tisdag, december 29, 2009

Valfrihet - en totalitär ideologi?





















På DNs ledarsida idag 29 december skriver Hanne Kjöller om de "totalitära amningsideologierna" med anledning av Ekots inslag om den stadigt sjunkande amningsstatistiken.

Artikeln som fått henne att reagera finns på Sveriges Radios sida under rubriken "Kvinnor avstår från amning mot sin vilja". Hanne Kjöller anser att detta endast är ett problem i ”amningsideologernas värld”. Eftersom det finns bröstmjölksersättning att köpa och rent vatten att blanda ut den med så är amningen inte viktig, argumenterar hon. Poängen i Ekots rapportering som Kjöller helt verkar förbise är att den minskade amningsförekomsten innebär en minskad valfrihet, att allt färre kvinnor lyckas amma i den omfattning de själva önskar.

När man har frågat mammor hur de vill göra med amningen så har ca 80 % uppgett att de vill amma helt i 4-6 månader, dvs enbart bröstmjölk utan tillägg. Men det är långt ifrån så många som velat det som verkligen helammar i 4-6 månader. Andelen som helammar vid 4 månader har sjunkit till endast 56 % 2007 från 69 % 1998. Hur kan Kjöller anse att en så kraftig minskning är "tämligen ointressant"?

Vore det inte intressant att undersöka orsakerna till minskningen, istället för att avfärda kvinnors vilja att amma som något oviktigt? Var finns de ökade hindren som försvårar amningen för nyblivna mammor idag? Vad är vårdens och samhällets ansvar i detta? Kan det göras mer för att stötta mammor på det sätt de behöver för att kunna få den positiva amningsupplevelse som de hoppades på under graviditeten? Jag är övertygad om att det finns mycket som kan förbättras.

Man skulle kunna börja med att återinföra Amningsvänliga sjukhus projektet i Sverige.1992 bildade Socialstyrelsen en nationell kommitté och en expertgrupp för att genomföra Amningsvänliga sjukhus i Sverige enligt förebild från WHO och UNICEF (Baby-friendly Hospital Initiative). Under några år skedde utbildningar av personal och utvärderingar av sjukhus för att arbeta utifrån ”Tio steg för en lyckad amning”. Syftet med initiativet är att amningsarbetet ska baseras på amningsvänliga rutiner på förlossning och BB för att främja och stödja amning.

Att arbeta med de Tio stegen som grund är något som ständigt måste kvalitetssäkras. 2003 upphörde återcertifieringen och sedan det året har antalet helammade barn vid 4 månader sjunkit med över 11 procentenheter. Det finns skäl att anta att mycket återgår till det gamla när amningsvänliga vårdrutiner inte längre följs upp.

Gotland är ett län där amningsstatistiken ligger långt över riksgenomsnittet. Där är helamningen fortfarande i nivå med rikstoppen från 1998, 68 % av 4 månadersbebisarna ammades exklusivt på Gotland 2007. Vid 6 månader helammas dubbelt så många gotländska barn jämfört med genomsnittet i landet. Vad kan det bero på? Enligt en artikel i tidningen Amningsnytt 4/09 har nästan alla BVC sköterskor på Gotland har gått kursen i amning och bröstmjölk vid Uppsala Universitet. Dessutom har Gotland en egen amningsstrategi. När kvinnor som vill amma får ett mer kvalificerat amningsstöd ökar chanserna att lyckas med amningen.

Hanne Kjöller utgår från det felaktiga antagandet att mammor får sova mer om amningen kompletteras med en flaska ersättning till natten. Det är dock en föreställning som saknar vetenskapligt stöd. Enligt en norsk studie från 2009 sover mammor som helammar lika bra som mammor som enbart flaskmatar. Kvinnor som ammar delvis och kompletterar med ersättning sov tvärtemot vad Kjöllers antagande faktiskt markant sämre än andra. Det gick dock inte att utläsa av studien vad detta beror på.

Det finns dessutom forskning som visar att exklusiv amning är fördelaktig även för barn i i-länder, så det är inte bara av solidaritet mot u-länder som man rekommenderar matintroduktion först vid 6 månader. Dessutom har amning andra fördelar som att det är billigt och mer miljövänligt än bröstmjölksersättning. Kjöller hänvisar till att barnläkaren Hugo Lagercrantz inte ser några skäl till att helamma efter 4 månader ålder, trots att hans specialistkompetens inte ligger inom just amningsforskningen. Men egentligen behövs inga nyttoargument. Räcker det inte som skäl att mamman vill amma?

Först när de som vill amma får den hjälp de behöver kan man börja tala om en verklig valfrihet att amma om man vill, och att inte amma om man inte vill.

fredag, september 25, 2009

Sura blickar, ett hjärnspöke?

Som nybliven mamma kan man ofta känna sig lite utsatt. Många mammor vittnar om folks som lägger sig i, kommer med ifrågasättande kommentarer och man kan känna sig utstirrad på stan. Visst förekommer det verkligen också! Jag har själv fått råd jag inte bett om och alla välmenta tankar ska man ändå inte kläcka ur sig.

Men jag satt häromdagen och funderade över att så många mammor som matar med flaska upplever att folk stirrar fördömande på dem. Vi har ju trots allt en norm i Sverige där de flesta ammar de första månaderna, och avvänjer under det andra halvåret. Ger man flaska i början liksom när man ammar längre än 1 år, så bryter man mot normen och det är lätt att känna sig utstirrad och ifrågasatt.

Dessutom har jag upplevt att det blivit mindre accepterat att amma öppet på stan numera jämfört med hur klimatet var när jag fick mitt första barn för 7 år sedan. Då såg man så gott som aldrig någon som ammade med en filt över barnets huvud, amning var inte konstigt som hymlades med, men idag har kraven på diskretion blivit lätt överdrivna. Det räcker inte med att vara normalt diskret när man lägger barnet till bröstet, helst ska man ha burka på sig när man ammar eller gå undan.

Jag satt hur som helst och ammade min 8 månaders bebis på Waynes coffee och läste tidningen, och funderade på det där. Jag tyckte att en kvinna stirrade lite surt och undrade om hon tyckte att jag ammade alltför öppet eller något. Just som kvinnan går förbi mitt bord för att hämta något är bebisen nöjd, jag stänger tröjan och min bebis ler stort och lyckligt och börjar studsa lite upp och ned i famnen.

Då ler kvinnan också stort och säger "Åh, vilken glad bebis! Men vad glad och mätt du blev när du fick lite mat!"

En vän till mig sa en gång att en bebis är som en storbilds-tv. De drar blickarna till sig. Finns det en bebis i rummet så kan man inte låta bli att titta på den.

Ibland ligger det inte alls något sur tanke bakom blickarna. Man blir nog helt enkelt lite utstirrad när man har en liten bebis i famnen. Det behöver inte ha något med vare sig flaskan eller bröstet att göra, folk kan nog ofta helt enkelt inte låta bli att titta när de ser en bebis.

söndag, augusti 30, 2009

Hur jämställt är det med amningsförbud?

Amning och jämställdhet är en fråga som kommer upp med jämna mellanrum. Nu senast i de fejkade samtalen till flera rådgivare Amningshjälpen under veckan som gick.

Jag passar på att puffa för en blogg jag skrev på temat för Nära Föräldrar sajtens räkning för några år sedan. Texten finns här.

Jag undrar på vilket sätt det ökar jämställdheten att pappan i Metrobloggens fejkade samtal vill tvinga sin fru att sluta amma mot hennes vilja? Är det verkligen ett feministiskt framsteg att män tar makten över om, hur och när kvinnor ammar? Hur då?

Makten över amningen handlar inte bara om friheten att välja att inte amma, utan i lika höggrad om rätten att få amma om man vill. En grundläggande feministisk fråga är rätten till sin kropp också när det gäller amning, rätten till ett kompetent amningsstöd och friheten att få amma på det sätt man själv trivs med, när man behöver och när barnet vill komma till bröstet oavsett var man råkar befinna sig. Inte låst och bunden till hemmet för att amning ute på stan plötsligt har börjat ses som stötande efter att ha varit accepterat under 80- och 90-talen.

Makten över kvinnans kropp och valet att amma eller inte bör i ett jämställt samhälle ligga hos kvinnorna. Inte hos kvinnans partner.

Om föräldrarna har mycket svårt att komma överrens om hur de ska dela upp föräldraledigheten mellan sig så är nog familjerådgivning att rekommendera. Avvänjning har inte så mycket med frågan att göra i sig egentligen. Visst är det svårt att börja lugnt utan stress med smakportioner vid 6 månader om mamman planerar att börja arbeta just då, i så fall måste barnet vara uppe i större mängder mat innan dess. Eller så får man lösa det genom att pumpa ur mjölk i förväg som pappan kan ge när mamman är på arbetet. Man har även i hela EU rätt att ta raster under arbetsdagen för att amma, så den möjligheten finns också om pappan har möjlighet att komma förbi med barnet någon gång under dagen. Jag känner minst en mamma som har gjort så eftersom barnet inte åt så mycket mat alls ännu när hon började arbeta efter 7 månader.

Men bortsett från detta är amning inget hinder att dela på föräldraledigheten. Man kan arbeta och amma på sin fritid, det går faktiskt alldeles utmärkt! Tro mig, jag vet. Man kan behöva ställa klockan lite tidigare för att amma i sängen innan man går upp och äter frukost, och sen kan man amma i soffan när man kommer hem på eftermiddagen. Man behöver inte vara hemma dygnet runt för att kunna delamma så länge man själv och barnet trivs med.

Att som Metrobloggen ställa frågan "vad är viktigast, jämställdhet eller amning?" är kanske intressant som en värderingsövning. Men det har inte särskilt mycket med verklighetens problemställningar att göra. Faktum är att ett jämställt förhållande ökar chansen att mamman får det stöd såväl praktiskt som känslomässigt att få en fungerande amning.

Den grupp kvinnor som ammar i störst utsträckning och som ammar längst tid i Sverige idag är akademiker. Samma grupp som i störst utsträckning gör karriär och delar mest på föräldraledigheten. Jag tror inte att det är någon slump och inte heller att det ligger någon motsägelse i det. Det är kanske vi som har bäst självförtroende och vågar ställa mer krav, inte ensam drar det tyngsta lasset i hemmet, och vågar stå på oss mer när det gäller att ta plats och inte vara rädd att bryta normer? Som står på oss - och inte låter någon annan göra det?

Jag vill amma och jag trivs med att amma, och jag förväntar mig att min partner respekterar mig och mitt beslut och stöttar mig i det. Hade jag valt att lägga ned amningen hade jag förväntat mig att han hade stöttat mig i det också. Dessutom har jag tid att amma eftersom han inte förväntar sig att jag ska ägna min föräldraledighet främst åt vård av frisk man i hemmet utan åt barnen.

tisdag, augusti 25, 2009

Busringare till Amningshjälpen

En par lustigkurrar har ägnat veckan åt att busringa till amningsrådgivare över halva Sverige.

Jag är medlem i Amningshjälpen sedan hösten 2002. Jag är aktiv i föreningen men av olika anledningar har det inte blivit av att jag blivit hjälpmamma/amningsrådgivare. För mig är det ett viktigt nätverk, att lära mig av de som kan så mycket mer än jag om både amning och amningsstöd, en plats att utvecklas, att hitta nya vänner och mycket mycket mer. En orsak är att jag känt mig lite tveksam till om jag orkar bli amningsrådgivare är om jag vågar eller känner mig riktigt bekväm med att ta emot telefonsamtal hemma på fritiden.

Vad de verkar ha missat är nämligen att Amningshjälpen inte är någon myndighet som lever på skattemedel, utan består medlemmar som valt att engagera sig gratis för att man vill ge av sin tid och kunskap för att kunna hjälpa andra mammor med det mamman vill ha stöd i.

När man ringer till Amningshjälpen möter man personer som ställer upp och tar emot telefonsamtalen i sina hem på sin fritid utan någon ekonomisk ersättning. När de ringer sina fejkade samtal med suspekta frågor ringer de alltså hem till någon och gör anspråk på dennes kraft och tid. Tid och kraft som hade kunnat ägnas åt att hjälpa mammor som verkligen behöver och vill ha hjälp på riktigt!

Där brister det i respekten för andras arbete och den tid hjälpmammor ger från sin fritid och familj när de tar emot samtal i sitt hem för att stötta och hjälpa andra mammor.

Till alla engagerade hjälpmammor: Ni gör ett fantastiskt jobb!

Avslutnings en mer positiv bild av amning än den som förmedlas i Metrobloggen. ;-)

Amning är inte plikt och präktigt - man ska amma för att - OM - man tycker att det är kul, mysigt, praktiskt och avkopplande! Jag ammar medan jag bloggar nu tex - efter tre barn är man en hejare på pekfingervalsen med vänster hand!



Och så här glad blev hon förresten sen efter lite "tuttis" :-):

fredag, augusti 21, 2009

The Constant Gardener

visades på SVT häromkvällen.

Det fick mig att tänka på de amningsberättelser i litteraturen som Amningsbloggen har lyft fram i sommar.

The Constant Gardener innehåller den starkaste och mest rörande bild av amning jag sett i en film. Rachel Weisz karaktär har just förlorat sitt eget barn. Hon sitter trött men samlad, i en säng på ett slitet afrikanskt sjukhus och ammar en nyfödd svart bebis.

Det är en kärlekshandling som krossar flera tabun. Att amma en annan kvinnas barn, och dessutom ett barn med annan hudfärg.

Det är vackert och outsägligt sorgligt.

onsdag, juli 15, 2009

I väntan på svininfluensan ...

Jag blev skitskraj när jag läste DN idag att det man fruktar mest är "andra vågen", att den muterar till en dödlig form OCH sen räknar upp pandemier som funkat exakt så! :-o Spanska sjukan tex!

Jag har just läst/lyssnat på en bok av Dennis Lehane om bl a Spanska sjukan i Boston runt 1:a världskriget, så det skrämde upp mig rejält. Jag längtar efter vaccinet!

Appropå det är Lehane min nya favorit! :-) Konstigt att jag inte läst honom tidigare - fast bra för det var ju roligt att upptäcka honom nu! Tyvärr är jag redan inne på den sista jag hittat på svenska nu, Mystic River/Rött regn. Också riktigt bra hittills.

Jag såg allsången igår - ja ni ser, Medelsvensson trots allt - och kände mig lite träffad av Marcus Birros släng åt hatande bloggare - himla bra var han förövrigt! Jag kanske skulle skriva mer om vad jag älskar, inte bara när det är något jag retat mig på. :-)

Ljudböcker är en passion jag har, jag är lätt beroende! Allt blir så mycket roligare med en bra ljudbok när man diskar, bakar, tvättar, promenerar, åker tåg ...

tisdag, juli 14, 2009

Så varför är jag nu egentligen så kritisk till napp?

Jag hör till de som är lite kritisk till napp.

Jag ser det som substitut som ammade barn egentligen inte behöver - eller som Tomas Ljungberg skrev ungefär - att den utbredda användningen av övergångsobjekt och sugsubstitut i vår del av världen är ett tecken på att barn inte fått så mycket av det de behöver mest - sina föräldrar! Provocerande kanske, men mycket tänkvärt. Det var som en väckarklocka när jag läste hans lilla häfte första gången.

Visst kan jag se att det kan fylla funktioner i vissa lägen också - jag är ingen fundamentalist även om jag har också en alternativ sida under min Medelsvensson fasad. ;-) Det verkar klart vettigt att ge napp för att få en lugn stund om man som min vänninna har fött 3 barn på tre år, ingen i familjen mår ju bättre av att man bränner ut sig totalt!

Men jag fick mig en tankeställare när min äldsta flicka var bebis och jag läste om en kanadensisk studie om tröst där de lottat vilka barn som skulle få napp och vilka som inte fick det. Det något överraskande resultatet blev att den grupp som hade napp under de första 6 månaderna skrek förvånansvärt mycket längre tid per dygn än den grupp inte fått napp utan enbart tröstades på andra sätt. Efter 6 månader var det ingen större skillnad mellan grupperna.

Nappens grundläggande funktion skulle jag vilja säga är just att dra ut på tiden mellan amningarna. Det rimmar lite illa med begreppet "fri amning". Jag tycker att man ska ta med det i beräkningen och göra ett medvetet val om man vill ge napp eller inte ge napp. Idag är napp mycket av ett tillbehör som man liksom "ska ha". Är amning inte så viktigt för mamman är det nog skönt att ge napp, och inget fel i det i sig!

För mig var napp något jag gav för att amningen fungerade dåligt, var smärtsam och det var en lättnad att min bebis kunde nöja sig med nappen när bröstvårtorna var såriga. Men med nappen fungerade amningen ännu sämre. Hon ammades för sällan, var för "snäll" och nöjde sig med nappen när hon hade behövt mer mjölk. Efter ett par dagar upptäckte vi att hon rasat flera hundra gram i vikt, och det var en otäck upplevelse. Därefter följde flera veckors kämpade att få en fungerande helamning trots allt, men när det äntligen fungerade var jag så trött att jag ville ge napp ändå, fast med större försiktighet den här gången.

Jag kände efter det att jag inte ville ge napp till nästa barn, och även om det var lite ovant att klara sig utan napp i början så kändes det självklart med tiden. Som jag känner det så skulle jag ge Irmeli napp nu så är det enbart för att slippa ge bröstet och för att slippa ha henne i famnen, och det känns liksom i grunden fel för mig. För ammar jag eller bär jag, eller bara tar upp henne så blir hon ju så nöjd. Möjligen skulle jag ge det i bilen.

När mitt första barn väl vant sig vid napp kunde hon inte somna utan. Det blev jättesvårt att sluta med och lite ångestladdat. Hon var över 6 år innan hon äntligen klarade att somna utan nappen! Vi försökte många gånger, men det kändes fel att hon blev så ledsen och stressad när hon inte alls klarade att somna och timmarna bara gick. Efter att ha diskuterat det med hennes tandläkare som konstaterade att det inte fanns någon påverkan på bettet så lät vi henne ha nappen kvar vid insomnandet och ryckte den så fort hon sov. Lillasyrran som är 2 år yngre slutade amma självmant utan några substitut alls medan storasyster fortfarande hade napp. Då bestämde jag mig för att inte ge napp till nya babyn heller, trots att det känts praktiskt med napp ibland också.

Jag kan känna att det är en frihet att slippa napparna. Kanske är jag för idealistisk ibland, och jag kan tänka i vissa ögonblick att jag gör det för svårt för mig. Delvis är det att jag är rädd att det ska störa amningen, men det är nog också någonting lite mer "civilisationskritiskt" kanske som jag har svårare att sätta ord på. Att det inte är ursprungligt. Vilket mycket annat inte heller är förstås i vår högteknologiska värld! Ta bara alla elektronikprylar jag ändå gillar. Men det här är så direkt i samspelet mellan mig och babyn ändå.

Och jämför jag med Juni som haft napp länge och Tindra som aldrig haft det blir det också tydligt att vi svarat på olika sätt på deras signaler - Juni fick napp för att inte gråta i vagnen, medan Tindra togs upp i stället om hon grät i vagn och bars i sele eller sjal, så blev hon nöjd. Jag trivdes väl aldrig riktigt med att Juni hade napp. I lägen när jag hade för vana att ge Juni napp var Tindra nöjd ändå, dessutom var Juni knappast särskilt nöjd med napp i bilen heller när jag tänker efter. Jag fick ha 6-8 nappar som jag ploppade in en efter en, för hon spottade ändå ut dem och skrek efter en stund, så det funkade knappast egentligen. Jag tror att det mer blir en vana, och samtidigt kan jag se i efterhand att amningsfrekvensen och amningslängden skilde sig åt ganska mycket, även om det gick bra också att både amma och använda napp.

Kort om napp vs tumme

Jag tänkte utveckla lite mer varför jag är i grunden ganska negativ till napp. Har inte riktigt hunnit med. :-) Men mitt äldsta barn hade napp länge, så jag har det också i bagaget, på både gott och ont. Jag ser dels tumsugande som ett tecken på att barnet ammas för lite eller sällan, vilket kanske är ett annat sätt man kan se det på? Att valet inte står mellan napp eller tumme, utan frågan är om barn som ammas verkligen behöver eller ens bör ha sugsubstitut.



Fast samtidigt ser jag fingrar som mer positivt än napp eftersom barnet styr det mer själv, napp är den vuxnes val. Nappen "fastnar" lätt också, medan tumme/fingrar behövs till annat i leken och inte lika lätt blir som en propp som sitter kvar där mer än barnet behöver. Men i grunden är själva tröst/sug beteendet i sig ett tecken på en brist skulle jag kanske ta mod till mig och säga.



Min bebis kan suga på fingrarna för att jag inte hinner med henne tillräckligt bra ibland, och det är inte något positivt. Får hon vara i famnen eller får bröstet så har hon inte det beteendet alls på samma sätt.



PSD studier som föreslår att napp skyddar är gjorda i länder med låg amningsfrekvens där det är vanligt att barnen sover mer ensamma än i Sverige, tex USA. Jag ser inte att de är riktigt tillämpbara här, fri amning fyller samma funktion mer effektivt. Faktum är att amning är det enda som tydligt bevisats skydda mot PSD, och att då glesa ut amningen med napp verkar kontraproduktivt i mina ögon.



En tysk studie nyligen visade att helamning till och med halverar(!) risken för plötslig spädbarns död! Jag upplever napp som en mer tveksam faktor när det gäller hur napp skyddar mot PSD för ammade barn, även om det kan minska risken för ersättningsuppfödda barn som sover i eget rum.

fredag, maj 29, 2009

Gratis nappar - så skapar man ett behov!

När jag nyligen blev mamma för tredje gången så fick vi reklamväskor med olika prylar från båda de stora blöjföretagen.

En del saker var bra att få, som gratis blöjor. Engångs skötunderlägg var en reklamgrej som jag "gick på". Jag har visserligen fortfarande ännu inte gjort av med alla de 5 vi fick gratis i väskan, men de lyckades ganska bra i sitt uppsåt att skapa ett behov jag inte haft tidigare. Jag skulle mycket väl kunna köpa ett paket i sommar, och slänga dem när de känns ofräsha, istället för att tvätta av en reseskötbädd jag återanvändet, som jag gjort med de äldre barnen.

I väskan från den ena tillverkaren - och tyvärr minns jag ju inte längre från vem! - fick man också med en napp för nyfödda av märket MAM. Den har legat kvar i sin platsförpackning, vi har vare sig slängt den eller använt den. Den ligger bara där som en frestelse i badrumsskåpet.

Om man har bestämt sig innan barnet föds för att ge napp, så blir man säkert lika glad över nappen som jag blev över blöjorna, eftersom jag planerat att använda engångsblöjor. Är man mer tveksam till att ge napp, så är läget ett annat.

Steget att ge nappen till barnet när barnet är missnöjt i babysittern just som man är påväg att hoppa in i duschen är så kort! Det är så lätt att prova att ge napp då - och sedan är man fast och köper hem nappar regelbundet under flera år framöver! Det har funnits stunder då jag övervägt att börja leta efter nappen och testa den trots att jag egentligen inte vill ge barnen napp. Hade jag kommit ihåg var vi lagt den vid ett par jobbiga stunder när Irmeli var 1-2 månader, så hade hon nog varit fast i nappträsket vid det här laget. Men nu är hon 4 månader och har ätit upp sig och blivit nöjdare och gladare, och jag känner inte längre någon som helst behov av att ge napp.

Känner man sig tveksam till att ge barnet napp så är steget långt till att åka iväg till en affär, välja ut vilken napp man ska köpa, lägga den i kundvagnen och betala vid kassan stort och att ta. Det kräver eftertanke och övervägande. Man vill ge napp, man vill åka och handla nappen, och man vill erbjuda barnet nappen.

Delas nappen ut gratis som reklam så är det svårt att stå emot. Det blir så lätt att man ger nappen mot bättre vetande en jobbig dag.

Jag undrar hur den typen av marknadsföring förhåller sig till WHO koden? Efter vad jag minns omfattar den svenska tillämpningen av koden även sugnappar? I vilket falls om helst är det knappast i kodens anda.

De 10 stegen för amningsvänliga sjukhus innehåller tex:
steg 9. Ej ge nappar till ammande spädbarn, varken sug- eller dinappar.

Att dela ut gratis tröstnappar till höggravida kvinnor upplever jag som lite oetiskt eftersom man vet att användade av tröstnappar inverkar negativt på amningsfrekvensen.

torsdag, maj 28, 2009

Home births 'as safe as hospital'!

Det har kommit en ny studie om hemförlossningar, en Nederländsk studie som omfattar över en halv miljon(!) kvinnor, den största som publicerats hittills. Det som tidigare studier tidigare visat kan slås fast med större tyngd nu, för en frisk omföderska är hemfödsel ett fullgott och säkert alternativ till att föda på sjukhus.

http://news.bbc.co.uk/2/hi/health/7998417.stm
"We found that for low-risk mothers at the start of their labour it is just as safe to deliver at home with a midwife as it is in hospital with a midwife," said Professor Simone Buitendijk of the TNO Institute for Applied Scientific Research.

"These results should strengthen policies that encourage low-risk women at the onset of labour to choose their own place of birth."

Man kan också höra en intervju på BBCs sida med Professor Simone Buitendijk.

Förra året kom också en svensk avhandling om i ämnet, Helena Lindgrens: Hemförlossningar i Sverige 1992-2005 : Förlossningsutfall och kvinnors erfarenheter

Här kan man också läsa om studien samt Stockholms Läns Landstings bidragskriterier. Jag upplevlse att det var mycket mindre byråkrati och krångel än jag hade förväntat mig att söka bidrag. Barnmorskorna fyllde i alla papper och förmedlade kontakt med en överläkare på BB Stockholm. Vi träffade läkaren i slutet av graviditeten (v 35) och kunde ställa alla frågor och funderingar vi hade, och blev snarare lugnade än oroade av de svar hon gav oss. Läkaren kunde konstatera att inga hinder förelåg och skrev ett intyg att hon gav klartecken att det var ok att föda hemma under förutsättning att barnet kom spontant inom utsatt tid osv enligt kriterierna.

Navelsträngsprolaps kunde tex inte ens uppstå när barnet var fixerat såsom vårt barn var, fick vi veta. Det kan bara hända om barnet är rörligt eller ligger i säte - och sätesfödslar är en risk bör därför inte ske i hemmet. Stora blödningar har man olika benägenhet att drabbas av, och eftersom jag fött barn tidigare och inte alls blött kraftigt då så var den risken inget jag borde oroa mig över egentligen, jag låg i den allra lägsta riskgruppen. Efteråt när jag läste min journal nu efteråt så ser jag att den uppskattade totala blödningen bara var 225 ml - gränsen för vad som räknas som kraftig blödning är 1000 ml. Det kändes nästan svindlade! Barnmorskorna har med sig två olika läkemedel de kan injicera om man blöder mycket, men det behövdes definitivt inte när vår dotter föddes.

Jag tror att rädslan inför hemförlossningar i Sverige mycket är rädslan för det okända. Sverige är det land i Västeuropa där hemfödslar är mest ovanligt tror jag, näst efter Finland! Det blir något läskigt och främmande som de flesta inte känner till något om. De flesta svenskar har blivit överraskade när jag berättat att Irmeli föddes hemma eller när vi planerade för en hemfödsel. Men min morbror som bor i Tyskland sedan 30 år blev väldigt förvånad först när jag berättade hur få det är i Sverige som föder hemma. I Tyskland föds visserligen de flesta barn också på sjukhus, men hemfödsel är ändå ett mer välkänt och vanligare förekommande alternativ.

Här har man i allmänhet en väldigt diffus bild av "vad som kunnat hända!" Och det dras likhetstecken mellan att välja bort sjukhus och att välja bort sjukvård. Men att välja att föda i hemmet handlar inte om att välja bort vare sig sjukhus eller sjukvården. Med två erfarna barnmorskor som är med hela tiden och inte har andra födslar i rummen intill att hinna med samtidigt så har man en god omvårdnad och patientsäkerhet. Dessutom har barnmorskorna en del mediciner och utrustning med sig. Nu blev ju ändå inte min födsel riktigt som jag hade hoppats och planerat eftersom det gick lite för fort. Min barnmorska kom fram först 5 minuter efter barnet, och det var inte riktigt lyckat. Men jag är ändå glad att det var jag som var hemma och hon som satt i bilen, hade jag stressat in till BB så hade jag nog fött i bilen på E4:an och det hade ju varit en riktig mardröm.

Ibland när jag har berättat om min hemfödsel så har andra svarat att de ändå är glada att det finns sjukvård och kejsarsnitt etc, annars hade de och barnen dött. Men det är ju jag också! Jag ser ingen motsättning däremellan. Tvärtom skulle jag säga att det är komplement, inte bara alternativ. Egentligen är det väl först när en god akutsjukvård finns som man kan våga välja att föda hemma med tillit och trygghet?

För det är ju inte alls ovanlig, och inte heller något misslyckande att man bestämmer sig för att åka in till sjukhuset om förlossningen drar ut på tiden, och barnmorskorna bedömer att de vill sätta i värkförstärkande dropp tex. Särskilt förstföderskor behöver oftare åka in för att värkarbetet inte går frammåt. Vid en sjukhusfödsel där det behövs snabba ingripanden så har det nästan alltid föregåtts av många timmars arbete, väntan och olika försök att få ut barnet, innan kejsarsnitt blir en sista utväg. Vid en planerad hemfödsel beslutar barnmorskorna om överflytt till förlossningsklinik vid minsta avvikelse. Sjukhuset är en stand by som de samarbetar med, och vid behov avslutas födseln på sjukhus istället. Man åker in vid tidiga avvikelser, långt innan läget hunnit bli kritiskt.

Så nej, de skulle inte ha dött om de valt att föda hemma - de skulle i vissa fall blivit avrådda från att föda hemma redan i förväg pga olika riskfaktorer, och i andra fall hade de blivit överflyttade till sjukhuset under födseln. I andra fall hade vissa komplikationer kanske aldrig ens tillstött? Eftersom förflyttningen är en risk i sig och kemisk smärtlindring ökar risken för komplikationer så tillstöter också komplikationer mer sällan vid hemfödslar än vid sjukhusfödslar. Vilket också är värt att väga in i sin riskbedömning.

onsdag, maj 27, 2009

Skrikfunderingar och Bedtime battles

Jag har inte skrivit så mycket senaste året, jag har haft lite datatrassel och ett hemskt graviditetsillamående hela graviditeten med lilla Irmeli. Men jag har tänkt ibland på olika saker jag funderat över, och ska försöka skriva lite mer spontant och opretantiöst.

En fråga som kom upp till diskussion nyligen var sömnmetoder, av typen "5 minuters metoden" och modifierade varianter på den. Jag känner många som liksom jag inte vill använda den typen av metoder eftersom det känns fel att låta spädbarn ligga och skrika ensamma. Frågan var mer hur det kan påverka barnet på sikt. Om en familj tar några dagar med skrik, men att barnet sover sedan och verkar glad och trygg, hur förhåller man sig till det egentligen när man är kritisk till "skrikmetoder"? Jag tycker att det är en jättesvår fråga, och vilken rätt har jag att fördöma andras val och beslut. Ändå kan jag ju känna mig skeptisk till metoder som sådana och till tidsandan, att det är så inne med snabba lösningar idag. Jag tror att det är jättesvårt att sia om hur enskilda barn påverkas på längre sikt av kurer och metoder. Men jag tycker genrellt sett att skrikmetoder förespråkas alltför lättvindigt idag.

Det man kan säga genrellt är väl att barn som får skrika länge utan tröst får ett kraftigt påslag av stresshormoner. Och att det inte är nyttigt vet man. Samt att barnet behöver hjälp för att kunna få ned stresshormonerna till normal nivå igen, de behöver närhet och kroppskontakt, det tar lång tid för barnet att bryta ned kortisol läste jag någonstans. Men sedan om och hur det påverkar på längre sikt måste nog hänga ihop mycket med hur frekvent barnet har legat och skrikit ensam.

Men jag tror annars att det är bra för barnet att få mer närhet och kroppskontakt. Att det finns något lite negativt med att barnet accepterar att sova hela nätter ensam, även om det "ser bra ut" och är ett ideal i vår kultur så finns det forskare som anser att det inte är optimalt egentligen.

Jag vet inte, det är ju väldigt komplext. Jag tycker att det känns som att man gör en massa misstag hela dagarna! Barn kan väl inte bli jätteskadade av att skrika enstaka gånger, tänker jag? Och minns alla gånger barnen gråtit i bilen. Senast idag lät jag min 4 månaders bebis gråta i babysittern medan jag plockade fram min lunch, det tog lite längre tid än jag egentligen tyckte var riktigt bra. Hon var egentligen jätteledsen och det var mot bättre vetande kände jag, men jag hade glömt ringsjalen i bilen, och jag ville få i mig lunchen äntligen också och tänkte amma medan jag åt, så jag ville inte knyta på mig långsjal heller eftersom jag skulle amma strax. Jag försöker sträva efter att minimera situationerna när bebisen får gråta ensam, men det händer ibland ändå. Jag tror att det är mer "den samlade dosen" som kanske kan bli för mycket, om barnet får lite kroppskontakt, mycket skrik och många avvisanden som anknytningen och tilliten störs.

Men vad är det man säger, är det 30% som har ett avvikande anknytningsmönster? Det är ju alltför vanligt ändå kan man ju tycka. I disskusioner på Familjeliv framhåller ju folk ofta att de blev normala som ett bevis på allt från att det är okej att spädbarn skriker sig till sömn till att lämnas bort flera dagar osv. Men idag är det faktiskt vanligt att vuxna inte alls mår särskilt bra! Problem med tillit och nära relationer skulle jag inte bli förvånad om det är runt 30% av vuxna som har också. Jag tror nog att folk faktiskt blir rätt skadade av sin barndom trots allt, jag behöver bara gå till mig själv för att se att jag bär saker och mönster med mig som inte är så bra trots att jag är en "normal och välfungerande vuxen".

Jag skulle kanske kunna stänga av mentalt och låta barnen skrika länge, men jag väljer ju att inte göra det eftersom jag tycker att det är negativt. Aga är säkert också ett effektivt sätt att kuva barn till lydnad och perfekt uppförande. Men det är ju också ett friskhetstecken, att barnen inte är rädda för mig utan vågar trotsa och vågar vara besvärliga. Nu är väl inte aga samma sak, men jag tror inte nödvändigtvis att den lätta vägen alltid är den bästa. Jag minns inte vem som skrev, Liedloff kanske?, som skrev att barnet kapitulerar inför kulturen och trycker undan sina egentliga behov för att passa in och duga, och att det inte är något positivt utan någon man mår mer dåligt av att göra. Kanske som att lägga locket på, att foga sig?

Jag vet inte riktigt, samtidigt som man inte ska överdriva risker så blir jag lite oroad över "mirakelkurer" ibland. Det känns som att det är mycket att barnet ger upp och fogar sig. Men kanske är jag lite avundsuk samtidigt också. Nu har vi fallit ned i "bedtime-battles" mönstret igen och det är ju inte kul heller! Jag borde traggla mig igenom Toddlers sleeping solution boken, men är nog helt enkelt för trött. ;-)

Jag vet inte om det är för ljust, om de är övertrötta eller vad vi gör för fel, men varje kväll liknar Alfons Åberg nu som är hungrig, kissnödig, tröstig, eller bara pigg och busig och pratar och stökar och vill ligga i soffan istället, eller i sängen eller i soffan, eller mer törstig, och hungrig igen, eller fel filt eller ...

Medan klockan bara går och går och stressnivåerna ligger på en inte alls nyttig nivå.

Lästips! :-)
SVDs serie om Anknytning

Nils Bergman om vikten av närhet och kroppskontakt