fredag, november 24, 2006

Behov och balans

Klyschorna duggar tätt när man är småbarnsförälder.

”Du är den bästa mamman för ditt barn.” Jaha, men alla barn som far illa då? Har de också den bästa mamman?
”Om mamma mår bra mår barnet bra.” Hur fick man ihop det sambandet? Försvinner barnets behov om jag har tillräckligt kul?
”Alla gör som de vill!” Nej, alla kan inte göra som de vill. Inte om man till ”alla” också räknar det lilla barnet.
”Du som förälder vet vad som är bäst för ditt barn” eller ännu värre:
”Du bestämmer vad som är bäst för ditt barn.”

Riktigt så enkelt är nog inte livet. Ofta har vi goda intentioner, men ibland tänker vi fel eller går på myter eller trender. Jag kommer lätt på många saker jag önskar att jag hade gjort annorlunda. Men det låter ofta som om alla sätt och alla val vore precis likvärdiga. Det finns en naiv och klämkäck anda av "anything goes".

Sanningen är, skulle jag säga, att det ibland är ganska jobbigt att vara förälder. Det är krävande, intensivt, ett stort ansvar och barnen är beroende av oss. Man har en ständig jour. Bara det är ju påfrestande! Ibland fastnar man i soffan med barnet vid bröstet när man egentligen hade tänkt ta en dusch eller fixa en macka, och man kan känna sig lite frustrerad vissa dagar. Det är frustrerande de dagar man inte får en stund ifred när barnen sover.

Det är inte farligt att tycka att det är jobbigt ibland eller att man ibland känner sig låst. Man kan erkänna den känslan och tillåta sig att få känna så ibland. Det är okej att få klaga och höra att man inte är ensam. Och få bekräftelse från andra som kommit ut på andra sidan att det faktiskt går över! Livet är inte rosenrött och enkelt alla gånger. Jag tycker att vi borde försöka ta det för vad det är lite mer. Småbarnsåren är en intensiv tid i livet, men den är ändå förhållandevis kort om vi ser det i ett större perspektiv.

De allra flesta har dagar det är tufft, och jag tror att det är lättare att "stå ut" med det, om man kunde släppa idealbilden vi har idag av spädbarn. Jag upplever att det finns en bild idag av hur det "ska vara" som ligger väldigt långt ifrån de flestas verklighet. Det verkar nästan vara mer regel än undantag att vi har totalt orealistiska förväntningar på det lilla barnet och barnets behov. När verkligheten krockar med idealen så känns det nog extra jobbigt. Många nyblivna föräldrar idag uttrycker förvåning över att barnet inte tycker om att sova i sin spjälsäng, skriker i barnvagnen, vill amma betydligt oftare än var fjärde timma, inte vill ligga på mage på golvet, inte vill ligga ensam. Att barn trivs bäst i famnen ses ofta inte bara med förvåning, utan som ett problem man bör göra något åt.

Visst är det bra att behålla balansen i familjen så att inte någon bränner ut sig och mår dåligt, jag förespråkar inte något martyrskap. Men jag upplever att det är alltför ofta bara är föräldrarnas behov och vilja som står i centrum, medan barnet är den som ska göra merparten av anpassningen. Det handlar inte om en balans, utan tvärtom en brist på balans där barnets behov inte riktigt ryms i ekvationen. Vi är så rädda för att bli låsta att vi inte vill acceptera hur beroende av sina föräldrar små barn faktiskt är, och försöker träna dem till nivåer av självständighet som de egentligen inte är mogna för. Vi vuxna ska få våra behov tillgodosedda, barnen ska återigen synas men inte höras. De ska klämmas in scheman och standardmodeller som möjligen – om än tveksamt - underlättar för föräldrarna men knappast tar hänsyn till barnets behov eller svarar på barnets signaler.

Jag undrar om vi idag är på väg tillbaka till Tabula rasa teorin – där barnet ses som ett tomt blad som de vuxna fyller med innehåll. Barnets behov inte ses som verkliga utan något som föräldrarna skapar. Ger man barnen närhet och svarar på deras behov så påstås det att man vänjer dem vid ovanor och skämmer bort dem.

När man får småsyskon så lägger omgivningen ofta all fokus på det äldre syskonet, som ses som en ”riktig människa” med verkliga behov och vana att få närhet, kärlek och uppmärksamhet, medan bebisen inte verkar ses som en varelse som har några behov alls ännu. Den kan lika gärna få ligga och skrika, medan man lägger 100% av sin energi på att inte försumma storasyskonet. Som om en nyfödd inte alls vore van vid att ligga tryggt i livmodern med ständig tillförsel av näring från navelsträngen och lyssna till moderns röst och hjärtslag, utan är helt tom på erfarenheter och förväntningar.

I vår rädsla att försumma det äldre syskonet - ofta underblåst av en skuldbeläggande omgivning - är risken stor att det är det lilla barnets behov och anknytning som prioriteras bort. Jag känner fortfarande en tagg av sorg över att jag inte värnade mer om anknytningsprocessen med mitt andra barn, utan lät mig övertalas till att stressa hem till storasyster mindre än ett dygn efter förlossningen, trots att jag var helt slut och egentligen inte alls var redo åka hem. Den skadan tog tid att reparera.

Barnens behov och medfödda förväntningar existerar, oavsett om vi föräldrar svarar på barnets signaler eller inte. Jag tror inte att biologiska behov är något vi kan förhandla bort eller vänja dem av med. Vi kan låta bli att ge dem det de egentligen behöver och förväntar sig, och när de efter en tid inser att deras signaler inte besvaras så kommer de i de flesta fall att ge upp och foga sig. Men jag skulle inte säga att det är en positiv utveckling.

När vi åter går mot en tidsanda där barn inte tillåts att vara oss till något besvär, där vi inte längre är villiga att låta det lilla barnet störa oss vuxna i våra vanor och vår frihet, då får det lilla barnets behov stå tillbaka till förmån för de vuxnas. Men jag tror också att vi vuxna går miste om något mycket värdefullt när vi på ett mentalt så väl som bokstavligt sätt inte släpper barnet riktigt nära intill oss.

Det är inte bara en mysfaktor och trygghetsfaktor för barnet att få närhet, kroppskontakt stimulerar faktiskt utvecklingen av hjärnans synapser. Ibland hör man påståendet att det inte är farligt att barnets skriker, men sanningen är att stresshormonerna i barnets kropp blir mycket höga och vi vet väl alla att stress är skadligt för vår hälsa. För ett spädbarn var hjärna inte är färdigutvecklad gäller detta i allra högsta grad. Kroppskontakt och närhet är ett grundläggande biologiskt behov.


Jean Liedloff skriver i sin bok “The Continuum Concept”:

”Hela hans varelse, essensen av allt han är, innebär att han ska hållas i famnen. Under miljontals år har nyfödda barn hållits nära sina mödrar från födelseögonblicket. En del spädbarn ut det senaste hundratalet av generationer har berövats den här enormt viktiga upplevelsen, men det har inte minskat den förväntan som finns hos varje nyfödd, att han ska få vara där han hör hemma.”


***************************************************************************
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=588313&previousRenderType=3

http://www.abctidning.se/x0503a.html

http://www.hno.harvard.edu/gazette/1998/04.09/ChildrenNeedTou.html

onsdag, november 08, 2006

Amningshets?

Jag såg just ett debattprogram om ”amningshetsen” på SVT ikväll. Det var inte något särskilt bra och sakligt program, tyvärr. Kraftigt vinklat, med en ettrig Agnes Wold som låter väldigt självsäker trots att mycket av det hon hävdar är direkt felaktigt. Programledaren gav sällan tillfälle till replik, så Wolds fantasier fick stå oemotsagda. Framförallt WHO-koden fick sig en rejäl känga.

Att 6 månaders helamning bara rekommenderas för att det är dåligt vatten i u-länderna är en myt. Visst är det sant att svenska barn lyckligtvis inte behöver dö i diarreer, men därifrån till att helamning inte är bäst ur ett folkhälsoperspektiv även i i-länder är steget långt. Trots Wolds förnekande av detta så finns det faktiskt åtskilliga forskningstudier gjorda i i-länder som visar tydliga skillnader mellan barn som helammats i 6 månader som har betydligt färre luftvägsinfektioner i genomsnitt under det första levnadsåret,än barn som helammats i 4 månader. Visst spelar helamningen roll för immunförsvaret även i vår rika del av världen! Även om barn inte dör av öroninflammationer så är det ganska skönt om man kan minska förekomsten, eller hur?

Lustigt att det pratas så mycket om amningshets just nu när amningsfrekvensen, särskilt då när det gäller helamning, har sjunkit så drastiskt de senaste åren! Amningsvänligasjukhus projektet är nedlagt och de amningsvänliga rutinerna på BB som var vedertagna under 90-talet är ett minne blott. På KS har jag hört att det finns det läkare som bestämt hävdar att fullgångna barn inte kan bli tuttförvirrade av nappflaska, trots att detta är ett mycket väl belagt fenomen.

Allt färre mammor ammar och attityderna mot amning blir allt mer negativa. Offentlig amning är inte idag någon självklart som det var för 10 år sedan, utan trenden svänger tillbaka till 50-talet och allt ska smusslas med och helst ska man gå undan eller till och med hellre flaskmata på allmän plats istället för att amma. På Underbara barn mässan så såldes till och med amningstält man skulle gömma sig och barnet under! Om man ammar ett lite större barn så får stöter man på de mest otäcka fördomar, och då vågar man knappast amma offentligt. Var finns den omtalade amningshysterin efter 1-årsåldern?

I ena andetaget snackar Wold om ökade glutenallergier om man helammar i 6 månader, för att i nästa andetag prata på om hur bra det är med en massa välling. Men hallå?! Vad tror hon utlöste vågen av glutenallergi om inte just vällingen? Kom in i matchen! Det måste hon väl ändå känna till, även om hon nu väljer att inte låtsas om det som inte tjänar hennes syften.

Glutenallergierna ökade ju i samband med att de chockhöjde glutenhalten i vällingen! Då blev det en rekordökning av glutenallergier. Till stort lidande för många barn, ska tilläggas.

Man bör introducera gluten i skydd av amningen. Om man tänker avvänja barnet efter 6 månader så bör man introducera gluten tidigare. Men med tanke på att livsmedelverket rekommenderar delamning till minst 1 års eller längre, så vore det ju knasigt om deras rekommendationer om helamning samtidigt utgick från på en avvänjning vid 6 månader.

Sedan är ju problemet, som Wold mycket lägligt struntade i att nämna, att det inte alls är bra att barn klunkar i sig en massa välling vid 4 månaders ålder. Det ökar kraftigt risken för glutenintolerans också. Det är så välkänt att jag inte kan föreställa mig att hon missat det! För ett par år sedan omnämndes det så många gånger både i radio, tidningar och TV. Känner verkligen inte Wold till detta?

Faktum är att gluten bör introduceras långsamt och gradvis, och inte genom välling efter som man sett att bebisar äter stora mängder välling redan första gången de erbjuds det. Ofta en hel flaska. Gluten bör istället introduceras i små doser, tex genom att börja med några små teskedar gröt. Eller ännu hellre genom bröd och pasta, som brukar bli mer lagom mängd för en lugn glutenintroduktion.

Är WHO-koden som reglerar hur storföretagen får göra reklam för ersättningar och nappflaskor fel? Jag kan inte hålla med om det. Är det inte snarare så att det är därför vi är hyfsat medvetna om fördelar med amning i Sverige i förhållande till medvetenheten i många andra länder? Är det verkligen reklam med slogans som ”Nan - för att vi älskar dig!” i likhet med de kampanjer som finns i andra europeiska länder som vi behöver för att skapa ett mer lyhört och tillåtande klimat för såväl ammande som flaskmatande mammor? Jag tror inte det.

Att vi skulle vara så positiva till amning i Sverige är också en viss överdrift. Jag upplever att det finns en övertro på att ersättning är så bra och mättande och lösningen på alla problem. Ger man bara ersättning så blir barnet bättre mätt än av bröstmjölk, ökar bättre i vikt och sover bättre, alla blir lyckligare, mindre stressade och det är rättvist för pappa. Amning framställs som något både besvärligt och osäkert för barnet och kvinnor idag tvivlar så mycket på sin förmåga att föda upp sina barn på bröstmjölk. Det är min bild av dagens samhälle!

När min amning inte funkade tyckte de flesta att det var självklart att jag skulle ge flaska istället. Jag fick antydningar om att jag borde ge upp och inse att jag faktiskt inte kunde amma, att jag hade lättmjölk i brösten och inte kunde ge mitt barn så det räckte. Varför låta barnet svälta när det finns så bra ersättningar? Och även om jag ammade lite så spelade det väl ingen roll om jag flaskmatade samtidigt? Det fanns inte många som hade förståelse för att vi valde att inte ge ersättning i första läget utan försöka lösa problemen med amningen istället. Lite flaska kunde vi väl i alla fall ge också?

Det är min erfarenhet och talet om det amningshysteriska Sverige känner jag inte igen mig i alls! Visst förväntas man prova att amma - men så fort det blir problem så förväntas man ge upp och flaskmata, och vill man kämpa för amningen så ses man som en idiot och alla försöker tala en tillrätta.

Ni som inte tycker att det finns stöd för flaskmatande mammor får väl organisera er? Det fanns inget stöd alls för ammande mammor förut, och ingen kunskap om amning. Det är mammor som har organiserat sig och stöttat varandra, tagit reda på saker, spridit kunskap, och lobbat för amning. Det är och har varit en ren gräsrotsrörelse, sällan med något stöd från myndigheter alls. Allt amningsvänligt som fanns på 90-talet är nedlagt nu också, som amningsvänliga sjukhus, och konsumentverket gör inte ens något åt alla anmälningar mot företag som brutit mot WHO-koden i sin marknadsföring.

Sajten Nappflaskan var ju ett jättebra initiativ, men när den som startat den inte orkade längre så fanns det ingen som tog över. Ni som saknar stöd för flaskmatande mammor, ni får göra precis som mammorna som grundade Amningshjälpen: samla er och börja stötta varandra! Det är inte förbjudet, ni är ju inget multinationellt företag som tjänar pengar på att ge ut gratisprover på ersättning till nyfödda för att få så många som möjligt att köpa era produkter - det är DET koden är till för att hindra, inte för att försvåra för flaskmatning! Man kan inte sätta likhetstecken mellan reklam och information! Man får visst informera om ersättning och hur man flaskmatar, både på bvc och privat. Men marknadsföring av nappflaskor och ersättningar regleras av koden.

Är vi svenska kvinnor så självgoda att vi tror att vi är så mycket klokare och mer kritiska mot reklam än tex franska eller tyska kvinnor? Hur kommer det sig att de går på reklam och inte vi? Eller gör vi inte det? Varför är välling en produkt som säljer så bra? Många svenska kvinnor tror på allvar att välling innehåller mer näring för ett barn på 1 eller 2 år, än vad bröstmjölken gör. Kan det bero på att välling inte omfattas av WHO-koden och det inte står tryckt på paketen att bröstmjölken fortfarande är mer näringsrik för barnet? Förutom att den fortfaramde innehåller en massa antikroppar och viktiga fettsyror. Nu tänker många säkert att, det kan väl inte stämma. Jo då, det gör det! Kolla gärna livsmedelsverkets tabeller över näringshalten. Om det fanns tryckt på vällingpaketen så skulle kanske inte lika många välja välling framför bröstmjölk efter 6 månader?

tisdag, november 07, 2006

Nackdelar med sjalbarn? ;-)

Det finns en massa fördelar med att bära barn i sjal. Liksom en hel del fördomar och myter om "sjalbarn". Men nu har jag upptäckt att det också finns några verkliga negativa bieffekter med att ha sjalbarn. ;-)

Ett är att de alltid ska bära på varandra! Helt plötsligt kommer de vinglande med varandra på ryggen, det ser helt livsfarligt ut. *s*

En annan är väl att man hittar så många vackra sjalar man vill ha, och det blir ganska dyrt. Det är lätt att bli lite ha-galen i vår materialistiska värld, och det för man lätt över på sjalandet också.

Och när barnen blir så stora att de inte vill bäras längre så saknar man ju sjalandet så mycket att man genast längtar efter flera sjalbarn och nya sjalar. Och det blir ju ännu dyrare ... Jag är lite i valet och kvalet faktiskt, och Juni pratar om att hon vill ha en till lillasyster. När man ser nyfödda sjalbarn i gosiga trikåsjalar gör längtan efter en ny bebis sig påmind. Eller är det egentligen en längtan efter att få prova en tjusig Sino Krustistel? :-o

Den tredje (fjärde?) nackdelen är att min armmuskler har förtvinat - jag sätter ju alltid barnet i ringsjal istället för att kånka i armarna. Upptäckte nu hur svag jag blivit i armarna. Man skulle ju få staka armmuskler av att ha småbarn? Men med sjalbarn så får man kanske bara en snygg sjalsamling? ;-)