tisdag, juli 27, 2010

Att kunna amma eller inte kunna amma. Det är frågan

Den här texten är tidigare publicerad i AMNINGSNYTT 4/09

Jag var en mamma som inte kunde amma.

Jag hade inte mjölk så det räckte. Mitt barn gick ned i vikt. Jag förstod inte riktigt hur jag skulle hålla och lägga till henne och bröstvårtorna blev till öppna sår. Varje gång jag skulle amma - så sällan som möjligt - susade det i mina öron och det kändes som om jag skulle svimma av smärta. Nej, jag kunde verkligen inte amma, det gick bara inte!

Men trots att jag inte kunde amma, så ammade jag ändå i flera år. Nu har jag fått en ny bebis och ammar igen. Hur går det ihop? Ja, det är nog uttrycket att "inte kunna amma" som är alltför oklart och ofta missvisande. Vad betyder det egentligen att inte kunna amma?

När en kvinna får ett barn som inte klarar att ta bröstet, då säger man ofta att hon inte kunde amma. Men med nästan barn löper amningen problemfritt. Kunde kvinnan verkligen inte amma då? Eller har hon flyttats över från kategorin ”kvinnor som inte kan amma”, till kategorin ”kvinnor som kan amma”?

Kanske borde vi prata mer om barnets förmåga att amma, istället för om mammans? Men samtidigt kan ett barn som till en början inte varit riktigt sugmogen plötsligt klara att ta bröstet, trots att det gått flera veckor eller månader. Sugförmågan kan mogna och förbättras, likaväl som den kan störas av yttre faktorer som nappflaska. Sedan finns också kvinnor som mjölkar ur och ger bröstmjölk med flaska, med kopp eller sond – till vilken kategori ska de räknas?

Ibland hör man kvinnor säga att de inte kunnat amma, men när de berättar mer visar det sig att de trots allt har ammat sina barn, ibland i flera månader! Betyder "att amma" att helamma? Hur länge måste man ha ammat för att det ska räknas? Hör man till "de som inte kan amma" när man faktiskt har ammat i veckor eller månader, men också behövt komplettera med ersättning? Ofta verkar amning likställas med föda upp sitt barn på bröstmjölk. Att ge mjölk blir det centrala och man fokuserar på amning som en prestation, istället för på amningen som en relation mellan mamman och barnet. Att "kunna amma" borde väl i första hand betyda att ge barnet bröstet, snarare än handla om mängder och viktkurvor? Om vi ser till själva förmågan att producera mjölk, så tror man att det är ytterst få kvinnor som rent fysiskt inte kan få igång en mjölkproduktion. Men det är betydligt fler som ger upp amningen tidigare än de egentligen önskat. Ekvationen att kunna producera mjölk = kunna amma verkar inte gå ihop.

Jag tror att kvinnor är alltför snabba att lägga skulden på sig själva. Man säger "jag kan inte", och tänker att "det är fel på mig". Men hur kommer det sig att det vissa år är mångdubbelt fler mammor som inte kan amma, än andra år? Visar någon mamman tekniken? Finns det någon som upptäcker när mamman - liksom jag - håller och lägger till barnet fel? Vid dålig viktuppgång, är tillmatning då den enda lösningen som presenteras? Eller informeras mamman om hur hon kan göra för att komma upp i produktion om hon orkar och vill satsa på det? Diagnosticeras svamp och bakterier, rekommenderas behandling, skrivs det ut recept? Eller är valmöjligheterna alltför ofta bara antingen att "kämpa på" eller att lägga ned amningen? För att vi ska ha en verklig valfrihet så behövs mer resurser till ett bättre amningsstöd från vården och på många platser en kompetenshöjning. Först när de som vill amma får den hjälp de behöver kan man börja tala om en verklig valfrihet att amma om man vill, och att inte amma om man inte vill.

Det är inte bara viktigt att råden som ges är korrekta rent tekniskt, det är också av avgörande betydelse att kvinnor inte skuldbeläggs av vården när det blivit problem med amningen. Det är i sådana lägen kvinnor ofta känner sig som offer för en amningshets. Jag minns en dag när det gått så långt att all hud var borta från mina bröstvårtor och jag hade fruktansvärt ont, situationen kändes ohållbar. När jag ringde tillbaka in till BB var det med en önskan att få ett OK att köpa amningsnapp, vilket de avrått mig från, och en förhoppning om att få komma in och få hjälp med taget. Jag fick visserligen bra råd om hur jag skulle hålla vilket jag hade nytta av, men amningsnapp sågs inte med blida ögon och barnmorskan förfasade sig öppet när hon insåg att jag hållit i barnets huvud med den ena handen och kroppen med den andra. Jag förstod att det är något fruktansvärt fel jag har gjort, att jag har tvingat barnet till bröstet och hur hemskt det är att hon inte kunnat röra huvudet fritt på armen. Jag blir mer och mer fåordig och barnmorskan avslutar samtalet med orden "Så tänker du prova att göra som jag har sagt nu då?!" När jag lagt på luren med en känsla av att vara totalt värdelös och misslyckad som mamma och när min man undrar vad de sagt gråter jag så häftigt att jag inte kan få fram ett ord. Det är egentligen först nu sju år senare som jag inser hur dåligt barnmorskan hanterade den här rådgivningssituationen, trots att råden hon gav om tag och läge var riktiga rent tekniskt.

Jag skulle helt vilja ta bort uttrycket "kan inte" eftersom det implicerar att problemet ligger hos mamman själv. Amning är en teknik som såväl barnet som mamman behöver lära sig tillsammans, det bör inte reduceras till att kunna eller att inte kunna. Det finns många hinder som kan göra att amningen inte fungerar just där och just då. Att amningen inte fungerat behöver inte betyda att det är något fel på vare sig mamman eller barnets förmåga.

Nu med mitt tredje barn har jag insett att uttrycket "nytt barn = nya förutsättningar" inte alltid innebär en förbättring. Med två lyckade amningar och mycket amningslitteratur i ryggsäcken så var mitt självförtroende på topp. Men när mitt tredje barn föddes var hon liten för tiden, näringstillförseln i magen verkade inte ha fungerat riktigt som den borde. Trots att hon var fullgången var hon liten som en prematur, hon var lite trött och hade svårt att ta bröstet med sin pyttelilla mun. Jag som tidigare hade ammat i flera år, nu klarade jag inte alls att lägga henne till bröstet! Efter många försök var jag tvungen att be barnmorskorna om hjälp, och efter en stund lyckades det äntligen.

Det finns en idé om att det inte går att helamma barn med låg födelsevikt, och ersättning brukar ges rutinmässigt när vikten ligger utanför normalvariationerna. Men vår lilla flicka är exklusivt ammad från födseln och har aldrig fått ersättning. Hon behövde visserligen också lite tillskott de första dagarna, men då mjölkade jag ur och gav henne lite råmjölk på sked för att hon skulle få energi att orka suga. Efter några dagar började amningen gå bättre, även om taget länge var i minsta laget. Det fungerade trots allt att helamma ett lågviktigt barn upp till normalvikt, på sex månader hade hon tredubblat sin födelsevikt. Men jag upplevde också att det var jobbigare än att amma en normalstor nyfödd. Hon låg vid bröstet större delen av dygnet de första månaderna, det kändes mer som att jag hade ”amningsfria” stunder då och då, än att jag ammade ”ofta”. Ibland har jag undrat om jag hade klarat att få igång amningen under samma förutsättningar om det varit mitt första barn istället för mitt tredje.

Men hur gick det då med min första misslyckade amning? Jag hade helt enkelt ett stort mått av tur. Jag fick en BVC-sköterska som trodde på min förmåga och intygade att det inte var något fel på mig, hon stöttade mig i mitt val att amma och hjälpte mig att lösa svårigheterna. Hon såg att jag behövde amningsnapp i det läget trots att det inte var något hon brukade föreslå annars, och hon förklarade att jag kunde komma upp i mjölkproduktion och inte behövde ge tillägg trots att mitt barn inte ökade i vikt. Detta stöd verkar tyvärr vara relativt få förunnat idag.

Det jag fortfarande minns tydligt från den första tiden är hur ledsen och motarbetad jag ofta kände mig. Jag fick ofta höra att "alla inte kan amma”. Jag fick veta att jag inte skulle luras av amningshetsen, utan acceptera att jag inte kunde amma och ge flaska istället. Jag kunde ju fortsätta att amma lite grann ändå, så varför ville jag inte börja med ersättning också så att mitt barn blev mätt och nöjd?

Min känsla var att alla tjatade om tillägg och påstod att jag "lättmjölk" i brösten, och att min mjölk aldrig skulle räcka, vilket verkligen inte var några uppmuntrande och stärkande kommentarer. De såg säkert hur ledsen jag var över att amningen inte fungerade, och ville nog bara trösta och trodde att jag kämpade förgäves. Men jag tolkade det som att alla tyckte att vi var dåliga föräldrar som lät vårt barn svälta. Jag hade behövt fler klappar på axeln och få höra att den tid och energi jag la ned på amningen var något bra jag gjorde för henne.

Jag har funderat över varför det egentligen kändes så livsviktigt för mig att amma mitt barn. Inte berodde det på yttre krav i alla fall, jag fick snarare kämpa mot förväntningar på att ge ersättning. Under en period valde jag också att ge lite ersättning ibland, eftersom jag var orolig över vikten, kände mig utmattad och amningen fortfarande var smärtsam. Delvis tror jag att den katastrofkänsla man kan drabbas av när amningen krisar, kanske beror mindre på vår kultur än på vår natur. Skulle det inte kunna vara så att viljan att amma sitt barn är en överlevnadsinstinkt som ligger djupt rotad från en tid då modersmjölksersättning inte fanns att tillgå?

Men min längtan att amma bar jag nog ändå främst med mig från min barndom, man skulle kanske kunna säga att jag fått den med modersmjölken. Min mamma ammade mig i sju månader - vilket var länge när jag föddes 1973 - och jag minns hur mysigt det var att sitta bredvid när hon läste en bok för mig och ammade min lillebror. Min mamma var också den som stöttade och trodde på min förmåga att amma trots att det inte fungerade direkt.

Det var en sorg att inte kunna amma. Innan jag fick barn hade jag aldrig tänkt på amning i termer av plikt, vilket jag senare har insett att många gör. Men eftersom amning var så nära förknippat med min bild av moderskap och vardagen med en bebis upplevde jag det också som ett misslyckande när det inte fungerade. Jag jämförde mig med min egen mamma som haft frysen full med mjölk i flera år, och det var en sådan besvikelse att behöva kämpa för varje droppe. Att få amma mitt barn var något jag sett fram emot som något mysigt och innerligt, ett mysterium som jag längtat efter att få ta del av. Kanske blev fallet därför så högt när amningen blev så smärtsam och problemfylld? Jag ville verkligen få den där mysiga amningstiden som jag drömt om, och jag var beredd att satsa mycket tid och kraft för att få den.

När jag efter två månader tillslut fått igång en fungerande helamning och lyckades sluta med tillägget kände jag en stor frihet och lättnad. När amningen flöt på och mitt barn gick upp i vikt och tog ikapp allt hon legat efter så upplevde jag att det hade varit värt att kämpa för. Det var en seger, en glädje och en kick för självförtroendet som jag tror att många kan uppleva när de har lyckats övervinna ett hinder av egen kraft. Jag kände mig så stark!

Visst är normen att amma i Sverige och de flesta verkar tycka att amning är bra när det fungerar. Men när amningen inte fungerar, när barnet inte går upp i vikt, när man kan konstatera att mamman inte har mjölk så det räcker, då är det betydligt färre som fortfarande tycker att amningen är viktig och värd att satsa på. Som nybliven mamma med en trasslig amning är man ofta ganska skör och kan lätt känna sig utsatt. Välmenta råd och kommentarer avsedda till tröst kan lätt såra istället, eller knäcka mammans tro på sin förmåga. Liksom peppande uppmaningar att ”kämpa på” kan lägga sten på bördan och få en mamma som vare sig orkar eller vill fortsätta amma att känna press och hets att amma.

Vem vet, hade jag lyssnat på olyckskorparna hade jag kanske "vetat" att det var fel på mig och lagt ned amningen istället för att söka hjälp? Kanske hade jag inte ens försökt amma nästa barn, eftersom jag då bara haft dåliga minnen från den hemska amningsstarten? Och jag visste ju att jag inte hade mjölk så det räckte.