tisdag, oktober 10, 2006

Högmod går före (hårav)fall

Jag har varit så fåfäng å min dotters vägnar och så förtjust i hennes långa vackra hår. Jag har kammat med balsamspray, varit så glad över att hon nu äntligen haft tålamod att stå still medan jag gjort flätor och tofsar. Jag har, något pinsamt att erkänna, till och med tagit med henne till min frisör för att klippa luggen och topparna, så att det ska bli riktigt snyggt. Jag får ju i alla fall säga att jag uppskattade det så länge det nu varade. Men högmod går före fall, som man säger ...


















Juni med sitt fina långa hår.


Men så för ett par veckor sedan så var håret ett minne blott. Det var en regnig lördagseftermiddag i september, maken låg sjuk med feber, jag hade kommit in från lekparken med barnen och satte mig vid datorn och kopplade av en stund medan barnen satt i vardagsrummet och såg på barnprogram. Efter en stund kom Juni in och hämtade lite papper, kritor och pennor, sax och tejp, som jag intet ont anandes tog fram åt henne. Hon brukar vara så duktig på att klippa och tejpa ihop små brev och paket. Det var väldigt tyst och lugnt. Kanske alltför lugnt ...

Men så kommer Juni plötsligt inskuttande med busig min och säger "Hej Mamma!" Jag tycker att något känns lite fel, men det tar några sekunder innan jag fattar vad som ser fel ut. Hon ser ut att ha någon konstig etapp uppklippt uppe på huvudet. Jag hinner hoppas att hon bara klippt av en lite lock, innan jag väner på henne och kollar - och ser att hon klippt av sig nästan allt håret!!

Jag blev riktigt ledsen och började till och med gråta så att mascaran rann. "Mamma, du har blå tårar!" utbrast Juni förvånat. Hon blev ledsen en liten stund när hon förstod att frisören inte skulle kunna klippa det långt igen, och att det inte heller gick att tejpa tillbaka. Men snart hoppade och sjöng hon igen, och nu i efterhand så påstår hon att hon ville ha kort hår som sin kompis och att det var trassligt och jobbigt med långt hår. Men jag tror inte riktigt att det var så genomtänkt, det är nog en efterhandskonstruktion.


































Hon har jobbat med en systematisk uppklippning i ertapper, och till och med taggat ur lite på luggen. En liten svans fanns kvar mitt bak, där hon inte nått runt. Det kommer ta flera år att spara ut det igen. 17 cm har hon tagit, minst. Jag mätte svansen som finns kvar till nacken. Och allt som är uppklippt är ju ännu mer!! Det är riktigt kort vid öronen, och räcker inte ens till en kort page. Jag fick ta med henne till frisören på måndagen och var tvungen att klippa riktigt kort-kort.

































Men som en mamma på nätet skrev till mig som tröst, "Allt klär en skönhet". Hon blev riktigt fin i sin nya kortklippta frisyr också. Men visst saknar jag hennes gamla hår ändå. Och jag ser fram emot att det ska växa ut till en kort liten page, det var hon så fin i när hon var 2 år.

Jag frågade henne om hon tänkte blir frisör när hon blev stor, eftersom hon hade jobbat så systematiskt och faktiskt gjort en riktigt proffsig klippning själv. Men jag fick det något överraskande svaret:


"Neeeej, jag ska bli ett .......... MONSTER!!!!!"

3 kommentarer:

gunhild sa...

Vilka otroligt fina flickor du har!!!! Vad jag ser fram emot att fortsätta vara mamma och få höra sådant som att "jag skall bli monster".

Dessutom tyckte jag faktiskt att den egenhändiga frisyren var tuff - inte helt olik hur tjejerna på HDK (Högskolan för Design och Konsthantverk) här i Göteborg ser ut. Fast de brukar ju ha färg i också. Kanske nästa steg för Juni?

Helena sa...

Hoho. Ja, man får jobba med sin benägenhet att vara fåfäng å ungarnas vägnar:-)

tigre sa...

Ah vad jag gillar din dotter! Och vilken tur att hon kom till just dej :-)