25, 2006

Smakportioner - eller helt enkelt att börja äta mat?


I Sverige har vi en tradition av att börja tidigt med smakportioner, små teskedar med lösa puréer som barnet ska få under lång tid för att vänja sig vid mat. Men behöver det vara så? Och är det verkligen det bästa sättet?

Min uppfattning är att ”matträning” med små smakportioner av samma sort dag efter dag är en teknik som utformats utifrån förutsättningen att vi börjat introducera mat innan barnet fysiskt varit riktigt redo för fast föda. Om man istället väntar in barnets mognad så tror inte jag att samma behov av det finns. Barnet kommer att äta utan en massa träning, ”vänjning” och krångel. Studier från Honduras har också visat att när man börjar senare med mat så kommer barnet snabbt upp i större mängder, efter några månader är den senare gruppen ikapp, man vinner alltså inget på att ”tjuvstarta”. De här pyttesmå teskedarna kan störa upptaget av näring från bröstmjölken om man börjar "träna" innan magen är riktigt mogen för fast föda. Detta är i sig ett argument för att det är viktigt att låta barnet visa vägen, och inte börja med mat innan barnet visar mognad.

Faktum är att inte finns någon forskning som stöder påståendet om ett "smakfönster" vid 4 månader. Men det är en mycket seglivad myt och livsmedelsverkets rekommendationer om 6 månaders helamning möter tyvärr segt motstånd inom barnhälsovården. När barn är redo för fast föda varierar, precis som att barn lär sig gå vid olika tidpunkt. Om du låter ditt barn visa vägen, så behöver inte 4,5 månader vara för tidigt, precis som 8 månader inte behöver vara sent. Medelåldern infaller just vid 6 månader, det är en rejäl ”puckel” i statistiken vid 6 månader, och därför har WHO valt att rekommendera att man börjar med matintroduktionen runt 6 månader. Rekommendationen utgår från barns fysiska mognad och utveckling, den är global och har alltså inget att göra med det faktum att det är svårt att ge ersättning på ett hygieniskt sätt i u-länderna. Ibland förväxlas de här sakerna i debatten.

Jag är övertygad att det förhåller sig med mat som med allt annat: att krypa, prata, lära sig gå osv - att barn utvecklas i olika takt. En del är tidiga, andra senare. Samt att det är viktigt att ta det i deras tempo, inte stressa eller forcera. Och visar barnet tydligt att det redan är moget för fast föda så är det ju å andra sidan inte att stressa! Men det här med att träna och vänja, det tror jag inte är nödvändigt om barnet är moget för mat, utan mer ett tecken på att man börjat innan barnet är redo.

Båda våra barn har börjat smaka mat vid 6 månader och båda har ätit med god aptit. Till mitt första barn gav vi puréer. Olika saker från dag till dag: mango, aprikos, potatis, palsternacka, kiwi, banan, morot, broccoli, majs, äpple … Hon slukade glatt en halv burk redan första gången! Jag blev lite förskräckt och trodde att det skulle kunna störa amningen. Idag hade jag nog inte varit så orolig för det, tror jag. Jag tog det lite lugnare genom att inte ge mat varje dag först, utan allt fler dagar i veckan tills hon åt en liten lunch varje dag runt 7 månader. Vid 9 månader tror jag så fick hon två mål mat om dagen, och vid 11 månader så började hon få frukost med oss också. Jag fortsatte amma henne fritt, bortsett från att jag jobbade en del från 1 års ålder, då var jag ju inte alltid tillhands. Vi har serverat mat, men aldrig styrt eller begränsat amningen, inte "bytt ut" något mål. Barnen har själva fått trappa ner på amningen i sitt eget tempo. Framförallt efter 1-årsdagen så har de glesat ut på amningstillfällena. Det första året ammade jag ofta, samtidigt som hon var matglad och åt med god aptit. Det första året bör maten, enligt WHO:s rekommendationer, vara ett komplement till amningen, inte tvärtom, och vi kände ingen brådska.

Min yngsta har vi provat ett för oss nytt sätt. Hon har huvudsakligen fått äta familjens mat från start. Det har varit jättehäftigt och funkat så bra! Man kan helt enkelt låta barnet sitta med vid måltiderna och bara ge det möjlighet att börja äta när det själv är redo. Det känns bra att hon själv får styra. Fast de första gångerna vi lade mat framför henne, så visste hon inte vad hon skulle göra med den. Först några veckor senare så började hon ta för sig. Det kan också vara ett sätt att undvika att man misstar barnets allmänna nyfikenhet för matintresse. Då märker man, som vi, att det kanske inte var riktigt dags så tidigt som vi trodde först. Eller så visar barnet att det faktiskt är redo för att äta. Lilltjejen satt med vid bordet när vi åt, och fick äta fler gånger per dag än vad storasyster gjorde i början. Men hon åt å andra sidan mindre mänger; det hon själv plockade i sig.

Vi har gett bröd, mosat pasta med gaffel till en början så att det blev hanterbara smulor (vid 8 mån klarade hon hela pasta penne första gången), ris, en hel ljummen kokt potatis, avokado i stora klyftor, en halv banan, ett saftigt päron, riven morot, riven ost – ja hon har till och med smakat havregrynsgröt med händerna i gång - mycket kladdigt! *s* Hon har oftast fått halvmjuka saker som hon får hålla i handen och gnaga på själv, eller bitar att plocka i sig. När vi ger familjens mat så brukar vi salta direkt på våra tallrikar istället, och inte krydda så starkt eller krydda vid bordet. Ibland gjorde vi en separat bebisportion också. När vi gjorde Chili con carne så kokade vi lite köttfärs i en egen kastrull, och serverade med lite majskorn till.

Ett bra sätt att introducera gluten i lugn takt och lagom mängd är genom små bitar av bröd och pasta. Välling är en onödig produkt när man ammar (bröstmjölken är nyttigare och faktiskt mer näringsrik) och har nackdelen att det konkurrerar med och lätt stör amningen. När man ger välling äter barnen i allmänhet en halv till en hel flaska redan första gången, och det blir en chockintroduktion av gluten. Vill man ge något likvärdigt så kan man ge barngröt, det blir oftast en mjukare introduktion. Nappflaska är inte heller något måste. Vi har gett vatten till maten i glas eller apotekets drickskål. Vill man ha med vatten en varm dag så kan man ta med en PET-flaska med vatten och drickskål i skötväskan eller lägga under vagnen.

Jag betvivlar dock ”sanningen” att barn behöver antingen järnberikad välling eller gröt. Järnet i bröstmjölken är betydligt mer lättupptagligt och det tillgodogör sig barn mer effektivt. Välling och gröt är inte heller de enda järnberikade livsmedel, det finns fruktpuréer med tillsatt järn också. Men i vår del av världen har vi obegränsad tillgång på mat och goda råvaror. Själv väljer jag hellre att ge riktig mat - kött och grönsaker, broccoli är tex mycket järnrikt. Eller varför inte servera blodpudding ibland.

Jag tror att vi ofta är överdrivet rädda för att barn ska sätta i halsen. Det måste ju ändå vara meningen att barn ska kunna äta mat, att den ska sväljas ner i matstrupen, inte i luftstrupen? Ett tips är att undvika "sätta-i-halsen-stora” bitar. Hårda äpplen skulle jag hellre riva än tärna. Annars föredrar jag att ge en hel frukt, grönsak eller smörgås som barnet får suga och gnaga på och själv styra storleken i mån av tänder och med sin egen lilla mun. När hon får gnaga själv (utan tänder) så styr hon ju också hur stora bitar hon ska ta loss.

Jag har också upptäckt hur duktig hon är på att putta ut för stora bitar själv med tungan. I början var jag ovan och lite ängslig ibland om hon åt på en stor brödbit eller riskaka, det var ju nytt för mig det här sättet att introducera mat. Men med tiden så har jag blivit allt lugnare och jag märker ju hur bra hon klarar det. Vid ett tillfälle stoppade hon en Playmobil leksak i munnen. (Det råkade faktiskt vara en liten bärsjal av plast, lustigt nog! )Det var inte roligt, men jag fick åtminstone inte en känsla av panik, som hennes storasyster stoppat något i munnen. Jag kunde hålla mig ifrån att börja gräva i munnen på henne och lät henne mata ut saken med tungan, och då var det lätt att få ut den.

En förklaring som ofta ges till att man bör ge samma smakportioner en hel vecka i sträck är att man ska kunna upptäcka om tål maten. Vi har inga allergier i min familj, så det är inget jag oroar mig speciellt mycket för själv, och jag ska medge att jag inte är speciellt inläst på just det ämnet. Men jag tycker ändå att det är lite märkligt att vi ska utgå från att vårt barn är allergiskt när vi själv inte haft några allergier alls. Det är kanske ett bra sätt för familjer som har mycket allergier, men ska det verkligen ges som ett generellt råd? De flesta barn och vuxna är väl ändå inte allergiska? Om barnet reagerar på något det ätit så är det ju faktiskt inte alldeles omöjligt att tänka igenom vad man ätit det senaste dygnet. Och sedan hålla extra koll nästa gång man äter det. Jag har en känsla av att vi har en tendens att krångla till allt som har att göra med spädbarnsvård och barnuppfostran mycket helt i onödan. Nya maträtter provar man ju hela livet! Inte gör man likadant när en 1-åring ska introduceras till tex sill - bara sill hela veckan? *urk*

Amningshjälpens råd om matintroduktion

4 kommentarer:

Sara Berlekom sa...

Vilka bra tips och idéer :)

Bitten sa...

Bra bra bra! Denna sparar jag på mina Favoriter, att plocka fram när fantasin tryter. Tack!

Kajsa sa...

Här har du en som alldeles fastnat i matträsket och som du så fint beskriver det - krånglat till det i onödan. Min son har helt klart aptit, på bitar av mat i olika former, dock är pureer bannlysta i hans närhet. Du fick en sten att lätta från mitt hjärta, känslan av att "min son matvägrar och detär hopplöst" ersattes av känslan "min son är intreserad av mat, men inte just på sked och i nermalen form".


Short story long, jag ville bara helt enkelt tacka dig för mitt nyvunna hopp och för din sunda distans.

Mvh Kajsa

Ingrid sa...

Liknar mina tankar kring mat -att barnet själv visar och det torde ske vid olika ålder som med allt annat. Själv tycker jag de brukar visa genom att titta intresserat och försöka sno åt sig mat.
Däremot rekommenderas långsam introduktion av ett livsmedel i taget eftersom det har visat minska eksemfrekvensen. Och detta oavsett om man ammar eller inte samtidigt.
Att peta ut med tungan tycker jag barn är olika duktiga på också. Man ska inte vara onödigt orolig och man ska heller inte låta bli att våga lyssna på sig själv.

Uppfattningen om järnbrist (som även WHO tycks vara djupt inne på av någon underlig anledning) har jag inte lyckats hitta något belägg för heller, trots idogt letande. Enda undersökningen är på en ursprungsbefolkning i Kanada (?) där mammorna inte hade någon bra kosthållning och där såg man järnbrist hos barn som helammade längre än 6 månader.