Uppsatstävlingen

Jag har inte bloggat så mycket i början av året, men jag har svettats över mitt bidrag till Föda hemma föreningens uppsatstävling. Nu när tävlingen är avslutad vågar jag kanske lägga ut mitt bidrag här. Varning för superlångt. ;-) Jag skrev om förlossningsberättelsen helt ur minnet, nu med 2 års distans till hur det blev. Det har rört upp mycket minnen och känslor, men det kändes som en bra bearbetning också. Så här kommer den nu. Puh! :


När det gäller hemförlossningar möter man ofta två polariserade synsätt. Dels de som målar upp födandet som något livsfarligt och betraktar det som oansvarigt att föda hemma. Dels den romantiserade bilden av det mytiska födandet som liksom höljt i ett rosenskimrande dis. Jag tror att man kan lura sig själv om man intalar sig att man genom enbart val av födelseplats kan lösa alla svårigheter, vilket av lägren man än må tillhöra. Kanske gjorde jag själv det misstaget? För även om jag är nöjd med beslutet att föda hemma, så är det en del jag skulle ha velat göra annorlunda när jag så här två år senare minns hur det var när min yngsta dotter föddes .

Bilden av hemförlossningar behöver avdramatiseras, det tror jag att så gott som alla som är insatta i ämnet håller med om. Är man frisk, har en normal graviditet, barnmorskor närvarande och bor inom rimlig resväg till sjukhus så är det ett tryggt, bra och säkert alternativ till att föda på sjukhus. Men kanske borde det också avromantiseras? Man kan få en bild av att man måste vara exceptionellt stark, modig, trygg och glad för att föda barn hemma. Att hemfödsel bara är något för de som ser det som en fest att föda barn, och att man förväntas vara så avslappnad att det inte ens gör ont. Jag tror att hemmet kan vara en lugn och positiv plats att föda för ett större antal än de som hittar dit idag. Många vet nog inte ens om att möjligheten finns, men det kan nog passa många fler vanliga medelsvenssons som liksom jag inte vare sig är extra modiga eller särskilt starka. Man kan välja att föda hemma även om man tycker att det gör vansinnigt ont att föda barn, och upplever tanken på att krysta fram en riktig bebis som lite skrämmande! Är man frisk och har en normal graviditet så kan en hemförlossning vara ett stressfritt och positivt alternativ även för den som liksom jag ser fram emot födseln med en viss bävan.

För mig kändes det som en extra trygghet att få möjlighet att föda hemma. Jag valde att föda mitt första barn på en ABC-enhet som var ett lugnt och hemliknande alternativ med fokus på det friska och naturliga, och en dröm om att föda hemma hade jag egentligen redan då. Men det var först när jag väntade mitt tredje barn som jag landade i beslutet. Mina första två födslar har båda gått relativt fort och det kändes skönt att slippa stressa iväg. Jag har upplevt det intensiva värkarbetet som lite kaotiskt och chockartat. Efter att ha öppnat mig från 3 - 10 cm på bara en timme som förstföderska var jag lite rädd för att föda i bilen. Värkarna har varit täta redan från start och när andra barnet föddes blev de inte glesare i bilen heller vilket var både smärtsamt och oroande.

Det var också en stor trygghet för mig att veta vilken barnmorska som skulle vara med under födseln. Historiskt sett har kvinnor alltid fött med hjälp av personer de känner - kvinnliga släktingar, byns jordemor eller familjens husläkare. Att föda - för många kvinnor den mest smärtsamma, krävande och utlämnande situation de går igenom under sitt liv - omgiven av främlingar är historiskt sett en nyhet.

När mitt andra barn föddes hann vi vara inne på sjukhuset 2 timmar och 20 minuter. På den korta tiden hann vi med inte mindre än två avdelningar och tre olika team. Det var en något stressad upplevelse. Jag tyckte allt bara gjorde ont och kändes jobbigt, och ville att det bara skulle vara över. Den sista barnmorskan kom in bara 20 minuter innan bebisen föddes, vilket var alltför lite tid för att bygga upp ett tillräckligt förtroende i den situationen. Jag var trött och smärtpåverkad, ville mest bara fly och struntade egentligen i vad som hände just då. Barnmorskan, som nog verkade både klok och bra, försökte nå fram till mig och få mig att bara andas och hålla emot lite, men jag orkade inte ta till mig det hon sa och krystade så att barnet inte hann rotera klart på sista värken, och rev i med axeln så att jag brast onödigt mycket.

Inför hemförlossningen kom barnmorskorna på hembesök och vi satt och pratade i lugn och ro över en kopp kaffe. Jag kunde berätta om tidigare födslar, om mina rädslor och förhoppningar, om vilket stöd jag önskade få. De kunde i sin tur ställa frågor, informera och fylla i alla uppgifter de behövde skicka in till landstinget. För mig var det skönt att träffa barnmorskorna innan födseln, och ha tid att samtala när jag inte var smärtpåverkad.

Om jag skulle få fler barn skulle jag gärna föda hemma igen, men jag är trots allt lite besviken över att min hemfödsel inte riktigt blev den lugna trygga upplevelse som jag hade hoppats. Jag har alltid haft lite svårt att ställa krav, att ta plats och säga vad jag tycker. Jag försöker träna på det, men jag vet att jag alltför lätt faller in i en snäll patientroll där jag gärna vill vara till lags på bekostnad av mig själv och mina egna behov. Sedan är jag arg både på mig själv och andra efteråt, när jag inte klarat av att säga ifrån. Jag trodde att jag skulle kunna trolla bort det problemet också genom val av födelseplats. Men det visade sig vara långt ifrån så enkelt.

Värkarna satte igång utan förvarning en råkall lördagskväll i januari. Det kändes inte alls så lätt att slita upp barnmorskorna från sina familjer. Den ena barnmorskan visade sig dessutom vara inne i stan där hon hållit i en doulautbildning. Till både hennes och min egen förvåning hör jag mig själv oroa mig mest för om hon hunnit äta middag eller inte. Precis som när mina första två barn föddes kom värkarna tätt redan från start, men var inte direkt smärtsamma. Nu fann jag mig också stå mitt i en hemsk röra av kartonger vi skulle plocka undan julpynt i, och lådor från vinden med urvuxna barnkläder eftersom jag upptäckt att alla bebiskläder i storlek 62 saknades. Jag kunde bara inte föda barn mitt i all denna hemska röra!

Jag bestämmer med barnmorskan att jag ska ringa igen när jag vill att de ska komma. Maken lämnar våra stora flickor hos sin syster, och vi städar undan allt så snabbt vi kan – julpyntet får stå kvar. När huset känns fint och mysigt tänder vi ljus och sätter oss i soffan med en kanna te och äppelpaj från frysen och sätter på Körslaget på tv.

Efter en stund säger min man. ”Det blir nog ingen bebis i kväll.” Då är det som att jag vaknar till och inser att det här går ju inte! Ser han inte hur ont jag har nu? Nej, tydligen hanterar jag värkarna lite för bra och han verkar inte ha förstått att det är på riktigt. Jag tänker att det är bäst att ringa barnmorskan nu och be dem att komma.

Det är väl nu jag gör mitt stora misstag. Barnmorskan frågar om det blir bra om hon tar nästa tåg från stan och kommer om en timme ungefär? Jag känner mig orolig och vill inte riktigt vara själv så länge, men motståndet mot att säga Nej! Det går INTE bra! blir alldeles för stort att övervinna. Jag hade behövt en öppen fråga som ”När vill du att vi kommer?” Istället svarar jag ett dröjande ”Jaa, det är väl okej, men om en timme vill jag gärna att ni är här. Jag ligger inte på golvet och skriker nu, men om en timme så jag kanske gör det” säger jag, och skrattar lite generat. Jag tror i efterhand att hon inte riktigt förstod hur boktavligt jag faktiskt menade det.

Här gör jag misstag nummer två. Vi kommer överens om att hon ska kontakta den andra barnmorskan A och meddela att det är dags att komma nu. När jag har lagt på ångrar jag mig att jag sa att en timme var okej, jag borde ha bett henne att hoppa in i en taxi. Nu direkt. Det här känns inte bra. Men min man lugnar mig med att det tar betydligt mindre än en timme för den andra barnmorskan att köra hit.

Efter en stund har värkarna ändrat karaktär och jag hoppas barnmorskan ska komma snart. Då ringer telefonen, och det är A som undrar om hon ska komma direkt eller hämta upp L vid stationen på vägen. Åh nej, känner jag, har hon inte åkt hemifrån än? Nej, L hade meddelat henne att jag vill att de kommer om ungefär en timme. Men nu vågar jag i alla fall säga att jag vill att hon kommer så fort hon bara kan. Efteråt har A berättat att hon undrade då om hon verkligen skulle hinna.

Någon kvart senare börjar det bli riktigt jobbigt, men jag är ända ganska samlad och fokuserad och min man verkar inte fatta hur jobbigt det egentligen är trots att jag säger att det är jobbigt nu. Jag ber honom att ringa till barnmorskan och be henne skynda sig. Han är helt kolugn och fattar inte vad det skulle vara bra för? Hon sitter ju redan i bilen och är på väg och vi klarar ju oss så bra själva tills hon kommer? Ja, det är ju lätt för honom att säga som inte har jätteont!






Jag ber honom bädda med madrassen på övervåningen i övre hallen, och det gör han och tänder levande ljus där och värmer vetekudden i micron. Han fixar saft och fruktsoppa med sugrör och jag går upp och känner att till min egen förvåning att nu måste jag bara få lägga mig ned. Mellan två värkar får jag en kort paus där jag verkligen lyckas slappna av och vila och samla kraft.

Efter det kommer två värkar som gör så ont att jag inte kan hantera dem och bara skriker rätt ut. Först då fattar han äntligen att det är bråttom och ringer barnmorskan. Hon är bara några kilometer bort nu, och det känns skönt att veta att hon snart kommer att vara här. Då känner jag hur det trycker nedåt på ett välbekant sätt och vattnet går över madrassen. Jag skriker: ”Den kommer nu! Hjälp mig!” Jag känner hur paniken ersätts av en känsla av overklighet och förvåning tillsammans med ett konstaterande av jaha, det var så här det blev.

”Oj, jag ser huvudet!” säger maken förvånat till barnmorskan och inser att det inte är läge att prata i telefon och avslutar samtalet. Istället hjälper han mig av med trosorna som jag fortfarande har på mig. Jag försöker hålla emot och bara andas istället för att krysta, och önskar att A ska hinna fram för att hjälpa mig. Men efter 2-3 värkar inser jag att det inte går. Förlossningspallen som jag haft stående hemma sedan flera veckor är inte att tänka på utan barnmorska, och jag drar mig tillminnes en förlossningsfilm jag nyligen sett där någon födde i sidoläge och tänker att det måste vara det bästa alternativet.

Jag lyckas instruera maken hur han ska stödja det övre benet och jag känner hur jag brister lite när jag krystar och tänker att jag måste ta det försiktigare. Jag har aldrig velat känna på barnets huvud med handen när mina första barn föddes, men vi pratade om det när barnmorskorna var på hembesök och de förklarade att man får mer kontroll då. Att man kan se krystandet som ett samarbete med barnet och att det är mindre risk att man tar i för mycket och spricker om man har en hand på barnets huvud, så jag vågar prova det och det känns faktiskt tryggare.

Efter någon värk är barnets huvud ute. Jag har aldrig fött i sidläge tidigare, bara på förlossningspall med hjälp av en barnmorska som tar emot barnet och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Eller vad jag ska förvänta mig. Vid mina tidigare födslar har barnen alltid kommit ut på en värk, och jag blir lite osäker nu när bara huvudet är ute. ”Ska de inte skrika?” undrar maken oroligt. ”Är det något fel?” frågar jag. ”Jag vet inte”, säger han. Det är definitivt inte ett lugnande svar och jag tänker att jag inte kan vänta på att barnmorskan kommer fram, jag måste få ut barnet nu. Jag krystar och barnet glider ut på madrassen.

Barnet ligger på madrassen med ansiktet nedåt och skriker inte. Min man hjälper mig att sätta mig upp. Det första som slår mig är att barnet är alldeles för litet. För liten och så mager. Bara skinn och ben, rumpan har nästan inget fett, alldeles platt. Och huden ser så mörk och brun ut. Det här barnet har varit dött i flera veckor, far genom mitt huvud. Man hinner tänka så mycket under några få sekunder. Jag har oroat mig ibland under graviditeten för att barnet inte sparkat så mycket, men alltid blivit lugnad när hjärtljuden varit bra. Nu tänker jag att något måste ha varit fel. Jag stålsätter mig när jag tar upp barnet, rädd för vad jag ska få se.

Men när jag får upp henne i famnen tittar hon på mig med klara ögon. Det första jag säger är:
”Men lilla barn, du lever ju ändå!” Jag ber min man att hämta ett badlakan att svepa in henne i. Jag ser på henne och ropar att vi fått en flicka till. Maken ringer upp barnmorskan och meddelar att ”Den lever!”, ett ordval som gjorde också henne lite fundersam.



Några minuter senare kommer barnmorskan upp för trappan till övervåningen med ett ”Grattis!” Jag sitter kvar på madrassen med flickan i famnen och hon har med sig klämmor och sax till navelsträngen och min man får klippa. Sedan hjälper hon mig att få ut moderkakan. Det går lätt och ser bra ut. Vi berättar att vi reagerat på att flickan ser så liten ut, och hon funderar lite när hon granskar moderkakan, men den ser inte ut att vara förkalkad. Möjligtvis är den ganska liten. Jag känner mig lite skärrad, frusen och blöt där jag sitter i en pöl av fostervatten på madrassen och bestämmer mig för att ta en varm och skön dusch innan jag kryper ned med babyn i sängen.

Kanske är jag uppe och står för länge i duschen eller så är det chocken, men jag blir hemskt yr och illamående. Jag börjar få lite frossa och smärtsamma eftervärkar, måste lägga mig och mår riktigt dåligt. Nu är det skönt att båda barnmorskorna har hunnit fram och pysslar om mig och babyn. De mäter och väger och det visar sig att min första reaktion stämmer, flickan väger mycket mindre än förväntat. 2290 gram till en längd på 49 cm. Huvudmåttet är bara 31 cm. Vikten hamnar långt utanför BVC kurvorna när den ska kryssas in i journalen. Hon är lite trött och jag får mjölka ur lite råmjölk som hon får på sked innan vi lyckas få henne att få tag om bröstet.

Efter någon timme mår jag bättre igen och barnmorskorna fixar te och smörgåsar som jag och min man satt och åt i sängen med vår lilla flicka sovande mellan oss. Barnmorskorna satt i nere i köket ett par timmar och försäkrade sig om att jag och barnet mådde bra innan de åkte hem. De stannade kvar hos oss 5-6 timmar efter födseln vilket kändes tryggt.

När barnläkaren kom på hembesök ett par dagar senare utbrast han förvånat ”Men var hon prematur!?”, när han fick se vår lilla flicka. Hans förklaring till den låga vikten var att något inte fungerat riktigt med näringstillförseln i magen, även om man inte med blotta ögat kunnat se att moderkakan var förkalkad på utsidan. Troligtvis var det också därför hon inte sparkat så mycket i magen, hon har varit tvungen att spara på krafterna. Men eftersom längden var normal menade han att vi inte behövde oroa oss för att hon var genetiskt liten, utan skulle komma ikapp med tiden.

Barnläkaren sa att hemförlossningen var den bästa starten vi kunde ha gett henne eftersom hon var så liten. Han menade att vi hade en snällare bakterieflora hemma och att det var bra att hon fått enbart bröstmjölk från födseln. På sjukhuset skulle hon ha blivit rutinmässigt tillmatad med ersättning på indikation av den låga födelsevikten. Vi hade möjligtvis kunnat avböja det om de hade stuckit henne för att kolla blodsockret med jämna mellanrum. Av en vän som jobbar på en prematuravdelning har jag fått höra att barn med låg födelsevikt brukar hamna hos dem. I värsta fall kunde vi till och med ha blivit separerade från varandra. Jag är lättad över att ha sluppit allt detta! Det är mitt tredje barn och jag tyckte att det gick bra att hålla uppsikt själv på att hon inte blev slö. Vi tillmatade lite med råmjölk på sked de första dygnen istället för att ge ersättning. Hon kom igång snart med amningen och den mogna mjölken hade runnit till efter bara knappt två dygn. Efter omständigheterna fick vi trots allt en riktigt drömstart!

De första dagarna var jag så uppfylld av glädje över min fina lilla bebis och jag kände mig så stark. Jag hade klarat det - helt själv! Jag behållit mitt lugn och lyckats tänka klart, och jag var lättad över att den mest smärtsamma delen av förlossningen hade varit kortare än när mina stora tjejer föddes.

Men allt eftersom dagarna och veckorna gick kom också de mer negativa minnena och känslorna tillbaka igen. Jag sörjde att det inte hade fungerat bättre i kommunikationen med både barnmorskorna och min man - jag hade ju poängterat under graviditeten med att det kunde komma att gå fort, ändå hade ingen sett eller förstått mig när det väl var dags. Om barnmorskan hade varit där bara 10-15 minuter tidigare hade jag sluppit föda ensam och jag hade aldrig behövt uppleva de där hemska ögonblicken när barnet låg till synes livlös och inte skrek. Jag har varit både arg och ledsen. Men jag är trots allt glad att det var barnmorskan som satt i bilen när barnet kom och inte jag. Jag hade inte velat föda i bilen eller i hissen upp till BB den där kalla kvällen, och det var skönt att få börja vårt nya liv tillsammans hemma i lugn och ro.

Vi träffade barnmorskorna för uppföljningssamtal en tid efteråt. Jag tog mod till mig och vågade berätta vad jag inte varit nöjd med och det blev ett bra och läkande möte. Det ställde också livet på ända att få ett liten för tiden-barn. Mindre bebis, mindre sömn, men mycket mer oro och mer amning än med en normalstor bebis. Hon var så liten och så hungrig, och behövde lägga all sin tid på att äta upp sig. Det tog nog ett halvår innan jag hade hämtat mig efter allt, bearbetat hur det blev och kunde börja njuta riktigt av föräldraledigheten. Det har gjort lite ont att tänka på att hon inte haft det riktigt bra i magen, men med tiden har jag fått mer distans till det. Hon växer och mår bra.