fredag, september 01, 2006

Tokig torsdag


Fy, vilken eftermiddag!!! Bilden är äldre, från en trevligare eftermiddag, men den illustrerar i alla fall klätter-ap-ornas obegränsade klätterlust till allt högre höjder.

T har just fyllt 2 år och har börjat på förskola. Inskolningen har gått jättebra, över all förväntan. Hon har bara skrattat och vinkat glatt när jag har sagt "Hej då!" och gått. Men nu verkar bakslaget komma, hon är trött, arg och vill hela tiden gå sin egen väg, rent bokstavligt talat ... Varje meter känns som en kilometerlång kamp för att få med mig henne dit vi är på väg. Jag hade lite frilansjobb hemma i torsdags och hämtade barnen först 14.30 på förskolan. T har ju just börjat och har inte varit fullt så länge på eftermiddagen förut.

Hur som helst, när vi gick därifrån så märkte jag att hon var trött. Jag hade tänkt att vi skulle vara ute och leka, men övervägde att gå hem och lägga T istället. Men så ville barnen gå till åt varsitt håll till olika lekparker, och jag valde fel lekpark. Jag insåg mitt misstag när T, 2 år och 2 dagar, blev så ledsen och arg för att hon inte klarade allting som 5-års gruppen som också var där gjorde. Puh! Då vill J gå till en om möjligt ännu sämre park, som definitivt har en helt livsfarlig hög klätterställning som passar lågstadiebarn bättre än en liten 2-åring.

Så jag försöker bära hem ett gallskrikande barn medan det andra cyklar och gråter och jag bara känner total paniiiiiik! Jag lyckas få med båda halvvägs hem. Sen drar de iväg gråtande och skrikande åt varsitt håll, och jag står och undrar vem jag ska springa efter. Tillslut lyckas jag få fatt på den lilla och ropa tillbaka den stora medan en tant glor. Så kommer tanten fram till oss, och man kan ju tänka sig att hon ska uttrycka lite förståelse eller fråga om hon kan hjälpa till, och det kanske hon tyckte att hon gjorde på sitt sätt. Men istället för att vända sig till mig så pratar hon BEBISSPRÅK med barnen! :-o Jag blev inte ens irriterad på riktigt, mest kände jag mig helt paff! Men hallå?

"Vaffö skjiker duuu? Jaa fåj ont i minna öööööjjon." Och så visar hon som en liten charad. Men herre gud, jag bara gapar ... Och till och med 4-åringen tilltalar hon i samma tillgjorda ton ... Hon undrar varför J gråter, och J förklarar att hon vill gå till den andra parken. "Mamma kanske måsste laga liite maaaat?" Men hallå, kan hon inte prata med mig istället? Jag är ju för fasen inte genomskinlig?! Jag gav upp efter någon minut och släpade bara vidare, och barnen slutade väl gråta av rena förvåningen över den fjantiga tanten.

Två sekunder senare grinar J över att hon är kissnödig och jag får släpa in henne bakom en buske medan några andra tanter sitter och tittar. Puh! Sen lyckades vi gå in på affärn och köpa en glass och satt i lugn och ro på en bänk och pustade ut innan jag skulle försöka lura in barnen, eftersom T såg så hemskt trött ut. Då kommer en bekant gående med barnvagn, och först blir jag glad och hon sätter sig bredvid. Men sen säger hon att barnet varit magsjukt i natt och spytt som en gris! :-o

Jag är livrädd för magsjuka, särskilt sedan jag blev inlagd med dropp i flera dygn när jag fick vinterkräksjukan när jag väntade T. Och jag säger det och att vi vill hålla oss undan då, men hon verkar inte förstå vad jag menar. Jag flyttar bort lite på min bänk, men de sitter bara kvar med vagnen nära oss och ungen ser sjuk och febrig ut! Och då jobbar mamman inom vården, borde hon inte veta att det kan smitta, tänker jag desperat? Och jag säger att "det kan ju smitta...", men hon verkar inte alls fatta hur rädd jag är, fastän jag flera gånger "hintar" det. Nu mår jag illa och är livrädd. "Fan, snart ligger vi alla här och spyr!!!" tänker jag nervöst.

Måste man verkligen säga "Jag vill att du går, ställ vagnen längre bort!!!" för att folk ska förstå att man är rädd för att bli smittad med magsjuka? Det var ju inte så lätt för mig att få med mig två barn som satt på en bänk med glassar i händerna plus en vagn och en cykel. Varför släpar folk ut magsjuka ungar? Inte konstigt att det blir epidemier. Det gick visst på deras dagis, ååååååhhh paniiiiik!!!!!

Som om det inte vore nog med det: Trötta Tindra ville inte följa med in trots att hon såg helt färdig ut, och jag bar in henne med våld medan hon vrålade som en besatt och folk stannade upp och bara glodde på oss och jag var nära att tappa henne för att hon ålade i famnen och ville springa iväg. Det var HEMSKT när hon vrålade i trapphuset, vilken panik! Jag trodde att grannarna skulle komma ut och fråga om de behövde ringa ambulans, eller att polisen skulle komma och ringa på när som helst. När jag letade efter nycklarna för att låsa upp försökte hon dunka huvudet i stengolvet. Inne i hallen slet hon åt sig hon en sko och slog i sitt huvud medan jag försökte få av henne skorna. Åhhh, man känner sig inte precis som "mother of the year" när barnen skriker hysteriskt och tanter stannar och stirrar förskräckt.

Jag känner trots allt att jag gjorde rätt som släpade in stackars T. Hon slocknade på 4 minuter, hon var ju så himla trött! Att leka ute är väl mer någon hon har "lust till", som Jesper Juul skulle ha uttryckt det, snarare än ett behov. Men tanterna såg ju inte så imponerade ut. Fasen vad jobbigt allt blir vissa dagar!

Jag ska försöka hämta tidigare på dagarna så att de inte blir så trötta i fortsättningen. Och ingen bärsjal hade jag tagit med mig heller, DET var ett stort misstag som jag inte ska göra om heller! Jag försöker intala mig att det är BRA att barnen är viljestarka, en bra egenskap som man har nytta av i livet. Kanske ...

3 kommentarer:

Gunhild sa...

Pooor you!!! Men hade den lilla accepterat sjalen om du hade haft med den? Intressant är ju också hur mycket av det som var jobbigt med den eftermiddagen handlade om vad andra människor eventuellt ansåg. Jag hade känt samma sak som du - men det betyder ju inte att det var rätt för det.

Cecilia sa...

Tack, Gunhild! :-) Jag har verkligen tänkt på det du skrev, det var tänkvärt! Något att jobba med, tror jag.

Jag ville bara berätta också att det har vänt efter svackan - tack och lov! Det var nog en reaktion på dagisstarten och nån sorts utvecklingskris vid 2 år, tror jag. Tindra var så arg och trött ett tag, och vi fick backa lite och nästan gå tillbaka till inskolning på dagis igen. Ibland är det faktiskt skönt att vara arbetslös trots allt, jag hade ju möjlighet att ta det lugnt nu på ett annat sätt än jag hade kunnat om jag hade jobbat. Inget ont som inte har något gott med sig, men jag kämpar på och söker jobb nu!

Nu är krisen över och det känns så skönt! Visst är Tindra lika envis som vanligt *s* , men jag har fått min pigga glada solstråle tillbaka igen, och hon är glad på dagis igen också! :-)

Och jo, bra fråga! Jag tänkte först att hon kanske inte skulle ha velat sitta i sjalen heller. Men när jag haft sjalen med under det här bakslaget, så har det faktiskt funkat bättre. Hon blev lugnare då, och det var lättare att bära henne i sjalen än sprattlande i famnen. :-)

Eva Malm sa...

Hej,
jag ser med bävan fram emot vår dotters treårstrots när jag läser sånt här.
Men jag tänker samtidigt som du, det är ju BRA med viljestarka barn. Det kommer de nog ha nytta av i framtiden. Men det är ju samtidigt jobbigt när det håller på som värst.
Jag måste erkänna att jag fnittrade lite när jag läste om hur T hade suttit och slagit sig i huvudet med sin sko. Det låter lite likt Selma.