Sista dagarna hemma

Jag räknar ner dagarna till jobbstart och försöker hinna med en massa roliga grejer sista föräldralediga veckorna. Shoppar nya snygga kläder att ha på jobbet, fläckiga amningströjor känns inte helrätt. Separationsångest och positiv förväntan i en vemodig blandning.

Idag var sista ensamma dagen hemma med Irmeli (fredag och måndag kvar, men då med storasyrran också, ett annat tempo då) Känns lite sorgligt idag.

Undrar om jag aldrig mer kommer att vara föräldraledig nu i resten av mitt liv. Aldrig mer ha en liten bebis. Minns hur hon luktade när hon var nyfödd.

Är inte längre lika säker på att jag känner mig helt färdig med barnafödandet. Är jag verkligen redo att ta farväl av den här tiden i livet? Men så minns jag hur hemskt det var att må extremt illa i 8 månader av 9. Minns när jag kräktes ned halva nya huset när jag var ensam hemma och inte hann fram till toaletten och var tvungen att skura allting själv trots att det kändes som att jag skulle svimma - och plötsligt känns tanken på en ny graviditet någonsin inte alls lockande. Å andra sidan så är det ju värt det trots allt.

Det känns åtminstone skönt att hon äntligen går på riktigt nu, hon känns plötsligt inte så mycket som en bebis längre. Nu är det full fart på egna ben, hon upptäcker världen, min lilla trollunge.