tisdag, februari 15, 2011

Solsidan

Är det någon som såg Solsidan som handlade en del om amning förra veckan? Ett klipp hittar ni här.

Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om det. Visst är programmet roligt men jag känner inte riktigt igen mig i den stereotypa bild av amningshets-Sverige som målades upp, och jag blev lite besviken. Visst var de konstiga råden man kan stöta på från vården där, men jag misstänker att det inte riktigt var så det var meningen att jag skulle reagera?

Mia Skäringers och Felix Herngrens karaktärer går på BVC och får ingen hjälp med amningen. Jag tänkte "så typiskt att BVC inte kan något om amning!", men undrar om det kanske inte var programmets intention? Jag anar att det var meningen att jag istället skulle ha tänkt att BVC är amningsfanatiska? Eller har jag bara förutfattade meningar nu?

På väggarna hänger affischer med uppmaningar att amma som knappast existerar i verkliga livet, men som nog ändå rätt väl illustrerar den känsla man får av omgivningens förväntningar på att man ska amma när man är en nybliven mamma som har problem med amningen. I de verkliga väntrum jag har sett på BVC brukar det istället finnas mer reklamprodukter från barnmatsförtagen, i form av pennor, Post it block med loggor från Semper eller Enfamil.

Mamman som har mjölkstockning blir först avfärdad med att “det brukar gå över”. När hon frågar vad hon ska göra ifall det inte går över, får hon det helskumma rådet att "jobba på med pumpen". Om mamman inte släpper ifrån sig mjölken till barnet så blir det väl ännu svårare att släppa mjölk till pumpen? Oxytocinspray vore väl bättre att skriva ut? Och att amma bort stockningen. Handmjölka i en varm dusch? Men lite tragikomiskt är det att se hur råd som “massera” får sitt eget liv och sprids med djungeltelegrafen utan att man får veta på vilket sätt det egentligen ska gå till: Lätta strykningar i riktning mot bröstvårtan!

Jag har iofs både råkat ut för rejäla mjölkstockningar med hög feber då man ligger med frossa under täcket, och mindre staser som mest givit lättare smärta obehag och oro, men jag tyckte ändå att det var en lite konstig bild av mjölkstockning. Inte helt trovärdig, oftast blir man väl mer sjuk? Ligger hemma och mår dåligt.

Problemet i Solsidan såg egentligen mer ut som en strejkande utdrivningsreflex tyckte jag, och hon verkade ju inte ha märkbart ont. Typiskt manliga manusförfattare, eller? Och varför pratade hon inte med sin mammagrupp? Det är väl där man kan få gnälla av sig lite, få tips och råd av varandra? Min erfarenhet är att mammor pratar en massa med varandra!

Dessutom undrar jag hur många i min generation som egentligen haft problem med amningsfanatiska svärmödrar? Vi 70-talister som själva i bästa fall har blivit ammade enligt 4 timmars schema, och sällan mer än 3 månader. Det vi brukar klaga mest över är väl att vi känner oss motarbetade, på mödrar och svärmödrar som anmärker på att vi ammar för ofta, för länge, och hävdar att det inte kan vara någon näring ”i det där blasket”.

Pappan som köper ersättning och ger utan att fråga mamman stämmer i så fall mer överrens med min bild av verkligheten. Pappan vill göra vad han kan komma på för att underlätta, även om det inte riktigt är den hjälp mamman hade önskat sig. Men jag kan inte låta bli att undra hur ont man skulle få om man i verkligheten sov 9 timmar utan att få amma när man har mjölkstockning? Vid närmare eftertanke vill jag inte ens veta det …

Men med ersättning blev mamman utvilad, barnet mätt och alla problem lösta. Har man hört den förr måntro? Och är det verkligen fullt så enkelt? Är ersättning svaret på allt? Möjligtvis löste det inte problemet med den jobbiga grannen, men inte långt därifrån.

Se hela avsnittet på:
http://www.tv4play.se/film_och_serier/solsidan

fredag, februari 11, 2011

Inte farligt att låta barnen vara nära

Jag vill tipsa om Amningsbloggen som skriver om sömn just nu, att det inte är farligt att låta bebisar somna i föräldrarnas famn! Ett väldigt bra inlägg!

Jag sitter nu efter en lång arbetsdag och kämpig hemfärd i snökaoset och skriver med lilltjejen sovande och snarkande i famnen. Det är så mysigt att få den här stunden av lugn och närhet. Jag känner hur jag varvar ned efter att ha känt mig trött, ledsen och stressad när jag satt fast på ett alltmer försenat pendeltåg mellan olika stationer större delen av fredagskvällen.

Hennes varma lilla kropp, avslappnad och lätt snarkade mot min axel känns läkande.

Jag läser på Amningsbloggen ikväll vilka tråkiga råd man kan få höra:
TT Spektra har också intervjuat en psykolog och samordnande inom mödra- och barnhälsovården i Göteborg. Hon får ge fem tips för bättre sömn. Det första är värt någon slags pris i verklighetsfrånvändhet:
Börja redan när barnet är nyfött. Låt det somna på en armlängds avstånd i en säng eller korg, så han vet att du är i närheten men ändå inte ligger i din famn hela natten.


Jag är så tacksam att jag mötte en i grunden annorlunda inställning när jag födde mitt första barn på ABC enheten på Södersjukhuset i Stockholm för 8 år sedan. Mitt barn föddes på kvällen, och när vi bara några få timmar senare skulle sova kände jag mig ganska osäker och omtumlad efter en snabb och intensiv förlossning, och tvekade inför var jag skulle lägga bebisen. I den fina flätade korgen med sänghimmel som jag hade förälskat mig i under graviditeten, så annorlunda än platsbaljorna på vanliga BB? Eller i dubbelsängen med mig och min sambo?(numera make :-))

Jag frågade barnmorskan om råd. - Hon sa utan minsta tvekan att bebisen hade det bäst i sängen hos oss. Och så fick det bli. Jag är glad och tacksam att jag mötte någon som gav mig det positiva och bekräftande svaret när jag var nyförlöst och osäker och så öppen för andras åsikter.

Nu är den lilla bebisen en lång och smal fotbollstjej som fyller 9 år i sommar, och jag behöver vare sig amma, bära eller ligga bredvid henne längre för att hon ska kunna sova.

tisdag, februari 08, 2011

Debattartikel i Corren om möjlighet att föda hemma!

Tack för alla fina hälsningar! Vad roligt det är att se att någon läser och är intresserad! :-)

Idag finns en debattartikel och möjligheten att föda hemma i Östgöta Corren! Jätteroligt! Vi fick landstingsbidrag i Stockholm för hemförlossningen, det var väldigt praktiskt och kostade inte oss något extra.

Jag skulle vilja svara lite på en kommentar här :
Det var fantastiskt att läsa din förlossningsberättelse! Jag skulle nog vilja föda hemma nästa gång, men min man tycker att det känns för farligt. Första (och hittills enda) barnet är fött på sjukhus och jag tyckte att förlossningen gick bra men gillade verkligen inte BB. Vad skönt det skulle vara att redan vara hemma när allt är över...
Tack för att du delade med dig!



Tack själv! :-)

Jag tror att många män behöver en del övertalning, det kan nog ta tid för dem att landa i beslutet och förstå vad det innebär. De som faktiskt inte behöver ha ont och föda fram barnet tror jag har svårt att förstå! Och jag tror att det är viktigt att det är den som föder som får välja i slutändan! Att det är farligt är ju just bara en känsla, och det brukar lösa sig om de får mer information och får träffa en barnmorska och ställa alla sina frågor.

Min man var också tveksam och orolig för att grannarna skulle tycka att vi var knäppa, och jobbigt att berätta för släkt och vänner. Vi är ju rätt "medelsvenniga" av oss egentligen ;-) och det är jobbigt att sticka ut och bryta mot normer.

Det som vann över honom till slut var nog barnmorskans på mödravårdens tips "Äsch, säg bara att ni fött på KS när någon frågar!" *s* Det är ju faktiskt ingen som har med det att göra, eller hur?

Jag tycker att det var värt att kämpa lite extra för att få igenom min vilja efter mina behov, även om min man var lite svårövertalad först och sa att vi INTE skulle föda hemma. Det kändes jättejobbigt att han inte ville, men jag stod på mig och till slut fattade han att jag måste vara viktigare än vad grannarna tyckte. Men det tog tid! Vi diskuterade fram och tillbaka i flera månader. :-( Jag tror inte det är ovanligt att det är så, han ställde upp på det lite motvilligt först, lite orolig för att grannarna, släkt och vänner skulle tycka att vi var knäppa.

Men han accepterade att det måste få vara mitt beslut. När andra barnet föddes lyssnade jag för mycket på honom och var väldigt missnöjd sedan med hur det blev - stressigt och en negativ upplevelse - och jag kände att det var korkat av mig att låta den som inte skulle föda få välja. Det är ju inte helt logiskt egentligen, eller hur?

Men när beslutet väl var fattat sa han att det kändes bra ändå, men han behövde tid att landa i det. Man vill ju ha sin partners känslomässiga stöd också, inte bara att han ger med sig utan man vill ju att han ska tycka att det känns bra. Men som mamma börjar man nog bearbeta graviditet och födsel tidigare än pappan och det verkar vara en erfarenhet jag delar med många andra som fött hemma, att papporna ofta är mer tveksamma i början men kommer starkt på upploppet... När veckorna gick och det närmades sig dagen B som i bebis, var han mycket mer positiv. Även om han hade sagt tvär nej på sommaren. Som mamma har man nog ofta gjorde den långa resan flera år tidigare, det är ett beslut som mognat fram långt innan graviditeten och pappan stiger på tåget först när man börjar närma sig slutstationen.

När bebisen väl var född på natten sedan sa han att han tyckte att det hade varit jättebra med en hemförlossning! Det kändes så bra att få höra det!