torsdag, januari 28, 2010

Lyssningstips Tema Adoptioner!

Jag vill tipsa om Sveriges Radios Tendens som just nu har en serie om adoptioner. Det har varit flera mycket intressanta inslag ur flera olika perspektiv. Man kan lyssna i efterhand vi nätet. Jag har fått många tankeställare.

Jag känner mig ganska kluven till den här frågan. Själv skulle jag absolut kunna tänka mig att adoptera ett barn och jag förstår och sympatiserar med adopterande föräldrars längtan efter ett barn! Vilken fantastisk chans för ofrivilligt barnlösa att få bli förälder genom att få ta hand om ett övergivet barn - att para ihop de ensamma barnen med föräldrar som verkligen längtar efter ett barn att ge all sin kärlek till, visst är det en viktig uppgift!

Samtidigt så kan det nog vara så att efterfrågan på barn att adoptera från oss i väst kan bli problem. Och barnlösheten ökar ju eftersom vi skjuter upp barnafödandet alldeles för länge, det handlar ju också om kultur och är mycket möjligt att påverka. Det kan säkert finnas ekonomiska intressen i att övertala unga kvinnor att lämna ifrån sig spädbarn, och det känns ju väldigt oetiskt. Och ska vi verkligen acceptera att fattigdom och patriarkala strukturer tvingar kvinnor att skiljas från sina barn? Att ensamstående mammor möts med förakt - borde vi inte kämpa mer för att förbättra deras livsvillkor så att de fick vara tillsammans istället för att tacka och ta emot deras barn? Och skilja barnen från sina biologiska mammor? I en värld där kvinnor hade makten över sin kropp och sin sexualitet så skulle det inte bli lika många oönskade graviditeter! Det gäller även i den rika delen av världen, att unga tjejer ställer upp på oskyddat sex mer för att vara till lags än av lust.

Jag såg häromveckan programmet "16 and Pregnant" på MTV och där framkom också den här bilden. Dessutom verkar attityderna förhärliga att unga föräldrar adopterar bort sina barn. Programledaren höjde paret som gav upp sitt barn till skyarna för deras kloka och osjälviska beslut. Jag tror inte att det är så oproblematiskt att ge bort sitt barn. Jag blev väldigt provocerad när jag såg filmen Juno - som iofs var en bra film i sig - men jag reagerade på att den unga mamman på MTV använde flera uttryck som i stort sett var ordagrant hämtade från filmen. Det är mycket möjligt att hon har sett den och att det påverkat hennes val. Juno är glad och fri i slutet av filmen, sjunger och spelar sorglöst gitarr. En annan bild får man när man hör intervjun med den colombianska mamman på radio som säger att hon trodde att saknaden skulel bli lättare med tiden, men efter 9 år är det fortfarande lika tungt. Något fattas henne ständigt och hon är känner sig ofta nedstämd, trots att hon numera är gift och har fått flera barn som hon lever ihop med.

Men är ett barn verkligen en sak som man är moraliskt fri att ge bort som om det vore en present? Jag är tveksam till det. Visst tror jag att adoptivföräldrarna var bra och att barnet kan knyta an till dem. Men jag tror ändå på ett band mellan barnet och mamman som har fött barnet, som har burit barnet i sin kropp, känt dess sparkar, barnet har hört hennes hjärtslag och lyssnat till hennes röst. Med risk att låta flummig så är det bandet något heligt för mig som jag inte enkelt tror att man bara klipper av och ger bort barnet som "en fin gåva". Man vet att helt nyfödda vänder sitt ansikte mot mammans röst bland olika personer i ett rum, att de reagerar mer positivt på moderns röst. Anknytningen mellan mamman och barnet påbörjas långt före födelsen!

Samtidigt skulle jag absolut kunna älska ett adoptivbarn och om jag själv var ofrivilligt barnlös så skulle jag absolut vilja adoptera, det är långt ifrån svart eller vitt och jag är inte emot adoptioner. Men jag tycker inte om hur jag ser att unga föräldrar i rika länder som USA uppmuntras att skiljas från sina barn. Varför är idealet idag att man måste vara en gammal mamma? På gränsen till klimakteriet nästan! Varför handlar det så mycket om yta och om det materiella?

Framåt slutet av "16 and Pregnant " fick jag en trolig förklaring till varför den unga mamman inte trodde sig kunna ta hand om sitt barn. Hon saknade goda förebilder. Hennes egen mamma hade inte varit någon bra mamma, hade problem med alkohol och deras relation var mycket dålig. Hon hade iprincip själv fått uppfostra sin lillebror. Hon var livrädd att bli en lika dålig mamma som henne egen mamma hade varit! Men hon verkade så klok, mogen och osjälvisk! Om hon hade fått bättre stöd så hade hon kanske kunnat tro mer på sig själv och insett att hon var en helt annorlunda person? Jag tror inte att man ska underskatta hur mycket vi påverkas i våra val av kultur och tidsanda.

Min mormor föddes också av en ensamstående mamma i en tid när detta inte var helt enkelt. Kanske var det lättare och mer accepterat eftersom hon föddes på Kungsholmen i Stockholm 1920 än det hade varit i en småstad eller 20 år tidigare. Hon hade tur att ha föräldrar som stöttande henne och min mormor fick bo hos sin mormor och morfar. De tog hand om henne när hennes mamma arbetade och hon bodde i närheten. Även om man inte själv kan ta hand om sitt barn så finns det andra lösningar än att lämna bort dem helt. När min mormor var i 10 åråldern och kunde klara sig själv hemma när hon kom hem från skolan så fick hon flytta hem till sin mamma.

Jag tror att min mormor haft en lycklig barndom med många ljusa minnen, även omd en inte sett ut som mallen för den lyckliga kärnfamiljen. Men om man i det utsatta läget unga oplanerat gravida kvinnor befinner sig i blir intalad att ens barn får det bättre av att bli bortadopterad till en förmögen familj, så har man kanske svårt att stå emot. Man känner kanske att man måste ge bort sitt barn för att man inte tycker att det man har att erbjuda är gott nog.

Inga kommentarer: