söndag, oktober 03, 2010

Amning, bröstcancer och Rosa bandet

I Rosa Bandet tider vill jag puffa för en mycket angeläget och välskrivet inlägg av Susanne Gräslund.

Redan för 2 år sedan skrev Amningsbloggen om att amning kan minska risken för bröstcancer hos mamman. Enligt en kinesisk studie kan mamman halvera sin risk för bröstcancer före klimakteriet om man ammar varje barn i två år eller mer, jämfört med om man ammar varje barn sex månader eller mindre. I samband med detta kontaktades Cancerfonden, men till skillnad från tex i England där Cancer Research UK lyfter fram amning som ett av flera livsstils val som kan förebygga bröstcancer, så avstår Cancerfonden från att informera svenska kvinnor om sambandet mellan kort eller utebliven amnings och ökad risk för bröstcancer.

Jag tycker det är riktigt dåligt att Rosa Bandet inte vågar ta i den här frågan. Det handlar inte om amningspress utan att kvinnor faktiskt har RÄTT att få veta hur man kan aktivt kan minska sin risk att drabbas av cancer. Många mammor trivs ju faktiskt med sin amning men avvänjer vid en tidpunkt de bestämt i förväg, eller för att de känner en press utifrån att göra det, trots att både mamman och barnet fortfarande uppskattar amningen. För att man lärt sig att man inte "ska" amma längre, för att man hört att det är ansvarsfullt att sätta gränser för barnets amning där. Många kvinnor avvänjer trots att de inte alls är less på amningen, och man får ibland höra att det är helt normalt att känna sorg i när man ska avvänja sin amningssugna bebis.

Om man vet att man genom att bara fortsätta en amning man trivs med kan halvera sin risk för bröstcancer så vågade kanske fler hålla fast vid amningen, även om folk kan tycka att det är "konstigt" att amma "länge". Och om Rosa bandet kampanjen bara vågade prata om amning så skulle nog färre se det som konstigt att amma småbarn!

Jag tror att man måste våga se frammåt. Man kanske måste acceptera att det kan vara jobbigt att höra för de som inte har ammat sina barn, eftersom man har ett ansvar för de som ännu inte har fått sina barn. De har rätt att kunna göra ett informerat val. Dessutom har samhället ett stort ansvar här att sluta skära ner på Amningsmottagningar och höja kompetensen rejält hos de som möter ammande mammor på BB, BVC och inom vården.

Men att lägga locket på obekväma sanningar är att göra allmänheten en riktig björntjänst.

måndag, augusti 23, 2010

"Ett bistånd som dödar"



Ett mycket angeläget ämne som åter blivit aktuellt med översvämmningarna i Pakistan!

tisdag, juli 27, 2010

Att kunna amma eller inte kunna amma. Det är frågan

Den här texten är tidigare publicerad i AMNINGSNYTT 4/09

Jag var en mamma som inte kunde amma.

Jag hade inte mjölk så det räckte. Mitt barn gick ned i vikt. Jag förstod inte riktigt hur jag skulle hålla och lägga till henne och bröstvårtorna blev till öppna sår. Varje gång jag skulle amma - så sällan som möjligt - susade det i mina öron och det kändes som om jag skulle svimma av smärta. Nej, jag kunde verkligen inte amma, det gick bara inte!

Men trots att jag inte kunde amma, så ammade jag ändå i flera år. Nu har jag fått en ny bebis och ammar igen. Hur går det ihop? Ja, det är nog uttrycket att "inte kunna amma" som är alltför oklart och ofta missvisande. Vad betyder det egentligen att inte kunna amma?

När en kvinna får ett barn som inte klarar att ta bröstet, då säger man ofta att hon inte kunde amma. Men med nästan barn löper amningen problemfritt. Kunde kvinnan verkligen inte amma då? Eller har hon flyttats över från kategorin ”kvinnor som inte kan amma”, till kategorin ”kvinnor som kan amma”?

Kanske borde vi prata mer om barnets förmåga att amma, istället för om mammans? Men samtidigt kan ett barn som till en början inte varit riktigt sugmogen plötsligt klara att ta bröstet, trots att det gått flera veckor eller månader. Sugförmågan kan mogna och förbättras, likaväl som den kan störas av yttre faktorer som nappflaska. Sedan finns också kvinnor som mjölkar ur och ger bröstmjölk med flaska, med kopp eller sond – till vilken kategori ska de räknas?

Ibland hör man kvinnor säga att de inte kunnat amma, men när de berättar mer visar det sig att de trots allt har ammat sina barn, ibland i flera månader! Betyder "att amma" att helamma? Hur länge måste man ha ammat för att det ska räknas? Hör man till "de som inte kan amma" när man faktiskt har ammat i veckor eller månader, men också behövt komplettera med ersättning? Ofta verkar amning likställas med föda upp sitt barn på bröstmjölk. Att ge mjölk blir det centrala och man fokuserar på amning som en prestation, istället för på amningen som en relation mellan mamman och barnet. Att "kunna amma" borde väl i första hand betyda att ge barnet bröstet, snarare än handla om mängder och viktkurvor? Om vi ser till själva förmågan att producera mjölk, så tror man att det är ytterst få kvinnor som rent fysiskt inte kan få igång en mjölkproduktion. Men det är betydligt fler som ger upp amningen tidigare än de egentligen önskat. Ekvationen att kunna producera mjölk = kunna amma verkar inte gå ihop.

Jag tror att kvinnor är alltför snabba att lägga skulden på sig själva. Man säger "jag kan inte", och tänker att "det är fel på mig". Men hur kommer det sig att det vissa år är mångdubbelt fler mammor som inte kan amma, än andra år? Visar någon mamman tekniken? Finns det någon som upptäcker när mamman - liksom jag - håller och lägger till barnet fel? Vid dålig viktuppgång, är tillmatning då den enda lösningen som presenteras? Eller informeras mamman om hur hon kan göra för att komma upp i produktion om hon orkar och vill satsa på det? Diagnosticeras svamp och bakterier, rekommenderas behandling, skrivs det ut recept? Eller är valmöjligheterna alltför ofta bara antingen att "kämpa på" eller att lägga ned amningen? För att vi ska ha en verklig valfrihet så behövs mer resurser till ett bättre amningsstöd från vården och på många platser en kompetenshöjning. Först när de som vill amma får den hjälp de behöver kan man börja tala om en verklig valfrihet att amma om man vill, och att inte amma om man inte vill.

Det är inte bara viktigt att råden som ges är korrekta rent tekniskt, det är också av avgörande betydelse att kvinnor inte skuldbeläggs av vården när det blivit problem med amningen. Det är i sådana lägen kvinnor ofta känner sig som offer för en amningshets. Jag minns en dag när det gått så långt att all hud var borta från mina bröstvårtor och jag hade fruktansvärt ont, situationen kändes ohållbar. När jag ringde tillbaka in till BB var det med en önskan att få ett OK att köpa amningsnapp, vilket de avrått mig från, och en förhoppning om att få komma in och få hjälp med taget. Jag fick visserligen bra råd om hur jag skulle hålla vilket jag hade nytta av, men amningsnapp sågs inte med blida ögon och barnmorskan förfasade sig öppet när hon insåg att jag hållit i barnets huvud med den ena handen och kroppen med den andra. Jag förstod att det är något fruktansvärt fel jag har gjort, att jag har tvingat barnet till bröstet och hur hemskt det är att hon inte kunnat röra huvudet fritt på armen. Jag blir mer och mer fåordig och barnmorskan avslutar samtalet med orden "Så tänker du prova att göra som jag har sagt nu då?!" När jag lagt på luren med en känsla av att vara totalt värdelös och misslyckad som mamma och när min man undrar vad de sagt gråter jag så häftigt att jag inte kan få fram ett ord. Det är egentligen först nu sju år senare som jag inser hur dåligt barnmorskan hanterade den här rådgivningssituationen, trots att råden hon gav om tag och läge var riktiga rent tekniskt.

Jag skulle helt vilja ta bort uttrycket "kan inte" eftersom det implicerar att problemet ligger hos mamman själv. Amning är en teknik som såväl barnet som mamman behöver lära sig tillsammans, det bör inte reduceras till att kunna eller att inte kunna. Det finns många hinder som kan göra att amningen inte fungerar just där och just då. Att amningen inte fungerat behöver inte betyda att det är något fel på vare sig mamman eller barnets förmåga.

Nu med mitt tredje barn har jag insett att uttrycket "nytt barn = nya förutsättningar" inte alltid innebär en förbättring. Med två lyckade amningar och mycket amningslitteratur i ryggsäcken så var mitt självförtroende på topp. Men när mitt tredje barn föddes var hon liten för tiden, näringstillförseln i magen verkade inte ha fungerat riktigt som den borde. Trots att hon var fullgången var hon liten som en prematur, hon var lite trött och hade svårt att ta bröstet med sin pyttelilla mun. Jag som tidigare hade ammat i flera år, nu klarade jag inte alls att lägga henne till bröstet! Efter många försök var jag tvungen att be barnmorskorna om hjälp, och efter en stund lyckades det äntligen.

Det finns en idé om att det inte går att helamma barn med låg födelsevikt, och ersättning brukar ges rutinmässigt när vikten ligger utanför normalvariationerna. Men vår lilla flicka är exklusivt ammad från födseln och har aldrig fått ersättning. Hon behövde visserligen också lite tillskott de första dagarna, men då mjölkade jag ur och gav henne lite råmjölk på sked för att hon skulle få energi att orka suga. Efter några dagar började amningen gå bättre, även om taget länge var i minsta laget. Det fungerade trots allt att helamma ett lågviktigt barn upp till normalvikt, på sex månader hade hon tredubblat sin födelsevikt. Men jag upplevde också att det var jobbigare än att amma en normalstor nyfödd. Hon låg vid bröstet större delen av dygnet de första månaderna, det kändes mer som att jag hade ”amningsfria” stunder då och då, än att jag ammade ”ofta”. Ibland har jag undrat om jag hade klarat att få igång amningen under samma förutsättningar om det varit mitt första barn istället för mitt tredje.

Men hur gick det då med min första misslyckade amning? Jag hade helt enkelt ett stort mått av tur. Jag fick en BVC-sköterska som trodde på min förmåga och intygade att det inte var något fel på mig, hon stöttade mig i mitt val att amma och hjälpte mig att lösa svårigheterna. Hon såg att jag behövde amningsnapp i det läget trots att det inte var något hon brukade föreslå annars, och hon förklarade att jag kunde komma upp i mjölkproduktion och inte behövde ge tillägg trots att mitt barn inte ökade i vikt. Detta stöd verkar tyvärr vara relativt få förunnat idag.

Det jag fortfarande minns tydligt från den första tiden är hur ledsen och motarbetad jag ofta kände mig. Jag fick ofta höra att "alla inte kan amma”. Jag fick veta att jag inte skulle luras av amningshetsen, utan acceptera att jag inte kunde amma och ge flaska istället. Jag kunde ju fortsätta att amma lite grann ändå, så varför ville jag inte börja med ersättning också så att mitt barn blev mätt och nöjd?

Min känsla var att alla tjatade om tillägg och påstod att jag "lättmjölk" i brösten, och att min mjölk aldrig skulle räcka, vilket verkligen inte var några uppmuntrande och stärkande kommentarer. De såg säkert hur ledsen jag var över att amningen inte fungerade, och ville nog bara trösta och trodde att jag kämpade förgäves. Men jag tolkade det som att alla tyckte att vi var dåliga föräldrar som lät vårt barn svälta. Jag hade behövt fler klappar på axeln och få höra att den tid och energi jag la ned på amningen var något bra jag gjorde för henne.

Jag har funderat över varför det egentligen kändes så livsviktigt för mig att amma mitt barn. Inte berodde det på yttre krav i alla fall, jag fick snarare kämpa mot förväntningar på att ge ersättning. Under en period valde jag också att ge lite ersättning ibland, eftersom jag var orolig över vikten, kände mig utmattad och amningen fortfarande var smärtsam. Delvis tror jag att den katastrofkänsla man kan drabbas av när amningen krisar, kanske beror mindre på vår kultur än på vår natur. Skulle det inte kunna vara så att viljan att amma sitt barn är en överlevnadsinstinkt som ligger djupt rotad från en tid då modersmjölksersättning inte fanns att tillgå?

Men min längtan att amma bar jag nog ändå främst med mig från min barndom, man skulle kanske kunna säga att jag fått den med modersmjölken. Min mamma ammade mig i sju månader - vilket var länge när jag föddes 1973 - och jag minns hur mysigt det var att sitta bredvid när hon läste en bok för mig och ammade min lillebror. Min mamma var också den som stöttade och trodde på min förmåga att amma trots att det inte fungerade direkt.

Det var en sorg att inte kunna amma. Innan jag fick barn hade jag aldrig tänkt på amning i termer av plikt, vilket jag senare har insett att många gör. Men eftersom amning var så nära förknippat med min bild av moderskap och vardagen med en bebis upplevde jag det också som ett misslyckande när det inte fungerade. Jag jämförde mig med min egen mamma som haft frysen full med mjölk i flera år, och det var en sådan besvikelse att behöva kämpa för varje droppe. Att få amma mitt barn var något jag sett fram emot som något mysigt och innerligt, ett mysterium som jag längtat efter att få ta del av. Kanske blev fallet därför så högt när amningen blev så smärtsam och problemfylld? Jag ville verkligen få den där mysiga amningstiden som jag drömt om, och jag var beredd att satsa mycket tid och kraft för att få den.

När jag efter två månader tillslut fått igång en fungerande helamning och lyckades sluta med tillägget kände jag en stor frihet och lättnad. När amningen flöt på och mitt barn gick upp i vikt och tog ikapp allt hon legat efter så upplevde jag att det hade varit värt att kämpa för. Det var en seger, en glädje och en kick för självförtroendet som jag tror att många kan uppleva när de har lyckats övervinna ett hinder av egen kraft. Jag kände mig så stark!

Visst är normen att amma i Sverige och de flesta verkar tycka att amning är bra när det fungerar. Men när amningen inte fungerar, när barnet inte går upp i vikt, när man kan konstatera att mamman inte har mjölk så det räcker, då är det betydligt färre som fortfarande tycker att amningen är viktig och värd att satsa på. Som nybliven mamma med en trasslig amning är man ofta ganska skör och kan lätt känna sig utsatt. Välmenta råd och kommentarer avsedda till tröst kan lätt såra istället, eller knäcka mammans tro på sin förmåga. Liksom peppande uppmaningar att ”kämpa på” kan lägga sten på bördan och få en mamma som vare sig orkar eller vill fortsätta amma att känna press och hets att amma.

Vem vet, hade jag lyssnat på olyckskorparna hade jag kanske "vetat" att det var fel på mig och lagt ned amningen istället för att söka hjälp? Kanske hade jag inte ens försökt amma nästa barn, eftersom jag då bara haft dåliga minnen från den hemska amningsstarten? Och jag visste ju att jag inte hade mjölk så det räckte.

lördag, juni 19, 2010

Funderar vidare på delad föräldraledighet

Det är jättebra att man kan välja det man själv trivs bäst med, tycker jag! Och där är man ju väldigt olika.


Därför är jag extra skeptisk mot att tvinga in alla i samma modell. Vi har en hundraårig tradition av att vilja styra upp spädbarnsvården i Sverige. Ofta har det blivit råd som mammor och barn gråtit över, allifrån den reglerade amningen till sömnmetoder. Det här känns som ännu ett i raden. Staten eller experterna säger sig veta bäst, men åren går och på sikt visar de sig ofta haft fel. Så kan det mycket väl bli även denna gång.


Jag förstår argumentet att delad föräldraledighet skulle skapa en jämställd arbetsmarknad. Problemet är att det bara är en teori. Ingen vet om en 50/50 delad föräldraförsäkring verkligen skulle få den effekten!Som jag tidigare var inne på finns problemet med sjukskrivningar under graviditeten kvar. Graviditeten går aldrig att dela rättvist, det är en riskfaktor man får leva med som anställd eller arbetsgivare. Pappor låter redan idag pappadagar frysa inne. Vi vet inte hur uttaget kommer att bli i framtiden. Kanske tas det ut under 8 år som förlängning av sommar semestern? Kanske fryser det inne många dagar?


De som vill vara hemma mer har råd kommer att vara hemma länge ändå, snåla med föräldradagarna, vända på slantarna och leva mest på mannens lön under spädbarnstiden. Det kommer arbetsgivarna att räkna med också, att det fortsätter vara så. Det är väl som med andra dekret uppifrån - föräldrar gör ofta som de vill ändå och tar upp barnet och tröstar trots att de blivit tillsagda att låta dem skrika. Jag skulle inte gå tillbaka till jobbet efter 6 månader bara för att politiker vill styra mig till det.


Det här förslaget är inget problem för mig. Och säkert inte för många andra akademiker eller höginkomstfamiljer. Vi har råd att både ha kvar kakan och äta den och har kunnat vara hemma länge båda två med våra barn. Det jag verkligen ogillar med förslaget är att det kommer att slå hårt mot låginkomsttagarna, mot unga föräldrar, mot de som har det tuffast redan idag. De som inte har samma möjlighet att välja.


Det handlar inte bara om att börja med smakportioner aningen tidigare. Om man ska klara sig borta från barnet långa dagar vid 6 månader måste barnet vara uppe i stora mängder mat! Min minsting började inte ens med sin första smakportion förrän hon var 7 månader. Alla kan inte pumpa heller och alla jobbar inte nära hemmet så att pappan kan komma förbi med babyn.

fredag, juni 11, 2010

Kvoterad föräldraförsäkring, en valfråga


Jag jobbar nu sedan två veckor efter 16 månaders föräldraledighet. Jag trivs på mitt jobb och det är roligt att vara tillbaka, samtidigt som det känns lite sorgligt att vara borta långa dagar nu från barnen. Jag jobbar inte ens heltid utan bara 80%. Men med långt pendlingsavstånd är jag ändå borta från lillan mellan ungefär 7-8 på morgonen till ca 17-18 på kvällen. Det fungerar rätt bra med en 1-åring, även om det känns rätt konstigt när man är van att vara nära. Men det vore väldigt lång tid utan amning för en 6 månaders bebis som inte börjat med mat ännu, och jag är inte alls säker på att det är rätt att framtvinga 6 månader var med politiska styrmedel. Det är ju inte barnet som väljer det, och jag har svårt att tro att det är optimalt för det stora flertalet.

Amningen är redan på kraftig tillbakagång i Sverige. V och MP har gjort det till valfråga att dela föräldraförsäkringen (vänstern 6 månader var, MP tredelat 4 månader var och 4 månader valfritt). Tycker politikerna att amningen är värd att skydda så behöver man ta hänsyn till amningsperspektivet. Vi har en folkhälsorekommendation om 6 månaders helamning, som kommer att undermineras totalt om förslagen om hårdare kvotering av föräldraförsäkringen går igenom. Problemet idag är nog att amningen värderas mycket lågt. Idag får man redan hälften av dagarna var, vi har redan den markeringen från samhällets sida. Vi har en kvoterad andel redan som inte går att överlåta, resten är det idag enskilda familjers val och prioriteringar hur man vill dela med sig till den andra föräldern. Så tycker jag att det bör förbli.

Jag tror inte att en begränsad föräldraledighet för mammor kommer att gynna amningen på vare sig kort eller lång sikt. Jag är ganska övertygad om att det försvårar och att det kommer att minska motivationen hos mammor att satsa på amningen. Som i Frankrike där mammor uppger att de egentligen vill amma, men ändå avstår eftersom de inte ser att det är någon mening med att börja eftersom de har så kort mammaledighet.

Innan mitt första barn föddes tyckte jag att man ska dela lika. Sedan kändes det inte alls lika oproblematiskt och jag har svängt ganska mycket i frågan sedan jag själv fick barn. Visst tycker jag fortfarande att det är bra att pappor är hemma med barnen och att barnen är ett gemensamt ansvar. Men jag har med tiden kommit att ta avstånd från den "millimeterrättvisa" syn som jag hade när jag var yngre. Jag är inte längre så säker på att det är rätt att sträva mot att alla bör dela 50/50 på föräldraledigheten, jag tror inte att någon har facit att kunna säga vad som är rätt. Det är politiskt korrekt just nu att dela lika, man "ska" liksom anse att det är bäst för barnet, samhället och jämställdheten. Men ingen vet om det verkligen är sant. Det är en modern ideologi snarare än ett vetenskapligt faktum. Som jag ser det är en ökad kvotering av föräldraförsäkringen ingen enkel genväg till ett jämställt samhälle.

Faktum kvarstår att graviditeten och förlossning aldrig går att dela rättvist på och det finns en risk att kvinnor mår dåligt och blir sjukskrivna under graviditeten, och på så sätt är kvinnor i barnafödande ålder en större risk att anställa än en man i samma ålder. Problemet ligger i attityderna hos arbetsgivarna. Vill man anställa kompetenta kvinnor så är eventuell graviditet och barnledighet någon man får acceptera. Jag lyckades faktiskt få en fast tjänst, trots att jag berättade att jag var gravid när de erbjöd mig jobbet. Arbetsgivare som inte diskriminerar finns faktiskt redan idag! Jag var på väg att tacka nej men så övertalade de mig att tacka ja ändå. De hade inget problem med att jag skulle vara mammaledig snart utan såg anställningen som en långsiktig investering.

På samma sätt som attityderna hos arbetsgivarna faktiskt varierar så varierar attityderna bland papporna. Lika väl som att en pappa kan ge sig hän ansvaret för barn och hem fullt ut när han kommer hem från jobbet eller är hemma på helgen, så kan en pappa som är föräldraledig sätta sig i soffan och fråga vad det blir för mat när frun kommer hem från jobbet på kvällen, låta henne lägga fram kläder till barnet på morgonen och förvänta sig att hon tar huvudansvaret för städ och disk ändå.

Jag tror att det är bra för relationen mellan pappan och barnen att vara hemma på heltid, och förhoppningsvis kan det leda till ökad förståelse och jämställdhet i familjen också. Mina barns pappa har varit hemma 7 månader var med de stora barnen och ska nu vara hemma i 8 månader med minstingen. Men jag tror att det är långt ifrån så enkelt som att man automatiskt skulle få ett jämställt samhälle för att man delar föräldradagarna 50/50. Strukturerna är betydligt mer djupgående än så och jämställdhet sitter mer i kulturen. Hur barn bemöts i förskolan, vem som får uppmärksamhet i klassrummet, tider i ishallar och sporthallar, objektifieringen av unga tjejer, mäns våld mot kvinnor osv.

Och jag tror inte det gynnar amningen alls att separera mammor och spädbarn långa arbetsdagar efter 6 månader. För de allra flesta blir det en omöjlig ekvation att amma exklusivt i 6 månader enligt rekommendationerna och sedan introducera smakportioner utan stress under fortsatt fri amning samtidigt som man arbetar heltid. Och efter en ganska hemsk graviditet på 9 månader varav jag kräktes i 8 (medan pappan mådde hur bra som helst) tycker jag faktiskt inte ens att det känns särskilt rättvist fördelat om jag bara fått vara ledig i 6 månader. Den första tiden med ett nyfött barn är för många dessutom smått kaotisk och det tar några månader innan man kommit in i rutiner och vardagen börjar rulla på. Det tar tid att återhämta sig efter graviditet och förlossning för många kvinnor, innan de mår bra och kan börja njuta av ledigheten fullt ut. Pappan däremot kommer in relativt pigg och fräsch i sin ledighet utan bristningar, foglossning, babyblues eller trassel med amningen i början som begränsar. Tar man hänsyn till kontexten är kanske inte 50/50 var så rättvist fördelat som det ser ut på pappret?

Varför är det ett viktigt politiskt mål att separera mamman och spädbarnet från varandra redan efter 6 månader? Varför måste mamman bort från barnet ut i arbetslivet så pass tidigt när babyn är så pass liten?

För mig handlar feminism också om rätten att amma på det sätt kvinnan vill, om rätten till sin kropp. Att avstå från amning för att det ska vara rättvist och för att mannen inte vill att kvinnan ammar är för mig inte alls jämställt, snarare tvärtom en del av en patriarkal struktur där mannen i huset har sista ordet när det gäller kvinnans kropp och sexualitet.

Man också kunna se det som en försämrad möjlighet att kombinera barn och yrkesliv för kvinnor när man starkt vill begränsa det ekonomiska stödet för kvinnor att vara hemma under spädbarnstiden. Jag är inte så säker på att det är positivt ur ett feministiskt perspektiv.

torsdag, januari 28, 2010

Lyssningstips Tema Adoptioner!

Jag vill tipsa om Sveriges Radios Tendens som just nu har en serie om adoptioner. Det har varit flera mycket intressanta inslag ur flera olika perspektiv. Man kan lyssna i efterhand vi nätet. Jag har fått många tankeställare.

Jag känner mig ganska kluven till den här frågan. Själv skulle jag absolut kunna tänka mig att adoptera ett barn och jag förstår och sympatiserar med adopterande föräldrars längtan efter ett barn! Vilken fantastisk chans för ofrivilligt barnlösa att få bli förälder genom att få ta hand om ett övergivet barn - att para ihop de ensamma barnen med föräldrar som verkligen längtar efter ett barn att ge all sin kärlek till, visst är det en viktig uppgift!

Samtidigt så kan det nog vara så att efterfrågan på barn att adoptera från oss i väst kan bli problem. Och barnlösheten ökar ju eftersom vi skjuter upp barnafödandet alldeles för länge, det handlar ju också om kultur och är mycket möjligt att påverka. Det kan säkert finnas ekonomiska intressen i att övertala unga kvinnor att lämna ifrån sig spädbarn, och det känns ju väldigt oetiskt. Och ska vi verkligen acceptera att fattigdom och patriarkala strukturer tvingar kvinnor att skiljas från sina barn? Att ensamstående mammor möts med förakt - borde vi inte kämpa mer för att förbättra deras livsvillkor så att de fick vara tillsammans istället för att tacka och ta emot deras barn? Och skilja barnen från sina biologiska mammor? I en värld där kvinnor hade makten över sin kropp och sin sexualitet så skulle det inte bli lika många oönskade graviditeter! Det gäller även i den rika delen av världen, att unga tjejer ställer upp på oskyddat sex mer för att vara till lags än av lust.

Jag såg häromveckan programmet "16 and Pregnant" på MTV och där framkom också den här bilden. Dessutom verkar attityderna förhärliga att unga föräldrar adopterar bort sina barn. Programledaren höjde paret som gav upp sitt barn till skyarna för deras kloka och osjälviska beslut. Jag tror inte att det är så oproblematiskt att ge bort sitt barn. Jag blev väldigt provocerad när jag såg filmen Juno - som iofs var en bra film i sig - men jag reagerade på att den unga mamman på MTV använde flera uttryck som i stort sett var ordagrant hämtade från filmen. Det är mycket möjligt att hon har sett den och att det påverkat hennes val. Juno är glad och fri i slutet av filmen, sjunger och spelar sorglöst gitarr. En annan bild får man när man hör intervjun med den colombianska mamman på radio som säger att hon trodde att saknaden skulel bli lättare med tiden, men efter 9 år är det fortfarande lika tungt. Något fattas henne ständigt och hon är känner sig ofta nedstämd, trots att hon numera är gift och har fått flera barn som hon lever ihop med.

Men är ett barn verkligen en sak som man är moraliskt fri att ge bort som om det vore en present? Jag är tveksam till det. Visst tror jag att adoptivföräldrarna var bra och att barnet kan knyta an till dem. Men jag tror ändå på ett band mellan barnet och mamman som har fött barnet, som har burit barnet i sin kropp, känt dess sparkar, barnet har hört hennes hjärtslag och lyssnat till hennes röst. Med risk att låta flummig så är det bandet något heligt för mig som jag inte enkelt tror att man bara klipper av och ger bort barnet som "en fin gåva". Man vet att helt nyfödda vänder sitt ansikte mot mammans röst bland olika personer i ett rum, att de reagerar mer positivt på moderns röst. Anknytningen mellan mamman och barnet påbörjas långt före födelsen!

Samtidigt skulle jag absolut kunna älska ett adoptivbarn och om jag själv var ofrivilligt barnlös så skulle jag absolut vilja adoptera, det är långt ifrån svart eller vitt och jag är inte emot adoptioner. Men jag tycker inte om hur jag ser att unga föräldrar i rika länder som USA uppmuntras att skiljas från sina barn. Varför är idealet idag att man måste vara en gammal mamma? På gränsen till klimakteriet nästan! Varför handlar det så mycket om yta och om det materiella?

Framåt slutet av "16 and Pregnant " fick jag en trolig förklaring till varför den unga mamman inte trodde sig kunna ta hand om sitt barn. Hon saknade goda förebilder. Hennes egen mamma hade inte varit någon bra mamma, hade problem med alkohol och deras relation var mycket dålig. Hon hade iprincip själv fått uppfostra sin lillebror. Hon var livrädd att bli en lika dålig mamma som henne egen mamma hade varit! Men hon verkade så klok, mogen och osjälvisk! Om hon hade fått bättre stöd så hade hon kanske kunnat tro mer på sig själv och insett att hon var en helt annorlunda person? Jag tror inte att man ska underskatta hur mycket vi påverkas i våra val av kultur och tidsanda.

Min mormor föddes också av en ensamstående mamma i en tid när detta inte var helt enkelt. Kanske var det lättare och mer accepterat eftersom hon föddes på Kungsholmen i Stockholm 1920 än det hade varit i en småstad eller 20 år tidigare. Hon hade tur att ha föräldrar som stöttande henne och min mormor fick bo hos sin mormor och morfar. De tog hand om henne när hennes mamma arbetade och hon bodde i närheten. Även om man inte själv kan ta hand om sitt barn så finns det andra lösningar än att lämna bort dem helt. När min mormor var i 10 åråldern och kunde klara sig själv hemma när hon kom hem från skolan så fick hon flytta hem till sin mamma.

Jag tror att min mormor haft en lycklig barndom med många ljusa minnen, även omd en inte sett ut som mallen för den lyckliga kärnfamiljen. Men om man i det utsatta läget unga oplanerat gravida kvinnor befinner sig i blir intalad att ens barn får det bättre av att bli bortadopterad till en förmögen familj, så har man kanske svårt att stå emot. Man känner kanske att man måste ge bort sitt barn för att man inte tycker att det man har att erbjuda är gott nog.

torsdag, januari 21, 2010

Det går lika bra med selleri?

Ja, när man talar om trollen ploppar det förstås upp ännu en förståsigpåare i pressen som vill tala om att det går lika bra med flaska som med amning.

Det är någonting känsloladdat med amning som får folk att kasta all objektivitet och saklighet över bord. Det verkar finnas en politisk agenda här som gör det viktigt att bevisa att amning är helt onödigt av frihets- eller rättvisoskäl. Och då får all vetenskaplighet stryka på foten. Det vilar något av Jantelagen över det här, och kanske är det vad som provocerar mig mest. Det går liksom inte acceptera att amning kan vara nyttigt om inte alla kan amma. Är det inte helt rättvist så får det inte finnas några hälsofördelar med amning, för då kan de som inte kan amma få dåligt samvete. Som om verkligheten vore så enkel!

Ofta blir de här debattinläggen grovt generaliserande, men Sven M Carlsens är något i hästväg. http://sydsvenskan.se/sverige/article621800/Flaska-lika-bra-som-brost.html Han utgår från sin egen forskning om testosteron, vilket i sig är intressant, men den roll det spelar verkar överdriven. Han verkar helt okunnig om att amning är en teknik man kan behöva stöd och hjälp att lära sig, och han drar långtgående slutsatser från en vitrysk studie som verkar vara rätt olika de slutsatser forsknarna som gjorde den vitryska studien själva dragit. (Läs deras pressmeddelande här!http://www.rikshospitalet.no/ikbViewer/page/no/pages/hygiene/aktuelt/artikkel?p_doc=460733 )

Studien handlade bland annat om just vilken stor skillnad det var i amningsfrekvensen mellan mammor som fött på "Baby friendly hostitals" där de arbetar enligt de tio stegen, och mammor som fött på sjukhus som inte var amningsvänliga! Men de vitryska kvinnorna ammade i mindre utsträckning och kortare tid än svenska kvinnor ändå över lag, så att som Sven M Carlsen gör att använda studien som ett bevis för att amning inte har några som helst hälsofördelar alls är ganska märkligt. Den stora mängd studier som visar på fördelar med amning i I-länder är han antingen okunnig om eller väljer att inte låtsas om.

Men vad är då hans bevis för att flaska är likvärdigt? Jo, det var inte någon skillnad i förekomst av allergier efter 6,5 år. Men varför har allergier blivit liktydligt med all hälsa i den nordiska debatten? Är inte diabetes också hälsa? Öroninflammationer? Urinvägsinfektioner? Övre luftvägsinfektioner? Mag och tarmbesvär? Dessutom gör han en logisk tankevurpa här eftersom han trots allt säger att det var fler allergier hos flaskbarnen vid 1 års ålder. Även om en allergi växer bort efter 4-5 år så är det ju jobbigt att ständigt tänka på specialkost och vara orolig att barnet får i sig något den mår dåligt av. Men det kanske inte Carlsen heller räknar till begreppet "hälsa"?

Dessutom drar han upp den gamla myten om att det bara är förorenat vatten som farligt.


– I Afrika och Asien har amningen en betydande hälsoeffekt eftersom
bröstmjölksersättningen oftast (sic!)blandas ut i förorenat vatten. Men det är inte
rimligt att hålla kvinnor i industriländer som gisslan på grund av ett problem i
utvecklingsländerna.
Att jämföra amning med en gisslansituation avslöjar en väldigt amningsfientlig inställning, men än mer skrämmade är väl den grovt generaliserade bilden av två enorma kontinenter med såväl rika som fattiga länder som ett enda stort flyktingläger med smutsigt vatten.

Men är det verkligen någon som har hävdat att svenska barn skulle dö i diarresjukdomar om de inte ammades? Är det alls någon som ens tror det? Är hälsa bara liv eller död? När man pratar om att det är nyttigt med fisk, frukt eller motion så utbryter aldrig den här typen av moralpanik. Ingen tror att man dör av att hoppa över fisken, ingen ligger väl sömnlös över att barnen inte fick grönsaker till middagen? Ingen hävdar heller att motion, kost och vikt är helt onödigt ur hälsoperspektiv bara för att vi som inte alltid gör allting rätt kan känna att det är orättvist? Och visst kan man må bra ändå! Men det betyder inte att kost och motion helt saknar betydelse!

Jag skulle önska mer rim och reson också i amningsdebatten! Information om amning ska vara saklig och objektiv. Det blir det inte när man lättvindigt avfärdar alla hälsofördelar med humanmjölk för människor utan att vara särskilt insatt.



Han tycker därför det är dags att sluta skuldbelägga kvinnor som inte kan eller
vill amma.
– Det finns många goda skäl att amma, men omsorg om barnets hälsa
hör inte till dem.

Varför kan man inte både erkänna fördelar med amning och att amning inte alltid fungerar bra för alla? Och att man inte behöver göra "alla rätt" för att duga som mamma! Varför ska det vara skottpengar på mammor som inte ammar även om amning har hälsofördelar? Varför måste diskussionen om skuldbeläggande alltid utgå från påståendet att amning är helt onödigt, ja till och med något förlegat och dåligt? Det är något obehagligt plikttänkande som genomsyrar det resonemanget. Kan man inte vara en bra mamma om man inte ammar även om bröstmjölk är nyttigt, undrar jag? Det verkar ligga en sådan föreställning i botten eftersom det är så viktig att avfärda bröstmjölkens immunlogiska faktorer. Men är det verkligen amningen som avgör hur man är som mamma?



Sven M Carlsen säger att hans egen forskning visar på ett klart samband mellan halten av det manliga könshormonet testosteron och en kvinnas förmåga att amma. Ju högre halt desto svårare har hon att få igång mjölkproduktionen.– Bland annat har rökare och överviktiga högre testosteronhalter under graviditeten, säger Sven M Carlsen. Det är därför inte direkt kvinnans inställning och vilja att amma som styr om hon också kan amma.

Skuld ska man väl inte behöva ha för att man inte ammat oavsett orsaken? Dessutom - rökning och övervikt är ju behäftat med otroligt mycket skuld och skam! Man skulle kunna läsa det så här: Röker man ellert äter fel så har man verkligen dålig karaktär och är en osund själ i en osund kropp, och är man himla usel så får man ju fatta att det påverkar ens hormonnivåer så illa att man absolut inte kommer att kunna amma. Är man överviktig eller rökare och misslyckats med amningen och läser det så är ju det påståendet också skuldbeläggande!

Visst är det intressant med testosteronet, men mjölkproduktionen styrs ju av fler hormoner och det finns så mycket man kan göra för att påverka. Amning är ett komplext pussel av många bitar. Att ytterligare en pusselbit kan läggas till bordet, betyder inte att resten kan svepas ned på mattan i en handvändning, Sven M Carlsen.

måndag, januari 18, 2010

Att strö salt i såren

Det är svårt ibland att dels våga stå upp för att amning är värt att skydda, att det är värdefullt och meningsfullt att satsa tid, kraft och pengar på amningsstöd och att amning faktiskt spelar roll i I-länder som Sverige likaväl som i mer utsatta delar av världen. Det kan kännas som att det krockar med att stötta varje enskild mamma i hennes personliga val och att amning inte alltid är det bästa alternativet i varje situation. När man i ena andetaget hävdar amningens överlägsenhet och i nästa backar upp en mamma att lägga ned amningen istället, så kan det kännas som att man strör salt i såren genom att "lobba" för amning på en folkhälsonivå.

Men jag tror att verkligheten är just så komplex. Amning kan vara jättesvårt och det är inte alltid det fungerar. Visst kan det kännas som en tröst när man inte har ammat själv att höra att amning är meningslöst ur ett hälsoperspektiv, men jag tror ändå att det är fel väg att gå för att stötta mammor som sörjer en utebliven amning.

Det sitter inte i vare sig brösten eller mjölken att vara en bra mamma! Det tror jag är mycket viktigare att trycka på!

En varm, närvarande, omtänksam och kärleksfull mamma kan man vara lika mycket utan att amma! En av mina bästa vänner, som är en av de mest varma och engagerade mammor jag känner och dessutom är gudmor till min yngsta, har lagt ned amningen tidigt och gentemot vänner som inte ammat likaväl som i en rådgivningssituation så är det ju självklart att jag inte "lobbar" för amning på det här rättframma sättet som jag kan göra mer i en debatt. Och när jag skriver om amning här är det givetvis inte heller med avsikt att strö salt i oläkta sår. Amning är inte alltid ens ett möjligt val och det måste man också vara lyhörd för och vara varsam i sina kommentarer. Men visst förstår jag att det är lätt att såra ändå. Särskilt när man som nybliven mamma ofta kan vara ganska skör. Jag har ju själv befunnit mig där, gråtit över den trasslande amningen och känt mig misslyckad och besviken. Det är en jobbig plats att befinna sig på och jag är ledsen om jag sårar andra i den situationen.

Men problemet jag irriterar mig på, och som inte försvinner bara för att jag tittar åt andra hållet, är att det cirkulerar så mycket myter, okunskap och felaktiga föreställningar när det gäller amning. Allt detta medverkar också till att försvåra för kvinnor som vill amma att få amningen att fungera. Jag tycker att det är upprörande när personer som tex Agnes Wold och Hugo Lagercrantz medverkar aktivt till att sprida ogenomtänkta och ofta direkt felaktiga påståenden om ämnen som ligger utanför deras eget kompetensområde och särskilt när de ger det extra tyngd genom att vifta med en doktorshatt. Det anser jag är djupt problematiskt.

På vilket sätt hjälper det egentligen någon med dålig information och mytbildning? Men visst, allt står och faller ju intemed amningen. Arv och miljö är också viktiga faktorer. Jag tror att många känner igen sig i min erfarenhet att första barnet inte varit sjuk så ofta, medan andra barnet exponeras för alla baciller som storasyskonet kommer hem med från dagis och kompisar. Det är först när man jämför stora grupper med flera hundra barn som statistiska skillnader blir tydliga. Och den stora mängden forskning som finns tycker jag är osakligt att lättvindigt avfärda.

onsdag, januari 06, 2010

Debatten i DN fortsätter

Detta inlägg är tidigare publicerat i Amningsbloggen.

I söndagens Dagens Nyheter fanns det med en replik från Marit Olanders på Hanne Kjöllers inlägg om amning från den 29 december. Marit är amningsrådgivare och redaktör för tidningen Amningsnytt. Kjöller svarar bland annat att i "Marit Olanders värld kan kvinnor tydligen inte ändra sig".


Men Kjöller missar ju fortfarande poängen. Javisst ligger det något i det hon skriver. Det kan inte dras hur långtgående slutsatser som helst utifrån vad kvinnor tänkt under graviditeten. När man väl fått sitt barn så är det säkert alltid ett antal som upptäcker att de inte trivs med att amma, trots att de tänkt att amma i förväg. Kanske har de heller inte varit riktigt motiverade för egen del att amma, utan vad de har velat har kanske handlat till viss del om att de känner att de "borde" försöka amma mer av plikt för att det är hälsosamt.

Men poängen i det som Kjöller först reagerade på i Ekot är ju fortfarande samma fråga:

Varför har det ökat så mycket på senare år? Är det nu plötsligt bara 56 % som trivs med amningen när det några år tidigare var 69%. Är det inte en anmärkningsvärt stor förändring?!

Handlar alla de procenten bara om att inte längre ha lust att helamma? Jag tror ju inte det.

Det är så naivt att fråga "vem hindrar dem?" Varför inte fråga sig VAD som hindrar dem att få amningen att fungera? Kanske får man faktiskt inte den hjälp man skulle behöva för att kunna amma? Eller för att kunna amma utan smärta! Amning är ju faktiskt ganska svårt ibland!