fredag, maj 29, 2009

Gratis nappar - så skapar man ett behov!

När jag nyligen blev mamma för tredje gången så fick vi reklamväskor med olika prylar från båda de stora blöjföretagen.

En del saker var bra att få, som gratis blöjor. Engångs skötunderlägg var en reklamgrej som jag "gick på". Jag har visserligen fortfarande ännu inte gjort av med alla de 5 vi fick gratis i väskan, men de lyckades ganska bra i sitt uppsåt att skapa ett behov jag inte haft tidigare. Jag skulle mycket väl kunna köpa ett paket i sommar, och slänga dem när de känns ofräsha, istället för att tvätta av en reseskötbädd jag återanvändet, som jag gjort med de äldre barnen.

I väskan från den ena tillverkaren - och tyvärr minns jag ju inte längre från vem! - fick man också med en napp för nyfödda av märket MAM. Den har legat kvar i sin platsförpackning, vi har vare sig slängt den eller använt den. Den ligger bara där som en frestelse i badrumsskåpet.

Om man har bestämt sig innan barnet föds för att ge napp, så blir man säkert lika glad över nappen som jag blev över blöjorna, eftersom jag planerat att använda engångsblöjor. Är man mer tveksam till att ge napp, så är läget ett annat.

Steget att ge nappen till barnet när barnet är missnöjt i babysittern just som man är påväg att hoppa in i duschen är så kort! Det är så lätt att prova att ge napp då - och sedan är man fast och köper hem nappar regelbundet under flera år framöver! Det har funnits stunder då jag övervägt att börja leta efter nappen och testa den trots att jag egentligen inte vill ge barnen napp. Hade jag kommit ihåg var vi lagt den vid ett par jobbiga stunder när Irmeli var 1-2 månader, så hade hon nog varit fast i nappträsket vid det här laget. Men nu är hon 4 månader och har ätit upp sig och blivit nöjdare och gladare, och jag känner inte längre någon som helst behov av att ge napp.

Känner man sig tveksam till att ge barnet napp så är steget långt till att åka iväg till en affär, välja ut vilken napp man ska köpa, lägga den i kundvagnen och betala vid kassan stort och att ta. Det kräver eftertanke och övervägande. Man vill ge napp, man vill åka och handla nappen, och man vill erbjuda barnet nappen.

Delas nappen ut gratis som reklam så är det svårt att stå emot. Det blir så lätt att man ger nappen mot bättre vetande en jobbig dag.

Jag undrar hur den typen av marknadsföring förhåller sig till WHO koden? Efter vad jag minns omfattar den svenska tillämpningen av koden även sugnappar? I vilket falls om helst är det knappast i kodens anda.

De 10 stegen för amningsvänliga sjukhus innehåller tex:
steg 9. Ej ge nappar till ammande spädbarn, varken sug- eller dinappar.

Att dela ut gratis tröstnappar till höggravida kvinnor upplever jag som lite oetiskt eftersom man vet att användade av tröstnappar inverkar negativt på amningsfrekvensen.

torsdag, maj 28, 2009

Home births 'as safe as hospital'!

Det har kommit en ny studie om hemförlossningar, en Nederländsk studie som omfattar över en halv miljon(!) kvinnor, den största som publicerats hittills. Det som tidigare studier tidigare visat kan slås fast med större tyngd nu, för en frisk omföderska är hemfödsel ett fullgott och säkert alternativ till att föda på sjukhus.

http://news.bbc.co.uk/2/hi/health/7998417.stm
"We found that for low-risk mothers at the start of their labour it is just as safe to deliver at home with a midwife as it is in hospital with a midwife," said Professor Simone Buitendijk of the TNO Institute for Applied Scientific Research.

"These results should strengthen policies that encourage low-risk women at the onset of labour to choose their own place of birth."

Man kan också höra en intervju på BBCs sida med Professor Simone Buitendijk.

Förra året kom också en svensk avhandling om i ämnet, Helena Lindgrens: Hemförlossningar i Sverige 1992-2005 : Förlossningsutfall och kvinnors erfarenheter

Här kan man också läsa om studien samt Stockholms Läns Landstings bidragskriterier. Jag upplevlse att det var mycket mindre byråkrati och krångel än jag hade förväntat mig att söka bidrag. Barnmorskorna fyllde i alla papper och förmedlade kontakt med en överläkare på BB Stockholm. Vi träffade läkaren i slutet av graviditeten (v 35) och kunde ställa alla frågor och funderingar vi hade, och blev snarare lugnade än oroade av de svar hon gav oss. Läkaren kunde konstatera att inga hinder förelåg och skrev ett intyg att hon gav klartecken att det var ok att föda hemma under förutsättning att barnet kom spontant inom utsatt tid osv enligt kriterierna.

Navelsträngsprolaps kunde tex inte ens uppstå när barnet var fixerat såsom vårt barn var, fick vi veta. Det kan bara hända om barnet är rörligt eller ligger i säte - och sätesfödslar är en risk bör därför inte ske i hemmet. Stora blödningar har man olika benägenhet att drabbas av, och eftersom jag fött barn tidigare och inte alls blött kraftigt då så var den risken inget jag borde oroa mig över egentligen, jag låg i den allra lägsta riskgruppen. Efteråt när jag läste min journal nu efteråt så ser jag att den uppskattade totala blödningen bara var 225 ml - gränsen för vad som räknas som kraftig blödning är 1000 ml. Det kändes nästan svindlade! Barnmorskorna har med sig två olika läkemedel de kan injicera om man blöder mycket, men det behövdes definitivt inte när vår dotter föddes.

Jag tror att rädslan inför hemförlossningar i Sverige mycket är rädslan för det okända. Sverige är det land i Västeuropa där hemfödslar är mest ovanligt tror jag, näst efter Finland! Det blir något läskigt och främmande som de flesta inte känner till något om. De flesta svenskar har blivit överraskade när jag berättat att Irmeli föddes hemma eller när vi planerade för en hemfödsel. Men min morbror som bor i Tyskland sedan 30 år blev väldigt förvånad först när jag berättade hur få det är i Sverige som föder hemma. I Tyskland föds visserligen de flesta barn också på sjukhus, men hemfödsel är ändå ett mer välkänt och vanligare förekommande alternativ.

Här har man i allmänhet en väldigt diffus bild av "vad som kunnat hända!" Och det dras likhetstecken mellan att välja bort sjukhus och att välja bort sjukvård. Men att välja att föda i hemmet handlar inte om att välja bort vare sig sjukhus eller sjukvården. Med två erfarna barnmorskor som är med hela tiden och inte har andra födslar i rummen intill att hinna med samtidigt så har man en god omvårdnad och patientsäkerhet. Dessutom har barnmorskorna en del mediciner och utrustning med sig. Nu blev ju ändå inte min födsel riktigt som jag hade hoppats och planerat eftersom det gick lite för fort. Min barnmorska kom fram först 5 minuter efter barnet, och det var inte riktigt lyckat. Men jag är ändå glad att det var jag som var hemma och hon som satt i bilen, hade jag stressat in till BB så hade jag nog fött i bilen på E4:an och det hade ju varit en riktig mardröm.

Ibland när jag har berättat om min hemfödsel så har andra svarat att de ändå är glada att det finns sjukvård och kejsarsnitt etc, annars hade de och barnen dött. Men det är ju jag också! Jag ser ingen motsättning däremellan. Tvärtom skulle jag säga att det är komplement, inte bara alternativ. Egentligen är det väl först när en god akutsjukvård finns som man kan våga välja att föda hemma med tillit och trygghet?

För det är ju inte alls ovanlig, och inte heller något misslyckande att man bestämmer sig för att åka in till sjukhuset om förlossningen drar ut på tiden, och barnmorskorna bedömer att de vill sätta i värkförstärkande dropp tex. Särskilt förstföderskor behöver oftare åka in för att värkarbetet inte går frammåt. Vid en sjukhusfödsel där det behövs snabba ingripanden så har det nästan alltid föregåtts av många timmars arbete, väntan och olika försök att få ut barnet, innan kejsarsnitt blir en sista utväg. Vid en planerad hemfödsel beslutar barnmorskorna om överflytt till förlossningsklinik vid minsta avvikelse. Sjukhuset är en stand by som de samarbetar med, och vid behov avslutas födseln på sjukhus istället. Man åker in vid tidiga avvikelser, långt innan läget hunnit bli kritiskt.

Så nej, de skulle inte ha dött om de valt att föda hemma - de skulle i vissa fall blivit avrådda från att föda hemma redan i förväg pga olika riskfaktorer, och i andra fall hade de blivit överflyttade till sjukhuset under födseln. I andra fall hade vissa komplikationer kanske aldrig ens tillstött? Eftersom förflyttningen är en risk i sig och kemisk smärtlindring ökar risken för komplikationer så tillstöter också komplikationer mer sällan vid hemfödslar än vid sjukhusfödslar. Vilket också är värt att väga in i sin riskbedömning.

onsdag, maj 27, 2009

Skrikfunderingar och Bedtime battles

Jag har inte skrivit så mycket senaste året, jag har haft lite datatrassel och ett hemskt graviditetsillamående hela graviditeten med lilla Irmeli. Men jag har tänkt ibland på olika saker jag funderat över, och ska försöka skriva lite mer spontant och opretantiöst.

En fråga som kom upp till diskussion nyligen var sömnmetoder, av typen "5 minuters metoden" och modifierade varianter på den. Jag känner många som liksom jag inte vill använda den typen av metoder eftersom det känns fel att låta spädbarn ligga och skrika ensamma. Frågan var mer hur det kan påverka barnet på sikt. Om en familj tar några dagar med skrik, men att barnet sover sedan och verkar glad och trygg, hur förhåller man sig till det egentligen när man är kritisk till "skrikmetoder"? Jag tycker att det är en jättesvår fråga, och vilken rätt har jag att fördöma andras val och beslut. Ändå kan jag ju känna mig skeptisk till metoder som sådana och till tidsandan, att det är så inne med snabba lösningar idag. Jag tror att det är jättesvårt att sia om hur enskilda barn påverkas på längre sikt av kurer och metoder. Men jag tycker genrellt sett att skrikmetoder förespråkas alltför lättvindigt idag.

Det man kan säga genrellt är väl att barn som får skrika länge utan tröst får ett kraftigt påslag av stresshormoner. Och att det inte är nyttigt vet man. Samt att barnet behöver hjälp för att kunna få ned stresshormonerna till normal nivå igen, de behöver närhet och kroppskontakt, det tar lång tid för barnet att bryta ned kortisol läste jag någonstans. Men sedan om och hur det påverkar på längre sikt måste nog hänga ihop mycket med hur frekvent barnet har legat och skrikit ensam.

Men jag tror annars att det är bra för barnet att få mer närhet och kroppskontakt. Att det finns något lite negativt med att barnet accepterar att sova hela nätter ensam, även om det "ser bra ut" och är ett ideal i vår kultur så finns det forskare som anser att det inte är optimalt egentligen.

Jag vet inte, det är ju väldigt komplext. Jag tycker att det känns som att man gör en massa misstag hela dagarna! Barn kan väl inte bli jätteskadade av att skrika enstaka gånger, tänker jag? Och minns alla gånger barnen gråtit i bilen. Senast idag lät jag min 4 månaders bebis gråta i babysittern medan jag plockade fram min lunch, det tog lite längre tid än jag egentligen tyckte var riktigt bra. Hon var egentligen jätteledsen och det var mot bättre vetande kände jag, men jag hade glömt ringsjalen i bilen, och jag ville få i mig lunchen äntligen också och tänkte amma medan jag åt, så jag ville inte knyta på mig långsjal heller eftersom jag skulle amma strax. Jag försöker sträva efter att minimera situationerna när bebisen får gråta ensam, men det händer ibland ändå. Jag tror att det är mer "den samlade dosen" som kanske kan bli för mycket, om barnet får lite kroppskontakt, mycket skrik och många avvisanden som anknytningen och tilliten störs.

Men vad är det man säger, är det 30% som har ett avvikande anknytningsmönster? Det är ju alltför vanligt ändå kan man ju tycka. I disskusioner på Familjeliv framhåller ju folk ofta att de blev normala som ett bevis på allt från att det är okej att spädbarn skriker sig till sömn till att lämnas bort flera dagar osv. Men idag är det faktiskt vanligt att vuxna inte alls mår särskilt bra! Problem med tillit och nära relationer skulle jag inte bli förvånad om det är runt 30% av vuxna som har också. Jag tror nog att folk faktiskt blir rätt skadade av sin barndom trots allt, jag behöver bara gå till mig själv för att se att jag bär saker och mönster med mig som inte är så bra trots att jag är en "normal och välfungerande vuxen".

Jag skulle kanske kunna stänga av mentalt och låta barnen skrika länge, men jag väljer ju att inte göra det eftersom jag tycker att det är negativt. Aga är säkert också ett effektivt sätt att kuva barn till lydnad och perfekt uppförande. Men det är ju också ett friskhetstecken, att barnen inte är rädda för mig utan vågar trotsa och vågar vara besvärliga. Nu är väl inte aga samma sak, men jag tror inte nödvändigtvis att den lätta vägen alltid är den bästa. Jag minns inte vem som skrev, Liedloff kanske?, som skrev att barnet kapitulerar inför kulturen och trycker undan sina egentliga behov för att passa in och duga, och att det inte är något positivt utan någon man mår mer dåligt av att göra. Kanske som att lägga locket på, att foga sig?

Jag vet inte riktigt, samtidigt som man inte ska överdriva risker så blir jag lite oroad över "mirakelkurer" ibland. Det känns som att det är mycket att barnet ger upp och fogar sig. Men kanske är jag lite avundsuk samtidigt också. Nu har vi fallit ned i "bedtime-battles" mönstret igen och det är ju inte kul heller! Jag borde traggla mig igenom Toddlers sleeping solution boken, men är nog helt enkelt för trött. ;-)

Jag vet inte om det är för ljust, om de är övertrötta eller vad vi gör för fel, men varje kväll liknar Alfons Åberg nu som är hungrig, kissnödig, tröstig, eller bara pigg och busig och pratar och stökar och vill ligga i soffan istället, eller i sängen eller i soffan, eller mer törstig, och hungrig igen, eller fel filt eller ...

Medan klockan bara går och går och stressnivåerna ligger på en inte alls nyttig nivå.

Lästips! :-)
SVDs serie om Anknytning

Nils Bergman om vikten av närhet och kroppskontakt