lördag, april 30, 2011

Ett förtydligande...

Lina, jag svara gärna på de frågor du ställt i Amningsbloggen. :) Men eftersom det blir rätt långt så lägger jag det här istället försom kommentar.

Jag har gjort min analys ur ett genusperspektiv, men kommit fram till lite annorlunda slutsatser än du. Jag tolkar det som att män i regel är vana vid att stå i centrum och att vissa kan ha svårt att inte få göra det på mödravården. Jag skulle säga att Carlos och co till viss del ger uttryck för orealistiska förväntningar i sin text.

Jag är genusmedveten, vi har haft våra barn på förskola med genuspedagogik enligt Gävlemodellen (Björntomten och Tittmyran), jag har gjort analyser om kön och genus på mina B (Om Det andra könet),C och D uppsatser på Kulturvetarlinjen. (Jag har en filkand. i Litteraturvetenskap och Idéhistoria, för att berätta något mer om mina infallsvinklar). Genusglasögon har jag haft på näsan sedan 90-talet!

Jag kan bara säga att efter 3 graviditeter och födslar där min man deltagit vid i stort sett alla vårdkontakter, delar jag inte den bild som läggs fram. Jag frågar bara utifrån min egen erfarenhet om deras bild verkligen är representativ?

Vi har också haft ett samkönat par i vårt äldsta barns föräldragrupp och då var de två i gänget precis som alla andra. Jag kan inte uttala mig hur de blivit bemötta på andra instanser, men på föräldrautblidningen var det inga konstsiga attityder. Vi i gruppen umgicks en del under det första året sedan och de har aldrig nämt någon negativ erfarenhet från graviditeten. Men visst är homofobi ett samhällsproblem, och inte bara inom vården.

Visst finns det på alla platser i samhället enstaka individer som jobbar på fel plats. Det finns sura bibliotekstanter också likaväl som trevliga! Naturligtvis är vården inget undantag. Frågan är vad som är normen?

Artikelförfattarna medger till och med själva att de blivit väl bemötta av nästan alla, men några fel har de lyckats lägga på minnet ändå. Jag undrar om de inte letat med ljus och lykta - förutfattade meningar? - efter några enstaka individer att klaga på? Hur representativ är bilden de vill lyfta fram när det är de dåliga undantagen de fokuserar på istället för den allmäna upplevelsen?

Förövrigt instämmer jag delvis i kritiken av den nämda barnmorskan - hon borde ha besvarat frågan sakligt istället för att lägga sig i.

Eva Lotta var inne på svaret på en annan sak du undrade över. "Och på något konstigt sätt känns det som vi återigen är tysta och snälla och ger efter för kraven. När vi äntligen har lyckats rucka lite på strikta amningsrutiner skapade i en patriarkal struktur då kommer nya anpassningskrav och nästan inga motröster höjs."

Förtryck är något man internaliserar. Jag tror att vi kvinnor ofta är uppfostade in i en könsroll där vi är tysta, snälla och måna om att vara tillags. Det krävs en arg gammal feminist ;-) för att våga säga "Nej, jag vill faktiskt helamma!" när pappan vill ge flaska för att det ska vara mer jämställt. Många vill bjuda till och vara snälla och "släppa in" pappan.

Det finns en så stark men osaklig föreställning idag om att amning skulle vara ett hinder för pappan och att flaska ska vara en väg jämställdhet. Jag tror att det är helt feltänkt och onödigt! Jag tycker att det är viktigt att kunna argumentera emot det. Jag vill säga att man inte ska gå på den myten och krångla till amningen i onödan.

Alla kvinnor trivs inte med att amma och det finns många skäl att välja bort amning, eller lägga ned en svår amning. Men strävan efter jämställdhet är i mina ögon inte ett bra skäl. Jag skulle säga att det är att gå på en myt.

Min man har varit hemma mellan 6 och 8 månader med vart och ett av våra tre barn och jag tror att det påverkar relationen och jämställdheten mycket mer än val av uppmatnings sätt! Han har gett dem riktig mat och vatten i mugg och burit dem när de ska sova, eller låtit dem somna i famnen i soffan eller i vagnen. Jag kan inte tänka mig att en nappflaska med välling skulle ha gjort vare sig till eller från när det gäller att vara en jämställd och närvarande förälder.

torsdag, april 28, 2011

Sluta använda amningen som slagträ i jämställdhetsdebatten!

Carlos Rojas är aktuell med ännu en debattartikel om jämställdhet och föräldraskap. Rubriken denna gång är ”Skärp er barnmorskor – stenåldern är över”.

Bilden blir väldigt förenklad. Behandlas verkligen pappor som andra klassens föräldrar än idag? Om barnen blir sjuka ringer skola och dagis alltid i första hand till min man som jobbar närmare än jag. De väljer inte mig för bara att jag är mamma. Samhället har förändrats och på föräldramöten kommer det lika många mammor som pappor.

När unga män förespråkar ett jämställt föräldraskap vill de få mer uppmärksamhet som blivande föräldrar och gärna mata spädbarnet med flaska. Det är positivt att pappor aktivt vill ta större plats i sina barns liv. Men jag har hittills aldrig läst en arg insändare av en ung man som kräver att få vabba oftare när barnen är sjuka, även om han då måste ställa in viktiga möten. Barndomen är lång medan graviditet, förlossning och nyföddhetsperioden trots allt är försvinnande korta.

Det är lätt för Carlos Rojas som man att kräva uppmärksamhet under graviditet, förlossning och nyföddhetsperioden. Pappan har en viktig roll som ”birth partner”, som stöd, trygghet och coach under födseln. Men till syvende och sist är det mamman som måste föda fram barnet. Det verkar vara lätt att glömma. Så länge mamman är den som är gravid och föder är det inget konstigt att mödravården fokuserar främst på hennes hälsa, och prioriterar mer tid till hennes frågor och oro inför födseln. Graviditet, förlossning och amning är några få saker i föräldraskapet som inte är rättvist fördelade hur gärna pappan än skulle vilja dela det lika. Kanske borde en feministisk man också kunna stå tillbaka lite under den korta tiden i livet utan att känna sig hotad i sin föräldraroll?

Att vara en jämställd förälder handlar om något mer grundläggande än att kräva millimeterrättvisa på detaljnivå. Det är att dela ansvaret för hem och barn. Att vara nära och knyta an, att ta sig tid med barnen. Att hålla koll på vilka dagar gympapåsar ska packas och skickas med, vilken dag läxan ska vara inne, när barnen ska ha med sig matsäck, fylla på extrakläder på dagishyllan. Jämställdhetsdiskussionen stannar ofta vid pappaledighet och bilden av det ensamma spädbarnet som ska delas liksom mitt i tu i rättvisa tårtbitar och matas med flaska varannan gång. Men i en större familj med flera syskon behöver man inte konstruera nya arbetsuppgifter för att dela ansvaret för barnen.

Jag kan fundera över för vems skull vissa krav höjs. Jämställdhet handlar också om makt. Vem tjänar t.ex. på att amningen motarbetas? Hur påverkas en mamma som vill helamma, när flaskmatning ingår i en jämställd pappas agenda? Amning, och särskilt exklusiv amning, har många positiva effekter för både mamman och barnet - som t.ex. att minska risken för bröstcancer hos kvinnor före klimakteriet och minska risken för plötslig spädbarnsdöd. En fungerande helamning kan också vara en frihet. Att alltid ha mat och tröst nära till hands, slippa tänka på mängder och tider, flaskor och uppvärmning. Dessutom är amning det ekologiskt hållbara alternativet. Är det ett feministiskt framsteg att kvinnor avstår från detta för att mannen inte vill att kvinnan ammar?

Som när en av oss ville försäkra sig om att inte störa amningen ­genom att börja ge flaska för tidigt, och därför frågade barnmorskan när det var lämpligt att börja med det. I stället för ett svar kom ett ifrågasättande: ”Varför ge flaska överhuvudtaget?”. Svaret på frågan, att båda föräldrarna ville mata bebisen, bemöttes med en tillrättavisning: ”Barnet ska vara med sin mamma ­hela ­tiden”.

Det är alltid upp till föräldrarna att avgöra vad som passar dem bäst. Barnmorskans bör bara informera sakligt om olika alternativ. Men problemet är att det inte finns någon före- och eftergräns när nappflaska inte längre riskerar att störa amningen. Vissa barn klarar att växla mellan de två skilda sugteknikerna bättre, medan andra klarar det sämre. Nappflaska kan försämra sugtekniken, påverka taget om bröstet så att amningen blir smärtsam samt orsaka amningsvägran oavsett barnets ålder. Till och med användning av de nya flaskor som tillverkarna marknadsför som kompatibla med amning, har redan resulterat i ett antal samtal till Amningshjälpen där barnen visar tydliga tecken på tuttförvirring. Det är långt ifrån ovanligt att välling i nappflaska snabbt konkurrerar ut amningen även när barnet är över 6 månader. Man vet aldrig på förhand hur flaska kommer att påverka amningen för ett enskilt barn, och föräldrarna måste själva ta ställning och väga för och nackdelar för dem personligen.

Det är hög tid att sluta använda amningen som slagträ i jämställdhetsdebatten! Det är en modern myt att flaskmatning skulle vara en mirakelkur för ett jämställt föräldraskap. Statistiskt sett har det visat sig att ju högre utbildning mamman har, desto längre tid ammar hon. När kvinnor har högre status i samhället vågar de ta för sig mer och amma i den utsträckning hon själv trivs med. Det har också visat sig att ju mer pappan är pappaledig, desto längre ammar mamman!

Pappan är den viktigaste amningsstödjaren - pappans inställning till amning är den enskilda faktor som påverkar mammans amning allra mest! Är pappan positiv till amning så ammar mamman mer, är pappan negativ till amning så kommer mamman inte att amma. Det här är en patriarkal struktur som den nya påstått moderna och jämställda generationen unga män väljer att blunda för. Mannen verkar än idag ha stort inflytande över kvinnans kropp och amning - att aktivt motarbeta amning och kräva flaskmatning för pappans skull kan jag omöjligen se som något i grunden feministiskt. Jag ser det inte som jämställt när kvinnor som egentligen önskar helamma avstår från det för att tillgodose mannens önskemål.

Även under de korta månader då barnet helammas blir det många timmar kvar av dygnet för pappan och barnet att vara nära och knyta an. En i grunden jämställd man har i allmänhet heller inget emot att dra ett tyngre lass med hushållsarbetet när mamman är nyförlöst för att ge sin partner ork och tid att etablera en fungerande amning. En övervägande majoritet av kvinnorna uppger trots allt att de vill amma.

Men för pappan kvarstår fler alternativ än enbart markservice kontra flaskmatning. Det finns så många andra sätt att knyta an till barnet! Att bära barnet i bärsele eller sjal, sova med sitt barn, spädbarnsmassage, babysim, ramsor och sånger - att vara närvarande och umgås med sitt barn kräver faktiskt ingen nappflaska i näven.