onsdag, januari 25, 2012

Klokt om Anna Wahlgren av Katerina Janouch

Katerina Janouch är en av de (relativt få?) som försvarat barnets rätt att skriva öppet om hur det varit att växa upp som barn till Anna Wahlgren. Dels i sin blogg och på Newsmill.


Det jag är mest förvånad över är etablissemangets och medias behandling av Felicia Feldt, som är ett vuxet barn som idag väljer att berätta om sina erfarenheter i bokform. På flera håll har indignerade röster höjts om att detta är över gränsen. Man vill t ifrån Felicia rätten att berätta sin historia. Hon ska alltså hela sitt liv bära sina trauman inom sig, klädsamt stoppa dem under lås och bom. Betyder detta att offer för misshandel och övergrepp alltid ska tiga? Ska förövaren gå fri? Eller bara ifall förövaren är en kändis? Ska vi behandlas olika? Säg detta till någon som till exempel blivit våldtagen och slagen. ”Sluta gegga”. Möjligen bör hon ta det hela ”privat” med sin mor, men inte smutsa ner andra utrymmen med denna opassande gegga. det är en ”familjeangelägenhet” menar kritikerna, och som sådan bör den tas inom hemmets fyra väggar. Kanske mellan fyra ögon? Tala ut med morsan nu, Felicia, säger mediaeliten. Ta inte hedern av mig, fyller Anna Wahlgren själv i i ett så kallat öppet brev där hon på 10 rader avfärdar sin dotters vittensmål med en iskall härskarteknik.

Missa inte heller artikeln från mötet mellan henne och AW i samband med att boken Barnliv kom ut! Det som hon också berättar om i bloggen.

Om mitt sista möte med AW kan jag säga så här: Jag kan förstå att folk, i synnerhet små barn, kunde både älska men samtidigt skrämmas av hennes person. Vi skulle intervjuas på Ulla Winblad, av Expressen, hon, den tidigare drottningen i barnuppfostran, jag, den lilla adepten, kronprinsessan. Hon med barnaboken, jag med nyutkomna Barnliv. Anna beställde vin till lunch, trots att hon körde bil. Själv drack jag Ramlösa. Efteråt sa reportern: ”Tänk att du så systerligt försökte ge henne stöd!” Medan jag själv bara blev fnyst åt. Som om jag inte var vatten värd, som om min bok var kattskit. Jag tänkte, hon är äldre. Hon är redan mormor. Hon har gått före mig. Jag ska visa henne respekt. Om hon hade varit min mor? Det vågar jag inte tänka på.

Jag har inte hunnit läsa Felicias Feldts bok ännu, jag står i kö på den på biblioteket. (där jag förövrigt också arbetar)  Jag har hunnit bläddra och småläsa lite i den i reservationshyllan, där den stått i väntan på låntagare. Men jag har läst Barnaboken, hört Anna Wahlgren tala i radio och läst de råd hon ger på sitt forum. Det räckte långt för att fylla mig med viss fasa. Har man sett hennes tryckpress på tv blir man inte överraskad över något. Dessutom har jag som råkat ut för hennes härskartekniker själv på Allt för förärldrars sömnsnack där hon läxade upp oss som skrivit kritiskt om hennes standardmodell. Bloggade om det här nedan.

Jag är förvånad att inte fler reagerat öppet tidigare på alla konstigheter i Barnaboken. Hur har Anna Wahlgrenn så länge kunnat förbli en helig ko? I kraft av sin utstrålning? Sin fruktbarhet!? Många = bäst? Sin skönhet? Ja, jag vet inte för Barnaboken och hennes forum och bloggar är tämligen extrema. Är vi helt enkelt för få som läst vad hon faktiskt har skrivit och sett att kejsaren är naken?

Som jag tidigare skrivit, naturligtvis kan man hitta guldkorn! Efter 9 barn vore det konstigt om allt man kommit fram till var skräp. Men jag har mycket svårt för hennes sätt att peka med hela handen.

Min mamma fick Barnaboken i julklapp när den kom ut 1983. Hon var redan då en trygg trebarnsmor och jag vet inte om hon läste den särskilt mycket. Den stod i bokhyllan och jag bläddrade lite i den ibland, mest av nyfikenhet. Men första gången jag blev gravid lånade jag den och började läsa om hur hon kunde slå fast att rökning var ofarligt efter att ha storrökt sig igenom 9 graviditeter, och groggat med vänner mellan förlossningsvärkarna. Jag blev väl lite skeptisk redan där, om vi säger så.

Men när graviditeten i vecka 11 slutade i ett rätt traumatiskt missfall där jag störtblödde så att jag inte förstod hur jag skulle kunna ta mig från toan ned till bilen, så blev jag rejält provocerad av att läsa avsnittet om missfall i Barnaboken. Hon avfärdade det på sitt karaktäristiskt oempatiska sätt som några blodiga klumpar i toaletten, inget man behöver bry sig om. Jag blev rätt förbannad över hennes nonchalanta och generaliserande uttrycksätt - helt i linje med det sätt som Wahlgren i regel uttrycker sig och ger råd pekande med hela handen!

Själv fick jag tillbringa natten på KS med 6 påsar vätskedropp medan jag kräktes, svimmade, krystade ut blodkoagler, förlorande onormalt mycket blod, fick frossa och fostret inte kom ut. När jag äntligen fick träffa läkaren ber hon syster att sätta upp en tid för skrapning under narkos. Syster frågar om hon ska ta en ledig tid nästa dag, men läkaren svarar: "Nej, kolla om det är ledigt på OP - NU! "

Efter det traumat kändes Anna Wahlgrens ord som ett direkt hån. För att bearbeta min upplevelse lånade jag boken "Den lilla sorgen" på biblioteket. I den lyfts just Barnaboken som ett varnande exempel på hur man inte ska bemöta kvinnor som fått missfall.

Men det är bara en personlig reflektion. Jag tycker nog allra sämst om kapitlet om Barn och våld där Anna Wahlgren utan skam berättar hur hon tagit strypgrepp och hotat att mörda en 6-årig flicka med "tragisk" bakgrund och ett utagerande beteende.

Anna Wahlgrens pressmedelande är en bisarr uppvisning i härskarteknik.

”Felicia (...) är 44 år gammal. Många medelålders människor behöver bearbeta sina upplevelser av barndomen, men gör det i regel inte offentligt. Jag tänker inte diskutera Felicia i offentligheten. Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen inom familjen i stället. Med sin bok, som kommer som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne. I övrigt har jag inga kommentarer."

Hos hennes fans går kanske "stackars mig-greppet" hem. Hos mig som är mer avogt inställd till henne väcker det mest frågor - vill hon alltså egentligen ta heder och ära av sin dotter? Det kan utan svårighet tolkas så! Det antyder att hon sitter inne med elakheter som hon väljer att inte utsäga. Av sin oändliga godhet?

Och varför får hon hänga ut alla sina barn och exmän i sina memoarer, medan dottern bör ta det privat?

onsdag, januari 11, 2012

I vällingens förlovade land

Ett minne.

När min stora flicka var 2 år gick det något virus med besvärlig hosta på dagis. I väntrummet på Närakuten träffar vi en dagiskompis. Jag blir glad för sällskapet, och småpratar med den andra mamman som är väldigt trevlig. Hennes barn har också den här hostan, och jag berättar hur min flicka hostade så hemskt föregående kväll så att hon kräktes i sängen!


- Så kom hela vällingen upp då? undrar hon.

- Nja, säger jag. Hon äter inte välling. Men typ hela middagen!

- Usch då, vad jobbigt! Ja, har hon redan slutat med välling då?

- Nej, hon har nog aldrig druckit välling egentligen. Hon brukar typ äta en smörgås eller frukt på kvällen.

- Jaha, hon kanske inte gillade välling?

- Öhm, jag vet inte riktigt... Vi har nog aldrig köpt hem det.

- Jaha! säger hon och ser lite förvånad ut.

Jag tänker att den här lilla konversationen säger något intressant om vår kultur och den tid vi lever i. Jag vill absolut inte göra mig lustig på hennes bekostnad. Min väninna var vare sig kritisk eller fördömande på något sätt. Men förvånad. Den vällingkultur som råder är oerhört stark! Att helt välja bort välling bryter mot folks förväntningar.

Ordvalet är medvetet. För på något sätt har välling fått en särställning som ett attribut som är intimt förknippad med föräldraskap och bilden av det lilla barnet. Det har blivit något man väljer bort. Inte ett alternativ att välja på bland många. Gröt, smörgås, yoghurt, fil, frukt osv. Det finns många mellanmål.

För en del barn går det jättebra att växla mellan bröst och nappflaska. Men för många konkurrerar vällingflaskan snabbt ut amningen. Jag hade en trasslig amningstart (som jag har skrivit om tidigare här och här) och när jag äntligen fått amningen att funka till slut ville jag inte ta några risker. Jag hade kämpat för vår amning och jag värderade den högt.

Gratulationskort pryds av bilder på nappflaskor. Jag har fått leta aktivt för att hitta kort till dop och nyblivna föräldrar utan flaskor på. (Att jag faktiskt har gjort det kanske säger något om mig också. ;-) ) I filmer och skönlitteratur där småbarn är ett motiv verkar nappflaskan vara obligatorisk. Jag minns Torkel Petersson i filmen Mamma, Pappa, Barn som hasar ut i köket för att vispa välling mitt i natten. Och hur den schablonbilden liksom var en okänd kontinent för mig och min familj.

Även i bilderböcker ser man betydligt oftare bilder av nappflaskor och tröstnappar än amning. Böckerna om Benny och nya Sami somnar tex. Roliga böcker med underbara illustrationer. Nappflaskor är en bild man matas med från det att man är nyfödd. Bilder på amning ser man sällan. Självklart påverkar det oss!

Gissa vilken symbol som pryder amningsrummet i Vällingby centrum? Jo, mycket riktigt:
En nappflaska!

Jag upplever att det finns en övertro på välling idag. Nu är ju jag inte den nyttigaste i Sverige - tyvärr, ska jag kanske tillägga. Men att denna pulvermix av komjölk och gluten har kommit att upphöjas till det mest näringsriktiga och hälsosamma ett barn kan få, ställer jag mig frågande till. Bröstmjölk fortsätter att vara ett näringsrikt mellanmål även efter det första året. Ett ammat barn behöver verkligen inte vare sig välling eller industrigröt. Faktum är att riktig hemlagad mat på bra råvaror är ett nyttigt och näringsrikt alternativ för barn precis som det är för vuxna. Barnmatsindustrin har fått alldeles för stort inflytande idag, det är dags att vi genomskådar dem.


Länktips! Mats-Eric Nilsson SvD

söndag, januari 08, 2012

Anna Wahlgren, jag blir inte förvånad. Tyvärr.

En av Anna Wahlgrens döttrar beskriver sin uppväxt i en ny bok. Jag har inte hunnit läsa boken ännu, men en del av bilden som ges av den i Expressen är följande:
Hon beskriver också en period i sitt liv när hon varit tyst i tre månader. Händelsen sker i köket och Anna Wahlgren skär gurka: "Så stannar hon upp, lyfter kniven och håller den mot mig. Nu är det så här, förstår du. Om du inte börjar prata med mig igen, så kommer jag att sticka den här kniven i dig. Och sedan kommer jag att sticka den i mig själv. Och jag menar allvar".

Anna Wahlgren rekommenderar muntvätt med tvål om barn svär, och skäms inte för att berätta hur hon tagit strypgrepp på vänninnnas vanartiga dotter - tycker man att det är bra uppfostringmetoder, så ja ... Jag är mållös. Vi kan bara ana hur dåligt ett barn mår när det vägrat tala på 3 månader. Jag uppfattar dotterns uppgifter som trovärdiga påståenden. De rimmar rätt väl med min tidigare bild av författaren.

Dessutom tål fru Wahlgren ingen kritik, vilket är något en offentlig person måste kunna leva med. Som en känd debattör måste hon kunna acceptera att alla föräldrar inte håller med henne. Men om man säger att man som privatperson tycker annnorlunda, får man höra att man inte har förstått. Om man bara förstod så skulle man tycka likadant. Det är något sekteristiskt över detta, och det skrämmer mig.

Visst har åtskilliga föräldrar upplevt att de blivit hjälpta av hennes sova hela natten-kur. Men när metoden inte passar barnet skuldbelägger hon föräldrarna. De anklagas för att vara för blödiga, göra fel och inte följa hennes regler till punkt och pricka. Hennes metod är ofelbar. Det liknar mer en religion än vetenskap.

Jag och ett par andra mammor skrev 2004 några kritiska inlägg om hennes sömnkur på en diskussionssida för föräldrar - föräldraNätet som senare bytte namn till Allt För Föräldrar. Då dök Anna Wahlgren in i egen hög person och läste lusen av oss "snorvalpar som inte var torra bakom öronen". Det upplevde jag som väldigt obehagligt! Det här var ett snackforum där föräldrar samtalade inofficiellt med varandra. Det kändes ganska otäckt när hon kom in och läxade upp oss, helt oväntat. Kul att man får tänka själv ....

Otroligt många intelligensbefriade inlägg angriper min person månad ut och månad in. Varför då? Vad ger det er att evinnerligen ifrågasätta min kompetens? Varför använder ni inte er av mina enorma kunskaper i stället? Här angrips jag för att vara "kategorisk" när jag påstår att barn behöver sova om nätterna, som ni själva, och ha samma rutiner som ni själva tar er dagligen; här angrips jag för att jag inte har ammat mer än två månader - av snorungar som inte ens vet, uppenbarligen, att mjölk kan sina, och som knappast heller delar med sig av sin överflödsmjölk till för tidigt födda barn eller föräldralösa barn, vilket jag gjorde (så länge jag kunde); här hymlas det om att jag inte har examina och skrivbordsteorier med diplom medan jag sitter inne med fyrtio års handfast erfarenhet av arbete med barn i alla åldrar dygnet om; vilka av era (i regel manliga) skrivbordsexperter gör det? Jag fattar inte att ni inte använder er av mig. Det skulle jag göra. Jag skrev den bok jag själv skulle behövt som nybliven mor, och den gör sitt segertåg över världen. Jag är van vid så mycket sk-t (ursäkta) och ingen blir profet i sitt eget land, och jag brukar inte gå in här och polemiserar, för det är inte mödan värt.
  Anna Wahlgren
Jag anser att hon som offentlig person borde kunna låta föräldrar prata ifred sinsemellan på en föräldrasajt! Man förväntar sig verkligen där att kunna stötta varandra, tipsa och diskutera med andra mammor utan att författaren själv dyker upp och skäller ut de som inte gilllat boken. Hade det varit i en blogg hade jag mer kunnat förstå om man vill bemöta kritik. Fast hon bemötte den inte ens, utan skällde på att vi kritiserade istället för att bara lyda. Jag var rätt ung då och rätt chockad. Jag förväntade mig halvt om halvt att hon skulle dyka upp på min tröskel för att drämma Barnaboken i huvudet på mig. Tänk inte själva, använd min enorma kompetens - vilken hybris! Att på fullt allvar skriva att hon inte fattar varför vi inte bara gör som hon säger - skrämmande!

Jag kan hålla på länge och bemöta sakfelen i hennes inlägg, men ska hålla det så kort jag klarar. Mjölkproduktionen styrs av efterfrågan. Ammar man fritt och ofta får man mer mjölk. Nej, mjölk KAN verkligen inte sina hos människor som det gör hos kor. Det funkar inte så. Stress, sorg och smärta kan iofs tillfälligt störa utdrivningsreflexen, så att man får svårt att släppa ut den mjölk som finns inne i bröstet. Men händer det så finns det hjälp att få, både teknisk och medicisk, i form av syntetiskt oxytocin. Nog om det.

Däremot kan man störa det systemet genom att amma efter schemat i standardmodellen. Följer man Wahlgrens amningsråd är det ett väl  beprövat sätt att förstöra och försvåra en fungerande amning. Hon har själv provat 9 gånger och amningen har snabbt havererat varje gång. Det är rätt magstarkt att hon lär ut den metoden i Barnaboken, till andra mammor som ofta värdesätter amningen mer än hon personligen gjorde. Många av dem ringer sedan till Amningshjälpen och är ledsna för att amningen börjat strula sedan de börjat följa just standardmodellen. I värsta fall resulterar det trugande Wahlgren också förespråkar, i att barnet känner sig stressad och tvingad till bröstet och får ett avvärjande beteende och helt vägrar ta bröstet sedan. Erbjud gärna, men aldrig truga, är en viktig regel när det gäller amning!

Varför spekulerar hon om vem som donerat mjölk och inte? Hon vet ju inte ett dyft om det! Jag har flera vänner som donerat. Själv har jag aldrig haft någon överproduktion att dela med mig av! Jag har aldrig haft mer än några få isbitar mjölk i frysen. Själv hör jag snarare till de som tvingatskämpa för varje droppe! Men eftersom jag - snorunge eller ej, tillskillnad från fru Wahlgren lärt mig något om mjölkproduktion så har jag kunnat kämpa upp produktionen och lyckades helamma mitt första barn efter någon månad med lite extra ersättning. Men jag fick inget gratis och det tog tid att få barnet att gå upp bra i vikt. Men sparka du bara på den som ligger, fru Wahlgren! Vilket hån att skälla på mig för att jag inte donerat mjölk när mitt eget barn knappt fick så det räckte. Men kunskap om amning, det har jag läst mig till. Och haft glädje av. Med större intresse och mer kunskapsinhämtning hade fru Wahlgren också kunnat amma längre tid. Men amning har aldrig varit högprioriterat för henne. Och det är helt okej i sig! Men att med den bristen på både kunskap och erfarenhet ge amningsråd, är inte seriöst!

Att komma på en man med lika lång erfarenhet är alls inte svårt! Lars H Gustafsson - 8 barnspappa med gedigen erfarenhet av ett helt yrkesliv som barnläkare och skolläkare.

Men mina erfarenheter av Anna Wahlgrens oförmåga att acceptera att alla småbarnsmammor inte omfamnar hennes metoder slutar inte där. Ett par år senare utlyser hon en tävling på sitt eget forum. Hon uppmanar sina "forumister" att leta upp kritiska inlägg från privatpersoner på olika föräldrasajter och hänga ut dem med namn och länk i en "Slasktrattstråd". Ett rätt oproffesionellt tilltag från en framgångsrik författare och debattör, tyckte jag. En häxjakt  på oliktänkare där hon utmålar sig själv som ett mobboffer så fort man inte  håller med henne. Även om jag var rätt nöjd med det citat från mig som någon nosat upp och förmedlat till henne. Det kunde hon gott få höra personligen, vad jag tyckte om hennes instrumentella barnsyn och bristen på behandling av barn som individer. Jag minns inte den exakta ordalydelsen nu. Visst ska man inte slå på henne som privatperson, men jag tycker ändå att det är intressant att hon utmålar sig som expert på familjen efter hela 7 skilsmässor. Det väcker ändå frågor om hennes förmåga att upprätthålla nära trygga relationer till andra människor.

Innan jag slutar kan jag bara inte låta bli att beröra hur negativt hon uttalat sig om att bära barn, i såväl Barnaboken som senare krönikör. Hon använder uttyck som "naturvidrig livmodersymbios" och att barn inte är födda till att vara en börda.

Igår snubblade jag över ett citat i en av min mans Fredrik Lindström böcker:

"Barn är bildat till bära och betyder ursprungligen 'den som blir buren'."

Sug på den du,  Anna Wahlgren!