Osynliggjord och marginaliserad

Häromdagen läste jag en uppsats i Etnologi från Lunds universitet med titeln "Standardmjölk - om amningslängd och normalitet.

Jag skulle vilja dela med mig lite av den, och skickar ett tack till författaren Kim Hazelius här! Läsningen gav mig både igenkänning och några aha-upplevelser, men den gjorde mig också lite ledsen över sakernas tillstånd.

Bland mina informanter finns bara en mamma som matat med flaska från början och hon berättar inte om några direkta påhopp sammankopplat med det. Däremot finns det flera vittnesmål från andra håll om mammor som känt sig ifrågasatta och kränkta av både vårdpersonal och privatpersoner för att de inte ammat (Fokus 09/2006). Dessa mammor faller utanför normen att amma och måste förhålla sig till den, men har på senare år fått ett antal företrädare inom media och på internet som både talar om egna erfarenheter av att inte amma och kritiserar normen. Det här är mina informanter medvetna om och de uttrycker sig försiktigt när de talar om de mammor som väljer att inte amma.


Långtidsammande mammor befinner sig också utanför normen men de verkar dessutom vara
osynliggjorda, de syns inte i det offentliga samtalet med sina erfarenheter. Det tas för givet att de slutat amma, de blir ifrågasatta av okunniga inom tandvården och ibland sjukvården, rekommendationer för att kombinera amning och vissa läkemedel ställer till problem eftersom de gäller helammade spädbarn. Ofta saknas det kunskap om hur till exempel en treåring som ammar en liten skvätt om dagen, påverkas om mamman använder en viss medicin. Hanna fick inga reaktioner på sitt val att sluta amma, eftersom många tog för givet att hon slutat redan innan. Det här påminner om den ständiga komma ut-processen för HBT-personer, att omgivningen tar för givet att man följer normen om man inte själv väljer att tala om att man inte gör det.

Att vara utanför normen påverkar, man får inte sina erfarenheter bekräftade i det offentliga samtalet och det kan skapa osäkerhet.

[---]

Jag förstår både icke/korttidsammande och långtidsammande mammor som i någon mån marginaliserade eller kulturellt dominerade, i det att de avviker från den rådande amningsnormen. Den förra gruppen har haft ett antal röster höjda för sin situation de senaste åren, i en debatt som bildat diskurs mot ”amningshets”. Mina informanter uttryckte medvetenhet om ickeammande mammors utsatta situation och även om en del var ambivalenta inför valet att inte amma, så ville de inte döma någon för det valet. Långtidsammande mammor har inte haft samma utrymme i den offentliga debatten de senaste åren, och flera informanter uttryckte mer öppet ifrågasättande tankar kring denna grupp. Även de mammor som själva ammat ”länge” positionerade sig mot sådana som ammar ännu längre.

Osynliggjord och marginaliserad.

Jag drar mig för att nämna på jobbet att jag ammat när jag ändå pratar om att jag ibland sovit dåligt på natten när lillan vaknat mycket. Jag vill inte bjuda in till onödig kritik, men det känns också fånigt att undvika att nämna amningen. Jag skulle inte utelämna blöjbyten eller vällingflaskor på samma sätt, för de är en del av den kulturella normen. Att fortsätta amma efter 1,5 år är det inte.

Irmeli är inte ens särkilt stor ännu och för mig är det så självklart att amma. På fritiden är det inget konstigt alls, men att nämna sin amning i förbifarten är som att komma ut ur garderoben i den här kulturen som påstås vara så amningsfanatisk. Sanningen är snarare att den amningsnorm vi har är extremt snäv! Man ska amma för att passa in. Men inte amma för ofta, inte för mycket och definitivt inte för länge. Det är socialt accepterat att smutskasta mammor som ammar längre än medel på ett annat sätt än det är att baktala mammor som ammar kortare än normen.

Det är amningsmotståndarna som äger agendan idag och får stort utrymme i media, medan det anses fult och skuldbeläggande att tala om det positiva med att amma. Amning verkar ha blivit omodernt idag. Vi som ammar längre än normen är totalt osynliga i media, förutom märkliga dokumentärer där de har letat upp några riktigt flummiga original som visas upp i någon sorts freakshow för att underhålla och ge folk något lustigt att förfasa sig över. Ingenstans finns någon motsvarighet till den protest som fått luft under vingarna nu från mammor som ammat kort tid eller inte alls. Det saknas en saklig debatt som belyser den utsatthet och marginalisering även den drabbas av som avviker från normen åt det andra hållet, genom att amma längre än genomsnittet.

När Arbetets museum i Norrköping förra året gjorde en utställning om amning blev till och med tyngdpunkten där mer åt det negativa hållet som jag upplevde det. Där fans till exempel en mätare på en skala där besökaren fick ställa in sin mening om hur länge det var okej att mammor ammar. De första månaderna var graderad månad för månad, men så fort tiden gick kunde man bara välja halvårssteg, och sedan var det bara årsvis om jag mindes rätt. Jag minns inte om skalan slutade vid 5 år eller vid 7 år, men längre än så kunde de tydligen inte föreställa sig att någon som såg utställningen kunde acceptera att någon annan ammade. Där gick verkligen gränsen för det tänkbara, eller? Nåja, jag skulle inte själv kunna tänka mig att amma i 7 år - Se där ! Här ger jag ett exempel på hur jag positionerar mig mot de som ammar längre än jag! - men jag tycker kanske inte att de borde stenas.

Nu finns utställningen om amning som vandringsutställning på Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Den 3 mars klockan 18 kommer det att hållas ett seminarium där, Kan ni gissa vilket tema de har valt? Jo, liksom av en händelse är rubriken: "Amning till varje pris?"

Skribenten Tove Gustafson samtalar med genusforskaren Renita Sörensdotter, etnologen Kristina Löfstedt och journalisten Martin Halldin om amning som samhälleligt fenomen och kulturell praktik. Sverige är bredvid Norge det land i världen där kvinnor ammar mest och längst; mer än 2/3 av alla mödrar helammar i fyra månader eller mer. Men vad säger egentligen forskningen och hur ser det ut i andra länder? Vilka rekommendationer har tidigare gällt, och vem kan och får amma? Kan adoptivmödrar amma och kan män amma?

Utställningen Röster om amning stänger efter denna programpunkt.

Just nu känns det lite nedslående. Dessutom är påståendet att Man ammar mest och längst i Sverige är långt ifrån sant! Även om färre kvinnor börjar amma efter förlossningen i Australien har de gått om oss med hästlängder efter ett tag och vid 1 års ålder är det mycket vanligare att amma i Australien än i Sverige. För att inte tala om Iran som har en hög amningsstatistik för 2-åringar. I Norge ammas bara 4 % av 2-åringarna. I Sverige har man inte ens brytt sig om att samla in någon statistik, så oviktigt anses frågan vara. Varför väljer man denna uttalat negativa vinkel när man nu vill lyfta fram och göra en utställning om amning? Finns det inte mer intressanta ingångar? Vilken dålig research att slå sig för bröstet och hävda att vi är världsledande när det inte alls stämmer.

Jag känner mig uppgiven idag. För några år sedan ville jag förändra världen och kämpa för ett mer amnings- och barnvänligt samhälle. Just nu tycker jag mest att världen suger.