torsdag, maj 12, 2011

Läs mer om den eneglska studiens verkliga innehåll här:

Läs gärna hos härliga bröstprisvinnaren Sagogrynet för en korrekt återgivning på svenska av innehållet i den engelska studien om samband mellan amning och minskad förekomst av beteendestörningar.

BBC inslaget hittar ni här.

Uselt Aftonbladet!

Jag blir ledsen av Aftonbladet.

De lyckas alltid vinkla alla artiklar på ett tillspetsat amningshatar sätt. Okej, enstaka undantag finns väl, men så långt det är möjligt. De verkar vara en tidning med en mycket negativ bild av amning, ledarsidor och debatt har ända sedan tidigt 2000 tal gett stort utrymme för kritik mot amning. Det är amningsmullor, amningsfanatiker, amningsreligion för hela slanten. Eller varför inte "Barnet dog av bröstmjölk"? Ett riktigt lågvattenmärke.

Nu kommer det en studie som visar något positivt om amning, men istället för att skriva att amning kanske kan ge ett visst skydd mot beteende störningar så skruvar de rönen på ett ironiskt och negativt sätt.

"Amma annars riskerar ditt barn att bli en lögnare"
De får det att låta både mindre trovärdigt och förvränger helt innebörden i studien. Det är så dålig journalistik och så otrevligt och spär på amningshatet ännu mer. Jag kan inte låta bli att bli ledsen.

Det som i verkligenhete sägs är " Vi har funnit att barn som ammats i minst fyra månader är mindre benägna att få beteendeproblem vid fem års ålder, säger doktor Maria Quigley vid Oxford University enligt tidningen Daily Mail."

Och vad är det sen för svensk professor de har pratat med och hur insatt är han i studien? Och sen Malin Wollin som kanske ofta är sympatisk, men inte har någon särskilt stor koll på hur man tolkar forskningsresultat och statistik. Logiken brister enlig modellen: Jag känner flera rökare som inte har cancer - Ergo: Rökning orsakar inte cancer! Eller?!

Suck suck och åter suck!

Det är säkert jättekul för Aftonbladet att skapa motsättningar mellan flaskmatning och amning och slå split och hetsta fram ett "amningskrig". Det blir "kul" rubriker. Jag blir bara ledsen.

Uselt Aftonbladet!

onsdag, maj 11, 2011

Är ammade barn inte välkomna på dagis?

Ett par månader innan mitt första barn skulle börja på dagis blev vi inbjudna till en visning av förskolan. Det var ganska många föräldrar och små barn där, de flesta yngre än min dotter som hunnit bli 20 månader vid tillfället. Föreskolechefen guidade runt och berättade om verksamheten och intrycket var på det stora hela mycket positivt. Inne på en småbarnsavdelning slog vi oss ned och hon pratade lite om hur inskolningen skulle gå till. De mindre barnen satt i knäet medan min busigare lilla tjej började leka och åka rutschkana med stor förtjusning.

Men plötsligt säger förskolechefen något som ger mig en stor klump i magen. Hon säger att man förstås kan vara lite nervös inför inskolningen, men att det alltid brukar gå bra. Men man måste ha slutat amma innan inskolningen. Annars blir det en för stark bindning, och då går det inte, påstår hon. Hon fortsätter med argumentet att det vid ett tillfälle framkommit att ett barn som var svårt att skola in ammades. Naturligtvis gavs amningen hela skulden för alla familjens problem.

Kränkt är ett ord det gått inflation i, men det var just så jag kände mig. Utpekad, utsatt, ovälkommen, förolämpad och illa berörd. Jag blir både arg och ledsen, men får inte fram några invändningar trots att jag året innan blivit medlem i Amningshjälpen och därigenom träffat flera ammade barn som går på dagis vilket motsäger påståendet om att det skulle vara “omöjligt” att skola in. Jag inser också att hon nog främst riktar sig till de mindre barnens föräldrar och inte till mig vars relativt stora och självständiga tjej redan är i full gång med att utforska avdelningen. Jag tänker att här gäller det nog att hålla amningen hemlig då.

Men senare på eftermiddagen blir jag arg. Jag tänker på alla de mindre små bebisarna i föräldrarnas famnar. Kanske är det någon annan som går på de här osakliga påståendena och känner sig tvingad att avvänja trots att de kanske egentligen inte vill? Får det verkligen gå till så här? Ska kommunala förskolor lägga sig i om barnen ammas hemma på fritiden? Har de rätt att gå emot WHOs-rekommendationer om delamning i 2år eller längre, som vid den här tiden var relativt nya.

När jag kommer hem sätter jag mig och skriver ett ganska långt brev som blir rätt så argt och kritiskt, om än trots allt i en artig och formell ton. Jag beställer ett par broschyrerna från Amningshjälpens kontor och skickar med, “Sugen på mer” samt en om amning och dagis som gavs ut av föreningen Mjölkdroppen.

Det känns läskigt att sticka ut hakan och skicka brevet, men samtidigt är det en befrielse att våga säga ifrån. Efter några dagar ringer föreståndaren upp mig och ber om ursäkt. Hon säger att hon känner att det blev helt fel, och att hon inte alls egentligen är negativ till amning. Hon hade till och med själv ammat ett av sina nu vuxna barn länge, men tyckte att det var svårare att skola in det barnet så delvis var det hennes personliga upplevelse. Sedan hade hon okritiskt köpt bvc-läkarens påstående att amningen var problemet med den svåra inskolningen hon hänvisat till på visningen, men inser egentligen att det fallet varit mycket mer komplext. Men som jag betonar i vårt samtal, amningen är oftast enklast att skylla på.

Det var nervöst att ta det här samtalet och att komma ut ur garderoben som “långtidsammare“, men jag hoppas att det förändrade något. Under de följande åren fungerade kontakten med förskolechefen väldigt bra.

Idag har vi skolat in inte mindre än 3 ammade småbarn på förskolor. Och nej, ingen av dem var svåra att vänja in.

tisdag, maj 03, 2011

Ljuva morgondag


Något jag som ammat mina barn under småbarnsåren har saknat ibland, är att få mina erfarenheter bekräftade i filmer och böcker, likaväl som i småpratet i lekparken. Det kan vara ensamt ibland att sällan känna igen sig och sin vardag i de bilder man möter av vardagen i en småbarnsfamilj. Kim är inne på det här spåret också i sin uppsats Standardmjölk:

Långtidsammande mammor befinner sig också utanför normen men de verkar dessutom vara osynliggjorda, de syns inte i det offentliga samtalet med sina erfarenheter. [---]Att vara utanför normen påverkar, man får inte sina erfarenheter bekräftade i det offentliga
samtalet och det kan skapa osäkerhet.

Detta gäller i hög grad även inom kulturen, där man matas ständigt av bilder av nappflaskor liksom av spjälsängar. När jag väl snubblar över något välbekant blir jag så förvånad att jag är tvungen att pausa dvd-spelaren och backa för att se efter om jag verkligen hört rätt.

I den armenisk-kanadensiske regissören Atom Egoyans prisbelönta film Ljuva morgondag (The Sweet Hereafter) från 1997 panorerar kameran redan i inledningen in över en bred madrass i en stuga. I sängen sover en ung familj under ett lakan. Det lilla barnet sover på sidan vänd in mot kvinnans bröst, och tanken slår mig genast att bilden liknar ett barn som fortfarande ammas fritt på natten.

Till er som inte ännu har sett filmen kan jag rekommendera den varmt, men ta med ett paket näsdukar. Filmen berör starkt, och det är inte för inte den belönats med Stora Jury priset i Cannes. Men den är också tragisk och bitvis smärtsam att se. Ett litet samhälle på den kanadensiska landsbyggden har drabbats hårt av en skolbussolycka. Sorg och ilska river upp motsättningar och en hårdför advokat (Ian Holm) med en egen agenda driver på hårt för att övertyga invånarna om att stämma bussbolaget.

Men vi får också se glimtar av en annan sida hos advokaten. I en scen berättar han om ett minne från när hans dotter var liten. Hon var 3 år och de semesterade i en stuga långt ute på landet. Hon sov mellan dem i sängen, och de vaknade av att hon verkade ha svårt att andas. De misstänker att hon blivit biten av en giftspindel, och han berättar att hans fru försökte amma dottern medan han ringer sjukhuset.

Kameran vilar länge på kvinnan som sitter på golvet med korslagda ben och ammar det lilla barnet som ligger i hennes knä. Hon stryker lugnande flickan över benet. Scenen visas med en sådan självklarhet. På inget sätt nämner advokaten att flickan "fortfarande" ammas, eller att det var något "länge" eller på annat sätt speciellt med amningen. Den värderas precis på samma sätt som när han hållit flickan i famnen och sjungit lugnande för henne i bilen de 6 milen till sjukhuset, då barnets mor kört bilen.

Det viktiga i scenen är kärleken till ett barn och viljan att göra vad som än krävs för att rädda det. Småbarnsamningen liksom samsovningen är bara självklara vardagsdetaljer.