Nu har vi en 1-åring!

Nu har Irmeli fyllt 1 år och blivit ordentligt firad! Det här året har gått så fort! Det är både roligt och speciellt med 1-årsdagar, samtidigt som det känns vemodigt att det första året redan är förbi. Jag hade längtat och väntat så länge på en ny bebis, och sen bara springer tiden iväg alldeles för fort. Man hinner väl inte med på samma sätt med tredje barnet som med första.

Väga och mäta har vi inte hunnit med, vi blev sjuka och fick ställa in BVC tiden. Nu har vi hunnit både bli friska och en ny förkylning har smugit sig på, den här vintern går tydligen i snuvans tecken. Det är hopplöst!

Jag har insett hur mycket jag längtar efter att komma igång med sången igen. Det vaknade väl när jag sjöng på Irmelis dop i höstas, och sen sjöng jag i kyrkan en gång just efter nyår. Helst skulle jag vilja ta lite sånglektioner igen, och satsa mer på solosången, men då vet jag inte riktigti vilken form. Och sånglektioner är ju så himla dyrt! Jag har gått på "masterclasses" så mycket att det inte ger mig mer, och privatlektioner kostar så mycket, jag vill inte lägga flera hundra per gång när jag är föräldraledig.

Jag vet inte om jag ska gå tillbaka till samma gospelkör som förut heller. Helst skulle jag vilja hitta något närmare hitåt med mer solistmöjligheter, men samtidigt så vill jag ha en riktigt bra kör så att det känns utvecklande. Det är många krav som är svårt att få ihop på samma gång, kanske omöjligt. Att stå och harva med "O Happy Day" ger mig ingenting, då är jag hellre hemma med barnen och slappar. Samtidigt vill jag inte ta mig vatten över huvudet heller. För ett par år sedan lyckades jag komma med i en riktig "elit kör", som brukar sjunga på Grammisgalan och Polarpriset. Först var jag så stolt och överlycklig över att ha blivit intagen! Men det var jättetufft, jag fick verkligen kämpa för att hänga med. Jag kände att jag inte höll måttet riktigt, efter ett tag blev det inte roligt längre. Även om körkompisarna var trevliga och jag kände mig välkommen och stöttad som nykomling, så kände jag snart mer prestationsångest än sångglädje. Hade jag varit 25 år utan barn så hade det nog funkat att hårdsatsa och träna in repetoaren. Men det var när mina två stora tjejer var små och efter några månader kände jag att det inte alls var så roligt som jag hade trott att det skulle bli, och jag bytte till en kör som kändes mer lagom. Där ambitionsnivån var hyfsat hög, men utan den där jättepressen.

I vinter har jag lyssnat en massa på Peter Jöbacks East side stories och jag har just hittat Emiliana Torrini igen. Jag köpte hennes debut cd någon gång i slutet av 90-talet, och sedan har jag inte hört så mycket om henne, men hon har tydligen släppt 2 skivor till efter det.

Den här låten tillägnar jag min ljuvliga 1-åring. Mitt hjärta klappar för dig!