tisdag, juli 14, 2009

Så varför är jag nu egentligen så kritisk till napp?

Jag hör till de som är lite kritisk till napp.

Jag ser det som substitut som ammade barn egentligen inte behöver - eller som Tomas Ljungberg skrev ungefär - att den utbredda användningen av övergångsobjekt och sugsubstitut i vår del av världen är ett tecken på att barn inte fått så mycket av det de behöver mest - sina föräldrar! Provocerande kanske, men mycket tänkvärt. Det var som en väckarklocka när jag läste hans lilla häfte första gången.

Visst kan jag se att det kan fylla funktioner i vissa lägen också - jag är ingen fundamentalist även om jag har också en alternativ sida under min Medelsvensson fasad. ;-) Det verkar klart vettigt att ge napp för att få en lugn stund om man som min vänninna har fött 3 barn på tre år, ingen i familjen mår ju bättre av att man bränner ut sig totalt!

Men jag fick mig en tankeställare när min äldsta flicka var bebis och jag läste om en kanadensisk studie om tröst där de lottat vilka barn som skulle få napp och vilka som inte fick det. Det något överraskande resultatet blev att den grupp som hade napp under de första 6 månaderna skrek förvånansvärt mycket längre tid per dygn än den grupp inte fått napp utan enbart tröstades på andra sätt. Efter 6 månader var det ingen större skillnad mellan grupperna.

Nappens grundläggande funktion skulle jag vilja säga är just att dra ut på tiden mellan amningarna. Det rimmar lite illa med begreppet "fri amning". Jag tycker att man ska ta med det i beräkningen och göra ett medvetet val om man vill ge napp eller inte ge napp. Idag är napp mycket av ett tillbehör som man liksom "ska ha". Är amning inte så viktigt för mamman är det nog skönt att ge napp, och inget fel i det i sig!

För mig var napp något jag gav för att amningen fungerade dåligt, var smärtsam och det var en lättnad att min bebis kunde nöja sig med nappen när bröstvårtorna var såriga. Men med nappen fungerade amningen ännu sämre. Hon ammades för sällan, var för "snäll" och nöjde sig med nappen när hon hade behövt mer mjölk. Efter ett par dagar upptäckte vi att hon rasat flera hundra gram i vikt, och det var en otäck upplevelse. Därefter följde flera veckors kämpade att få en fungerande helamning trots allt, men när det äntligen fungerade var jag så trött att jag ville ge napp ändå, fast med större försiktighet den här gången.

Jag kände efter det att jag inte ville ge napp till nästa barn, och även om det var lite ovant att klara sig utan napp i början så kändes det självklart med tiden. Som jag känner det så skulle jag ge Irmeli napp nu så är det enbart för att slippa ge bröstet och för att slippa ha henne i famnen, och det känns liksom i grunden fel för mig. För ammar jag eller bär jag, eller bara tar upp henne så blir hon ju så nöjd. Möjligen skulle jag ge det i bilen.

När mitt första barn väl vant sig vid napp kunde hon inte somna utan. Det blev jättesvårt att sluta med och lite ångestladdat. Hon var över 6 år innan hon äntligen klarade att somna utan nappen! Vi försökte många gånger, men det kändes fel att hon blev så ledsen och stressad när hon inte alls klarade att somna och timmarna bara gick. Efter att ha diskuterat det med hennes tandläkare som konstaterade att det inte fanns någon påverkan på bettet så lät vi henne ha nappen kvar vid insomnandet och ryckte den så fort hon sov. Lillasyrran som är 2 år yngre slutade amma självmant utan några substitut alls medan storasyster fortfarande hade napp. Då bestämde jag mig för att inte ge napp till nya babyn heller, trots att det känts praktiskt med napp ibland också.

Jag kan känna att det är en frihet att slippa napparna. Kanske är jag för idealistisk ibland, och jag kan tänka i vissa ögonblick att jag gör det för svårt för mig. Delvis är det att jag är rädd att det ska störa amningen, men det är nog också någonting lite mer "civilisationskritiskt" kanske som jag har svårare att sätta ord på. Att det inte är ursprungligt. Vilket mycket annat inte heller är förstås i vår högteknologiska värld! Ta bara alla elektronikprylar jag ändå gillar. Men det här är så direkt i samspelet mellan mig och babyn ändå.

Och jämför jag med Juni som haft napp länge och Tindra som aldrig haft det blir det också tydligt att vi svarat på olika sätt på deras signaler - Juni fick napp för att inte gråta i vagnen, medan Tindra togs upp i stället om hon grät i vagn och bars i sele eller sjal, så blev hon nöjd. Jag trivdes väl aldrig riktigt med att Juni hade napp. I lägen när jag hade för vana att ge Juni napp var Tindra nöjd ändå, dessutom var Juni knappast särskilt nöjd med napp i bilen heller när jag tänker efter. Jag fick ha 6-8 nappar som jag ploppade in en efter en, för hon spottade ändå ut dem och skrek efter en stund, så det funkade knappast egentligen. Jag tror att det mer blir en vana, och samtidigt kan jag se i efterhand att amningsfrekvensen och amningslängden skilde sig åt ganska mycket, även om det gick bra också att både amma och använda napp.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Nej usch nu ska jag sluta läsa en massa på internet, det bara ger en massa hjärnspöken och dåligt samvete. Är en förstagångsmamma som kämpat med en ivrig son som varit otålig och missnöjd vid bröstet för att det kommit för sakta. Har börjat med flaska och slutat amma helt nu efter tre månader. Han suger både på tumme och på napp när han ska sova och jag har provat att amma ofta men han har inte alls haft ro att bara ligga och snutta, det ska komma mat. Tror iallfall inte alls att nappsugning beror på att barnet ammas för lite. Jag har en glad och pigg son iallafall, ville nog bara skriva av mig lite...

Cecilia sa...

Hej anonym!

Det är inte min mening att ge någon dåligt samvete! Min äldsta dotter hade ju napp i hela 6 år, så det vore verkligen att kasta sten i glashus. Jag vill mest väcka lite tankar och framförallt kände jag att jag behövde förklara mer vad som ligger bakom att jag är lite negativ till nappar, i inlägget längre ned på sidan.

Jag har ju själv som osäker nybliven mamma missat att mitt barn hade behövt ammas oftare, och det kändes så hemskt när det hände. Den upplevelsen är ju något jag bär med mig i ryggsäcken, och det påverkar absolut att jag dragit mig för att ge napp nu.

Samtidigt går det ju bra att kombinera napp och amningen i de flesta fall också. Om du inte ammar längre så är läget också ett annat, då kan barnet verkligen ha ett behov av napp för att tillgodose sugbehovet också.

stora lilla j sa...

Åh jag håller med, när vi slutat med napp för de stora killarna var det en sån enorm befrielse! Och Milo slutade med napp i två dagar, och det var också en välsignelse att slippa komma ihåg, tappa, göra rent... Sen stoppade maken i den igen :( typiskt! ;)

Jag saknar dig med, nu är killarna hemma idag o kanske imorgon, men senare i veckan? Kram!

Josefine sa...

Äntligen! Äntligen någon som kan sätta ord på varför jag inte vill ge mitt barn napp!

Jag har just fått mitt tredje barn. Inget av de andra två barnen har fått napp, jag har inte erbjudit dem den och allt har varit frid och fröjd.

Detta barn har haft svåra kvällar med mig, hon har - som jag tolkat det - velat amma till sömns men samtidigt varit mätt, vilket har skapat problem, då hon skrikit av trötthet, inte fått grepp om bröstet, huggit sig fast tillslut, sugit ivrigt, släppt och skrikit när det kommer mjölk eller fortsatt suga bara för att stormkräkas upp överskottet och sedan börjar allting om...

Vi fick en napp i en babybox och vips satt den i flickans mun. Mina bröst blev överfyllda men mina vänner sa övertygande att det är väl ett tecken på att hon snuttat för mycket (hur det nu kan vara för mycket, hur kan ett barn ha för stort sugbehov?). Men sedan hade jag ett barn som ratade nappen och låg vid bröstet i åtta timmar - antagligen för att produktionen gått ner och hon behövde mer mat, något som hon inte fått med nappen...

Så nu är nappen borta och jag vill inte ha den tillbaka. Och jag har funderat på varför jag ogillar nappen egentligen men efter att ha läst din blogg vet jag precis, nu har jag fått ord på mina känslor. Tack ska du ha!

josefine.tureson@hotmail.com

m.k.b. sa...

Vi gav lillfingret att suga på när brösten kändes såriga och ömma efter många timmars snuttande. Pappas lillfinger godtogs också, och han fick ligga tryggt i famnen hela dagen. Visst fick vi handledsinflammationer båda två men det var bättre än napp, och som sagt, ibland behövde brösten lite avlastning. Vid fyra månader ålder dög inte lillfingret längre, men då hade det där enorma sugbehovet också gått ner en aning, så då gjorde det inget att brösten fick göra hela jobbet :)