torsdag, februari 23, 2012

Världens mest ammande land?

Inte alltför sällan stöter man på påståendet att i Sverige ammar man mest i hela världen. Vi är riktiga "amningsfanatiker".  På SVTs Aktuellt den 19/10 2011 inleddes ett inslag om bristande stöd till föräldrar som ger ersättning till sina barn med följande verklighetsfrämmande uttalande:

"Vården blir bara bättre och bättre på att hjälpa och stödja ammande mammor "

Unicefs senaste siffror bekräftar visserligen att de allra flesta börjar amma sina nyfödda i Sverige. Men sedan har det hänt något på senare tid. Trots att Livsmedelsverket rekommenderat helamning i 6 månader ända sedan 2003 har den siffran sjunkit stadigt år för år. Senaste nytt är att Sverige ligger i det absoluta bottenskiktet av OECD länderna när det gäller andelen helammade barn vid 6 månader.  Mexico ligger ännu lägre än vi, men med en statistik gott och väl under 20 procent är det nog läge att sluta slå oss för bröstet och påstå att vi skulle vara världsbäst på amning. 

Kim har skrivit om hur 72 av 73 tillfrågade BVC mottagningar uppgivit att de gav fel amningsråd vilket förklarar en del av den sjunkande amningen. Jag har bloggat tidigare om de sjunkande amningssiffrorna och tänkbara förklaringar ser jag i bristande politiskt intresse, neddragningar på amningsmottagningar - aktuellt just nu i Västra Götaland förövrigt! - och det nedlagda Babyfriendly hospitals projektet. Återgång till försvårande vårdrutiner sätter käppar i hjulet för kvinnor som vill amma. För statistiken visar också att de allra flesta fortfarande vill amma. Problemet är att allt fler misslyckas. Och jag tror inte en sekund på att det är mammorna det är fel på! 

Det saknas stöd, det saknas kompetens. Och det saknas resurser och politisk vilja att stötta amning! Genom att påstå att "alla får göra som de vill" sviker samhället ammor som vill välja att amma. För amning är inte alltid lätt! I verkligheten krävs det mer än bara en önskan om att amma. 

Det finns också en växande negativ attityd mot amning där amningen sätts i ett motsats förhållande till ett jämställt modernt föräldraskap. Jag menar att jämställdhet är betydligt mer komplicerat än val av uppmatningssätt!  Det handlar om inställning, tid och engagemang.

På omslaget till senaste numret av Föräldrar och Barn ses "tv-stjärnan" Tilde de Paula lyckligt leende utropa att "Flaskmatning är bra för för jämställdheten".

När jag ser omslaget får jag en bild av att hon nu med sitt fjärde barn kommit fram till att hon inte vill amma. Att flaskmatning är bättre för jämställdheten. Med två uppslitande skilsmässor bakom sig och all sorg det medfört, vill hon kanske "göra rätt" den här gången, tänker jag? Precis som Hannah Widell uttryckte det kring att hon ammade sitt första barn "för länge". 

Men nej, inne i tidningen blir bilden en annan. Sanningen är ju att Tilde ville amma, men att det inte blev riktigt som hon tänkt sig. Rättare sagt, faktum är att hon också ammar, citatet till trots! Men hon behöver även komplettera med mjölkfri ersättning av medicinska skäl. Det är inte ett aktivt val för jämställdheten hon har gjort, men nu ser hon det ändå från den positiva sidan. Och det är ju bra! 

Problemet blir vilka signaler tidningen sänder ut när man väljer att blåsa upp en mening ryckt ur sitt sammanhang. Jag blir alltid provocerad när man använder flaska kontra amning som slagträ i jämställdhetsdebatten. Matningen är inget ett jämställt föräldraskap står och faller med, det ligger mycket djupare!   

Jag tycker att den motsatta infallsvinkeln är betydligt intressantare! Hur och varför ett jämställt föräldraskap förefaller att underlätta för kvinnor som vill amma. Medan det verkar försvåra amningen om mannen förväntar sig att kvinnan lägger en stor del av sin tid på vård av frisk man i hemmet "när hon ändå är hemma".        

Läs gärna mer här:

måndag, februari 06, 2012

Omhändertas på bästa sätt?

Jag snubblade över en notis om musikerparet Beyonce och Jay-Z nyfödda bebis.

Det kan inte vara särskilt betungande för Beyoncé, 30, och Jay-Z, 42, att vara småbarnsföräldrar.
De har sex barnflickor.
– De byter blöja på lilla Blue Ivy Carter nästan varje timme, säger en av Beyoncés kompisar i In Touch.
Barnflickornas schema är utformat för att Beyoncé och hennes make alltid ska ha barnpassning.
Barnvakterna går åttatimmars-skift i par, dygnet runt.
– Beyoncé har försäkrat sig om att hennes dotter omhändertas på bästa sätt, säger uppgiftslämnaren.
Ja. Det är skvaller. Sanningshalten kan ju ifrågasättas. Och jag hoppas och ber att det inte riktigt stämmer. Att "kompisen" är en sån där vän, som man inte behöver fiender om man har.

För om den bild jag får verkligen är korrekt, är det oerhört tragiskt. Allt kan inte köpas för pengar.

Vilken hemskt otrygg start i livet för ett så litet barn. Ett barn behöver en trygg bas. En anknytningsperson som barnet kan lita på finns ständigt närvarande de första månaderna. Om det inte kan vara de biologiska  föräldrarna bör det absolut inte vara 6 olika personer som ständigt växlar! Hellre då en barnflicka som barnet kan lita på inte försvinner.

En hjälpande hand behöver inte vara fel! Människor har historiskt alltid tidigare levt i små grupper och haft hjälp och stöd av släkt och vänner. Ändå har barnet det första halvåret i de flesta ursprungskulturer varit i ständig kroppskontakt med föräldrarna, mest mamman i början men även nära papporna. Lasse Berg berättar bland annat om om detta i sin fascinerande bok Skymningssång i Kalahari. Finns som ljudbok också!

Men ett spädbarn är ingen accessoar som ska kunna lämnas över till ständigt skiftande barnvakter. Få spädbarn är så oroliga i magen att blöjan behöver bytas varje timme. Det barn behöver är inte onödiga blöjbyten på schema. De behöver en trygg bas att knyta an till.

Det är inte något man kan köpa.

Missa inte SvDs fina artikelserie om anknytning som gick för ett par år sedan! Den finns på nätet här.

fredag, februari 03, 2012

Felicia försvann

Jag har lyssnat på ljudboken nu, och känner mig mest mållös. Felicia försvann. Lite som ett knytnävsslag var den. Drabbande.
En liten detalj har jag svårt att släppa, fast den kanske egentligen var irrelevant.

Eller så sticker den ut just för att den bryter av lite: DDT pulver på lakanen för att hålla insekterna borta. Där barnen sov.

Fasa.

Det gör fysiskt ont när en av papporna förgäves försöker hindra mamman från att ta med barnen tillbaka till Egypten. Efter att de legat 3 månader på sjukhus efter den första vistelsen. Och läsaren har facit i hand, den yngsta pojken, som i boken kallas Simon kommer inte att överleva den andra resan. Socialtjänsten säger att de inget kan göra. Mamman har enskild vårdnad, hon får ta med barnen precis vart hon vill.

Man vill bara ropa "stopp", men det är försent. Allt det här har redan hänt för länge sedan.