måndag, december 22, 2008

Brev till Föräldrar och barn

Ur askan, i elden...

Också Föräldrar och barn har under hösten haft en artikel med tips om att sluta amma. I ljuset av den så ser inte Vi Föräldrars artikel alls så onyanserad ut, FoBs artikel var tyvärr betydligt värre.

Vi skrev även med synpunkter från Amningshjälpen i Stockholm till Vi föräldrar tidigare i höstas, men fick tyvärr aldrig något svar.

Här följer ett brev jag just skickat till tidningen. Nu väntar jag på respons!

När jag läste Föräldrar och barns artikel om att sluta amma (nr 11/2008) blev jag bekymrad över att exemplen kändes så likriktade och dessutom inte ligger i linje med gällande svenska rekommendationer. Artikeln innehåller tyvärr också ett flertal sakfel. Att sluta amma är ett angeläget ämne som ständigt är aktuellt, och det är trevligt med det personliga upplägget. Men var fanns faktagranskningen?

På faktasidan är endast den första av de fyra punkterna korrekt, vilket är anmärkningsvärt. Trots att det är över 5 år sedan Livsmedelverket uppdaterade sina rekommendationer påstår tidningen felaktigt att man bör introducera smakportioner redan vid 4 månader. Sedan 2003 är rekommendationen att börja ge smakportioner först när barnet är runt 6 månader! Även en ej namngiven BVC-sköterska, förövrigt den enda källa som hänvisas till i artikeln, hävdar att sexmånaders bebisar skulle vara mer skeptiska till att börja med mat. Detta är en seglivad myt som har sitt ursprung i en gammal reklambroschyr från Semper, men är ett påstående som helt saknar vetenskapligt stöd.

De studier som gjorts visar tvärtom att de barn som börjar senare med mat snabbare kommer upp i större mängder! Man vinner alltså ingenting på att börja "vänja" tidigt, innan barnet själv visar mognad och intresse. Medelåldern för när barn är redo för fast föda ligger just vid 6 månader, att börja redan vid 4 månader passar endast en liten minoritet av barnen och är tvärtom förenat med fler bakslag och svårigheter.

Hur gjordes urvalet att endast intervjua mammor som bara ammat en kort tid? Vi är trots allt många familjer idag som har positiva erfarenheter av hur praktiskt och mysigt det är att fortsätta amma under småbarnstiden, och vi saknade att ingen mamma som ammade längre tid 9 månader fanns representerad bland de intervjuade mammorna. Ingenstans i artikeln ”Dags att sluta amma” nämns att Livsmedelsverkets rekommendation är delvis amning i 1 år eller längre, eller att WHO rekommenderar att man ammar 2 år eller mer. En längre amningstid minskar bland annat risken för diabetes och fetma hos barnet, samt bröstcancer hos mamman. Artikelförfattaren nämner istället sex månader som en ”magisk gräns”. Intrycket artikeln ger blir tyvärr att amning enbart är något för pyttesmå bebisar - ju förr man avvänjer, desto bättre!

Bland de "8 smarta sluta amma-tipsen" står: "Känns det riktigt svårt för dig att separera från barnet och sluta amma, ta kontakt med och få hjälp av din bvc-psykolog, även Amningshjälpen kan vara till nytta". Budskapet tidningen förmedlar är med andra ord att de som inte vill sluta amma tidigt bör ta kontakt med en psykolog? Varför skulle det vara eftersträvansvärt att tidigt separera barnet från mamman? Om det känns känslomässigt svårt att sluta amma så skulle jag fråga varför och för vems skull mamman avvänjer. Är det hennes eget beslut eller avvänjer hon på grund av kritik eller påtryckningar från någon annan?

Artikelförfattaren menar att det talas mycket idag om hur man kommer igång med amningen och hur man ska fortsätta att amma, men inte om hur man slutar amma. Jag kan inte hålla med om detta. Den kunskap som finns idag om att fortsätta att amma har inte fått någon större spridning, vilket tyvärr också framgår tydligt av artikeln. Att barnet blir lättstört och vänder sig efter ljud och ljus vid amningen är helt normalt i den åldern, det är en utvecklingsfas som flesta barn går igenom. Föräldrar verkar inte få tillräcklig information om detta idag, vilket leder till oro och stress, och beteendet tolkas ofta felaktigt som att barnet inte vill ammas eller behöver amningen längre. I Amningshjälpen får vi många frågor om just detta.

Ett annat faktum som det talas alltför lite om är att välling i nappflaska ofta snabbt konkurrerar ut amningen. I en av kortintervjuerna tyder beskrivningen av barnets bröstvägran just på en möjlig flaskförvirring, i ett annat exempel slutade mamman amma för att barnet bet i bröstet. Många barn biter i perioder, t ex i samband med tandspricking, men det går att få stopp på bitandet om man får lära sig teknik och strategier för det. Tyvärr informeras det sällan om detta idag. Bitande kan också ha med introduktion av nappflaska eller spillfri pipmugg att göra. I båda dessa exempel hade utgången måhända blivit en annan om mammorna nåtts av information om hur problemen hade kunnat lösas, samt om riskerna med välling och flaskmatning.

På BVC likaväl som i föräldratidningar förväxlas ofta tillvänjning med avvänjning. Men det är inte självklart att ”byta ut mål”, eller ens att avvänja. Om barnet ammas fritt så kommer efterfrågan ändå att minska med tiden, amningen glesas ut naturligt och barnet växer ifrån amningen efter ett par år. Idag rekommenderas fri amning, och de flesta ammar inte i form av schemalagda mål det första halvåret. Introduktionen av fast föda har inget naturligt samband med att plötsligt börja amma efter klockan istället för efter barnets signaler.

Uppgifterna på faktasidan om variationer i amningslängd förefaller att vara gripna ur luften. Var kommer uppgiften att svenska kvinnor ammar mellan max en månad till 2-3 år ifrån? Varför inte ange ”inte alls” eller ”ett par dagar” som nedre gräns? Socialstyrelsens statistik visar att 2 procent av svenska barn inte ammas vid en veckas ålder. Föräldrar och barn hade för bara ett år sedan en artikel om amning där mammor ammade både 4, 5 och 6 år, så helt obekant kan det knappast vara för tidningen att svenska barn ammas längre än max 2-3 år.

Det vore önskvärt att tidningen tog upp och presenterade fler val kring amning eller valde ut exempel som följer de svenska rekommendationerna bättre. Om ni väljer att skriva om avvänjning ur ett personligt perspektiv så är det viktigt att innehållet granskas av en amningsexpert och att Livsmedelsverkets rekommendationer är korrekt återgivna.