måndag, oktober 30, 2006

När Juni föddes

Jag tänkte att jag skulle ta och lägga in min gamla förlossningsberättelse här, om Junis födelse. Förlossningen var beräknad till den 26/8, men eftersom det var första barnet så försökte vi ställa in oss på att det kunde gå ett par dagar extra. Även om vi förstås tänkte att det var säkrast att vara ”redo” tre veckor innan. Men ”på riktigt” så trodde vi nog att vi skulle få vänta lite till, och tackade preliminärt ja till ett bröllop den 30: e, så att vi skulle ha roliga saker att göra medan vi väntade på bäbisen. *s*

När vi träffade vår barnmorska på ABC i vecka 38, så frågade jag om råd för att jag varit lite konstig i magen sista dagarna. ”Sörru, då kanske det är på gång”, sa hon. ”Jaa”, sa jag, men vågade inte riktigt tro på det. Men visst hade jag som lite mensvärk ibland, särskilt när jag släpade mig upp de tre trapporna till vår lägenhet. På fredagskvällen blev jag jättedålig i magen och hade som mensvärk. Jag skojade om att det här var ju tecken på att jag var i latensfasen, men tog det inte alldeles på allvar. Jag tog två Alvedon och gick och lade mig. Det var ju 10 dagar kvar, och man SKA väl gå över första gången, och min mamma har ju gått över med alla barn? Nä, det måste ju vara bara lite förvärkar och något jag ätit.

Men klockan 6 på morgonen lördagen den 17 augusti, så vaknade jag och insåg att det här är ju en riktig värk! Lite förvånad, men samtidigt så anade jag ju ett par tre dagar innan att något var på gång, även fast jag inte vågade lita på mina instinkter. Värkarna kom med 3 minuters mellanrum redan från början, så det där med glesa värkar i början stämde inte på mig. Jag hade värkar hela dagen sedan, ganska täta. Mellan 2 till 6 minuters mellanrum, det gick lite fram och tillbaka. De var hanterbara även fast det gjorde ont. Jag kände mig glad och förväntansfull. Jag ljudade, andades, lutade mig mot möbler och rullade på höfterna medan sambon masserade på ryggen. Jag lyssnade på musik och sjöng (mellan värkarna alltså), åt lite, rörde på mig och duschade.

Efter ungefär 10 timmar bestämde vi oss för att åka in till ABC där vi skulle föda. När min sambo ringde för att meddela att nu tänkte vi komma in och föda barn, så var det Carina som haft vår föräldrautbildning som svarade, en av de barnmorskor som jag kände bäst och tyckte mycket om. Jag blev jätteglad, det kändes så bra och tryggt att veta det var hon som skulle ta emot och vara med oss under födseln! Klockan 17 på eftermiddagen skrevs vi in.

Jag tycker att jag var ganska väl förberedd, påläst och laddad inför en aktiv och naturlig förlossning. Jag hade tänkt fortsätta vara uppe och röra på mig, sitta och rulla på en stor grön boll, äta och dricka – vi hade med matsäck för att orka hålla igång ett par dygn. *s* Tänkte lyssna på musik, ta ett bad, få akupunktur osv. Men precis som man förväntar sig blir det väl aldrig. ;-)

Carina hade kopplat på en CTG apparat för att göra ett 20 minuters test när vi kom in, men det gick inte att avläsa barnets hjärtljud under värkarna. Jag försökte halvsitta i sängen mot en saccosäck för att registreringen skulle bli bättre. Men det gick inte att sitta så bra under värken och jag behövde stå framåtlutad. Det var långa värkar, sa Carina, över en minut gott och väl, och ganska rejäla. Hon försökte få CTGn att funka när jag stod mot en gåstol, men det ville inte registrera rätt, så jag var tvungen att ha på den nästan hela tiden. Carina tyckte det var synd att jag inte blev av med den, men jag brydde mig faktiskt inte om det alls.

Snart efter att vi skrivits in ändrade värkarna helt karaktär och blev MYCKET intensiva. Det gick inte att stå med gåstolen, jag provade att luta mig mot bordet det gick inte heller. Jag provade att stå på knä i sängen mot saccosäcken, på alla fyra istället, på knä på golvet lutad mot sängen – inget funkade! Carina undersökte mig och klockan 18.00 var jag öppen 3 cm.
Bara 3cm! Och det var så där jobbigt som jag läst att det kunde vara vid 7-8 cm då det är som tuffast. Jag visste inte var jag skulle ta vägen och fattade inte hur jag skulle kunna klara av 7 timmar till. Trodde inte att det var möjligt att ha så pass ont, helt obeskrivligt faktiskt! På en skala från 1 till 10 så skulle jag nog klassa det som 25. Allvarligt talat.

Jag fick lite panik ett tag, men sedan så återvann jag kontrollen, när jag låg på sidan på golvet, halvt in under sängen *s*. Jag tror att smärtsignalerna faktiskt hade en funktion också, att få mig att fatta att det var bäst att lägga mig på golvet och hålla stadigt tag i med ena handen i sängbotten och den andra handen i Johans, och vara så stilla som möjligt, bara ljuda, dricka och fokusera mig. Att vara uppe och röra mig som planerat hade varit helt fel.

Jag använde en intonationsteknik. Under värkarna koncentrerade jag mig på att göra en ton, typ: Aaaaaaa. Det blev både som något att mig hålla fast i och avslappnande, det hjälpte mig att vara fokuserad och liksom arbeta mig igenom förlossningen. Mamman som lärde mig att ”tona” som hon kallade det, beskrev det som att tonen hade blivit som en tunnel genom värken. Det funkade väldigt bra för mig, och jag tyckte det var enklare än profylaxandning.

Jag fick sterila kvaddlar som smärtlindring. Det sved hemskt som ett getingstick när de injicerades, sedan spred sig som en varm, pirrande, avdomnad känsla över ryggen där kvaddlarna injicerats. Helt klart värt smärtan när de lades! Kvaddlar hjälpte mig mycket. Och den stora fördelen med kvaddlar är att det är helt riskfritt och inte har några biverkningar som påverkar mamman eller barnet och inte kan orsaka några komplikationer, som värksvaghet etc som vanliga bedövningar gör. Den enda nackdelen är just att sprutan gör ont några sekunder, jag ylade i högans sky! Men de hjälpte och lindrade väldigt bra, och jag önskar verkligen att jag hade fått dem en hemsk halvtimma tidigare. Jag trodde faktiskt att jag hade sagt till tidigare, men jag var rätt chockad då och förmedlade mig nog inte så bra. Nästa barn ska jag skriva i min önskelista att jag vill ha kvaddlar så fort det blir riktigt jobbigt.

Värkarna kom så tätt att det tog en kvart innan det blev en tillräckligt lång paus för att jag skulle hinna vända mig från sidan till rygg för att få kvaddlar på magen också. Så det var väldigt intensivt! Jag hade mycket starka värkar som var 90 sekunder långa, med bara 30 sekunders paus mellan, i ca 1,5 timme - så inte konstigt att jag tyckte det var svårt att hantera! Det fanns liksom ingen tid att återhämta sig mellan värkarna.

När klockan var 19.00 så kände jag att jag inte skulle orka länge till. Fastän jag var väl förberedd och verkligen ville föda naturligt. Egentligen var jag negativ till EDA pga alla biverkningar, men då gnydde jag:
”Jag tror inte jag kommer att klara det här, jag kanske vill ha en ryggbedövning ändå …”
Carina undersökte mig och sa: ”Men Cecilia, du behöver ju ingen ryggbedövning! Vet du hur mycket du är öppen?”
”Jättemycket?” snyftade jag ynkligt.
”10 cm! Det är ju redan klart!”

Då hade jag öppnat mig helt vansinniga 7 cm på en timme! Alltså 7 ggr fortare än man ska som förstföderska, enligt Dublinmodellen. Inte konstigt att det hade varit en chock för kroppen! Jag upplevde öppningsskedet som väldigt kaotiskt och chockartat. Det gick inte att hänga med i det racertempot.

Sedan var det helt plötsligt redan dags att krysta ut barnet! ”Men, men vi kom ju just in?”, tänkte jag. Det kändes lite läskigt och jag var inte riktigt beredd på att föda fram barnet redan nu. Men jag hade ju inte så mycket val direkt. *s* Barnet tryckte på våldsamt och Carina sa att om jag ville föda på pall, som vi pratat om tidigare så var det dags att hämta den nu. Just då så kände jag mig mest trött och förvirrad och kunde inte ens välja om jag skulle dricka mjölk, nyponsoppa eller juice, det fick Johan och Carina mata mig med och bestämma åt mig. Men de hämtade i alla fall förlossningspallen, och bogserade med gemensamma krafter upp mig på den.

Men det var inte alls lika jobbigt att krysta ut bäbisen som att öppna sig, och inte så läskigt som jag trodde det skulle vara heller. Pallen kändes bra och naturlig att sitta och krysta på, ungefär som en toalettstol som är öppen i framkant. Jag satt på pallen och min sambo satt bakom mig på sängkanten och jag kunde luta mig mot honom och han höll min i händerna, matade med dricka och torkade pannan. Det här var en av de riktigt heta dagarna i somras, det var över 30 grader varmt, tror jag, och det var inte bara jag som svettades. Barnmorskan satt framför mig på golvet. Jag bad om mycket hjälp med krystningen, så hon tittade hur mycket jag vågade ta i utan risk att brista, höll emot med en varm handduk och smörjde med mandelolja jag hade med. Det sved och kändes obehagligt, men just när det var som jobbigast, så kände jag hur det liksom sa ”slurp”. Klockan var 19.53.

När jag tittade ner så håller Carina i ett barn, som skriker och tittar upp på oss med pigga ögon! Jag känner mig helt förvånad och kan inte riktigt fatta det. ”En bäbis!” utbrister jag häpet. ”Det är en BÄBIS? Det är en RIKTIG bäbis!”

tisdag, oktober 10, 2006

Högmod går före (hårav)fall

Jag har varit så fåfäng å min dotters vägnar och så förtjust i hennes långa vackra hår. Jag har kammat med balsamspray, varit så glad över att hon nu äntligen haft tålamod att stå still medan jag gjort flätor och tofsar. Jag har, något pinsamt att erkänna, till och med tagit med henne till min frisör för att klippa luggen och topparna, så att det ska bli riktigt snyggt. Jag får ju i alla fall säga att jag uppskattade det så länge det nu varade. Men högmod går före fall, som man säger ...


















Juni med sitt fina långa hår.


Men så för ett par veckor sedan så var håret ett minne blott. Det var en regnig lördagseftermiddag i september, maken låg sjuk med feber, jag hade kommit in från lekparken med barnen och satte mig vid datorn och kopplade av en stund medan barnen satt i vardagsrummet och såg på barnprogram. Efter en stund kom Juni in och hämtade lite papper, kritor och pennor, sax och tejp, som jag intet ont anandes tog fram åt henne. Hon brukar vara så duktig på att klippa och tejpa ihop små brev och paket. Det var väldigt tyst och lugnt. Kanske alltför lugnt ...

Men så kommer Juni plötsligt inskuttande med busig min och säger "Hej Mamma!" Jag tycker att något känns lite fel, men det tar några sekunder innan jag fattar vad som ser fel ut. Hon ser ut att ha någon konstig etapp uppklippt uppe på huvudet. Jag hinner hoppas att hon bara klippt av en lite lock, innan jag väner på henne och kollar - och ser att hon klippt av sig nästan allt håret!!

Jag blev riktigt ledsen och började till och med gråta så att mascaran rann. "Mamma, du har blå tårar!" utbrast Juni förvånat. Hon blev ledsen en liten stund när hon förstod att frisören inte skulle kunna klippa det långt igen, och att det inte heller gick att tejpa tillbaka. Men snart hoppade och sjöng hon igen, och nu i efterhand så påstår hon att hon ville ha kort hår som sin kompis och att det var trassligt och jobbigt med långt hår. Men jag tror inte riktigt att det var så genomtänkt, det är nog en efterhandskonstruktion.


































Hon har jobbat med en systematisk uppklippning i ertapper, och till och med taggat ur lite på luggen. En liten svans fanns kvar mitt bak, där hon inte nått runt. Det kommer ta flera år att spara ut det igen. 17 cm har hon tagit, minst. Jag mätte svansen som finns kvar till nacken. Och allt som är uppklippt är ju ännu mer!! Det är riktigt kort vid öronen, och räcker inte ens till en kort page. Jag fick ta med henne till frisören på måndagen och var tvungen att klippa riktigt kort-kort.

































Men som en mamma på nätet skrev till mig som tröst, "Allt klär en skönhet". Hon blev riktigt fin i sin nya kortklippta frisyr också. Men visst saknar jag hennes gamla hår ändå. Och jag ser fram emot att det ska växa ut till en kort liten page, det var hon så fin i när hon var 2 år.

Jag frågade henne om hon tänkte blir frisör när hon blev stor, eftersom hon hade jobbat så systematiskt och faktiskt gjort en riktigt proffsig klippning själv. Men jag fick det något överraskande svaret:


"Neeeej, jag ska bli ett .......... MONSTER!!!!!"