Världens minsta bebis

Nu har vår lilla minibebis redan blivit 7 månader! Hon börjar kunna sitta lite utan stöd, börjar förflytta sig lite, jollrar, skrattar så hon kiknar när man skojar med henne och är glad och go. Men det har varit en ganska lång resa hit, och om jag jämför med syskonen i motsvarande ålder så var de lite tidigare motoriskt och framförallt större till storleken. Hon kan fortfarande ha plagg som jag köpte till Tindra när hon var 2 månader!

Hon har vuxit så det knakar och fått babyhull, hon har hoppat upp motsvarande mer än 3 kurvbredder under sina första 6 månader. Hon låg med sina drygt 2 kilo mer än 1 kurvbredd utanför understa standardsavvikelsen, helt utanför BVCs kurvsystem. De första månaderna frågade alla som såg henne om hon var prematur, eller så trodde de att hon var helt nyfödd efter några månader. Efter ett tag kände jag att jag började rabbla samma "liten för tiden" historia varje gång, och att den nästan började leva sitt eget liv. Sen började jag svara väldigt kort och nu har jag fått mer distans till den här tiden.



Jag hade ingen förvarning om att hon inte var normalstor, det var en chock när jag såg henne när hon föddes. Jag har skrivit en födelseberättelse när jag fortfarande var kvar i den första tidens gyllene skimmer. När veckorna gick efteråt så kom mer negativa minnen tillbaka upp till ytan igen, så funkar det i regel har jag förstått. Jag har träffat barnmorskorna jag haft ett bra samtal också efteråt så jag känner att jag bearbetat det nu.

Men det var rätt chockartat att det gick så fort - vilket antas bero just på att hon var så liten, särskilt som jag fött ett barn på över 4 kilo tidigare - och när jag satte mig upp och såg henne så låg hon på mage och skrek inte. Det första som slog mig var att hon var alldeles för liten och fruktansvärt mager. Hudfärgen var också mörk, och jag vet ju egentligen att så är det ju i regel med nyfödda, det är ju därför den Apgar poängen brukar vara 9-10-10 i bästa fall. Men så tänkte jag inte då, tanken som for genom mitt huvud var "Det här barnet har nog varit dött i flera veckor". Och det första jag säger när jag tar upp henne i famnen och ser att hon tittar på mig med pigga ögon är "Men lilla barn, du lever ju ändå!"

Jag hade oroat mig till och från för att hon sparkat relativt lite under graviditeten, men alltid blivit lugnad av att hjärtljuden var bra. Efteråt nu har jag förstått att hon troligtvis inte orkat sparka så mycket för att något inte fungerat riktigt med näringstillförseln i magen. Hon har fått spara på krafterna. Det har gjort lite ont att tänka på, men nu börjar jag få distans. Hon växer och mår bra.



Det ställde livet på ända att få ett "liten för tiden"-barn. Jag tyckte att jag var ganska lugn och trygg ändå i min föräldraroll och hade ett gott självförtroende när det gällde amning. Trots att jag har så mycket amningsvana och kan en hel del om amning, så klarade jag inte ens av att lägga till henne själv när hon var nyfödd. Det kändes lite fånigt och jag skrattade lite generat efter en stunds misslyckade försök och sa att "jag borde ju kunna det här". Men hon var som en liten fågelunge och jag fick ta hjälp av barnmorskorna som tillslut lyckades få henne att ta tag om bröstet. Min kloka make påpekade att babyn faktiskt tillskillnad från mig inte hade ammat tidigare och vare sig läst några böcker eller gått några kurser, det var okej att det var svårt.




De första dygnen pumpade jag ur lite råmjölk och gav med tesked för att hon skulle bli piggare och orka amma bättre. Barnläkaren som kom på hembesök utbrast först förvånat "Men var hon prematur!?" Sedan sa han några värmande ord som jag burit med mig om att det välja hemfödsel var det bästa vi kunat göra för henne. Det är lite lustigt egentligen, för hade jag vetat att hon var så liten hade jag nog inte vågat föda hemma, dessutom hade vi nog knappast fått det godkänt av landstinget heller, det bör ha setts som en riskfaktor. Men barnläkaren ansåg att det var en snällare bakterieflora samt en fördel att hon nu var helammad från födseln. På sjukhuset skulle hon ha tillmatats med ersättning rutinmässigt pga födelsevikten, vare sig hon behövde det eller inte. Möjligen hade vi kunnat avböja det om de hade stuckit henne ofta för att kolla blodsockret med jämna mellanrum. Det är mitt tredje barn och jag höll bra observation ändå på att hon inte blev slö och tillmatade med urpumpad råmjölk istället.

Jag litade på att jag skulle fixa att få upp henne i vikt själv, men det var betydligt jobbigare och mer krävande än att få normalstora barn som jag fått tidigare. Mina stora tjejer kunde vara nöjda med att ligga själva en stund redan när de var nyfödda, och sov flera timmar i en liten korg på dagarna. Det är tur att jag var inställd på att amma mycket och att bära - men med en mini-bebis har det varit i en helt annan omfattning!

Amningen tog mycket mer tid, jag ammade jämt i början - och då menar jag nästan bokstavligen, jag växlade sida bara då och då under hennes vakna timmar. Hon var så vansinnigt hungrig! Men hon har kommit ikapp fint, så jag har ju fått lön för mödan. Nu är hon nästan knubbig till och med, nöjd och glad och kan till och med somna själv i babysittern liksom i vagnen. Så var det inte när hon var mindre, de första månaderna gallskrek hon när jag la ned henne för att gå på toa. Hon sov bra i sjalen och i famnen, men ingen annanstans. Hon satt i sjalen nästan jämt inomhus i vintras, när hon inte låg vid bröstet.

Mina stora barn bar jag mest på promenader istället för vagn, eller som komplement till vagn. Lillasyrran har suttit i sjalen när jag lagat mat, ätit, bakat, tvättat, diskat (inte optimal böj/vrid rörelse att rekommendera för ryggen egentligen, jag får utfärda en liten varning ;-)), så det är tur att jag var sjal-van.

Det jobbigaste har egentligen varit oron. Jag vågade knappt ta ut henne bland folk de första månaderna. Särskilt inte med all vinterkräksjuka som gick, hon var så hemskt mager och hade ju inget alls att ta av. Minsta utflykt kändes som en polarexpedition! Så kände jag aldrig med första eller andra barnet. Hade det varit mitt första barn hade jag väl varit ännu oroligare, nu har jag känt en förtröstan ändå i att hon gick upp så bra i vikt redan den första veckan och jag har ju haft 6,5 års erfarenhet av att vara förälder att vila i. Men vintern och våren liksom bara försvann i en bebisbubbla, det var först till sommaren som jag kände att min föräldraledighet riktigt hade börjat. Jag är väldigt glad nu att jag planerat att vara hemma länge nu.

Det har varit ett tufft första halvår. Jag känner att jag liksom gått i ide och inte kom ut förrän nu i somras. Men hallå världen, nu kommer vi! :-)