tisdag, maj 03, 2011

Ljuva morgondag


Något jag som ammat mina barn under småbarnsåren har saknat ibland, är att få mina erfarenheter bekräftade i filmer och böcker, likaväl som i småpratet i lekparken. Det kan vara ensamt ibland att sällan känna igen sig och sin vardag i de bilder man möter av vardagen i en småbarnsfamilj. Kim är inne på det här spåret också i sin uppsats Standardmjölk:

Långtidsammande mammor befinner sig också utanför normen men de verkar dessutom vara osynliggjorda, de syns inte i det offentliga samtalet med sina erfarenheter. [---]Att vara utanför normen påverkar, man får inte sina erfarenheter bekräftade i det offentliga
samtalet och det kan skapa osäkerhet.

Detta gäller i hög grad även inom kulturen, där man matas ständigt av bilder av nappflaskor liksom av spjälsängar. När jag väl snubblar över något välbekant blir jag så förvånad att jag är tvungen att pausa dvd-spelaren och backa för att se efter om jag verkligen hört rätt.

I den armenisk-kanadensiske regissören Atom Egoyans prisbelönta film Ljuva morgondag (The Sweet Hereafter) från 1997 panorerar kameran redan i inledningen in över en bred madrass i en stuga. I sängen sover en ung familj under ett lakan. Det lilla barnet sover på sidan vänd in mot kvinnans bröst, och tanken slår mig genast att bilden liknar ett barn som fortfarande ammas fritt på natten.

Till er som inte ännu har sett filmen kan jag rekommendera den varmt, men ta med ett paket näsdukar. Filmen berör starkt, och det är inte för inte den belönats med Stora Jury priset i Cannes. Men den är också tragisk och bitvis smärtsam att se. Ett litet samhälle på den kanadensiska landsbyggden har drabbats hårt av en skolbussolycka. Sorg och ilska river upp motsättningar och en hårdför advokat (Ian Holm) med en egen agenda driver på hårt för att övertyga invånarna om att stämma bussbolaget.

Men vi får också se glimtar av en annan sida hos advokaten. I en scen berättar han om ett minne från när hans dotter var liten. Hon var 3 år och de semesterade i en stuga långt ute på landet. Hon sov mellan dem i sängen, och de vaknade av att hon verkade ha svårt att andas. De misstänker att hon blivit biten av en giftspindel, och han berättar att hans fru försökte amma dottern medan han ringer sjukhuset.

Kameran vilar länge på kvinnan som sitter på golvet med korslagda ben och ammar det lilla barnet som ligger i hennes knä. Hon stryker lugnande flickan över benet. Scenen visas med en sådan självklarhet. På inget sätt nämner advokaten att flickan "fortfarande" ammas, eller att det var något "länge" eller på annat sätt speciellt med amningen. Den värderas precis på samma sätt som när han hållit flickan i famnen och sjungit lugnande för henne i bilen de 6 milen till sjukhuset, då barnets mor kört bilen.

Det viktiga i scenen är kärleken till ett barn och viljan att göra vad som än krävs för att rädda det. Småbarnsamningen liksom samsovningen är bara självklara vardagsdetaljer.

Inga kommentarer: