söndag, augusti 30, 2009

Hur jämställt är det med amningsförbud?

Amning och jämställdhet är en fråga som kommer upp med jämna mellanrum. Nu senast i de fejkade samtalen till flera rådgivare Amningshjälpen under veckan som gick.

Jag passar på att puffa för en blogg jag skrev på temat för Nära Föräldrar sajtens räkning för några år sedan. Texten finns här.

Jag undrar på vilket sätt det ökar jämställdheten att pappan i Metrobloggens fejkade samtal vill tvinga sin fru att sluta amma mot hennes vilja? Är det verkligen ett feministiskt framsteg att män tar makten över om, hur och när kvinnor ammar? Hur då?

Makten över amningen handlar inte bara om friheten att välja att inte amma, utan i lika höggrad om rätten att få amma om man vill. En grundläggande feministisk fråga är rätten till sin kropp också när det gäller amning, rätten till ett kompetent amningsstöd och friheten att få amma på det sätt man själv trivs med, när man behöver och när barnet vill komma till bröstet oavsett var man råkar befinna sig. Inte låst och bunden till hemmet för att amning ute på stan plötsligt har börjat ses som stötande efter att ha varit accepterat under 80- och 90-talen.

Makten över kvinnans kropp och valet att amma eller inte bör i ett jämställt samhälle ligga hos kvinnorna. Inte hos kvinnans partner.

Om föräldrarna har mycket svårt att komma överrens om hur de ska dela upp föräldraledigheten mellan sig så är nog familjerådgivning att rekommendera. Avvänjning har inte så mycket med frågan att göra i sig egentligen. Visst är det svårt att börja lugnt utan stress med smakportioner vid 6 månader om mamman planerar att börja arbeta just då, i så fall måste barnet vara uppe i större mängder mat innan dess. Eller så får man lösa det genom att pumpa ur mjölk i förväg som pappan kan ge när mamman är på arbetet. Man har även i hela EU rätt att ta raster under arbetsdagen för att amma, så den möjligheten finns också om pappan har möjlighet att komma förbi med barnet någon gång under dagen. Jag känner minst en mamma som har gjort så eftersom barnet inte åt så mycket mat alls ännu när hon började arbeta efter 7 månader.

Men bortsett från detta är amning inget hinder att dela på föräldraledigheten. Man kan arbeta och amma på sin fritid, det går faktiskt alldeles utmärkt! Tro mig, jag vet. Man kan behöva ställa klockan lite tidigare för att amma i sängen innan man går upp och äter frukost, och sen kan man amma i soffan när man kommer hem på eftermiddagen. Man behöver inte vara hemma dygnet runt för att kunna delamma så länge man själv och barnet trivs med.

Att som Metrobloggen ställa frågan "vad är viktigast, jämställdhet eller amning?" är kanske intressant som en värderingsövning. Men det har inte särskilt mycket med verklighetens problemställningar att göra. Faktum är att ett jämställt förhållande ökar chansen att mamman får det stöd såväl praktiskt som känslomässigt att få en fungerande amning.

Den grupp kvinnor som ammar i störst utsträckning och som ammar längst tid i Sverige idag är akademiker. Samma grupp som i störst utsträckning gör karriär och delar mest på föräldraledigheten. Jag tror inte att det är någon slump och inte heller att det ligger någon motsägelse i det. Det är kanske vi som har bäst självförtroende och vågar ställa mer krav, inte ensam drar det tyngsta lasset i hemmet, och vågar stå på oss mer när det gäller att ta plats och inte vara rädd att bryta normer? Som står på oss - och inte låter någon annan göra det?

Jag vill amma och jag trivs med att amma, och jag förväntar mig att min partner respekterar mig och mitt beslut och stöttar mig i det. Hade jag valt att lägga ned amningen hade jag förväntat mig att han hade stöttat mig i det också. Dessutom har jag tid att amma eftersom han inte förväntar sig att jag ska ägna min föräldraledighet främst åt vård av frisk man i hemmet utan åt barnen.

tisdag, augusti 25, 2009

Busringare till Amningshjälpen

En par lustigkurrar har ägnat veckan åt att busringa till amningsrådgivare över halva Sverige.

Jag är medlem i Amningshjälpen sedan hösten 2002. Jag är aktiv i föreningen men av olika anledningar har det inte blivit av att jag blivit hjälpmamma/amningsrådgivare. För mig är det ett viktigt nätverk, att lära mig av de som kan så mycket mer än jag om både amning och amningsstöd, en plats att utvecklas, att hitta nya vänner och mycket mycket mer. En orsak är att jag känt mig lite tveksam till om jag orkar bli amningsrådgivare är om jag vågar eller känner mig riktigt bekväm med att ta emot telefonsamtal hemma på fritiden.

Vad de verkar ha missat är nämligen att Amningshjälpen inte är någon myndighet som lever på skattemedel, utan består medlemmar som valt att engagera sig gratis för att man vill ge av sin tid och kunskap för att kunna hjälpa andra mammor med det mamman vill ha stöd i.

När man ringer till Amningshjälpen möter man personer som ställer upp och tar emot telefonsamtalen i sina hem på sin fritid utan någon ekonomisk ersättning. När de ringer sina fejkade samtal med suspekta frågor ringer de alltså hem till någon och gör anspråk på dennes kraft och tid. Tid och kraft som hade kunnat ägnas åt att hjälpa mammor som verkligen behöver och vill ha hjälp på riktigt!

Där brister det i respekten för andras arbete och den tid hjälpmammor ger från sin fritid och familj när de tar emot samtal i sitt hem för att stötta och hjälpa andra mammor.

Till alla engagerade hjälpmammor: Ni gör ett fantastiskt jobb!

Avslutnings en mer positiv bild av amning än den som förmedlas i Metrobloggen. ;-)

Amning är inte plikt och präktigt - man ska amma för att - OM - man tycker att det är kul, mysigt, praktiskt och avkopplande! Jag ammar medan jag bloggar nu tex - efter tre barn är man en hejare på pekfingervalsen med vänster hand!



Och så här glad blev hon förresten sen efter lite "tuttis" :-):

fredag, augusti 21, 2009

The Constant Gardener

visades på SVT häromkvällen.

Det fick mig att tänka på de amningsberättelser i litteraturen som Amningsbloggen har lyft fram i sommar.

The Constant Gardener innehåller den starkaste och mest rörande bild av amning jag sett i en film. Rachel Weisz karaktär har just förlorat sitt eget barn. Hon sitter trött men samlad, i en säng på ett slitet afrikanskt sjukhus och ammar en nyfödd svart bebis.

Det är en kärlekshandling som krossar flera tabun. Att amma en annan kvinnas barn, och dessutom ett barn med annan hudfärg.

Det är vackert och outsägligt sorgligt.