onsdag, maj 27, 2009

Skrikfunderingar och Bedtime battles

Jag har inte skrivit så mycket senaste året, jag har haft lite datatrassel och ett hemskt graviditetsillamående hela graviditeten med lilla Irmeli. Men jag har tänkt ibland på olika saker jag funderat över, och ska försöka skriva lite mer spontant och opretantiöst.

En fråga som kom upp till diskussion nyligen var sömnmetoder, av typen "5 minuters metoden" och modifierade varianter på den. Jag känner många som liksom jag inte vill använda den typen av metoder eftersom det känns fel att låta spädbarn ligga och skrika ensamma. Frågan var mer hur det kan påverka barnet på sikt. Om en familj tar några dagar med skrik, men att barnet sover sedan och verkar glad och trygg, hur förhåller man sig till det egentligen när man är kritisk till "skrikmetoder"? Jag tycker att det är en jättesvår fråga, och vilken rätt har jag att fördöma andras val och beslut. Ändå kan jag ju känna mig skeptisk till metoder som sådana och till tidsandan, att det är så inne med snabba lösningar idag. Jag tror att det är jättesvårt att sia om hur enskilda barn påverkas på längre sikt av kurer och metoder. Men jag tycker genrellt sett att skrikmetoder förespråkas alltför lättvindigt idag.

Det man kan säga genrellt är väl att barn som får skrika länge utan tröst får ett kraftigt påslag av stresshormoner. Och att det inte är nyttigt vet man. Samt att barnet behöver hjälp för att kunna få ned stresshormonerna till normal nivå igen, de behöver närhet och kroppskontakt, det tar lång tid för barnet att bryta ned kortisol läste jag någonstans. Men sedan om och hur det påverkar på längre sikt måste nog hänga ihop mycket med hur frekvent barnet har legat och skrikit ensam.

Men jag tror annars att det är bra för barnet att få mer närhet och kroppskontakt. Att det finns något lite negativt med att barnet accepterar att sova hela nätter ensam, även om det "ser bra ut" och är ett ideal i vår kultur så finns det forskare som anser att det inte är optimalt egentligen.

Jag vet inte, det är ju väldigt komplext. Jag tycker att det känns som att man gör en massa misstag hela dagarna! Barn kan väl inte bli jätteskadade av att skrika enstaka gånger, tänker jag? Och minns alla gånger barnen gråtit i bilen. Senast idag lät jag min 4 månaders bebis gråta i babysittern medan jag plockade fram min lunch, det tog lite längre tid än jag egentligen tyckte var riktigt bra. Hon var egentligen jätteledsen och det var mot bättre vetande kände jag, men jag hade glömt ringsjalen i bilen, och jag ville få i mig lunchen äntligen också och tänkte amma medan jag åt, så jag ville inte knyta på mig långsjal heller eftersom jag skulle amma strax. Jag försöker sträva efter att minimera situationerna när bebisen får gråta ensam, men det händer ibland ändå. Jag tror att det är mer "den samlade dosen" som kanske kan bli för mycket, om barnet får lite kroppskontakt, mycket skrik och många avvisanden som anknytningen och tilliten störs.

Men vad är det man säger, är det 30% som har ett avvikande anknytningsmönster? Det är ju alltför vanligt ändå kan man ju tycka. I disskusioner på Familjeliv framhåller ju folk ofta att de blev normala som ett bevis på allt från att det är okej att spädbarn skriker sig till sömn till att lämnas bort flera dagar osv. Men idag är det faktiskt vanligt att vuxna inte alls mår särskilt bra! Problem med tillit och nära relationer skulle jag inte bli förvånad om det är runt 30% av vuxna som har också. Jag tror nog att folk faktiskt blir rätt skadade av sin barndom trots allt, jag behöver bara gå till mig själv för att se att jag bär saker och mönster med mig som inte är så bra trots att jag är en "normal och välfungerande vuxen".

Jag skulle kanske kunna stänga av mentalt och låta barnen skrika länge, men jag väljer ju att inte göra det eftersom jag tycker att det är negativt. Aga är säkert också ett effektivt sätt att kuva barn till lydnad och perfekt uppförande. Men det är ju också ett friskhetstecken, att barnen inte är rädda för mig utan vågar trotsa och vågar vara besvärliga. Nu är väl inte aga samma sak, men jag tror inte nödvändigtvis att den lätta vägen alltid är den bästa. Jag minns inte vem som skrev, Liedloff kanske?, som skrev att barnet kapitulerar inför kulturen och trycker undan sina egentliga behov för att passa in och duga, och att det inte är något positivt utan någon man mår mer dåligt av att göra. Kanske som att lägga locket på, att foga sig?

Jag vet inte riktigt, samtidigt som man inte ska överdriva risker så blir jag lite oroad över "mirakelkurer" ibland. Det känns som att det är mycket att barnet ger upp och fogar sig. Men kanske är jag lite avundsuk samtidigt också. Nu har vi fallit ned i "bedtime-battles" mönstret igen och det är ju inte kul heller! Jag borde traggla mig igenom Toddlers sleeping solution boken, men är nog helt enkelt för trött. ;-)

Jag vet inte om det är för ljust, om de är övertrötta eller vad vi gör för fel, men varje kväll liknar Alfons Åberg nu som är hungrig, kissnödig, tröstig, eller bara pigg och busig och pratar och stökar och vill ligga i soffan istället, eller i sängen eller i soffan, eller mer törstig, och hungrig igen, eller fel filt eller ...

Medan klockan bara går och går och stressnivåerna ligger på en inte alls nyttig nivå.

Lästips! :-)
SVDs serie om Anknytning

Nils Bergman om vikten av närhet och kroppskontakt

3 kommentarer:

Marlene sa...

Du är så klok, och skriver så bra :-)
Jag hoppas att det är ok att jag länkar till dig från min blogg, hojta till annars så tar jag bort.

Cecilia sa...

Tack! Nej då, jag blir bara glad! :-) Roligt att se dig förresten, det var ett tag sen nu.

Madeleine sa...

Hej!
Hittade in här via familjelivs hemsida, läste dina funderingar kring mat, tyckte det lät så vettigt att jag ville läsa mer :)
Roligt med någon som funderat över samma grejer som jag. Själv är jag förstagångsförälder till en fyra månaders son. Jag förändrades jättemycket efter han kom i mina idéer kring hur man tar hand om ett barn. AP-tänket har inspirerat mig väldigt mycket men jag lägger även många tankar på att fråga mig själv varför sömnmetoder är dåligt..egentligen? Att barn lär sig att mamma inte finns efter två nätter håller inte riktigt enligt mig..exemplevis. Tyckte dina funderingar om sömn var intressanta att läsa plus att jag bara ville säga hej och att jag säkert kikar in här då och då.