måndag, november 12, 2012

En falsk bild av amningspolitiken


Petra Jankov Picha påstår på Aftonbladet debatt att staten skulle undanhålla information om flaskmatning för att ”Sverige är helt besatt av att uppnå fina siffror i amningsstatistiken.”

Den verklighetsbeskrivningen är helt främmande för mig som sedan 10 år är aktiv i Amningshjälpen, som är en ideell förening som arbetar med att stötta föräldrar som vill amma. Under många år har föreningen påtalat hur amningen sjunker varje år. Men det är inte förrän när minskningen gått så långt som vi äntligen lyckats få gehör. Fram tills nu har det bara viftats bort med påståenden om att vi ändå ligger så högt internationellt att det inte spelar någon roll att amningen minskar. Sanningen är att det inte funnits något som helst politiskt intresse för amningsfrågor under många år. Kvalitetssäkring av amningsvänliga rutiner inom vården har helt saknats sedan Amningsvänliga sjukhus projektet lades ner. Först nu har äntligen en Nationell amningssamordnare tillsatts efter att detta i många år underlåtits. ”Helt besatt” är ett påstående som ligger mycket långt ifrån verkligheten! 

Jag uppskattar Petras försök att nyansera debatten, och vi är eniga om att det är bättre att satsa på amningsstöd än på skrämselpropaganda om man vill att fler ska kunna få möjlighet att amma. Men vad gör det med kvinnors självförtroende om strategin är bara är att säga att amning är svårt och att det går lika bra med ersättning om det inte funkar? Det är inte vare sig empowering eller särskilt konstruktivt.

Det blivande föräldrar behöver är information och kunskap tidigt under graviditeten. Här finns heller inga formella hinder idag för information om flaskmatning! I slutet av graviditeten är man så fokuserad och laddad inför förlossningen, och börja först på BB är i senaste laget, skulle jag vilja säga. Att amma är inget man bara kan av sig själv bara för att ”det är naturligt”, det är också en hel del teknik, och kunskapen om hur mjölkproduktionen fungerar är överlag rätt dålig idag. Det är i mycket ett informationsproblem. Med bättre kunskaper i ett ingångsläge skulle många problem kunna förebyggas, och föräldrar skulle också veta när det är dags att söka vård, innan problemen växer sig för stora.

Men det måste också till ett politiskt intresse för att investera i vidareutbildning av vårdpersonal, likaväl som utökade mottagningstider för amningsmottagningar. Detta ansvar ligger idag på landstingsnivå. I Petras förslag saknar jag främst en medvetenhet om vikten av att återuppta arbetet med ”10 steg till lyckad amning” efter modell från WHO och UNICEF (Baby-friendly Hospitals Initiative). 2003 upphörde återcertifieringen, och sedan dess har andelen helammade barn sjunkit stadigt. Däremot ligger andelen gravida kvinnor som anger att de har en önskan att helamma fortsatt mycket högt. Här har vården misslyckats att möjliggöra deras önskan.

Det Petra nu har reagerat på är ett lagförslag om märkning av ersättningsförpackningar, med uppmaning till köparen att tala med vården innan produkten ges. Men detta lagförslag springer inte ur någon specifik svensk amningsfanatism. Tvärtom är detta ett EU-direktiv som Sverige är tvingat att anta, men trots det underlåtit detta under flera år. Petra har själv skrivit en debattartikel på Newsmill där hon tar upp farorna med feldosering, och jag antar att det är för att säkerställa en korrekt och säker uppmatning som EU har beslutat om detta. Inte för att avskräcka, utan för att WHO-koden ålägger vården att stå för opartisk och korrekt information om ersättning.

Jag har svårt att som Petra se ett problem med att ersättningsförpackningarna inte pryds av bilder på knubbiga bebisar. Vem gynnas av den typen av marknadsföring? Låt oss inte vara så naiva att vi förväxlar reklam med information. Reklam finns till för att skapa vinstoptimering för företagen, och vi måste våga se att här finns en marknad ersättningsföretagen har ekonomiska intressen i att erövra. Saklig information är något helt annat.

Jag ser en fara i att man målar upp en hotbild av en amningsfundamentalism som har mycket litet med verkligheten idag att göra. Det legitimerar negativa strömningar mot både amning i sig, ammande mammor i det offentliga rummet och oss som arbetar med amning ideellt eller professionellt. Min upplevelse är att klimatet har blivit kyligt mot amning idag. Amning har blivit något pinsamt som smusslas med under en filt eller förvisas till särskilda amningsrum på ett sätt som var otänkbart för bara 10 år sedan.  Många mammor som ammar hemma ger hellre flaska än bröstet ute bland folk nuförtiden. BVC är väldigt snabba med att föreslå ersättning som första åtgärd, hellre än att hjälpa till med amningen när det inte går som på räls av sig själv. Det är den bild jag möter idag som amningsrådgivare.