torsdag, januari 28, 2010

Lyssningstips Tema Adoptioner!

Jag vill tipsa om Sveriges Radios Tendens som just nu har en serie om adoptioner. Det har varit flera mycket intressanta inslag ur flera olika perspektiv. Man kan lyssna i efterhand vi nätet. Jag har fått många tankeställare.

Jag känner mig ganska kluven till den här frågan. Själv skulle jag absolut kunna tänka mig att adoptera ett barn och jag förstår och sympatiserar med adopterande föräldrars längtan efter ett barn! Vilken fantastisk chans för ofrivilligt barnlösa att få bli förälder genom att få ta hand om ett övergivet barn - att para ihop de ensamma barnen med föräldrar som verkligen längtar efter ett barn att ge all sin kärlek till, visst är det en viktig uppgift!

Samtidigt så kan det nog vara så att efterfrågan på barn att adoptera från oss i väst kan bli problem. Och barnlösheten ökar ju eftersom vi skjuter upp barnafödandet alldeles för länge, det handlar ju också om kultur och är mycket möjligt att påverka. Det kan säkert finnas ekonomiska intressen i att övertala unga kvinnor att lämna ifrån sig spädbarn, och det känns ju väldigt oetiskt. Och ska vi verkligen acceptera att fattigdom och patriarkala strukturer tvingar kvinnor att skiljas från sina barn? Att ensamstående mammor möts med förakt - borde vi inte kämpa mer för att förbättra deras livsvillkor så att de fick vara tillsammans istället för att tacka och ta emot deras barn? Och skilja barnen från sina biologiska mammor? I en värld där kvinnor hade makten över sin kropp och sin sexualitet så skulle det inte bli lika många oönskade graviditeter! Det gäller även i den rika delen av världen, att unga tjejer ställer upp på oskyddat sex mer för att vara till lags än av lust.

Jag såg häromveckan programmet "16 and Pregnant" på MTV och där framkom också den här bilden. Dessutom verkar attityderna förhärliga att unga föräldrar adopterar bort sina barn. Programledaren höjde paret som gav upp sitt barn till skyarna för deras kloka och osjälviska beslut. Jag tror inte att det är så oproblematiskt att ge bort sitt barn. Jag blev väldigt provocerad när jag såg filmen Juno - som iofs var en bra film i sig - men jag reagerade på att den unga mamman på MTV använde flera uttryck som i stort sett var ordagrant hämtade från filmen. Det är mycket möjligt att hon har sett den och att det påverkat hennes val. Juno är glad och fri i slutet av filmen, sjunger och spelar sorglöst gitarr. En annan bild får man när man hör intervjun med den colombianska mamman på radio som säger att hon trodde att saknaden skulel bli lättare med tiden, men efter 9 år är det fortfarande lika tungt. Något fattas henne ständigt och hon är känner sig ofta nedstämd, trots att hon numera är gift och har fått flera barn som hon lever ihop med.

Men är ett barn verkligen en sak som man är moraliskt fri att ge bort som om det vore en present? Jag är tveksam till det. Visst tror jag att adoptivföräldrarna var bra och att barnet kan knyta an till dem. Men jag tror ändå på ett band mellan barnet och mamman som har fött barnet, som har burit barnet i sin kropp, känt dess sparkar, barnet har hört hennes hjärtslag och lyssnat till hennes röst. Med risk att låta flummig så är det bandet något heligt för mig som jag inte enkelt tror att man bara klipper av och ger bort barnet som "en fin gåva". Man vet att helt nyfödda vänder sitt ansikte mot mammans röst bland olika personer i ett rum, att de reagerar mer positivt på moderns röst. Anknytningen mellan mamman och barnet påbörjas långt före födelsen!

Samtidigt skulle jag absolut kunna älska ett adoptivbarn och om jag själv var ofrivilligt barnlös så skulle jag absolut vilja adoptera, det är långt ifrån svart eller vitt och jag är inte emot adoptioner. Men jag tycker inte om hur jag ser att unga föräldrar i rika länder som USA uppmuntras att skiljas från sina barn. Varför är idealet idag att man måste vara en gammal mamma? På gränsen till klimakteriet nästan! Varför handlar det så mycket om yta och om det materiella?

Framåt slutet av "16 and Pregnant " fick jag en trolig förklaring till varför den unga mamman inte trodde sig kunna ta hand om sitt barn. Hon saknade goda förebilder. Hennes egen mamma hade inte varit någon bra mamma, hade problem med alkohol och deras relation var mycket dålig. Hon hade iprincip själv fått uppfostra sin lillebror. Hon var livrädd att bli en lika dålig mamma som henne egen mamma hade varit! Men hon verkade så klok, mogen och osjälvisk! Om hon hade fått bättre stöd så hade hon kanske kunnat tro mer på sig själv och insett att hon var en helt annorlunda person? Jag tror inte att man ska underskatta hur mycket vi påverkas i våra val av kultur och tidsanda.

Min mormor föddes också av en ensamstående mamma i en tid när detta inte var helt enkelt. Kanske var det lättare och mer accepterat eftersom hon föddes på Kungsholmen i Stockholm 1920 än det hade varit i en småstad eller 20 år tidigare. Hon hade tur att ha föräldrar som stöttande henne och min mormor fick bo hos sin mormor och morfar. De tog hand om henne när hennes mamma arbetade och hon bodde i närheten. Även om man inte själv kan ta hand om sitt barn så finns det andra lösningar än att lämna bort dem helt. När min mormor var i 10 åråldern och kunde klara sig själv hemma när hon kom hem från skolan så fick hon flytta hem till sin mamma.

Jag tror att min mormor haft en lycklig barndom med många ljusa minnen, även omd en inte sett ut som mallen för den lyckliga kärnfamiljen. Men om man i det utsatta läget unga oplanerat gravida kvinnor befinner sig i blir intalad att ens barn får det bättre av att bli bortadopterad till en förmögen familj, så har man kanske svårt att stå emot. Man känner kanske att man måste ge bort sitt barn för att man inte tycker att det man har att erbjuda är gott nog.

torsdag, januari 21, 2010

Det går lika bra med selleri?

Ja, när man talar om trollen ploppar det förstås upp ännu en förståsigpåare i pressen som vill tala om att det går lika bra med flaska som med amning.

Det är någonting känsloladdat med amning som får folk att kasta all objektivitet och saklighet över bord. Det verkar finnas en politisk agenda här som gör det viktigt att bevisa att amning är helt onödigt av frihets- eller rättvisoskäl. Och då får all vetenskaplighet stryka på foten. Det vilar något av Jantelagen över det här, och kanske är det vad som provocerar mig mest. Det går liksom inte acceptera att amning kan vara nyttigt om inte alla kan amma. Är det inte helt rättvist så får det inte finnas några hälsofördelar med amning, för då kan de som inte kan amma få dåligt samvete. Som om verkligheten vore så enkel!

Ofta blir de här debattinläggen grovt generaliserande, men Sven M Carlsens är något i hästväg. http://sydsvenskan.se/sverige/article621800/Flaska-lika-bra-som-brost.html Han utgår från sin egen forskning om testosteron, vilket i sig är intressant, men den roll det spelar verkar överdriven. Han verkar helt okunnig om att amning är en teknik man kan behöva stöd och hjälp att lära sig, och han drar långtgående slutsatser från en vitrysk studie som verkar vara rätt olika de slutsatser forsknarna som gjorde den vitryska studien själva dragit. (Läs deras pressmeddelande här!http://www.rikshospitalet.no/ikbViewer/page/no/pages/hygiene/aktuelt/artikkel?p_doc=460733 )

Studien handlade bland annat om just vilken stor skillnad det var i amningsfrekvensen mellan mammor som fött på "Baby friendly hostitals" där de arbetar enligt de tio stegen, och mammor som fött på sjukhus som inte var amningsvänliga! Men de vitryska kvinnorna ammade i mindre utsträckning och kortare tid än svenska kvinnor ändå över lag, så att som Sven M Carlsen gör att använda studien som ett bevis för att amning inte har några som helst hälsofördelar alls är ganska märkligt. Den stora mängd studier som visar på fördelar med amning i I-länder är han antingen okunnig om eller väljer att inte låtsas om.

Men vad är då hans bevis för att flaska är likvärdigt? Jo, det var inte någon skillnad i förekomst av allergier efter 6,5 år. Men varför har allergier blivit liktydligt med all hälsa i den nordiska debatten? Är inte diabetes också hälsa? Öroninflammationer? Urinvägsinfektioner? Övre luftvägsinfektioner? Mag och tarmbesvär? Dessutom gör han en logisk tankevurpa här eftersom han trots allt säger att det var fler allergier hos flaskbarnen vid 1 års ålder. Även om en allergi växer bort efter 4-5 år så är det ju jobbigt att ständigt tänka på specialkost och vara orolig att barnet får i sig något den mår dåligt av. Men det kanske inte Carlsen heller räknar till begreppet "hälsa"?

Dessutom drar han upp den gamla myten om att det bara är förorenat vatten som farligt.


– I Afrika och Asien har amningen en betydande hälsoeffekt eftersom
bröstmjölksersättningen oftast (sic!)blandas ut i förorenat vatten. Men det är inte
rimligt att hålla kvinnor i industriländer som gisslan på grund av ett problem i
utvecklingsländerna.
Att jämföra amning med en gisslansituation avslöjar en väldigt amningsfientlig inställning, men än mer skrämmade är väl den grovt generaliserade bilden av två enorma kontinenter med såväl rika som fattiga länder som ett enda stort flyktingläger med smutsigt vatten.

Men är det verkligen någon som har hävdat att svenska barn skulle dö i diarresjukdomar om de inte ammades? Är det alls någon som ens tror det? Är hälsa bara liv eller död? När man pratar om att det är nyttigt med fisk, frukt eller motion så utbryter aldrig den här typen av moralpanik. Ingen tror att man dör av att hoppa över fisken, ingen ligger väl sömnlös över att barnen inte fick grönsaker till middagen? Ingen hävdar heller att motion, kost och vikt är helt onödigt ur hälsoperspektiv bara för att vi som inte alltid gör allting rätt kan känna att det är orättvist? Och visst kan man må bra ändå! Men det betyder inte att kost och motion helt saknar betydelse!

Jag skulle önska mer rim och reson också i amningsdebatten! Information om amning ska vara saklig och objektiv. Det blir det inte när man lättvindigt avfärdar alla hälsofördelar med humanmjölk för människor utan att vara särskilt insatt.



Han tycker därför det är dags att sluta skuldbelägga kvinnor som inte kan eller
vill amma.
– Det finns många goda skäl att amma, men omsorg om barnets hälsa
hör inte till dem.

Varför kan man inte både erkänna fördelar med amning och att amning inte alltid fungerar bra för alla? Och att man inte behöver göra "alla rätt" för att duga som mamma! Varför ska det vara skottpengar på mammor som inte ammar även om amning har hälsofördelar? Varför måste diskussionen om skuldbeläggande alltid utgå från påståendet att amning är helt onödigt, ja till och med något förlegat och dåligt? Det är något obehagligt plikttänkande som genomsyrar det resonemanget. Kan man inte vara en bra mamma om man inte ammar även om bröstmjölk är nyttigt, undrar jag? Det verkar ligga en sådan föreställning i botten eftersom det är så viktig att avfärda bröstmjölkens immunlogiska faktorer. Men är det verkligen amningen som avgör hur man är som mamma?



Sven M Carlsen säger att hans egen forskning visar på ett klart samband mellan halten av det manliga könshormonet testosteron och en kvinnas förmåga att amma. Ju högre halt desto svårare har hon att få igång mjölkproduktionen.– Bland annat har rökare och överviktiga högre testosteronhalter under graviditeten, säger Sven M Carlsen. Det är därför inte direkt kvinnans inställning och vilja att amma som styr om hon också kan amma.

Skuld ska man väl inte behöva ha för att man inte ammat oavsett orsaken? Dessutom - rökning och övervikt är ju behäftat med otroligt mycket skuld och skam! Man skulle kunna läsa det så här: Röker man ellert äter fel så har man verkligen dålig karaktär och är en osund själ i en osund kropp, och är man himla usel så får man ju fatta att det påverkar ens hormonnivåer så illa att man absolut inte kommer att kunna amma. Är man överviktig eller rökare och misslyckats med amningen och läser det så är ju det påståendet också skuldbeläggande!

Visst är det intressant med testosteronet, men mjölkproduktionen styrs ju av fler hormoner och det finns så mycket man kan göra för att påverka. Amning är ett komplext pussel av många bitar. Att ytterligare en pusselbit kan läggas till bordet, betyder inte att resten kan svepas ned på mattan i en handvändning, Sven M Carlsen.

måndag, januari 18, 2010

Att strö salt i såren

Det är svårt ibland att dels våga stå upp för att amning är värt att skydda, att det är värdefullt och meningsfullt att satsa tid, kraft och pengar på amningsstöd och att amning faktiskt spelar roll i I-länder som Sverige likaväl som i mer utsatta delar av världen. Det kan kännas som att det krockar med att stötta varje enskild mamma i hennes personliga val och att amning inte alltid är det bästa alternativet i varje situation. När man i ena andetaget hävdar amningens överlägsenhet och i nästa backar upp en mamma att lägga ned amningen istället, så kan det kännas som att man strör salt i såren genom att "lobba" för amning på en folkhälsonivå.

Men jag tror att verkligheten är just så komplex. Amning kan vara jättesvårt och det är inte alltid det fungerar. Visst kan det kännas som en tröst när man inte har ammat själv att höra att amning är meningslöst ur ett hälsoperspektiv, men jag tror ändå att det är fel väg att gå för att stötta mammor som sörjer en utebliven amning.

Det sitter inte i vare sig brösten eller mjölken att vara en bra mamma! Det tror jag är mycket viktigare att trycka på!

En varm, närvarande, omtänksam och kärleksfull mamma kan man vara lika mycket utan att amma! En av mina bästa vänner, som är en av de mest varma och engagerade mammor jag känner och dessutom är gudmor till min yngsta, har lagt ned amningen tidigt och gentemot vänner som inte ammat likaväl som i en rådgivningssituation så är det ju självklart att jag inte "lobbar" för amning på det här rättframma sättet som jag kan göra mer i en debatt. Och när jag skriver om amning här är det givetvis inte heller med avsikt att strö salt i oläkta sår. Amning är inte alltid ens ett möjligt val och det måste man också vara lyhörd för och vara varsam i sina kommentarer. Men visst förstår jag att det är lätt att såra ändå. Särskilt när man som nybliven mamma ofta kan vara ganska skör. Jag har ju själv befunnit mig där, gråtit över den trasslande amningen och känt mig misslyckad och besviken. Det är en jobbig plats att befinna sig på och jag är ledsen om jag sårar andra i den situationen.

Men problemet jag irriterar mig på, och som inte försvinner bara för att jag tittar åt andra hållet, är att det cirkulerar så mycket myter, okunskap och felaktiga föreställningar när det gäller amning. Allt detta medverkar också till att försvåra för kvinnor som vill amma att få amningen att fungera. Jag tycker att det är upprörande när personer som tex Agnes Wold och Hugo Lagercrantz medverkar aktivt till att sprida ogenomtänkta och ofta direkt felaktiga påståenden om ämnen som ligger utanför deras eget kompetensområde och särskilt när de ger det extra tyngd genom att vifta med en doktorshatt. Det anser jag är djupt problematiskt.

På vilket sätt hjälper det egentligen någon med dålig information och mytbildning? Men visst, allt står och faller ju intemed amningen. Arv och miljö är också viktiga faktorer. Jag tror att många känner igen sig i min erfarenhet att första barnet inte varit sjuk så ofta, medan andra barnet exponeras för alla baciller som storasyskonet kommer hem med från dagis och kompisar. Det är först när man jämför stora grupper med flera hundra barn som statistiska skillnader blir tydliga. Och den stora mängden forskning som finns tycker jag är osakligt att lättvindigt avfärda.

onsdag, januari 06, 2010

Debatten i DN fortsätter

Detta inlägg är tidigare publicerat i Amningsbloggen.

I söndagens Dagens Nyheter fanns det med en replik från Marit Olanders på Hanne Kjöllers inlägg om amning från den 29 december. Marit är amningsrådgivare och redaktör för tidningen Amningsnytt. Kjöller svarar bland annat att i "Marit Olanders värld kan kvinnor tydligen inte ändra sig".


Men Kjöller missar ju fortfarande poängen. Javisst ligger det något i det hon skriver. Det kan inte dras hur långtgående slutsatser som helst utifrån vad kvinnor tänkt under graviditeten. När man väl fått sitt barn så är det säkert alltid ett antal som upptäcker att de inte trivs med att amma, trots att de tänkt att amma i förväg. Kanske har de heller inte varit riktigt motiverade för egen del att amma, utan vad de har velat har kanske handlat till viss del om att de känner att de "borde" försöka amma mer av plikt för att det är hälsosamt.

Men poängen i det som Kjöller först reagerade på i Ekot är ju fortfarande samma fråga:

Varför har det ökat så mycket på senare år? Är det nu plötsligt bara 56 % som trivs med amningen när det några år tidigare var 69%. Är det inte en anmärkningsvärt stor förändring?!

Handlar alla de procenten bara om att inte längre ha lust att helamma? Jag tror ju inte det.

Det är så naivt att fråga "vem hindrar dem?" Varför inte fråga sig VAD som hindrar dem att få amningen att fungera? Kanske får man faktiskt inte den hjälp man skulle behöva för att kunna amma? Eller för att kunna amma utan smärta! Amning är ju faktiskt ganska svårt ibland!