Tid med barnen - ett val man knappast ångrar

SVD har just nu en artikelserie om Hemmafruar de senaste 100 åren. Jag gillade verkligen artikeln om 28-åriga trebarnsmamman Malin Parada som ibland kallar sig hemmafru. En både positiv och tänkvärd läsning.

Men det är en väldigt stor skillnad på att vara hemmafru som ett gammaldags borgerligt livsval som inriktar sig på hemmet och att passa upp på mannen, på det sätt som en äldre kvinna beskriver i en annan intervju. Malin är snarare "Hemmamamma", under några år när barnen är små. Inte resten av sitt liv, och inte tills barnen blivit vuxna. Hennes fokus är att prioritera barnen under den relativt korta tid det ändå är, inte att välja bort utbildning och yrkesliv. Hon är på väg att återuppta sina studier, hon är fortfarande ung och har ett långt yrkesliv framför sig, utan avbrott för barnafödande och föräldraledigheter.

Många i Malins ålder har inte heller kommit igång med karriärer ännu, man reser, pluggar ibland ganska mållöst, och många idag skjuter upp barnafödande så länge att vi inte alltid hinner få de barn vi önskar oss. Ändå är många snabba att fördöma hennes val att vara hemma med sina barn. Bra mycket snabbare än vi är att fördöma de som rest runt i världen, ströjobbat lite utomlands, gått arbetslösa som jag själv gjort.

Jag kan avvundas Malin henne hennes mod att våga satsa fullt ut på att vara nära och njuta av tiden med barnen under småbarnsåren! Visst är hon beroende av sin mans inkomst under de här åren. Men det handlar också mycket om att acceptera en längre levnadsstandard. Själv är det nog där jag brister.

Långt ifrån alla 28-åringar har skrapat ihop vare sig många pensionspoöng eller högskolepoäng. Själv hade jag visserligen nyligen tagit en kanditadexamen då, men jag hade inte jobbat särskilt mycket. Och så här i efterhand kan jag ångra att jag inte valde en något säkrare utbildning, istället för att bli en av Sveriges alla långtidsarbetslösa akademiker. Idag har jag tillslut ett fast jobb som jag trivs på, men som egentligen bara kräver gymnasiekompetens, även om det är inom en närliggande bransch där mina 4 år på universitetet inte är totalt bortkastade. Mina studieskulder vill jag helst inte ens tänka på ...

Ändå kan jag inte ångra mina år vid universitet. Alla spännande diskussioner, givande samtal, intressanta möten ... För att inte tala om de roliga festerna och vindränkta kvällarna på Gula villan. Jag har haft väldigt kul och den tiden har utvecklat mig som människa. Det är också värt pengar och tid.

Jag gissar att Malin Parada känner ungefär likadant. Självklart tar man en risk när man väljer att vara hemma länge och SGI:n hamnar på noll, och får sämre pension. En vanlig åsikt verkar vara att det kan hon få komma att ångra i framtiden.

Men jag tvivlar på att man verkligen gör det, om det har varit ett medvetet frivilligt val som man trivts med? Jag tror ärligt talat inte det. Jag tror att det är ett pris man är beredd att betala, en risk man är villig att ta för att man känner att valet är det rätta för sig själv och för familjen som helhet.

Om man behöver hanka sig fram till studielån och vara trångbodd efter en skilsmässa, eller får en dålig pension där man inte kan unna sig så mycket så är det långt ifrån säkert att man bli bitter för det. Jag tror att många tvärtom är glada och tacksamma över att de haft chansen att få vara hemma när barnen var små, att de åtminstone då hade den ekonomiska möjligheten som de kanske inte har senare i livet.

Min mamma var hemma tills jag började skolan, det var inte alls lika ovanligt då som nu. Jag kan avvundas henne det. Det var en annan tid, och Idag har hon det tufft ekonomiskt som ensamstående sjukpensionär. Ändå är hon den som mest helhjärtat stöttade mig att vara hemma ett halvår extra med min mellanflicka istället för att tacka ja till dagisplatsen när hon var 16 månader. Jag var vid det tillfället arbetslös och min man skule börja jobba igen efter ett halvårs föräldraledighet, och vi hade lite sparade föräldradagar kvar. Jag minns att hon skickade ett SMS där hon skrev att hon var så glad att jag vågat lyssna på mitt hjärta, att den här tiden kommer aldrig igen och det är ett val jag inte kommer att ångra.

Många är de som på ålderns höst ångrar att de inte tillbringat mer tid med sina barn. Betydligt färre grämer sig över att de inte satt mer på kontoret när barnen var små!

Själv har jag nog blivit för gammal för att våga bli hemmamamma på heltid. Alltför bortskämd och bekväm med att ha pengar att röra mig med, att kunna köpa saker jag vill ha, shoppa kläder, luncha ute med kompisar, gå på bio, resturangbesök, semesterresor, bil och hus. Jag har svårt att hålla hårt i pengarna så att det funkar att inte jobba. Bara att snåla med föräldradagarna för att kunna vara hemma länge båda två har tärt hårt på sparkontot. Kanske är det lättare att leva sparsamt om man får barn när man är yngre och hunnit bli inte blivit lika bekväm? Jag avvundas hemma mamman i artikeln, samtidigt som jag inte tror att jag skulle vilja leva på bara en lön själv.

Vi har dessutom inte vårdnadsbidrag i den kommun jag bor i. I media så framställs vårdnadsbidraget väldigt onyanserat som en kvinnofälla. En mycket viktig poäng som man missar då är att inom ramen för Vårdnadsbidraget så skyddas SGI:n! En mamma - eller pappa! - som bor i en kommun där man kan få Vårdnadsbidrag får förutom de 3000 kronorna per barn mellan 1 och 3 år, behålla sin sjukpenningsgrundande inkomst. En mamma eller pappa i min kommun som stannar hemma utan ersättning efter barnets 1-årsdag faller ur samhällets trygghetssystem och står helt utan ersättning i händelse av sjukdom och får den lägsta föräldrapenningen om han eller hon får fler barn.

Vilket är den värsta kvinnofällan, undrar jag?