Nedräkning - en månad kvar på föräldraledigheten idag!

Irmeli är troligtvis sista barnet och tiden går alldeles för fort! Jag skulle vilja trycka på paus knappen nu! Det känns som om hon föddes alldeles nyss. Jag skulle ju vara hemma så länge och njuta - vart tog all tid vägen?

Jag tror att det kommer att bli bra ändå när jag väl börjat jobba. Efter flera års arbetslöshet efter universitetet med ströjobb och frilans så har jag äntligen för första gången i livet en rolig fast tjänst som väntar på mig. Jag trivdes ju toppenbra under graviditeten! Bara att de faktiskt valde mig bland flera hundra sökande trots att jag var gravid kändes ju helt otroligt! :-D

Men just nu är jag fortfarande inne i en symbios med lillan och det känns lite smärtsamt att släppa henne. Bara tanken att inte träffa henne på hela dagarna är helt främmande. Overklig och sorglig.

Det är en stor grej att vara borta 5-6 timmar från henne, jag har bara varit det en handfull gånger. 3 eller 4, tror jag? Vi hade 5-årig bröllopsdag för ett par veckor sedan, då var vi borta 7 timmar för första gången. Shutter Island på bio (nästan lika bra som boken! ) och libanesisk resturang. :-) Och nu ska jag vara borta från typ 7.30 -17. Fem dagar i veckan. Hela tiden! :-o Det gör ont i hjärtat! Det känns ju helt knäppt! Jag har ganska lång resväg till jobbet, så det blir tyvärr långa dagar även fast jag inte jobbar heltid. Jag kommer väl få mjölkstockning också ... Det är ännu en sak som varit annorlunda med minstingen, att jag lättare får mjölkstockningar. Jag vet inte om det beror på henne eller mig riktigt heller. Men det blir kanske bättre med känsligheten på sikt om jag drar ned på amningen ändå. Men lite rädd för att få ont, kanske få feber och må dåligt är jag också. Jag kanske får handmjölka på toaletten i nödfall.

På något sätt överlever jag säkert, kanske är det till och med skönt och avkopplande att komma ut på egen hand bara jag kommer över den första tröskeln. Ibland känner jag riktig entusiasm inför jobbet, nya ideer och inspiration. Men det känns väldigt märkligt när jag har henne så nära annars, ammar fritt och bär henne en del. Just nuu ligger hon här på amningskudden i mitt knä och sover middag. Hon är så mjuk och varm och andas lugnt tätt intill mig. Min lilla tjej. Jag vill nästan gråta när jag tänker på att vara borta varje dag.

Hon är ju lite sen motoriskt också och liten till växten, så jag upplever henne som lite yngre än hon är, eller jämfört med storasystrarna som var tidigare. Kanske är det värre för att det är sista barnet, började jobba när äldsta dottern var 12 månader och det gick ju bra.

Hon kommer säkert att ha det mysigt hemma med pappa. Han längtar och ser verkligen fram emot att vara hemma med henne snart. Han räknar ned nu, pratar om hur kul det ska bli. Och det är väl dags att jag lämnar över rodret nu, att han också får njuta av att vara hemma med henne på heltid snart. Han är hemma resten av året så allvaret med dagis och inskolning och långa dagar ligger fortfarande långt fram i tiden. Hur vi löser det då tål att tänka på, det känns som orimligt långa dagisdagar för en 2-åring. Kanske det går att pussla ihop på något sätt. Hur som helst tvivlar jag inte på att hon kommer att ha det bra hemma med min man i sommar och höst. Men jag kommer att längta efter henne! Tokmycket! Och sakna den här tiden i livet.

Vemod. Det är nog rätt ord. Och lite utvecklingskris. Att våga släppa taget och ge mig ut i den stora världen igen. Utan min lilla tjej i famnen. Lite ont i hjärtat. Lite som att dela mitt hjärta mitt i tu och lämna ena halvan kvar hemma.