lördag, juni 19, 2010

Funderar vidare på delad föräldraledighet

Det är jättebra att man kan välja det man själv trivs bäst med, tycker jag! Och där är man ju väldigt olika.


Därför är jag extra skeptisk mot att tvinga in alla i samma modell. Vi har en hundraårig tradition av att vilja styra upp spädbarnsvården i Sverige. Ofta har det blivit råd som mammor och barn gråtit över, allifrån den reglerade amningen till sömnmetoder. Det här känns som ännu ett i raden. Staten eller experterna säger sig veta bäst, men åren går och på sikt visar de sig ofta haft fel. Så kan det mycket väl bli även denna gång.


Jag förstår argumentet att delad föräldraledighet skulle skapa en jämställd arbetsmarknad. Problemet är att det bara är en teori. Ingen vet om en 50/50 delad föräldraförsäkring verkligen skulle få den effekten!Som jag tidigare var inne på finns problemet med sjukskrivningar under graviditeten kvar. Graviditeten går aldrig att dela rättvist, det är en riskfaktor man får leva med som anställd eller arbetsgivare. Pappor låter redan idag pappadagar frysa inne. Vi vet inte hur uttaget kommer att bli i framtiden. Kanske tas det ut under 8 år som förlängning av sommar semestern? Kanske fryser det inne många dagar?


De som vill vara hemma mer har råd kommer att vara hemma länge ändå, snåla med föräldradagarna, vända på slantarna och leva mest på mannens lön under spädbarnstiden. Det kommer arbetsgivarna att räkna med också, att det fortsätter vara så. Det är väl som med andra dekret uppifrån - föräldrar gör ofta som de vill ändå och tar upp barnet och tröstar trots att de blivit tillsagda att låta dem skrika. Jag skulle inte gå tillbaka till jobbet efter 6 månader bara för att politiker vill styra mig till det.


Det här förslaget är inget problem för mig. Och säkert inte för många andra akademiker eller höginkomstfamiljer. Vi har råd att både ha kvar kakan och äta den och har kunnat vara hemma länge båda två med våra barn. Det jag verkligen ogillar med förslaget är att det kommer att slå hårt mot låginkomsttagarna, mot unga föräldrar, mot de som har det tuffast redan idag. De som inte har samma möjlighet att välja.


Det handlar inte bara om att börja med smakportioner aningen tidigare. Om man ska klara sig borta från barnet långa dagar vid 6 månader måste barnet vara uppe i stora mängder mat! Min minsting började inte ens med sin första smakportion förrän hon var 7 månader. Alla kan inte pumpa heller och alla jobbar inte nära hemmet så att pappan kan komma förbi med babyn.

fredag, juni 11, 2010

Kvoterad föräldraförsäkring, en valfråga


Jag jobbar nu sedan två veckor efter 16 månaders föräldraledighet. Jag trivs på mitt jobb och det är roligt att vara tillbaka, samtidigt som det känns lite sorgligt att vara borta långa dagar nu från barnen. Jag jobbar inte ens heltid utan bara 80%. Men med långt pendlingsavstånd är jag ändå borta från lillan mellan ungefär 7-8 på morgonen till ca 17-18 på kvällen. Det fungerar rätt bra med en 1-åring, även om det känns rätt konstigt när man är van att vara nära. Men det vore väldigt lång tid utan amning för en 6 månaders bebis som inte börjat med mat ännu, och jag är inte alls säker på att det är rätt att framtvinga 6 månader var med politiska styrmedel. Det är ju inte barnet som väljer det, och jag har svårt att tro att det är optimalt för det stora flertalet.

Amningen är redan på kraftig tillbakagång i Sverige. V och MP har gjort det till valfråga att dela föräldraförsäkringen (vänstern 6 månader var, MP tredelat 4 månader var och 4 månader valfritt). Tycker politikerna att amningen är värd att skydda så behöver man ta hänsyn till amningsperspektivet. Vi har en folkhälsorekommendation om 6 månaders helamning, som kommer att undermineras totalt om förslagen om hårdare kvotering av föräldraförsäkringen går igenom. Problemet idag är nog att amningen värderas mycket lågt. Idag får man redan hälften av dagarna var, vi har redan den markeringen från samhällets sida. Vi har en kvoterad andel redan som inte går att överlåta, resten är det idag enskilda familjers val och prioriteringar hur man vill dela med sig till den andra föräldern. Så tycker jag att det bör förbli.

Jag tror inte att en begränsad föräldraledighet för mammor kommer att gynna amningen på vare sig kort eller lång sikt. Jag är ganska övertygad om att det försvårar och att det kommer att minska motivationen hos mammor att satsa på amningen. Som i Frankrike där mammor uppger att de egentligen vill amma, men ändå avstår eftersom de inte ser att det är någon mening med att börja eftersom de har så kort mammaledighet.

Innan mitt första barn föddes tyckte jag att man ska dela lika. Sedan kändes det inte alls lika oproblematiskt och jag har svängt ganska mycket i frågan sedan jag själv fick barn. Visst tycker jag fortfarande att det är bra att pappor är hemma med barnen och att barnen är ett gemensamt ansvar. Men jag har med tiden kommit att ta avstånd från den "millimeterrättvisa" syn som jag hade när jag var yngre. Jag är inte längre så säker på att det är rätt att sträva mot att alla bör dela 50/50 på föräldraledigheten, jag tror inte att någon har facit att kunna säga vad som är rätt. Det är politiskt korrekt just nu att dela lika, man "ska" liksom anse att det är bäst för barnet, samhället och jämställdheten. Men ingen vet om det verkligen är sant. Det är en modern ideologi snarare än ett vetenskapligt faktum. Som jag ser det är en ökad kvotering av föräldraförsäkringen ingen enkel genväg till ett jämställt samhälle.

Faktum kvarstår att graviditeten och förlossning aldrig går att dela rättvist på och det finns en risk att kvinnor mår dåligt och blir sjukskrivna under graviditeten, och på så sätt är kvinnor i barnafödande ålder en större risk att anställa än en man i samma ålder. Problemet ligger i attityderna hos arbetsgivarna. Vill man anställa kompetenta kvinnor så är eventuell graviditet och barnledighet någon man får acceptera. Jag lyckades faktiskt få en fast tjänst, trots att jag berättade att jag var gravid när de erbjöd mig jobbet. Arbetsgivare som inte diskriminerar finns faktiskt redan idag! Jag var på väg att tacka nej men så övertalade de mig att tacka ja ändå. De hade inget problem med att jag skulle vara mammaledig snart utan såg anställningen som en långsiktig investering.

På samma sätt som attityderna hos arbetsgivarna faktiskt varierar så varierar attityderna bland papporna. Lika väl som att en pappa kan ge sig hän ansvaret för barn och hem fullt ut när han kommer hem från jobbet eller är hemma på helgen, så kan en pappa som är föräldraledig sätta sig i soffan och fråga vad det blir för mat när frun kommer hem från jobbet på kvällen, låta henne lägga fram kläder till barnet på morgonen och förvänta sig att hon tar huvudansvaret för städ och disk ändå.

Jag tror att det är bra för relationen mellan pappan och barnen att vara hemma på heltid, och förhoppningsvis kan det leda till ökad förståelse och jämställdhet i familjen också. Mina barns pappa har varit hemma 7 månader var med de stora barnen och ska nu vara hemma i 8 månader med minstingen. Men jag tror att det är långt ifrån så enkelt som att man automatiskt skulle få ett jämställt samhälle för att man delar föräldradagarna 50/50. Strukturerna är betydligt mer djupgående än så och jämställdhet sitter mer i kulturen. Hur barn bemöts i förskolan, vem som får uppmärksamhet i klassrummet, tider i ishallar och sporthallar, objektifieringen av unga tjejer, mäns våld mot kvinnor osv.

Och jag tror inte det gynnar amningen alls att separera mammor och spädbarn långa arbetsdagar efter 6 månader. För de allra flesta blir det en omöjlig ekvation att amma exklusivt i 6 månader enligt rekommendationerna och sedan introducera smakportioner utan stress under fortsatt fri amning samtidigt som man arbetar heltid. Och efter en ganska hemsk graviditet på 9 månader varav jag kräktes i 8 (medan pappan mådde hur bra som helst) tycker jag faktiskt inte ens att det känns särskilt rättvist fördelat om jag bara fått vara ledig i 6 månader. Den första tiden med ett nyfött barn är för många dessutom smått kaotisk och det tar några månader innan man kommit in i rutiner och vardagen börjar rulla på. Det tar tid att återhämta sig efter graviditet och förlossning för många kvinnor, innan de mår bra och kan börja njuta av ledigheten fullt ut. Pappan däremot kommer in relativt pigg och fräsch i sin ledighet utan bristningar, foglossning, babyblues eller trassel med amningen i början som begränsar. Tar man hänsyn till kontexten är kanske inte 50/50 var så rättvist fördelat som det ser ut på pappret?

Varför är det ett viktigt politiskt mål att separera mamman och spädbarnet från varandra redan efter 6 månader? Varför måste mamman bort från barnet ut i arbetslivet så pass tidigt när babyn är så pass liten?

För mig handlar feminism också om rätten att amma på det sätt kvinnan vill, om rätten till sin kropp. Att avstå från amning för att det ska vara rättvist och för att mannen inte vill att kvinnan ammar är för mig inte alls jämställt, snarare tvärtom en del av en patriarkal struktur där mannen i huset har sista ordet när det gäller kvinnans kropp och sexualitet.

Man också kunna se det som en försämrad möjlighet att kombinera barn och yrkesliv för kvinnor när man starkt vill begränsa det ekonomiska stödet för kvinnor att vara hemma under spädbarnstiden. Jag är inte så säker på att det är positivt ur ett feministiskt perspektiv.