Outad som tandemammare?

Jag skrev det här för min andra bloggs räkning för ett tag sedan, Amma vidare. Jag kom på att jag ville dela det här också.


För en tid sedan fick vi (Amma vidare bloggen)ett svar på ett inlägg som väckte en del minnen, tankar och igenkänning hos mig: 

Tack för svar och stöd:) jag ammar i "garderoben" men mitt barn är väldigt verbal och avslöjar detta så fort han blir grinig. Hade han varit lite mer hemlig med det hade det nog inte känts lika svårt. Det känns så tråkigt att känna såhär då jag i vanliga fall lätt tar kritik och diskussioner men just amningen den känns så nära och privat.

Amning är så personligt. Jag tänker att det nog också är därför folk går i taket när det gäller rekommendationer om amning, medan man lättare kan strunta i rekommendationer om att äta mycket frukt eller fisk. Om någon tycker att jag äter för lite fisk kan jag låta kritiken rinna av mig, men det är obehagligt på ett helt annat plan att höra negativa åsikter om amning efter bebistiden. Man kan ta diskussioner om andra frågor, men att få sin amning - eller brist på amning - kritiserad gör att man känner sig ifrågasatt som förälder och det gör ont.

Jag vet att jag inte är ensam om att amma mest “i garderoben”. Man kan känna ett behov av att skydda sig och barnet från ovälkomna åsikter. När man ammar vidare när de flesta tror att man slutat för länge sedan, kan man känna sig utsatt och ensam. Visst har jag blivit säkrare med åren och har ammat öppet på de flesta platser. Jag känner mig väldigt trygg med den kunskap och erfarenhet jag har, att amningen är något bra och positivt jag ger till mitt barn. Men jag debatterar hellre amning fullt påklädd i en debattpanel, såhär i bloggform eller skriver en insändare, än att bemöta negativa kommentarer med min dotter i knäet och tröjan uppdragen. Men visst är det motsägelsefullt att driva en blogg om småbarnsamning och samtidigt amma mest hemma i soffan. Samtidigt är jag ändå övertygad om att det privata är politiskt, att jag borde vara mer öppen för att kunna förändra andras attityder. Jag kan nog bara säga att jag har många frågor, funderingar och idéer, men långt ifrån alla svaren.

Nåväl, jag tänkte berätta om minnen! När jag gifte mig för ett antal år sedan, ammade jag båda våra barn, en då 7 månaders bebis och en 2,5-åring. Det var nog bara min mamma och mina bästa vänner som kände till att jag tandemammade. Det var egentligen ingen stor hemlighet, jag hade till och med ammat båda barnen på omslaget till Amningsnytt några månader tidigare, men helt öppen med småbarnsamningen var jag inte privat. I backspegeln nu tycker jag att storasyster var pytteliten, men bredvid bebisen blev hon liksom så stor, tyckte jag. Amningen var redan på god väg att rinna ut i sanden. Jag mínns att jag hade ammat henne på söndagen eller kanske måndagen, samma vecka. Sedan hade nästan hela veckan passerat utan att hon ammats och jag hade ingen tanke på att behöva amma 2-åringen på lördagen när vi skulle gifta oss.

Vi hade pratat om att gifta oss länge, men det blev liksom aldrig av. Livet och barnen kom emellan. Men så när vi hade två barn kändes det plötsligt så himla viktigt! Vi bestämde oss i januari för att slå till - äntligen! Då upptäckte vi att kyrkan var fullbokad hela sommaren. Skulle vi vänta till hösten? Men i april var det fortfarande ledigt! Vi insåg att om vi slog till direkt och råddade ihop planeringen i ett flygande fläng, så kunde vi gifta oss redan då! Och så blev det: fort ut med inbjudningar, boka värdshus, beställa ringar, buketter - och så klänningen!

Jag gav mig ut i snökaoset med bebisen i bärsjal och sa att jag ville hyra en klänning som gick lätt att amma i. Jag provade igenom flera butiker medan lilla Katten  kröp runt på golvet bland klänningarna, men de kändes rätt tråkiga. Till slut blev jag blixtförälskad i en tvådelad klänning av lite modernare snitt, med en enkel A-linjeformad kjol med kort litet släp, och ett pärlbroderat livstycke. Med korsettsnörning. Helt omöjlig att amma i!

Men jag tänkte att jag förhoppningsvis bara ska gifta mig en gång, och det får gå ändå. Bröllopsdagen kom, och trots bebis som vaknade med förkylning gick allt ganska bra. Vi strålade i kyrkan och det kändes helt fantastiskt! Jag lät bebisen somna i vagnen under middagen, farfar gick en sväng med henne. Det kändes inte riktigt bra att höra henne gråta lite i vagnen, men för en gång skull var det min dag och jag skulle inte bara vara mamma. Hon somnade i alla fall snabbt och grät inte så länge.

Men mitt i desserten när telegrammen lästes upp kommer vår 2-åring inrusande. Godispåsen var slut, hon hade tröttnat på att leka med kusinerna, och det var väl en konstig och rätt jobbig dag för henne. “Ja vill amma! Amma!!! Ammaaaaa!“ vrålar hon och sliter i klänningen så att jag tror att pärlorna ska flyga all världens väg. Jag försöker truga med napp, få nyblivne maken att lugna henne, men inget duger. Hon vill amma! Inget annat, och hon gråter i högan sky och drar i klänningen. Hon gråter så högt att hon väcker bebisen i vagnen också, som också börjar gråta.

Lite generad får jag be vår vän att avbryta telegramläsningen, be min höggravida vännina att följa med mig till ett litet rum en trappa upp, där hon får hjälpa mig att snöra av klänningslivet. Medan jag ammar 2-åringen först, byter hon blöja på min bebis. Sen är storasyster som ny igen! Pigg, lugn och glad. Och nyammad. Medan jag ammar bebisen också pratar vi märkligt nog, trots allt kaos, om att vi båda är rätt säkra på att vi vill ha ett tredje barn i framtiden. Troligtvis inte fyra, även om vi vill hålla den dörren på glänt. Men riktigt färdiga med barnafödandet var vi inte då.

Sedan får jag äta min dessert när alla andra var klara. Jag var väl ärligt talat lite ledsen efteråt över att inte middagen inte avlöpt utan amningspauser, jag hade gärna fått vara med på hela min egen bröllopsmiddag. Men vi är fortfarande lyckligt gifta idag och det är nog ändå huvudsaken. J Och en tredje liten lillasyster blev det också så småningom.

Men apropå att amma i garderoben så insåg jag att folk oftast bara hör det de förväntar sig! Jag kände mig rejält outad som tandemammare, med pärlbroderat korsettliv och hela baletten, inför alla bröllopsgäster. Men efteråt förstod jag att de inte alls verkar ha förstått att 2-åringen fortfarande ammades. De hörde “Mamma”, inte “amma”.

Minstingen säger istället “Ja lill ha tytte!” Det är kanske inte lika lätt att missförstå? Men vad vet jag? Jag trodde att det var omöjligt att misstolka hur hon ropade och slet i klänningen på bröllopet, det gick inte att vara mycket tydligare. Man ska aldrig underskatta förväntningarnas makt. Vilket är både på gott och på ont när det gäller att ändra på fördomar.