Världens mest ammande land?

Inte alltför sällan stöter man på påståendet att i Sverige ammar man mest i hela världen. Vi är riktiga "amningsfanatiker".  På SVTs Aktuellt den 19/10 2011 inleddes ett inslag om bristande stöd till föräldrar som ger ersättning till sina barn med följande verklighetsfrämmande uttalande:

"Vården blir bara bättre och bättre på att hjälpa och stödja ammande mammor "

Unicefs senaste siffror bekräftar visserligen att de allra flesta börjar amma sina nyfödda i Sverige. Men sedan har det hänt något på senare tid. Trots att Livsmedelsverket rekommenderat helamning i 6 månader ända sedan 2003 har den siffran sjunkit stadigt år för år. Senaste nytt är att Sverige ligger i det absoluta bottenskiktet av OECD länderna när det gäller andelen helammade barn vid 6 månader.  Mexico ligger ännu lägre än vi, men med en statistik gott och väl under 20 procent är det nog läge att sluta slå oss för bröstet och påstå att vi skulle vara världsbäst på amning. 

Kim har skrivit om hur 72 av 73 tillfrågade BVC mottagningar uppgivit att de gav fel amningsråd vilket förklarar en del av den sjunkande amningen. Jag har bloggat tidigare om de sjunkande amningssiffrorna och tänkbara förklaringar ser jag i bristande politiskt intresse, neddragningar på amningsmottagningar - aktuellt just nu i Västra Götaland förövrigt! - och det nedlagda Babyfriendly hospitals projektet. Återgång till försvårande vårdrutiner sätter käppar i hjulet för kvinnor som vill amma. För statistiken visar också att de allra flesta fortfarande vill amma. Problemet är att allt fler misslyckas. Och jag tror inte en sekund på att det är mammorna det är fel på! 

Det saknas stöd, det saknas kompetens. Och det saknas resurser och politisk vilja att stötta amning! Genom att påstå att "alla får göra som de vill" sviker samhället ammor som vill välja att amma. För amning är inte alltid lätt! I verkligheten krävs det mer än bara en önskan om att amma. 

Det finns också en växande negativ attityd mot amning där amningen sätts i ett motsats förhållande till ett jämställt modernt föräldraskap. Jag menar att jämställdhet är betydligt mer komplicerat än val av uppmatningssätt!  Det handlar om inställning, tid och engagemang.

På omslaget till senaste numret av Föräldrar och Barn ses "tv-stjärnan" Tilde de Paula lyckligt leende utropa att "Flaskmatning är bra för för jämställdheten".

När jag ser omslaget får jag en bild av att hon nu med sitt fjärde barn kommit fram till att hon inte vill amma. Att flaskmatning är bättre för jämställdheten. Med två uppslitande skilsmässor bakom sig och all sorg det medfört, vill hon kanske "göra rätt" den här gången, tänker jag? Precis som Hannah Widell uttryckte det kring att hon ammade sitt första barn "för länge". 

Men nej, inne i tidningen blir bilden en annan. Sanningen är ju att Tilde ville amma, men att det inte blev riktigt som hon tänkt sig. Rättare sagt, faktum är att hon också ammar, citatet till trots! Men hon behöver även komplettera med mjölkfri ersättning av medicinska skäl. Det är inte ett aktivt val för jämställdheten hon har gjort, men nu ser hon det ändå från den positiva sidan. Och det är ju bra! 

Problemet blir vilka signaler tidningen sänder ut när man väljer att blåsa upp en mening ryckt ur sitt sammanhang. Jag blir alltid provocerad när man använder flaska kontra amning som slagträ i jämställdhetsdebatten. Matningen är inget ett jämställt föräldraskap står och faller med, det ligger mycket djupare!   

Jag tycker att den motsatta infallsvinkeln är betydligt intressantare! Hur och varför ett jämställt föräldraskap förefaller att underlätta för kvinnor som vill amma. Medan det verkar försvåra amningen om mannen förväntar sig att kvinnan lägger en stor del av sin tid på vård av frisk man i hemmet "när hon ändå är hemma".        

Läs gärna mer här:

Pappan den viktigaste amningsstödjaren

Rensar ur garderoben

Hör av er om ni är intresserade av någonting! Eventuell frakt tillkommer.

Heldräkter från Me&I, stl 62/68

100:- styck

Me&I: 

t-shirt rosa hamstern Smulan, kjol rosa plysch, stl 74/80 

100:- 

Klänning och tajts från Me&I: 

Medaljonger, stl 62/68,  100:-

Me&I: 

Mössa i ekologisk bomull stl 48/50, 40 :-

Halksockor (pyttesmå+små), 10:- paret

Me&I: 

t-shirt rosa snigel, stl 74/80,  40:- 

kjol rosa frotté,  stl 74/80,  50:- 

Kjol Polarn och Pyret, brun stl 80

50:-

Body från Polarn och Pyret, mönstrad stl 62, röd med liten igelkott stl 56.

40 :- styck

Randig heldräkt Kappahl, stl 56

50:-

Body och byxor från Esprit, stl 56. 

50 :-

Body, hängselbyxor och stickad tröja från Name it. stl 62. 

100:- 

Röd top med paljetter Kappahl stl 46-48

40:-

Kjol Kappahl stl 44, 

40:-

1. 

 2 skjortor stl L från Abercrombie & Fitch. (de var lite för stora för min man) 100 kr/st

Outad som tandemammare?

Jag skrev det här för min andra bloggs räkning för ett tag sedan, Amma vidare. Jag kom på att jag ville dela det här också.


För en tid sedan fick vi (Amma vidare bloggen)ett svar på ett inlägg som väckte en del minnen, tankar och igenkänning hos mig: 

Tack för svar och stöd:) jag ammar i "garderoben" men mitt barn är väldigt verbal och avslöjar detta så fort han blir grinig. Hade han varit lite mer hemlig med det hade det nog inte känts lika svårt. Det känns så tråkigt att känna såhär då jag i vanliga fall lätt tar kritik och diskussioner men just amningen den känns så nära och privat.

Amning är så personligt. Jag tänker att det nog också är därför folk går i taket när det gäller rekommendationer om amning, medan man lättare kan strunta i rekommendationer om att äta mycket frukt eller fisk. Om någon tycker att jag äter för lite fisk kan jag låta kritiken rinna av mig, men det är obehagligt på ett helt annat plan att höra negativa åsikter om amning efter bebistiden. Man kan ta diskussioner om andra frågor, men att få sin amning - eller brist på amning - kritiserad gör att man känner sig ifrågasatt som förälder och det gör ont.

Jag vet att jag inte är ensam om att amma mest “i garderoben”. Man kan känna ett behov av att skydda sig och barnet från ovälkomna åsikter. När man ammar vidare när de flesta tror att man slutat för länge sedan, kan man känna sig utsatt och ensam. Visst har jag blivit säkrare med åren och har ammat öppet på de flesta platser. Jag känner mig väldigt trygg med den kunskap och erfarenhet jag har, att amningen är något bra och positivt jag ger till mitt barn. Men jag debatterar hellre amning fullt påklädd i en debattpanel, såhär i bloggform eller skriver en insändare, än att bemöta negativa kommentarer med min dotter i knäet och tröjan uppdragen. Men visst är det motsägelsefullt att driva en blogg om småbarnsamning och samtidigt amma mest hemma i soffan. Samtidigt är jag ändå övertygad om att det privata är politiskt, att jag borde vara mer öppen för att kunna förändra andras attityder. Jag kan nog bara säga att jag har många frågor, funderingar och idéer, men långt ifrån alla svaren.

Nåväl, jag tänkte berätta om minnen! När jag gifte mig för ett antal år sedan, ammade jag båda våra barn, en då 7 månaders bebis och en 2,5-åring. Det var nog bara min mamma och mina bästa vänner som kände till att jag tandemammade. Det var egentligen ingen stor hemlighet, jag hade till och med ammat båda barnen på omslaget till Amningsnytt några månader tidigare, men helt öppen med småbarnsamningen var jag inte privat. I backspegeln nu tycker jag att storasyster var pytteliten, men bredvid bebisen blev hon liksom så stor, tyckte jag. Amningen var redan på god väg att rinna ut i sanden. Jag mínns att jag hade ammat henne på söndagen eller kanske måndagen, samma vecka. Sedan hade nästan hela veckan passerat utan att hon ammats och jag hade ingen tanke på att behöva amma 2-åringen på lördagen när vi skulle gifta oss.

Vi hade pratat om att gifta oss länge, men det blev liksom aldrig av. Livet och barnen kom emellan. Men så när vi hade två barn kändes det plötsligt så himla viktigt! Vi bestämde oss i januari för att slå till - äntligen! Då upptäckte vi att kyrkan var fullbokad hela sommaren. Skulle vi vänta till hösten? Men i april var det fortfarande ledigt! Vi insåg att om vi slog till direkt och råddade ihop planeringen i ett flygande fläng, så kunde vi gifta oss redan då! Och så blev det: fort ut med inbjudningar, boka värdshus, beställa ringar, buketter - och så klänningen!

Jag gav mig ut i snökaoset med bebisen i bärsjal och sa att jag ville hyra en klänning som gick lätt att amma i. Jag provade igenom flera butiker medan lilla Katten  kröp runt på golvet bland klänningarna, men de kändes rätt tråkiga. Till slut blev jag blixtförälskad i en tvådelad klänning av lite modernare snitt, med en enkel A-linjeformad kjol med kort litet släp, och ett pärlbroderat livstycke. Med korsettsnörning. Helt omöjlig att amma i!

Men jag tänkte att jag förhoppningsvis bara ska gifta mig en gång, och det får gå ändå. Bröllopsdagen kom, och trots bebis som vaknade med förkylning gick allt ganska bra. Vi strålade i kyrkan och det kändes helt fantastiskt! Jag lät bebisen somna i vagnen under middagen, farfar gick en sväng med henne. Det kändes inte riktigt bra att höra henne gråta lite i vagnen, men för en gång skull var det min dag och jag skulle inte bara vara mamma. Hon somnade i alla fall snabbt och grät inte så länge.

Men mitt i desserten när telegrammen lästes upp kommer vår 2-åring inrusande. Godispåsen var slut, hon hade tröttnat på att leka med kusinerna, och det var väl en konstig och rätt jobbig dag för henne. “Ja vill amma! Amma!!! Ammaaaaa!“ vrålar hon och sliter i klänningen så att jag tror att pärlorna ska flyga all världens väg. Jag försöker truga med napp, få nyblivne maken att lugna henne, men inget duger. Hon vill amma! Inget annat, och hon gråter i högan sky och drar i klänningen. Hon gråter så högt att hon väcker bebisen i vagnen också, som också börjar gråta.

Lite generad får jag be vår vän att avbryta telegramläsningen, be min höggravida vännina att följa med mig till ett litet rum en trappa upp, där hon får hjälpa mig att snöra av klänningslivet. Medan jag ammar 2-åringen först, byter hon blöja på min bebis. Sen är storasyster som ny igen! Pigg, lugn och glad. Och nyammad. Medan jag ammar bebisen också pratar vi märkligt nog, trots allt kaos, om att vi båda är rätt säkra på att vi vill ha ett tredje barn i framtiden. Troligtvis inte fyra, även om vi vill hålla den dörren på glänt. Men riktigt färdiga med barnafödandet var vi inte då.

Sedan får jag äta min dessert när alla andra var klara. Jag var väl ärligt talat lite ledsen efteråt över att inte middagen inte avlöpt utan amningspauser, jag hade gärna fått vara med på hela min egen bröllopsmiddag. Men vi är fortfarande lyckligt gifta idag och det är nog ändå huvudsaken. J Och en tredje liten lillasyster blev det också så småningom.

Men apropå att amma i garderoben så insåg jag att folk oftast bara hör det de förväntar sig! Jag kände mig rejält outad som tandemammare, med pärlbroderat korsettliv och hela baletten, inför alla bröllopsgäster. Men efteråt förstod jag att de inte alls verkar ha förstått att 2-åringen fortfarande ammades. De hörde “Mamma”, inte “amma”.

Minstingen säger istället “Ja lill ha tytte!” Det är kanske inte lika lätt att missförstå? Men vad vet jag? Jag trodde att det var omöjligt att misstolka hur hon ropade och slet i klänningen på bröllopet, det gick inte att vara mycket tydligare. Man ska aldrig underskatta förväntningarnas makt. Vilket är både på gott och på ont när det gäller att ändra på fördomar.

Omhändertas på bästa sätt?

Jag snubblade över en notis om musikerparet Beyonce och Jay-Z nyfödda bebis.

Det kan inte vara särskilt betungande för Beyoncé, 30, och Jay-Z, 42, att vara småbarnsföräldrar.

De har sex barnflickor.

– De byter blöja på lilla Blue Ivy Carter nästan varje timme, säger en av Beyoncés kompisar i In Touch.
Barnflickornas schema är utformat för att Beyoncé och hennes make alltid ska ha barnpassning.
Barnvakterna går åttatimmars-skift i par, dygnet runt.
– Beyoncé har försäkrat sig om att hennes dotter omhändertas på bästa sätt, säger uppgiftslämnaren.

Ja. Det är skvaller. Sanningshalten kan ju ifrågasättas. Och jag hoppas och ber att det inte riktigt stämmer. Att "kompisen" är en sån där vän, som man inte behöver fiender om man har.

För om den bild jag får verkligen är korrekt, är det oerhört tragiskt. Allt kan inte köpas för pengar.

Vilken hemskt otrygg start i livet för ett så litet barn. Ett barn behöver en trygg bas. En anknytningsperson som barnet kan lita på finns ständigt närvarande de första månaderna. Om det inte kan vara de biologiska  föräldrarna bör det absolut inte vara 6 olika personer som ständigt växlar! Hellre då en barnflicka som barnet kan lita på inte försvinner.

En hjälpande hand behöver inte vara fel! Människor har historiskt alltid tidigare levt i små grupper och haft hjälp och stöd av släkt och vänner. Ändå har barnet det första halvåret i de flesta ursprungskulturer varit i ständig kroppskontakt med föräldrarna, mest mamman i början men även nära papporna. Lasse Berg berättar bland annat om om detta i sin fascinerande bok Skymningssång i Kalahari. Finns som ljudbok också!

Men ett spädbarn är ingen accessoar som ska kunna lämnas över till ständigt skiftande barnvakter. Få spädbarn är så oroliga i magen att blöjan behöver bytas varje timme. Det barn behöver är inte onödiga blöjbyten på schema. De behöver en trygg bas att knyta an till.

Det är inte något man kan köpa.

Missa inte SvDs fina artikelserie om anknytning som gick för ett par år sedan! Den finns på nätet här.

Felicia försvann

Jag har lyssnat på ljudboken nu, och känner mig mest mållös. Felicia försvann. Lite som ett knytnävsslag var den. Drabbande.
En liten detalj har jag svårt att släppa, fast den kanske egentligen var irrelevant.

Eller så sticker den ut just för att den bryter av lite: DDT pulver på lakanen för att hålla insekterna borta. Där barnen sov.

Fasa.

Det gör fysiskt ont när en av papporna förgäves försöker hindra mamman från att ta med barnen tillbaka till Egypten. Efter att de legat 3 månader på sjukhus efter den första vistelsen. Och läsaren har facit i hand, den yngsta pojken, som i boken kallas Simon kommer inte att överleva den andra resan. Socialtjänsten säger att de inget kan göra. Mamman har enskild vårdnad, hon får ta med barnen precis vart hon vill.

Man vill bara ropa "stopp", men det är försent. Allt det här har redan hänt för länge sedan.