fredag, december 02, 2011

Få risker med att föda hemma, enligt stor brittisk studie

Ny studie om hemförlossningar! Läs mer här.

Hög tid att uppdatera rekommendationen om amningslängd

Livsmedelsverket har nyligen uppdaterat sina råd om amning och matintroduktion. Det är synd att de inte samtidigt passade på att se över råden gällande amningslängd. Det är viktigt att råd om kost och hälsa bygger på vetenskapliga rön, och i de flesta fall gör de också det. Vi rekommenderas bland annat att äta fisk tre gånger i veckan, att äta ett halvt kilo frukt och grönt varje dag, samt en daglig dos motion på 30 minuter. Långt ifrån alla svenskar följer idag dessa råd, men det är en saklig upplysning om vad som är ett hälsosamt val. Sedan är det upp till var och en, och tycker man inte om fisk är det ingen som tvingar en att köpa hem och tillaga en fiskrätt tre gånger i veckan.




När det kommer till amning verkar man ha resonerat annorlunda. Där har livsmedelsverket valt att göra en kulturell anpassning, och av rädsla för att provocera har man inte fullt ut vågat utforma råden utifrån gällande forskning. Världshälsoorganisationen WHO kom redan 2001 med väl underbyggda råd om helamning i 6 månader och därefter delvis amning i 2 år eller längre.



Att det är just 2 år som rekommenderas för optimal hälsa, beror på att man har ett tillräckligt stort forskningsunderlag av ammade 2-åringar för att kunna fastställa vinsterna på populationsnivå. Inget talar för att amningens positiva effekter skulle upphöra efter just 2 år, antikroppar och näring i mjölken finns kvar så länge man fortsätter amma. Men det finns inte forskning på 3-åringar idag så att vi kan säga något säkert om hur amningen påverkar. Men upp till 2 år är det vetenskapligt säkerställt att fortsatt amning är positivt.



Vinster med amning gällde t.ex. minskad risk för typ 2-diabetes, öroninfektioner, magsjuka och andra hälsoaspekter som i allra högsta grad gäller även I-länder såsom att reducera risken för bröstcancer hos modern. Detta är information som kvinnor har rätt att få, oavsett om och hur länge de sedan väljer att amma.



Vid den svenska tillämpningen valde man istället att rekommendera delvis amning till 1-år eller längre, en siffra som förefaller att vara helt gripen ur luften. Eller kanske snarare hämtad från den svenska amningskulturen? I en artikel i tidningen Amningsnytt nr4/2003 om den då nya rekommendationen verkar orsaken till detta något oklar. John Perlhagen, överläkare från Livsmedelsverkets expertgrupp tillfrågas:






I den svenska rekommendationen om amning står också att det är fördelaktigt att amma hela det första levnadsåret eller längre. WHO säger två år eller längre. När når Sverige dit?

- Det tror jag inte vi orkar fram till, med hänsyn till småbarnsföräldrarna. Men det är ju inget som motsäger att man ammar i flera år, avslutar John Perlhagen.




I Dagens Nyheter 2003-10-06 tar John Perlhagen ut svängarna mer:








Varför har ni inte formulerat rekommendationen som Världshälsoorganisationen, att amma delvis i två år eller längre?

- Det motsätter jag mig. Hur orealistiska ska vi vara? Ska de kvinnor som inte klarar av att amma skuldbeläggas ännu mer?




Man kan tycka att det är en mycket märklig utgångspunkt för en folkhälsorekommendation. Ska vi höja BMI gränsen för övervikt från 25 till 30 också, eftersom så många är överviktiga idag och vi inte vill ge dem dåligt samvete heller? Jag kämpar själv med min övervikt och kost och det är verkligen jobbigt! Men råden måste utgå från fakta, och inte anpassas till kulturella normer av rädsla för att trampa på ömma tår.



Kvinnor ska naturligtvis inte skuldbeläggas när amningen inte fungerat! Vården bär ett betydligt större ansvar för det ständigt ökande antalet amningsproblem, där de misslyckas med att stödja och hjälpa kvinnor som vill amma. Sedan projektet Amningsvänliga sjukhus lades ned 2003 har det skett ett trendbrott där amningsfrekvensen rasat år för år, och mycket kunde repareras genom att återuppta arbetet efter de 10 stegen.



Frågan är vilka signaler samhället skickar genom att inte våga kommunicera att amning i 2 år eller längre har ett värde för kvinnors och barns hälsa. Vilket stöd ger vi i Sverige kvinnor som ammar enligt WHOs rekommendationer? Får de någon uppmuntran idag, eller känner de sig oftare motarbetade?

Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin
Jag försöker lägga till min blogg på Bloglovin, så kan ni som vill följa mig där!

söndag, oktober 30, 2011

Inte okej att amma offentligt?

Tidningen Metro har i veckan haft en artikel om negativa attityder till offentlig amning.
Unga svenskar: Inte okej att amma offentligt

Jag har visserligen själv tänkt tanken att amningsklimatet hårdnat på senare år. Faktiskt mer än bara tänkt tanken, jag fick in en text på DNs insändarsida på temat redan hösten 2007.

Samtidigt blir jag fundersam över avsändaren. Bakom undersökningen står Philips Avent, ett företag som tillverkar nappflaskor och bröstpumpar. De har ekonomiska intressen i att mammor inte vågar amma öppet. De har allt att vinna på att mammor känner sig pressade att köpa deras pumpar och ge mjölken med deras flaskor ute på stan.

Philips Avent har på senare tid också gjort sig kända för att bryta mot WHO-koden genom att stå som sponsor för amningsrådgivning på sajten Familjeliv.se samt starta en medlemsgrupp på samma sajt.

WHO-koden 5.1 säger: Ingen annonsering eller annan form av reklam riktad till allmänheten bör förekomma när det gäller produkter som omfattas av denna kod.

WHO-koden artikel 5.5: Marknadsföringspersonal bör inte, i sin yrkesroll, ta direkt eller indirekt kontakt av något slag med gravida kvinnor eller med spädbarns- och småbarnsmödrar.



Från undersökningen:




  • Hela 85 % anser att man bör amma, endast 2 % tycker att amning inte är lämpligt och 13 % att de inte har en åsikt.




  • Cirka 3 av 4 (74 %) tycker att man bör amma mellan 0 till 1 år. Endast 5 % anser att man bör amma upp till 2 år och 6 % att det går bra att amma hur lång tid som helst. Avviker från den svenska trenden gör Småland där över dubbelt så många (16 %) än riksgenomsnittet (6 %) tycker att det går bra att amma hur lång tid som helst.








  • Hur har frågorna formulerats? Jag skulle ha kunnat svara nästan vilket som helst av dessa alternativ, beroende på hur frågan var ställd.


  • På ett plan tycker jag att amning är viktigt på folkhälsonivå = man bör amma. På individnivå är det inte alls lika enkelt och jag skulle till och med kunna avråda vissa mammor från att amma. De allra flesta mammor är det inte var min plats att ha någon åsikt alls om - känn efter själv vad du vill och vad du trivs med!

    Samma sak när det gäller frågan om amningslängd. Jag skulle lika väl kunna svara att det är valfritt mellan mamman och barnet, som att hänvisa till WHOs rekommendationer på 2 år eller längre. Eller den forskníng som säger variationer mellan 2,5 - 5 alt. 7 år. Det beror helt på hur frågan formulerats!

    Artikeln lämnar mig med fler frågor än svar, även om jag gärna instämmer med Ingrid:

    Ingrid Rönn Hyttsten, ordförande Amningshjälpen, tycker att det är en olycklig och bakåtsträvande utveckling.
    – Det vi hör från mammor är att de upplever att de måste välja mellan att delta i livet eller att amma.

    Den här utvecklingen är inte okej och en trend vi måste försöka vända! Och det finns alltför mycket negativa attityder mot att amma vidare efter bebistiden.

    måndag, oktober 17, 2011

    Att amma länge förvandlar inte Medelsvenssons till Outsiders

    Förra veckan fastnade jag i en destruktiv och tärande diskussion på Mama, och sedan dess har det malt i huvudet på mig. Jag ångrar att jag lät mig provoceras och lät mig dras in i det där tjafset som blev alltmer infekterat. Jag har så svårt att släppa saker när jag känner att jag inte lyckas göra mig förstådd, utan fortsätter bara att stånga pannan blodig trots att jag inte når fram och får mer skit än jag riktigt mäktar med. jag vet om det, men att bryta mönster som sitter djupt är svårare än så. Vad utlöste nu denna negativa stämning?

    Jo, någon tog upp en dokumentär som repriserats ett antal gånger på kanal 5, där en kvinna ammade sin 8 åring, samt ett yngre barn som också var äldre än till och med jag är van att se. Det var flera familjer som var med i programmet, och ingen var väl någon som jag som ammat småbarn själv kunde identifiera mig med. Väldigt udda mäniskor, med något enstaka undantag. (Jag tänker på den unga mamman som startat en stödgrupp) Jag blev inte glad av att de den här senastionslystna vinklade filmen om amning, som är så typisk för den ton femmans dokumentärer brukar ha.

    Men jag var med när det begav sig och kan berätta nu varför just den köptes in. För ett antal år sedan sökte kanal 5 svenska familjer som ville ställa upp i deras programserie "Outsiders". Vi som genom olika amningsförenigar och forum blev kontaktade hade sett programmet och kände oss långt ifrån som några outsiders som ville blir uthängda i deras snaskiga sensationsjournalistik. De flesta av oss var ju helt vanliga medelsvenssons! Vanliga "välanpassade" medelklassfamiljer, bibliotekarier, journalister, sjuksköterskor, barnmorskor, dataingeniörer, barnskötare, lärare ... Inte kände vi oss bekväma med att hängas ut som "outsiders" i media bara för att vi gjorde något så naturligt som att amma vidare efter den första bebistiden!

    Kanal 5 hittade inte en enda svensk familj som ville vara med i deras program och sätta Outsiders som rubrik för sin amning! Då köpte de in det här istället. Och det säger kanske en del om att det inte är de mest normala, och representativa som ställer upp i ett sånt här format. Jag tycker att det var rätt hemskt på det sätt barnen hängdes ut. Man har ingen kontroll över hur saker framställs, klipps och vinklas med speakertexter! En tidningsintervju i en seriös tidning får man läsa igenom, rätta och godkänna innan det går i tryck. Så nej, jag identifierar mig INTE med den kritiserade mamman i filmen.

    Vidare till kärnfrågan. Ett barn skriker efter bröstet hela tiden, sliter i mammans tröja och accepterar inte ett nej. Pressad av tv-teamet och pappan avvänjs barnet. Tror man. Tills det visar sig att mamman smyger in på natten och väcker barnet för att amma i smyg.

    Det som fick mig att se rött och tända på alla cylindrar var att högljudda röster (versaler och utropstecken) kallade detta för incest och pedofili, och ropade om polisanmälingar och brott mot barnkonventionen.

    Tycker jag att det mamman gjorde var rätt och bra? Nej, det hade varit bättre om hon vågat stå upp för amningen och stått på sig mot kraven på avvänjning. Att väcka barnet på natten är naturligtvis knäppt och stör barnets sömn i onödan. Visst kan jag hålla med om att när mamman skyllde på mjölkstockning kunde hon ha pumpat istället! Men här kommer det viktiga:

    Pedofili och incest kräver att det finns ett sexuellt syfte bakom. Att störa barnets nattsömn är inte sexuellt, även om det är onödigt. Att amma är inte sexuellt, och stimulerar inte en erogen zon eftersom barnet faktiskt inte suger på själva bröstvårtan vid amning! Den ska som alla vet ligga opåverkad långt upp i barnets gom. Rädsla för mjölkstockning har inget sexuell lust! Att låta sig och barnet bli överkörda av maken och tv teamet kan anklagas för att vara mesigt, men sexuellt är det inte att fortsätta amma i smyg. Men rätt tragiskt.

    Tror jag att det är möjligt att amma genom att stoppa in bröstet i munnen på ett sovande barn? Nej, GÅR bara inte. De enda gånger jag har försökt är iofs med en nyfödd just när mjölken rann till, jag fick feber och hade jätteont. Och någon gång med mjölkstockning 40 graders feber och 2 månaders baby. Funkade inte. Barnet måste själv, söka, gapa och aktivt ta tag. Försöker man ta bröstet till barnet istället för barnet till bröstet blir taget fel. Det gör skitont, om barnet börjar amma då. Och om baret dessutom sover så lär det inte dia. I praktiken funkar det inte att amma ett barn som inte vill.

    I teorin kan det kanske vara så att en mamma skulle kunna övertala ett barn att amma trots att barnet vill sluta. Jag har aldrig stött på det i verkligheten, men allt är väl möjligt om ä osannolikt.

    Men i just det här fallet i tv dokumentären så var det inte barnets som hade tröttnat och vuxit ifrån amningen. Efterfrågan hade inte gradvis minskat för att med tiden rinna ut i sanden.

    Tvärtom - barnets beskrevs ju som odräglig i sitt vrålande efter bröstet och slitande i tröjan. Låt mig säga att jag inte tror att hon var nödbedd.

    Mamman var måhända en mesig, white trashig fegis som väckte barnet mitt i natten istället för att låta henne sova ifred och istället för att stå på sig att de ville fortsätta amma morgon och kväll ett tag till. Jag förstår absolut den kritiken! Men någon pedofil var hon då rakt inte! Det är någonting mycket mycket otäckare.

    Svar från Familjeliv!

    Jag kom på att jag inte berättade vad jag fick för svar från Familjelivs redaktionschef.

    Jo, jag fick följande standardsvar, vilket var exakt det samma som jag kritiserade och ifrågasatte i mitt mail till henne. Ganska fräckt må jag säga.

    Hej,

    Tack för ditt meddelande. Ursäkta att mitt svar dröjt, då jag haft semester.

    Vi har gott förtroende för Irene Ivarsson, som är legitimerad barnmorska och har lång erfarenhet av amning och barnavård utifrån vilken hon baserar sina svar. Vi är dock medvetna om att det ofta råder delade meningar om amning och därför uppmanar vi våra medlemmar och besökare på sajten att även diskutera sin fråga med andra i vårt medlemsforum.

    Vänliga hälsningar Anna

    måndag, september 26, 2011

    Mama och Bloggtips!


    Amma vidare är ett nätverk som jag och Kim Hazelius har startat tillsammans.

    Ni kan läsa intervjuer med tre mammor som valt att Amma vidare i nya numret av Mama som kommer ut i dagarna.

    Vi vill vidga den svenska amningsnormen och riktar oss till mammor som vill amma vidare och deras familjer. Till mammor som känner sig pressade att avvänja från omgivningen, och till de som kanske tidigare inte reflekterat så mycket över att man kan fortsätta amma, men kanske skulle stormtrivas med att slippa avvänja ett amningsglatt barn.

    Vi hoppas kunna vara ett stöd för andra att våga amma i den utsträckning de själva och barnet vill och trivs med. Vi riktar oss även till de som tex syskonammar eller ammar adoptivbarn. Och till de som har frågor och funderingar kring så kallad långtidsamning.

    Vi har en blogg och en Facebooksida. Välkommna in!


    Vi tar gärna emot personliga berättelser om att amma vidare. Hur ser er amning ut? Varför har ni valt att amma vidare? Har ni fått några reaktioner på er amning? Skicka till amma.vidare[snabel-a]gmail.com och märk ditt mail "Till bloggen" så vi vet att du vill publicera innehållet. Ni får vara så anonyma eller offentliga ni vill.

    onsdag, augusti 10, 2011

    Amma syskon? "Inte så bra", enligt Familjeliv

    På föräldrasajten Familjeliv.se finns sedan en tid en barnmorska som ger råd om amning.

    En mamma har en del frågor kring amning och graviditet och om att amma syskon. Hon berättar att hon ammar sitt barn på 18 månader. Barnet vill absolut inte sluta amma vid tillfället hon skriver. Mamman är också tydlig med att hon inte heller vill sluta amma. Helst vill hon amma båda barnen när syskonet kommer, skriver hon, och undrar om det går.

    Svaret lyder:
    Kära du Tänk inte att du ska amma två barn en tvååring och ett nyfött barn. Detta blir inte så bra Jag rekommenderar dig att du förbereder dig för att amma det nya barnet som ska komma och att låta det barn du har inse att nu är amningen slut och han är en stor pojke som kan äta och dricka precis som alla andra barn i hans ålder.Annars kanske han tömmer dina bröst så den lilla babyn inte får vad den behöver.

    Den första mjölken du får i brösten när du fött barn är kolostrum som är mycket fet och väldigt rik på antikroppar Redan några dagar efter förlossningen övergår sedan mjölken till den sk " mogna mjölken" som är tunnare och vitare inte så fet och inte så gul som den första. Detta sker även om du ammar nu.
    Men planera för att du ska ha avslutat amningen av din son innan du föder Detta är mitt råd.
    Mvh Irene

    Här (min markering) upplever jag att Familjeliv brister allvarligt i sin rådgivning. I det här fallet är fakta biten åtminstone korrekt, vilket tyvärr inte gäller alla rådgivarens svar. Men svaret är både osakligt och en nedlåtande klapp på frågeställarens huvud.

    Som amningsrådgivare är det viktigt att inte låta sina personliga åsikter lysa igenom, och jag är noga med att skilja på mina personliga val och åsikter och vad den hjälpsökande mamman frågar om, hennes behov och situation som kan vara mycket olika mina egna. Jag försöker gärna presentera flera olika möjliga vägar att gå, så får mamman känna efter om någon av dem kan kännas rätt för henne och hennes familj. Mina privata åsikter kan jag dryfta på min blogg och privat med släkt och vänner. Vissa trivs med att tandemamma, andra trivs inte med att det. Hur bra det blir eller inte är i allra högsta grad individuellt.

    WHO-rekommenderar delvis amning i 2 år eller längre, och den här pojken är bara 18 månader. Det finns många barn i hans ålder som fortfarande ammas. På vilka grunder anser denna barnmorska att han är för stor? Ingenstans antyder mamman att han inte äter och dricker "precis som alla andra barn i hans ålder". Småbarn som ammas äter och dricker mat i allmänhet med god aptit. Amningen är något som mer ska jämföras med de för åldern vanliga substituten napp och vällingflaska. Tillskillnad från FLs rådgivare har jag erfarenhet av att amma syskon, en 2-åring och en bebis. Det fungerade mycket bra för oss.

    2-åringar vill ammas som mys, gos och tröst. När de är trötta, ledsna, har gjort sig illa. Inte istället för kött och potatis, frukt och vatten. Familjelivs rådgivare förefaller ha besvärande kunskapsluckor när det gäller småbarnsamning. En 2-åring ligger inte ständigt vid tutten, och stjäl inte all mjölk från babyn. Tvärtom kan ett större syskon med effektivare amningsteknik hjälpa till att stimulera mjölkproduktionen åt en nyfödd så att mamman lättare kommer upp i större mjölkmängd.

    Amningsråden har vid upprepade tillfällen varit tveksamma och upplevts som bristfälliga och förlegade. Efter kritik från bland andra Amingshjälpen har sajten gjort vissa justeringar. Rådgivaren är fortfarande kvar.

    Familjeliv svarar så här på kritiken (utdrag):

    - Vi döper om NNs forumdel till ”Fråga om amning” och undviker ordet expert då det kan uppfattas fel.( Amning är trots allt en mycket individuell företeelse.) Vi tänkte presentera NN så här: NN är leg.barnmorska och har lång erfarenhet av amning och barnavård utifrån vilken hon baserar sina svar.

    - Vi kommer att tydliggöra genom en text att det ofta råder delade meningar om amning och uppmana besökarna att även diskutera sin fråga med andra i vårt medlemsforum.


    Visst tycks det friskt om amning. Men delade meningar är knappast problemet när det kommer till dålig amningsrådgivning. Som forum borde de säkerställa kvalitén på experternas svar istället för att hänvisa till andra medlemmar. Som frågeställare borde man kunna lita på att experternas svar är både korrekta och sakliga.

    Amning är visserligen både teori och praktik. För att citera specialistbarnmorskan och forskaren Kristin Svensson, så är laktation fysiologiskt medan amning är kulturellt.

    Mjölkproduktion är en naturvetenskap. Inte löst tyckande. Visst är amning också en kulturell praktik, men när det kommer till mjölkproduktion, bröstkomplikationer och amningsstöd så är samstämmigheten stor. Här finns det mycket forskat och skrivet, som en amningsrådgivare bör hålla sig a'jour med.

    Vad säger då litteraturen i denna fråga?

    Amning idag, utgiven av Folkhälsoinstitutet på Gothia förlag 1998, är en bok som enligt baksidestexten "vänder sig framförallt till hälsovårdspersonal - läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och andra som sysslar med amningsrådgivning." Där finner jag följande på s 112:

    Om kvinnan blir gravid under amningstiden, kan hon fortsätta att amma om hon vill. Hon behöver då vara extra noga med vad hon själv äter. Ibland ammar mamman både det stora och det lilla barnet när syskonet kommit. I en del kulturer är detta mycket vanligt.

    Amning i dag finns nu i en reviderad nyutgåva från 2009. Jag slår upp frågan också i denna (s 120), men finner att avsnittet är oförändrat, bortsett från att en bisats lagts till.
     Ibland ammar mamman både det stora och det lilla barnet när syskonet kommit, något som kallas tandemamning. I en del kulturer är detta mycket vanligt.
    Det lilla tillägget antyder kanske att förekomsten blivit vanligare med åren även i vår kultur?

    Jag går vidare till Amningsguiden med Lena Weimers som huvudförfattare, utgiven 2008 "för alla yrkes kategorier inom hälso- och sjukvården." Någon av dessa böcker borde rimligtvis finnas i den av Familjeliv.se anlitade barnmorskan?

    På s 196 finns en rubrik med namnet Tandemamning.

    Det går bra att amma två barn med olika åldrar. [---] När det nya barnet är fött kan man fortsätta amma båda - så kallad tandemamning. Har mamman svårt att få upp bröstmjölksvolymen bör det nyfödda (yngsta) barnet amma i första hand för att säkerställa det nyfödda barnets näringsbehov.
    Jag avslutar med ett citat från Amningsboken av Kristin Svensson och Malin Nordgren som utkom på Natur och Kultur 2002.

    I vår kultur är det litet kontroversiellt att fortsätta amma ett barn som får syskon, och att amma både spädbarnet och det äldre barnet. Men många kvinnor har goda erfarenheter av att "tandemamma", som det kallas. Andra tycker det har känts konstigt, och har slutat amma det äldre barnet. Det finns inget rätt eller fel. Om du och dina barn trivs med tandemamning, men någon annan tycker det är olämpligt, ska du inte bry dig. Tänk på att synen på det, som så mycket annat när det gäller amning, är kulturellt betingad.



    fredag, juni 17, 2011

    Böcker man bör ha läst

    Den här listan har jag lånat från Gryningstiger.

    SF-bokhandeln i Malmös lista på böcker man borde läsa, inriktning sf/fantasy).

    Fet stil har jag läst. Påbörjade serier räknas som lästa.

    Alan Moore & Dave Gibbons: Watchmen
    Alastair Reynolds: Revelation Space
    Aldous Huxley: Brave New World (tror jag, om jag inte blandar ihop med någon utopist?)
    Arthur C. Clarke: 2001 Men kom inte igenom hela ...
    Astrid Lindgren: Bröderna Lejonhjärta
    Bill Willingham m fl: Fables
    Bram Stoker: Dracula (bara sett filmen)
    Brian Vaughan & Pia Guerra: Y the Last Man
    C. S. Lewis: Narnia-böckerna
    Charlaine Harris: Southern Vampire-serien (bara följt tv-serien)
    Charles de Lint: Newford-böckerna
    Charles Stross: Accelerando
    China Miéville: Iron Council
    Christopher Paolini: Eragon
    Christopher Priest: The Prestige (bara sett filmen)
    Clive Barker: The Great and Secret Show (Nej, men har läst Abarat)

    Cory Doctorow: Little Brother
    Dan Simmons: Hyperion
    David Eddings: The Belgariad
    Douglas Adams: The Increasingly Inaccurately Named Hitch-hiker Trilogy
    Elizabeth Bear: New Amsterdam
    Elizabeth Moon: Vatta's War
    Ellen Kushner: The Privilege of the Sword
    Emma Bull: War for the Oaks
    Frank Herbert: Dune
    Gene Wolfe: The Wizard Knight
    George Orwell: 1984
    George R. R. Martin: A Song of Ice and Fire (Har förälskat mig i tv-serien och står på kö på första delen på biblioteket!)
    Guy Gavriel Kay: Tigana
    H. G. Wells: The War of the Worlds (bara sett filmen)
    H. P. Lovecraft: The Call of Cthulhu
    Harry Martinson: Aniara
    Holly Black: Tithe-trilogin
    Hope Mirrlees: Lud-in-the-Mist
    Iain M. Banks: The Culture-böckerna
    Inger Edelfeldt: Missne och Robin
    Isaac Asimov: Foundation
    J. K. Rowling: Harry Potter-böckerna
    J. R. R. Tolkien: The Lord of the Rings
    Jack Vance: Lyonesse
    Jamie Delano m fl: John Constantine Hellblazer
    Jasper Fforde: The Eyre Affair
    Jim Butcher: The Dresden Files
    John Ajvide Lindqvist: Låt den rätte komma in
    John Crowley: Little, big
    K. J. Parker: Scavenger-trilogin
    Karin Boye: Kallocain
    Katherine Kerr: Deverry-böckerna
    Kurt Vonnegut: Slaughterhouse-five (har bläddrat i den i mina föräldrarsbokhylla som barn, räknas det som 1/2 poäng? ;-)
    Lewis Carroll: Alice's Adventures in Wonderland
    M. John Harrison: Light
    Margaret Atwood: The Handmaid's Tale (inte läst men älskade filmen! Manus/adaptionen är dessutom skrivet av Harold Pinter)
    Marion Zimmer Bradley: The Mists of Avalon
    Mary Doria Russell: The Sparrow
    Mary Shelley: Frankenstein Skrev min B-uppsats om den!
    Mervyn Peake: Gormenghast-trilogin
    Michael Chabon: The Yiddish Policemen's Union
    Michael Ende: Den oändliga historien
    Michael Moorcock: Elric
    Michael Swanwick: The Dragons of Babel
    Mike Carey m fl: Lucifer
    Mike Mignola: Hellboy
    Mikhail Bulgakov: Mästaren och Margarita
    Naomi Novik: Temeraire/His Majesty's Dragon
    Neal Stephenson: Cryptonomicon
    Neil Gaiman m fl: Sandman
    Neil Gaiman: The Graveyard Book
    Orson Scott Card: Ender's Game
    Philip K Dick: Do Androids Dream of Electric Sheep? (bara sett filmen)
    Philip Pullman: His Dark Materials-trilogin
    Poppy Z. Brite: Lost Souls
    Ray Bradbury: Fahrenheit 451
    Raymond E. Feist: Magician
    Richard Matheson: I Am Legend (igen, bara sett filmen, om det nu är samma?)
    Richard Morgan: Altered Carbon
    Robert E. Howard: Conan (bara sett filmen)
    Robert Heinlein: Stranger in a Strange Land
    Robert Holdstock: Mythago Wood
    Robert Jordan: Wheel of Time
    Robert Kirkman & Charlie Adlard: The Walking Dead
    Robin Hobb: Assassin-trilogin
    Roger Zelazny: Amber-böckerna
    S. M. Stirling: Dies the Fire
    Scott Lynch: The Lies of Locke Lamora
    Stephen Donaldson: The Real Story
    Stephen King: The Dark Tower
    Steven Erikson: The Malazan Book of the Fallen
    Susanna Clarke: Jonathan Strange & Mr Norrell
    T. H. White: The Once and Future King
    Tad Williams: Memory, Sorrow and Thorn-serien
    Tanith Lee: Biting the Sun
    Terry Brooks: Shannara-böckerna
    Terry Pratchett & Neil Gaiman: Good Omens
    Terry Pratchett: Discworld-böckerna
    Tim Powers: The Anubis Gates
    Tove Jansson: Mumin-böckerna
    Umberto Eco: Foucaults pendel
    Ursula K. LeGuin: Earthsea-böckerna Har en oavslutad D-uppstats liggande på vinden ...
    William Gibson: Neuromancer
    William Goldman: The Princess Bride

    Lite dåligt resultat, tycker jag. Med tanke på att jag trots allt har 5 poäng fantasylitteratur i min examen, haha.

    Men jag har läst en hel del som saknas på listan också. Lloyd Alexanders Prydain-krönika till exempel, som jag skrev C-uppsats om. Och andra titlar av författarna. Av svenska titlar gillade jag också Bertil Mårtenssons Vägen ut trilogi.

    Och årets stora läsupplevelse: Hungerspels trilogin! Åh, vad jag älskade den!

    I det här sammanhanget måste jag också nämna en litteraturteoretisk bok i det här sammsom man inte ska missa om man älskar Fantasy; Ann Swinfens In defense of Fantasy.

    Nu längtar jag efter att få min reserverade Song of Ice and Fire!

    torsdag, maj 12, 2011

    Läs mer om den eneglska studiens verkliga innehåll här:

    Läs gärna hos härliga bröstprisvinnaren Sagogrynet för en korrekt återgivning på svenska av innehållet i den engelska studien om samband mellan amning och minskad förekomst av beteendestörningar.

    BBC inslaget hittar ni här.

    Uselt Aftonbladet!

    Jag blir ledsen av Aftonbladet.

    De lyckas alltid vinkla alla artiklar på ett tillspetsat amningshatar sätt. Okej, enstaka undantag finns väl, men så långt det är möjligt. De verkar vara en tidning med en mycket negativ bild av amning, ledarsidor och debatt har ända sedan tidigt 2000 tal gett stort utrymme för kritik mot amning. Det är amningsmullor, amningsfanatiker, amningsreligion för hela slanten. Eller varför inte "Barnet dog av bröstmjölk"? Ett riktigt lågvattenmärke.

    Nu kommer det en studie som visar något positivt om amning, men istället för att skriva att amning kanske kan ge ett visst skydd mot beteende störningar så skruvar de rönen på ett ironiskt och negativt sätt.

    "Amma annars riskerar ditt barn att bli en lögnare"
    De får det att låta både mindre trovärdigt och förvränger helt innebörden i studien. Det är så dålig journalistik och så otrevligt och spär på amningshatet ännu mer. Jag kan inte låta bli att bli ledsen.

    Det som i verkligenhete sägs är " Vi har funnit att barn som ammats i minst fyra månader är mindre benägna att få beteendeproblem vid fem års ålder, säger doktor Maria Quigley vid Oxford University enligt tidningen Daily Mail."

    Och vad är det sen för svensk professor de har pratat med och hur insatt är han i studien? Och sen Malin Wollin som kanske ofta är sympatisk, men inte har någon särskilt stor koll på hur man tolkar forskningsresultat och statistik. Logiken brister enlig modellen: Jag känner flera rökare som inte har cancer - Ergo: Rökning orsakar inte cancer! Eller?!

    Suck suck och åter suck!

    Det är säkert jättekul för Aftonbladet att skapa motsättningar mellan flaskmatning och amning och slå split och hetsta fram ett "amningskrig". Det blir "kul" rubriker. Jag blir bara ledsen.

    Uselt Aftonbladet!

    onsdag, maj 11, 2011

    Är ammade barn inte välkomna på dagis?

    Ett par månader innan mitt första barn skulle börja på dagis blev vi inbjudna till en visning av förskolan. Det var ganska många föräldrar och små barn där, de flesta yngre än min dotter som hunnit bli 20 månader vid tillfället. Föreskolechefen guidade runt och berättade om verksamheten och intrycket var på det stora hela mycket positivt. Inne på en småbarnsavdelning slog vi oss ned och hon pratade lite om hur inskolningen skulle gå till. De mindre barnen satt i knäet medan min busigare lilla tjej började leka och åka rutschkana med stor förtjusning.

    Men plötsligt säger förskolechefen något som ger mig en stor klump i magen. Hon säger att man förstås kan vara lite nervös inför inskolningen, men att det alltid brukar gå bra. Men man måste ha slutat amma innan inskolningen. Annars blir det en för stark bindning, och då går det inte, påstår hon. Hon fortsätter med argumentet att det vid ett tillfälle framkommit att ett barn som var svårt att skola in ammades. Naturligtvis gavs amningen hela skulden för alla familjens problem.

    Kränkt är ett ord det gått inflation i, men det var just så jag kände mig. Utpekad, utsatt, ovälkommen, förolämpad och illa berörd. Jag blir både arg och ledsen, men får inte fram några invändningar trots att jag året innan blivit medlem i Amningshjälpen och därigenom träffat flera ammade barn som går på dagis vilket motsäger påståendet om att det skulle vara “omöjligt” att skola in. Jag inser också att hon nog främst riktar sig till de mindre barnens föräldrar och inte till mig vars relativt stora och självständiga tjej redan är i full gång med att utforska avdelningen. Jag tänker att här gäller det nog att hålla amningen hemlig då.

    Men senare på eftermiddagen blir jag arg. Jag tänker på alla de mindre små bebisarna i föräldrarnas famnar. Kanske är det någon annan som går på de här osakliga påståendena och känner sig tvingad att avvänja trots att de kanske egentligen inte vill? Får det verkligen gå till så här? Ska kommunala förskolor lägga sig i om barnen ammas hemma på fritiden? Har de rätt att gå emot WHOs-rekommendationer om delamning i 2år eller längre, som vid den här tiden var relativt nya.

    När jag kommer hem sätter jag mig och skriver ett ganska långt brev som blir rätt så argt och kritiskt, om än trots allt i en artig och formell ton. Jag beställer ett par broschyrerna från Amningshjälpens kontor och skickar med, “Sugen på mer” samt en om amning och dagis som gavs ut av föreningen Mjölkdroppen.

    Det känns läskigt att sticka ut hakan och skicka brevet, men samtidigt är det en befrielse att våga säga ifrån. Efter några dagar ringer föreståndaren upp mig och ber om ursäkt. Hon säger att hon känner att det blev helt fel, och att hon inte alls egentligen är negativ till amning. Hon hade till och med själv ammat ett av sina nu vuxna barn länge, men tyckte att det var svårare att skola in det barnet så delvis var det hennes personliga upplevelse. Sedan hade hon okritiskt köpt bvc-läkarens påstående att amningen var problemet med den svåra inskolningen hon hänvisat till på visningen, men inser egentligen att det fallet varit mycket mer komplext. Men som jag betonar i vårt samtal, amningen är oftast enklast att skylla på.

    Det var nervöst att ta det här samtalet och att komma ut ur garderoben som “långtidsammare“, men jag hoppas att det förändrade något. Under de följande åren fungerade kontakten med förskolechefen väldigt bra.

    Idag har vi skolat in inte mindre än 3 ammade småbarn på förskolor. Och nej, ingen av dem var svåra att vänja in.

    tisdag, maj 03, 2011

    Ljuva morgondag


    Något jag som ammat mina barn under småbarnsåren har saknat ibland, är att få mina erfarenheter bekräftade i filmer och böcker, likaväl som i småpratet i lekparken. Det kan vara ensamt ibland att sällan känna igen sig och sin vardag i de bilder man möter av vardagen i en småbarnsfamilj. Kim är inne på det här spåret också i sin uppsats Standardmjölk:

    Långtidsammande mammor befinner sig också utanför normen men de verkar dessutom vara osynliggjorda, de syns inte i det offentliga samtalet med sina erfarenheter. [---]Att vara utanför normen påverkar, man får inte sina erfarenheter bekräftade i det offentliga
    samtalet och det kan skapa osäkerhet.

    Detta gäller i hög grad även inom kulturen, där man matas ständigt av bilder av nappflaskor liksom av spjälsängar. När jag väl snubblar över något välbekant blir jag så förvånad att jag är tvungen att pausa dvd-spelaren och backa för att se efter om jag verkligen hört rätt.

    I den armenisk-kanadensiske regissören Atom Egoyans prisbelönta film Ljuva morgondag (The Sweet Hereafter) från 1997 panorerar kameran redan i inledningen in över en bred madrass i en stuga. I sängen sover en ung familj under ett lakan. Det lilla barnet sover på sidan vänd in mot kvinnans bröst, och tanken slår mig genast att bilden liknar ett barn som fortfarande ammas fritt på natten.

    Till er som inte ännu har sett filmen kan jag rekommendera den varmt, men ta med ett paket näsdukar. Filmen berör starkt, och det är inte för inte den belönats med Stora Jury priset i Cannes. Men den är också tragisk och bitvis smärtsam att se. Ett litet samhälle på den kanadensiska landsbyggden har drabbats hårt av en skolbussolycka. Sorg och ilska river upp motsättningar och en hårdför advokat (Ian Holm) med en egen agenda driver på hårt för att övertyga invånarna om att stämma bussbolaget.

    Men vi får också se glimtar av en annan sida hos advokaten. I en scen berättar han om ett minne från när hans dotter var liten. Hon var 3 år och de semesterade i en stuga långt ute på landet. Hon sov mellan dem i sängen, och de vaknade av att hon verkade ha svårt att andas. De misstänker att hon blivit biten av en giftspindel, och han berättar att hans fru försökte amma dottern medan han ringer sjukhuset.

    Kameran vilar länge på kvinnan som sitter på golvet med korslagda ben och ammar det lilla barnet som ligger i hennes knä. Hon stryker lugnande flickan över benet. Scenen visas med en sådan självklarhet. På inget sätt nämner advokaten att flickan "fortfarande" ammas, eller att det var något "länge" eller på annat sätt speciellt med amningen. Den värderas precis på samma sätt som när han hållit flickan i famnen och sjungit lugnande för henne i bilen de 6 milen till sjukhuset, då barnets mor kört bilen.

    Det viktiga i scenen är kärleken till ett barn och viljan att göra vad som än krävs för att rädda det. Småbarnsamningen liksom samsovningen är bara självklara vardagsdetaljer.

    lördag, april 30, 2011

    Ett förtydligande...

    Lina, jag svara gärna på de frågor du ställt i Amningsbloggen. :) Men eftersom det blir rätt långt så lägger jag det här istället försom kommentar.

    Jag har gjort min analys ur ett genusperspektiv, men kommit fram till lite annorlunda slutsatser än du. Jag tolkar det som att män i regel är vana vid att stå i centrum och att vissa kan ha svårt att inte få göra det på mödravården. Jag skulle säga att Carlos och co till viss del ger uttryck för orealistiska förväntningar i sin text.

    Jag är genusmedveten, vi har haft våra barn på förskola med genuspedagogik enligt Gävlemodellen (Björntomten och Tittmyran), jag har gjort analyser om kön och genus på mina B (Om Det andra könet),C och D uppsatser på Kulturvetarlinjen. (Jag har en filkand. i Litteraturvetenskap och Idéhistoria, för att berätta något mer om mina infallsvinklar). Genusglasögon har jag haft på näsan sedan 90-talet!

    Jag kan bara säga att efter 3 graviditeter och födslar där min man deltagit vid i stort sett alla vårdkontakter, delar jag inte den bild som läggs fram. Jag frågar bara utifrån min egen erfarenhet om deras bild verkligen är representativ?

    Vi har också haft ett samkönat par i vårt äldsta barns föräldragrupp och då var de två i gänget precis som alla andra. Jag kan inte uttala mig hur de blivit bemötta på andra instanser, men på föräldrautblidningen var det inga konstsiga attityder. Vi i gruppen umgicks en del under det första året sedan och de har aldrig nämt någon negativ erfarenhet från graviditeten. Men visst är homofobi ett samhällsproblem, och inte bara inom vården.

    Visst finns det på alla platser i samhället enstaka individer som jobbar på fel plats. Det finns sura bibliotekstanter också likaväl som trevliga! Naturligtvis är vården inget undantag. Frågan är vad som är normen?

    Artikelförfattarna medger till och med själva att de blivit väl bemötta av nästan alla, men några fel har de lyckats lägga på minnet ändå. Jag undrar om de inte letat med ljus och lykta - förutfattade meningar? - efter några enstaka individer att klaga på? Hur representativ är bilden de vill lyfta fram när det är de dåliga undantagen de fokuserar på istället för den allmäna upplevelsen?

    Förövrigt instämmer jag delvis i kritiken av den nämda barnmorskan - hon borde ha besvarat frågan sakligt istället för att lägga sig i.

    Eva Lotta var inne på svaret på en annan sak du undrade över. "Och på något konstigt sätt känns det som vi återigen är tysta och snälla och ger efter för kraven. När vi äntligen har lyckats rucka lite på strikta amningsrutiner skapade i en patriarkal struktur då kommer nya anpassningskrav och nästan inga motröster höjs."

    Förtryck är något man internaliserar. Jag tror att vi kvinnor ofta är uppfostade in i en könsroll där vi är tysta, snälla och måna om att vara tillags. Det krävs en arg gammal feminist ;-) för att våga säga "Nej, jag vill faktiskt helamma!" när pappan vill ge flaska för att det ska vara mer jämställt. Många vill bjuda till och vara snälla och "släppa in" pappan.

    Det finns en så stark men osaklig föreställning idag om att amning skulle vara ett hinder för pappan och att flaska ska vara en väg jämställdhet. Jag tror att det är helt feltänkt och onödigt! Jag tycker att det är viktigt att kunna argumentera emot det. Jag vill säga att man inte ska gå på den myten och krångla till amningen i onödan.

    Alla kvinnor trivs inte med att amma och det finns många skäl att välja bort amning, eller lägga ned en svår amning. Men strävan efter jämställdhet är i mina ögon inte ett bra skäl. Jag skulle säga att det är att gå på en myt.

    Min man har varit hemma mellan 6 och 8 månader med vart och ett av våra tre barn och jag tror att det påverkar relationen och jämställdheten mycket mer än val av uppmatnings sätt! Han har gett dem riktig mat och vatten i mugg och burit dem när de ska sova, eller låtit dem somna i famnen i soffan eller i vagnen. Jag kan inte tänka mig att en nappflaska med välling skulle ha gjort vare sig till eller från när det gäller att vara en jämställd och närvarande förälder.

    torsdag, april 28, 2011

    Sluta använda amningen som slagträ i jämställdhetsdebatten!

    Carlos Rojas är aktuell med ännu en debattartikel om jämställdhet och föräldraskap. Rubriken denna gång är ”Skärp er barnmorskor – stenåldern är över”.

    Bilden blir väldigt förenklad. Behandlas verkligen pappor som andra klassens föräldrar än idag? Om barnen blir sjuka ringer skola och dagis alltid i första hand till min man som jobbar närmare än jag. De väljer inte mig för bara att jag är mamma. Samhället har förändrats och på föräldramöten kommer det lika många mammor som pappor.

    När unga män förespråkar ett jämställt föräldraskap vill de få mer uppmärksamhet som blivande föräldrar och gärna mata spädbarnet med flaska. Det är positivt att pappor aktivt vill ta större plats i sina barns liv. Men jag har hittills aldrig läst en arg insändare av en ung man som kräver att få vabba oftare när barnen är sjuka, även om han då måste ställa in viktiga möten. Barndomen är lång medan graviditet, förlossning och nyföddhetsperioden trots allt är försvinnande korta.

    Det är lätt för Carlos Rojas som man att kräva uppmärksamhet under graviditet, förlossning och nyföddhetsperioden. Pappan har en viktig roll som ”birth partner”, som stöd, trygghet och coach under födseln. Men till syvende och sist är det mamman som måste föda fram barnet. Det verkar vara lätt att glömma. Så länge mamman är den som är gravid och föder är det inget konstigt att mödravården fokuserar främst på hennes hälsa, och prioriterar mer tid till hennes frågor och oro inför födseln. Graviditet, förlossning och amning är några få saker i föräldraskapet som inte är rättvist fördelade hur gärna pappan än skulle vilja dela det lika. Kanske borde en feministisk man också kunna stå tillbaka lite under den korta tiden i livet utan att känna sig hotad i sin föräldraroll?

    Att vara en jämställd förälder handlar om något mer grundläggande än att kräva millimeterrättvisa på detaljnivå. Det är att dela ansvaret för hem och barn. Att vara nära och knyta an, att ta sig tid med barnen. Att hålla koll på vilka dagar gympapåsar ska packas och skickas med, vilken dag läxan ska vara inne, när barnen ska ha med sig matsäck, fylla på extrakläder på dagishyllan. Jämställdhetsdiskussionen stannar ofta vid pappaledighet och bilden av det ensamma spädbarnet som ska delas liksom mitt i tu i rättvisa tårtbitar och matas med flaska varannan gång. Men i en större familj med flera syskon behöver man inte konstruera nya arbetsuppgifter för att dela ansvaret för barnen.

    Jag kan fundera över för vems skull vissa krav höjs. Jämställdhet handlar också om makt. Vem tjänar t.ex. på att amningen motarbetas? Hur påverkas en mamma som vill helamma, när flaskmatning ingår i en jämställd pappas agenda? Amning, och särskilt exklusiv amning, har många positiva effekter för både mamman och barnet - som t.ex. att minska risken för bröstcancer hos kvinnor före klimakteriet och minska risken för plötslig spädbarnsdöd. En fungerande helamning kan också vara en frihet. Att alltid ha mat och tröst nära till hands, slippa tänka på mängder och tider, flaskor och uppvärmning. Dessutom är amning det ekologiskt hållbara alternativet. Är det ett feministiskt framsteg att kvinnor avstår från detta för att mannen inte vill att kvinnan ammar?

    Som när en av oss ville försäkra sig om att inte störa amningen ­genom att börja ge flaska för tidigt, och därför frågade barnmorskan när det var lämpligt att börja med det. I stället för ett svar kom ett ifrågasättande: ”Varför ge flaska överhuvudtaget?”. Svaret på frågan, att båda föräldrarna ville mata bebisen, bemöttes med en tillrättavisning: ”Barnet ska vara med sin mamma ­hela ­tiden”.

    Det är alltid upp till föräldrarna att avgöra vad som passar dem bäst. Barnmorskans bör bara informera sakligt om olika alternativ. Men problemet är att det inte finns någon före- och eftergräns när nappflaska inte längre riskerar att störa amningen. Vissa barn klarar att växla mellan de två skilda sugteknikerna bättre, medan andra klarar det sämre. Nappflaska kan försämra sugtekniken, påverka taget om bröstet så att amningen blir smärtsam samt orsaka amningsvägran oavsett barnets ålder. Till och med användning av de nya flaskor som tillverkarna marknadsför som kompatibla med amning, har redan resulterat i ett antal samtal till Amningshjälpen där barnen visar tydliga tecken på tuttförvirring. Det är långt ifrån ovanligt att välling i nappflaska snabbt konkurrerar ut amningen även när barnet är över 6 månader. Man vet aldrig på förhand hur flaska kommer att påverka amningen för ett enskilt barn, och föräldrarna måste själva ta ställning och väga för och nackdelar för dem personligen.

    Det är hög tid att sluta använda amningen som slagträ i jämställdhetsdebatten! Det är en modern myt att flaskmatning skulle vara en mirakelkur för ett jämställt föräldraskap. Statistiskt sett har det visat sig att ju högre utbildning mamman har, desto längre tid ammar hon. När kvinnor har högre status i samhället vågar de ta för sig mer och amma i den utsträckning hon själv trivs med. Det har också visat sig att ju mer pappan är pappaledig, desto längre ammar mamman!

    Pappan är den viktigaste amningsstödjaren - pappans inställning till amning är den enskilda faktor som påverkar mammans amning allra mest! Är pappan positiv till amning så ammar mamman mer, är pappan negativ till amning så kommer mamman inte att amma. Det här är en patriarkal struktur som den nya påstått moderna och jämställda generationen unga män väljer att blunda för. Mannen verkar än idag ha stort inflytande över kvinnans kropp och amning - att aktivt motarbeta amning och kräva flaskmatning för pappans skull kan jag omöjligen se som något i grunden feministiskt. Jag ser det inte som jämställt när kvinnor som egentligen önskar helamma avstår från det för att tillgodose mannens önskemål.

    Även under de korta månader då barnet helammas blir det många timmar kvar av dygnet för pappan och barnet att vara nära och knyta an. En i grunden jämställd man har i allmänhet heller inget emot att dra ett tyngre lass med hushållsarbetet när mamman är nyförlöst för att ge sin partner ork och tid att etablera en fungerande amning. En övervägande majoritet av kvinnorna uppger trots allt att de vill amma.

    Men för pappan kvarstår fler alternativ än enbart markservice kontra flaskmatning. Det finns så många andra sätt att knyta an till barnet! Att bära barnet i bärsele eller sjal, sova med sitt barn, spädbarnsmassage, babysim, ramsor och sånger - att vara närvarande och umgås med sitt barn kräver faktiskt ingen nappflaska i näven.

    torsdag, mars 31, 2011

    Skräckrubriker

    Bebisen dog - av bröstmjölk kan man läsa i Aftonbladet.

    Av någon anledning ses bröstmjölk ofta som något lite farligt och riskabelt. Ett opålitligt sätt att föda upp sitt barn på.

    Var det verkligen den livsfarliga bröstmjölken som dödade spädbarnet? Nej, läser man artikeln så framgår det att barnets - som dessutom var 11 månader, snart 1 år gammal med andra ord - föräldrar inte verkat riktigt förmögna att ta hand om barnet. De nekade barnet sjukvård när barnet var sjukt, de reagerade inte när barnet vägde extremt lite, bara 5,7 kilo.

    Frågan är väl varför inte myndigheterna ingrep redan när barnets var 9 månader sjuk i bronkit och det upptäcktes på sjukhuset att barnet for illa? Det kunde också ha varit en vinkling på artikeln, en rubrik att smälla upp. Men nu valde man alltså istället bröstmjölken som den dödliga faktorn. Inte bristen på mat, bristen på sjukvård och att ingen slog larm.

    Dessutom är skräckartikeln illustrerad med en nyfödd frisk och fin baby som ammas. Vad är kopplingen? Vad ger det för signaler?

    Vad innebär det att barnet ammades "regelbundet"? Var 4:e timme? Var annan timme? Mer frekvent? Orkar ett så pass undernärt och sjukt barn ens suga effektivt?

    Det finns många veganer som ammar sina barn utan problem. Vad vet man om den när familjens kost för övrigt, så de till att få i sig tillräckligt med proteiner och näring via andra ämnen än animaliska? Kanske var de lika oförmögna att ha god hand om sig själva liksom de var att ta hand om sitt barn?

    Jag var nyligen på en diskussionskvällen på Mångkulturellt centrum i Botkyrka på temat "Amning till varje pris". Bara rubriken är ju lite hmm... vinklad?

    Samhällsdebattören Carlos Rojas berättade om att när han fick tvillingar fick de information om hur man ger ersättning, mest för säkerhets skull för att de skulle vara säkra på att barnen blev mätta och gick upp bra i vikt. Han önskade att alla föräldrar skulle få lära sig det på BB, för att alla föräldrar borde få den tryggheten för att alla barn har rätt att kunna växa och må bra.

    Tanken är ju välment, men det är så signifikant att han just ser ersättning som den säkra uppfödningen. Med ersättning kan man försäkra sig om att barnet går upp i vikt och mår bra, medan bröstmjölk ses om något osäkert och riskabel.

    Jag tror att det desvärre är en mycket utbredd uppfattning. Det är inte en slump att Aftonbladet vinklar artikeln på det sätt som är valt, istället för att se bristen på mat, medicin och omvårdnad och i ett större perspektiv. Att myndigheterna inte ingrep redan nnär barnet var sjukt och undernärt och sjukhuset borde ha fått upp ögonen för faran nämns inte ens med ett kritiskt ord. Men 2 månader innan barnet avled borde någon haft chans att ingripa och rädda barnet. Det här är en tragedi som hade kunnat undvikas. Men bröstmjölken är kanske enklare att skylla på?

    onsdag, mars 09, 2011

    Rött stoft


    "Evelyn har bett mig att baka lite till hennes stora tillställning i samlingssalen", sa Jackie. "Jag tänkte att jag skulle börja idag. Anna hjälper mig." Då såg Sandy att Anna också var där. Hon satt i ett hörn och ammade bebisen. Man kunde inte se exakt vad som pågick för hon hade en löst sittande jumper, men han kände sig ändå generad och märkte att han blev röd i ansiktet. Han vände sig bort.
    "Som du ser" sa Anna, "är jag inte till stor hjälp för ögonblicket."
    "Jag har sagt åt henne att hon borde ge barnet en flaska." Jackie började arbeta ihop en smörklimp och lite socker. "Då skulle han kunna börja sova på nätterna. Han är förmodligen utsvulten."

    Ur "Rött stoft" av Anna Cleves

    Även om det här är en engelsk författare så känner jag mycket mer igen mig i den här verkligheten än i t ex hur amningen skildrades i Solsidan för några veckor sedan. Hon skriver träffsäkert om amning, svärmödrar och generade killar som inte är vana att se någon amma.

    Ann Cleeves kvartett om Shetlandsöarna är en liten deckarjuvel. Böckerna utspelar sig under varsin årstid under loppet av 2 år, varje bok är som ett litet nedslag i tiden på öarna. Man får följa en liten grupp människor med polisen Jimmy Perez i centrum. Miljön är fantastisk och personskildringen också skarp och nyanserad.

    Den tredje boken "Rött stoft" utspelar sig under en vår på ön Whalsay där ett inslag i väven av händelser är en kvinna som får sitt första barn. Efter en komplicerad förlossning blir hon separerad från barnet det första dygnet och beskrivningen av hennes motstridiga känslor av lycka, overklighet, av att känna sig låst och samtidgt längta efter att få vara i fred med sitt barn är så knivskarp. Många kan nog känna igen sig i hur alla motstridiga känslor kan samsas om utrymmet. Det är en så omtumlande förändring i livet att få barn, den största omställning man går igenom och det kan ta tid att landa.

    När barnmorskan hade gått satt Anna Clouston vid vardagsrumsfönstret och såg ut över vattnet. Hon hade James med sig och satt med honom liggande på längden i knäet. Det var ovanligt att hon var ensam med honom och hon kände det som om att han var en främling; hon kunde inte fatta att det var samma barn som hon hade burit i sin kropp i nio månader. Kanske berodde det på att de hade hade haft så lite tid för sig själva sedan de kom tillbaka till Whalsay från sjukhuset.


    En fördel med att jobba på bibliotek är att man faktiskt hinner gå på biblioteket. ;-) Jag släpar med mig rejäla travar hem, som jag inte alltid hinner läsa.

    Men när man inte hinner läsa själv är ljudböcker mitt heta tips! Visst händer det ibland att man tappar koncentrationen, men då är det bara att backa och lyssna om en bit. Jag slukar stora mängder, inte minst när jag var mammaledig då hann jag lyssna nästan hur mycket som helst. Jag lyssnar i bilen när jag kör till jobbet - och eftersom jag pendlar 8 mil om dagen så hinner jag en hel del på en vecka ändå.

    Allt blir roligare med en bra ljudbok! Laga mat, tvätta, hänga tvätt, städa, vika tvätt, diska, promenera. Är det något som behöver censureras för små öron i närheten funkar Mp3 spelare bra.

    tisdag, februari 15, 2011

    Solsidan

    Är det någon som såg Solsidan som handlade en del om amning förra veckan? Ett klipp hittar ni här.

    Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om det. Visst är programmet roligt men jag känner inte riktigt igen mig i den stereotypa bild av amningshets-Sverige som målades upp, och jag blev lite besviken. Visst var de konstiga råden man kan stöta på från vården där, men jag misstänker att det inte riktigt var så det var meningen att jag skulle reagera?

    Mia Skäringers och Felix Herngrens karaktärer går på BVC och får ingen hjälp med amningen. Jag tänkte "så typiskt att BVC inte kan något om amning!", men undrar om det kanske inte var programmets intention? Jag anar att det var meningen att jag istället skulle ha tänkt att BVC är amningsfanatiska? Eller har jag bara förutfattade meningar nu?

    På väggarna hänger affischer med uppmaningar att amma som knappast existerar i verkliga livet, men som nog ändå rätt väl illustrerar den känsla man får av omgivningens förväntningar på att man ska amma när man är en nybliven mamma som har problem med amningen. I de verkliga väntrum jag har sett på BVC brukar det istället finnas mer reklamprodukter från barnmatsförtagen, i form av pennor, Post it block med loggor från Semper eller Enfamil.

    Mamman som har mjölkstockning blir först avfärdad med att “det brukar gå över”. När hon frågar vad hon ska göra ifall det inte går över, får hon det helskumma rådet att "jobba på med pumpen". Om mamman inte släpper ifrån sig mjölken till barnet så blir det väl ännu svårare att släppa mjölk till pumpen? Oxytocinspray vore väl bättre att skriva ut? Och att amma bort stockningen. Handmjölka i en varm dusch? Men lite tragikomiskt är det att se hur råd som “massera” får sitt eget liv och sprids med djungeltelegrafen utan att man får veta på vilket sätt det egentligen ska gå till: Lätta strykningar i riktning mot bröstvårtan!

    Jag har iofs både råkat ut för rejäla mjölkstockningar med hög feber då man ligger med frossa under täcket, och mindre staser som mest givit lättare smärta obehag och oro, men jag tyckte ändå att det var en lite konstig bild av mjölkstockning. Inte helt trovärdig, oftast blir man väl mer sjuk? Ligger hemma och mår dåligt.

    Problemet i Solsidan såg egentligen mer ut som en strejkande utdrivningsreflex tyckte jag, och hon verkade ju inte ha märkbart ont. Typiskt manliga manusförfattare, eller? Och varför pratade hon inte med sin mammagrupp? Det är väl där man kan få gnälla av sig lite, få tips och råd av varandra? Min erfarenhet är att mammor pratar en massa med varandra!

    Dessutom undrar jag hur många i min generation som egentligen haft problem med amningsfanatiska svärmödrar? Vi 70-talister som själva i bästa fall har blivit ammade enligt 4 timmars schema, och sällan mer än 3 månader. Det vi brukar klaga mest över är väl att vi känner oss motarbetade, på mödrar och svärmödrar som anmärker på att vi ammar för ofta, för länge, och hävdar att det inte kan vara någon näring ”i det där blasket”.

    Pappan som köper ersättning och ger utan att fråga mamman stämmer i så fall mer överrens med min bild av verkligheten. Pappan vill göra vad han kan komma på för att underlätta, även om det inte riktigt är den hjälp mamman hade önskat sig. Men jag kan inte låta bli att undra hur ont man skulle få om man i verkligheten sov 9 timmar utan att få amma när man har mjölkstockning? Vid närmare eftertanke vill jag inte ens veta det …

    Men med ersättning blev mamman utvilad, barnet mätt och alla problem lösta. Har man hört den förr måntro? Och är det verkligen fullt så enkelt? Är ersättning svaret på allt? Möjligtvis löste det inte problemet med den jobbiga grannen, men inte långt därifrån.

    Se hela avsnittet på:
    http://www.tv4play.se/film_och_serier/solsidan

    fredag, februari 11, 2011

    Inte farligt att låta barnen vara nära

    Jag vill tipsa om Amningsbloggen som skriver om sömn just nu, att det inte är farligt att låta bebisar somna i föräldrarnas famn! Ett väldigt bra inlägg!

    Jag sitter nu efter en lång arbetsdag och kämpig hemfärd i snökaoset och skriver med lilltjejen sovande och snarkande i famnen. Det är så mysigt att få den här stunden av lugn och närhet. Jag känner hur jag varvar ned efter att ha känt mig trött, ledsen och stressad när jag satt fast på ett alltmer försenat pendeltåg mellan olika stationer större delen av fredagskvällen.

    Hennes varma lilla kropp, avslappnad och lätt snarkade mot min axel känns läkande.

    Jag läser på Amningsbloggen ikväll vilka tråkiga råd man kan få höra:
    TT Spektra har också intervjuat en psykolog och samordnande inom mödra- och barnhälsovården i Göteborg. Hon får ge fem tips för bättre sömn. Det första är värt någon slags pris i verklighetsfrånvändhet:
    Börja redan när barnet är nyfött. Låt det somna på en armlängds avstånd i en säng eller korg, så han vet att du är i närheten men ändå inte ligger i din famn hela natten.


    Jag är så tacksam att jag mötte en i grunden annorlunda inställning när jag födde mitt första barn på ABC enheten på Södersjukhuset i Stockholm för 8 år sedan. Mitt barn föddes på kvällen, och när vi bara några få timmar senare skulle sova kände jag mig ganska osäker och omtumlad efter en snabb och intensiv förlossning, och tvekade inför var jag skulle lägga bebisen. I den fina flätade korgen med sänghimmel som jag hade förälskat mig i under graviditeten, så annorlunda än platsbaljorna på vanliga BB? Eller i dubbelsängen med mig och min sambo?(numera make :-))

    Jag frågade barnmorskan om råd. - Hon sa utan minsta tvekan att bebisen hade det bäst i sängen hos oss. Och så fick det bli. Jag är glad och tacksam att jag mötte någon som gav mig det positiva och bekräftande svaret när jag var nyförlöst och osäker och så öppen för andras åsikter.

    Nu är den lilla bebisen en lång och smal fotbollstjej som fyller 9 år i sommar, och jag behöver vare sig amma, bära eller ligga bredvid henne längre för att hon ska kunna sova.

    tisdag, februari 08, 2011

    Debattartikel i Corren om möjlighet att föda hemma!

    Tack för alla fina hälsningar! Vad roligt det är att se att någon läser och är intresserad! :-)

    Idag finns en debattartikel och möjligheten att föda hemma i Östgöta Corren! Jätteroligt! Vi fick landstingsbidrag i Stockholm för hemförlossningen, det var väldigt praktiskt och kostade inte oss något extra.

    Jag skulle vilja svara lite på en kommentar här :
    Det var fantastiskt att läsa din förlossningsberättelse! Jag skulle nog vilja föda hemma nästa gång, men min man tycker att det känns för farligt. Första (och hittills enda) barnet är fött på sjukhus och jag tyckte att förlossningen gick bra men gillade verkligen inte BB. Vad skönt det skulle vara att redan vara hemma när allt är över...
    Tack för att du delade med dig!



    Tack själv! :-)

    Jag tror att många män behöver en del övertalning, det kan nog ta tid för dem att landa i beslutet och förstå vad det innebär. De som faktiskt inte behöver ha ont och föda fram barnet tror jag har svårt att förstå! Och jag tror att det är viktigt att det är den som föder som får välja i slutändan! Att det är farligt är ju just bara en känsla, och det brukar lösa sig om de får mer information och får träffa en barnmorska och ställa alla sina frågor.

    Min man var också tveksam och orolig för att grannarna skulle tycka att vi var knäppa, och jobbigt att berätta för släkt och vänner. Vi är ju rätt "medelsvenniga" av oss egentligen ;-) och det är jobbigt att sticka ut och bryta mot normer.

    Det som vann över honom till slut var nog barnmorskans på mödravårdens tips "Äsch, säg bara att ni fött på KS när någon frågar!" *s* Det är ju faktiskt ingen som har med det att göra, eller hur?

    Jag tycker att det var värt att kämpa lite extra för att få igenom min vilja efter mina behov, även om min man var lite svårövertalad först och sa att vi INTE skulle föda hemma. Det kändes jättejobbigt att han inte ville, men jag stod på mig och till slut fattade han att jag måste vara viktigare än vad grannarna tyckte. Men det tog tid! Vi diskuterade fram och tillbaka i flera månader. :-( Jag tror inte det är ovanligt att det är så, han ställde upp på det lite motvilligt först, lite orolig för att grannarna, släkt och vänner skulle tycka att vi var knäppa.

    Men han accepterade att det måste få vara mitt beslut. När andra barnet föddes lyssnade jag för mycket på honom och var väldigt missnöjd sedan med hur det blev - stressigt och en negativ upplevelse - och jag kände att det var korkat av mig att låta den som inte skulle föda få välja. Det är ju inte helt logiskt egentligen, eller hur?

    Men när beslutet väl var fattat sa han att det kändes bra ändå, men han behövde tid att landa i det. Man vill ju ha sin partners känslomässiga stöd också, inte bara att han ger med sig utan man vill ju att han ska tycka att det känns bra. Men som mamma börjar man nog bearbeta graviditet och födsel tidigare än pappan och det verkar vara en erfarenhet jag delar med många andra som fött hemma, att papporna ofta är mer tveksamma i början men kommer starkt på upploppet... När veckorna gick och det närmades sig dagen B som i bebis, var han mycket mer positiv. Även om han hade sagt tvär nej på sommaren. Som mamma har man nog ofta gjorde den långa resan flera år tidigare, det är ett beslut som mognat fram långt innan graviditeten och pappan stiger på tåget först när man börjar närma sig slutstationen.

    När bebisen väl var född på natten sedan sa han att han tyckte att det hade varit jättebra med en hemförlossning! Det kändes så bra att få höra det!