Lite snack, men mycket verkstad

Jag har inte skrivit här på länge, men det beror egentligen mer på att jag haft fullt upp än att jag inte haft något att skriva. :-)



Irmeli växer och mår bra, kryper omkring och är härlig och glad. :-) Det tog tid innan det blev av, men nu är hon äntligen döpt. Dopet var jättefint och blev väldigt lyckat! Jag hittade ingen som hade tid eller möjlighet att sjunga, så det slutade med att jag sjöng själv, trots att jag var lite rädd att ta mig vatten över huvudet. Men det var faktiskt jätteroligt att sjunga igen, och jag upptäckte hur mycket jag saknat sången! Jag ska försöka komma igång snart igen. Min kompis Elisabet sydde en helt fantastisk och unik dopklänning i ekologiskt linne. Hon syr annars coola retro barnkläder i trikå som går att beställa på stora lilla j.



För att fortsätta "modebloggstemat" kan jag bjuda på en bild också på storasystrarna i matchande lila klänningar.




Jag och lilla Irmefin har under hösten dessutom varit på utbildningshelg i Falun med Amningshjälpen. Vi var ett gäng som kämpade med provet hela helgen - i 22 rätt så effektiva timmar, räknade vi ut. Det var intensivt - och roligt! Vi hade stöd av mer erfarna amningsrådgivare som hjälpte till både med pluggande och barnpassning. Jag passar på att tacka här också!



Efter att ha varit med i föreningen i så många år är har jag äntligen fått hjälpmammeprovet avklarat och är tilslut färdig amningsrådgivare - hör och häpna! Nu efteråt känns det mest konstigt att det kunde ta sån tid. Men ju längre tiden gick, desto svårare kändes det på något sätt. Jag känner fortfarande lite motstånd mot att ta telefonrådgivning, det är nog både lätt telefonskräck och svårt att få tid att prata i lugn och ro.

Men nu är jag igång och svarar på mailfrågor, och det är faktiskt jättekul! Intellektuellt stimulerande och lärorikt, och det känns bra att liksom kunna "pay it forward". Jag hade själv så otroligt jobbigt med amningen när jag fick mitt första barn. Det känns fint att kunna hjälpa andra i samma situation, och kanske kan någon annan slippa göra om mina misstag.

Min 5-åring Tindra gör andra framsteg här på hemmaplan. På gott och på ont ... ;-) När jag blev arg på Tindra häromveckan kom hon med ett papper en stund senare och bad mig att läsa vad som stod. "Nämen, Tindra - kan du skriva!" utbrast jag överraskad. "Ja. Läs! Så här känns det när du skäller på mig, mamma."



Ja, där fick jag mig en tankeställare ... Ska man bli jätteglad eller ska man skämmas? ;-) Kanske lite av varje?