Cecilias hörna

Klokt om Anna Wahlgren av Katerina Janouch

2012-01-25T17:47:00.007+01:00

Katerina Janouch är en av de (relativt få?) som försvarat barnets rätt att skriva öppet om hur det varit att växa upp som barn till Anna Wahlgren. Dels i sin blogg och på Newsmill.

Det jag är mest förvånad över är etablissemangets och medias behandling av Felicia Feldt, som är ett vuxet barn som idag väljer att berätta om sina erfarenheter i bokform. På flera håll har indignerade röster höjts om att detta är över gränsen. Man vill t ifrån Felicia rätten att berätta sin historia. Hon ska alltså hela sitt liv bära sina trauman inom sig, klädsamt stoppa dem under lås och bom. Betyder detta att offer för misshandel och övergrepp alltid ska tiga? Ska förövaren gå fri? Eller bara ifall förövaren är en kändis? Ska vi behandlas olika? Säg detta till någon som till exempel blivit våldtagen och slagen. ”Sluta gegga”. Möjligen bör hon ta det hela ”privat” med sin mor, men inte smutsa ner andra utrymmen med denna opassande gegga. det är en ”familjeangelägenhet” menar kritikerna, och som sådan bör den tas inom hemmets fyra väggar. Kanske mellan fyra ögon? Tala ut med morsan nu, Felicia, säger mediaeliten. Ta inte hedern av mig, fyller Anna Wahlgren själv i i ett så kallat öppet brev där hon på 10 rader avfärdar sin dotters vittensmål med en iskall härskarteknik.

Missa inte heller artikeln från mötet mellan henne och AW i samband med att boken Barnliv kom ut! Det som hon också berättar om i bloggen.

Om mitt sista möte med AW kan jag säga så här: Jag kan förstå att folk, i synnerhet små barn, kunde både älska men samtidigt skrämmas av hennes person. Vi skulle intervjuas på Ulla Winblad, av Expressen, hon, den tidigare drottningen i barnuppfostran, jag, den lilla adepten, kronprinsessan. Hon med barnaboken, jag med nyutkomna Barnliv. Anna beställde vin till lunch, trots att hon körde bil. Själv drack jag Ramlösa. Efteråt sa reportern: ”Tänk att du så systerligt försökte ge henne stöd!” Medan jag själv bara blev fnyst åt. Som om jag inte var vatten värd, som om min bok var kattskit. Jag tänkte, hon är äldre. Hon är redan mormor. Hon har gått före mig. Jag ska visa henne respekt. Om hon hade varit min mor? Det vågar jag inte tänka på.

Jag har inte hunnit läsa Felicias Feldts bok ännu, jag står i kö på den på biblioteket. (där jag förövrigt också arbetar) Jag har hunnit bläddra och småläsa lite i den i reservationshyllan, där den stått i väntan på låntagare. Men jag har läst Barnaboken, hört Anna Wahlgren tala i radio och läst de råd hon ger på sitt forum. Det räckte långt för att fylla mig med viss fasa. Har man sett hennes tryckpress på tv blir man inte överraskad över något. Dessutom har jag som råkat ut för hennes härskartekniker själv på Allt för förärldrars sömnsnack där hon läxade upp oss som skrivit kritiskt om hennes standardmodell. Bloggade om det här nedan.

Jag är förvånad att inte fler reagerat öppet tidigare på alla konstigheter i Barnaboken. Hur har Anna Wahlgrenn så länge kunnat förbli en helig ko? I kraft av sin utstrålning? Sin fruktbarhet!? Många = bäst? Sin skönhet? Ja, jag vet inte för Barnaboken och hennes forum och bloggar är tämligen extrema. Är vi helt enkelt för få som läst vad hon faktiskt har skrivit och sett att kejsaren är naken?

Som jag tidigare skrivit, naturligtvis kan man hitta guldkorn! Efter 9 barn vore det konstigt om allt man kommit fram till var skräp. Men jag har mycket svårt för hennes sätt att peka med hela handen.

Min mamma fick Barnaboken i julklapp när den kom ut 1983. Hon var redan då en trygg trebarnsmor och jag vet inte om hon läste den särskilt mycket. Den stod i bokhyllan och jag bläddrade lite i den ibland, mest av nyfikenhet. Men första gången jag blev gravid lånade jag den och började läsa om hur hon kunde slå fast att rökning var ofarligt efter att ha storrökt sig igenom 9 graviditeter, och groggat med vänner mellan förlossningsvärkarna. Jag blev väl lite skeptisk redan där, om vi säger så.

Men när graviditeten i vecka 11 slutade i ett rätt traumatiskt missfall där jag störtblödde så att jag inte förstod hur jag skulle kunna ta mig från toan ned till bilen, så blev jag rejält provocerad av att läsa avsnittet om missfall i Barnaboken. Hon avfärdade det på sitt karaktäristiskt oempatiska sätt som några blodiga klumpar i toaletten, inget man behöver bry sig om. Jag blev rätt förbannad över hennes nonchalanta och generaliserande uttrycksätt - helt i linje med det sätt som Wahlgren i regel uttrycker sig och ger råd pekande med hela handen!

Själv fick jag tillbringa natten på KS med 6 påsar vätskedropp medan jag kräktes, svimmade, krystade ut blodkoagler, förlorande onormalt mycket blod, fick frossa och fostret inte kom ut. När jag äntligen fick träffa läkaren ber hon syster att sätta upp en tid för skrapning under narkos. Syster frågar om hon ska ta en ledig tid nästa dag, men läkaren svarar: "Nej, kolla om det är ledigt på OP - NU! "

Efter det traumat kändes Anna Wahlgrens ord som ett direkt hån. För att bearbeta min upplevelse lånade jag boken "Den lilla sorgen" på biblioteket. I den lyfts just Barnaboken som ett varnande exempel på hur man inte ska bemöta kvinnor som fått missfall.

Men det är bara en personlig reflektion. Jag tycker nog allra sämst om kapitlet om Barn och våld där Anna Wahlgren utan skam berättar hur hon tagit strypgrepp och hotat att mörda en 6-årig flicka med "tragisk" bakgrund och ett utagerande beteende.

Anna Wahlgrens pressmedelande är en bisarr uppvisning i härskarteknik.

”Felicia (...) är 44 år gammal. Många medelålders människor behöver bearbeta sina upplevelser av barndomen, men gör det i regel inte offentligt. Jag tänker inte diskutera Felicia i offentligheten. Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen inom familjen i stället. Med sin bok, som kommer som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne. I övrigt har jag inga kommentarer."

Hos hennes fans går kanske "stackars mig-greppet" hem. Hos mig som är mer avogt inställd till henne väcker det mest frågor - vill hon alltså egentligen ta heder och ära av sin dotter? Det kan utan svårighet tolkas så! Det antyder att hon sitter inne med elakheter som hon väljer att inte utsäga. Av sin oändliga godhet?

Och varför får hon hänga ut alla sina barn och exmän i sina memoarer, medan dottern bör ta det privat?

I vällingens förlovade land

2012-01-11T12:38:00.000+01:00

Ett minne.

När min stora flicka var 2 år gick det något virus med besvärlig hosta på dagis. I väntrummet på Närakuten träffar vi en dagiskompis. Jag blir glad för sällskapet, och småpratar med den andra mamman som är väldigt trevlig. Hennes barn har också den här hostan, och jag berättar hur min flicka hostade så hemskt föregående kväll så att hon kräktes i sängen!

- Så kom hela vällingen upp då? undrar hon.

- Nja, säger jag. Hon äter inte välling. Men typ hela middagen!

- Usch då, vad jobbigt! Ja, har hon redan slutat med välling då?

- Nej, hon har nog aldrig druckit välling egentligen. Hon brukar typ äta en smörgås eller frukt på kvällen.

- Jaha, hon kanske inte gillade välling?

- Öhm, jag vet inte riktigt... Vi har nog aldrig köpt hem det.

- Jaha! säger hon och ser lite förvånad ut.

Jag tänker att den här lilla konversationen säger något intressant om vår kultur och den tid vi lever i. Jag vill absolut inte göra mig lustig på hennes bekostnad. Min väninna var vare sig kritisk eller fördömande på något sätt. Men förvånad. Den vällingkultur som råder är oerhört stark! Att helt välja bort välling bryter mot folks förväntningar.

Ordvalet är medvetet. För på något sätt har välling fått en särställning som ett attribut som är intimt förknippad med föräldraskap och bilden av det lilla barnet. Det har blivit något man väljer bort. Inte ett alternativ att välja på bland många. Gröt, smörgås, yoghurt, fil, frukt osv. Det finns många mellanmål.

För en del barn går det jättebra att växla mellan bröst och nappflaska. Men för många konkurrerar vällingflaskan snabbt ut amningen. Jag hade en trasslig amningstart (som jag har skrivit om tidigare här och här) och när jag äntligen fått amningen att funka till slut ville jag inte ta några risker. Jag hade kämpat för vår amning och jag värderade den högt.

Gratulationskort pryds av bilder på nappflaskor. Jag har fått leta aktivt för att hitta kort till dop och nyblivna föräldrar utan flaskor på. (Att jag faktiskt har gjort det kanske säger något om mig också. ;-) ) I filmer och skönlitteratur där småbarn är ett motiv verkar nappflaskan vara obligatorisk. Jag minns Torkel Petersson i filmen Mamma, Pappa, Barn som hasar ut i köket för att vispa välling mitt i natten. Och hur den schablonbilden liksom var en okänd kontinent för mig och min familj.

Även i bilderböcker ser man betydligt oftare bilder av nappflaskor och tröstnappar än amning. Böckerna om Benny och nya Sami somnar tex. Roliga böcker med underbara illustrationer. Nappflaskor är en bild man matas med från det att man är nyfödd. Bilder på amning ser man sällan. Självklart påverkar det oss!

Gissa vilken symbol som pryder amningsrummet i Vällingby centrum? Jo, mycket riktigt:
En nappflaska!

Jag upplever att det finns en övertro på välling idag. Nu är ju jag inte den nyttigaste i Sverige - tyvärr, ska jag kanske tillägga. Men att denna pulvermix av komjölk och gluten har kommit att upphöjas till det mest näringsriktiga och hälsosamma ett barn kan få, ställer jag mig frågande till. Bröstmjölk fortsätter att vara ett näringsrikt mellanmål även efter det första året. Ett ammat barn behöver verkligen inte vare sig välling eller industrigröt. Faktum är att riktig hemlagad mat på bra råvaror är ett nyttigt och näringsrikt alternativ för barn precis som det är för vuxna. Barnmatsindustrin har fått alldeles för stort inflytande idag, det är dags att vi genomskådar dem.

Länktips! Mats-Eric Nilsson SvD

Anna Wahlgren, jag blir inte förvånad. Tyvärr.

2012-01-08T21:02:00.003+01:00

En av Anna Wahlgrens döttrar beskriver sin uppväxt i en ny bok. Jag har inte hunnit läsa boken ännu, men en del av bilden som ges av den i Expressen är följande:

Hon beskriver också en period i sitt liv när hon varit tyst i tre månader. Händelsen sker i köket och Anna Wahlgren skär gurka: "Så stannar hon upp, lyfter kniven och håller den mot mig. Nu är det så här, förstår du. Om du inte börjar prata med mig igen, så kommer jag att sticka den här kniven i dig. Och sedan kommer jag att sticka den i mig själv. Och jag menar allvar".

Anna Wahlgren rekommenderar muntvätt med tvål om barn svär, och skäms inte för att berätta hur hon tagit strypgrepp på vänninnnas vanartiga dotter - tycker man att det är bra uppfostringmetoder, så ja ... Jag är mållös. Vi kan bara ana hur dåligt ett barn mår när det vägrat tala på 3 månader. Jag uppfattar dotterns uppgifter som trovärdiga påståenden. De rimmar rätt väl med min tidigare bild av författaren.

Dessutom tål fru Wahlgren ingen kritik, vilket är något en offentlig person måste kunna leva med. Som en känd debattör måste hon kunna acceptera att alla föräldrar inte håller med henne. Men om man säger att man som privatperson tycker annnorlunda, får man höra att man inte har förstått. Om man bara förstod så skulle man tycka likadant. Det är något sekteristiskt över detta, och det skrämmer mig.

Visst har åtskilliga föräldrar upplevt att de blivit hjälpta av hennes sova hela natten-kur. Men när metoden inte passar barnet skuldbelägger hon föräldrarna. De anklagas för att vara för blödiga, göra fel och inte följa hennes regler till punkt och pricka. Hennes metod är ofelbar. Det liknar mer en religion än vetenskap.

Jag och ett par andra mammor skrev 2004 några kritiska inlägg om hennes sömnkur på en diskussionssida för föräldrar - föräldraNätet som senare bytte namn till Allt För Föräldrar. Då dök Anna Wahlgren in i egen hög person och läste lusen av oss "snorvalpar som inte var torra bakom öronen". Det upplevde jag som väldigt obehagligt! Det här var ett snackforum där föräldrar samtalade inofficiellt med varandra. Det kändes ganska otäckt när hon kom in och läxade upp oss, helt oväntat. Kul att man får tänka själv ....

‎Otroligt många intelligensbefriade inlägg angriper min person månad ut och månad in. Varför då? Vad ger det er att evinnerligen ifrågasätta min kompetens? Varför använder ni inte er av mina enorma kunskaper i stället? Här angrips jag för att vara "kategorisk" när jag påstår att barn behöver sova om nätterna, som ni själva, och ha samma rutiner som ni själva tar er dagligen; här angrips jag för att jag inte har ammat mer än två månader - av snorungar som inte ens vet, uppenbarligen, att mjölk kan sina, och som knappast heller delar med sig av sin överflödsmjölk till för tidigt födda barn eller föräldralösa barn, vilket jag gjorde (så länge jag kunde); här hymlas det om att jag inte har examina och skrivbordsteorier med diplom medan jag sitter inne med fyrtio års handfast erfarenhet av arbete med barn i alla åldrar dygnet om; vilka av era (i regel manliga) skrivbordsexperter gör det? Jag fattar inte att ni inte använder er av mig. Det skulle jag göra. Jag skrev den bok jag själv skulle behövt som nybliven mor, och den gör sitt segertåg över världen. Jag är van vid så mycket sk-t (ursäkta) och ingen blir profet i sitt eget land, och jag brukar inte gå in här och polemiserar, för det är inte mödan värt.
Anna Wahlgren

Jag anser att hon som offentlig person borde kunna låta föräldrar prata ifred sinsemellan på en föräldrasajt! Man förväntar sig verkligen där att kunna stötta varandra, tipsa och diskutera med andra mammor utan att författaren själv dyker upp och skäller ut de som inte gilllat boken. Hade det varit i en blogg hade jag mer kunnat förstå om man vill bemöta kritik. Fast hon bemötte den inte ens, utan skällde på att vi kritiserade istället för att bara lyda. Jag var rätt ung då och rätt chockad. Jag förväntade mig halvt om halvt att hon skulle dyka upp på min tröskel för att drämma Barnaboken i huvudet på mig. Tänk inte själva, använd min enorma kompetens - vilken hybris! Att på fullt allvar skriva att hon inte fattar varför vi inte bara gör som hon säger - skrämmande!

Jag kan hålla på länge och bemöta sakfelen i hennes inlägg, men ska hålla det så kort jag klarar. Mjölkproduktionen styrs av efterfrågan. Ammar man fritt och ofta får man mer mjölk. Nej, mjölk KAN verkligen inte sina hos människor som det gör hos kor. Det funkar inte så. Stress, sorg och smärta kan iofs tillfälligt störa utdrivningsreflexen, så att man får svårt att släppa ut den mjölk som finns inne i bröstet. Men händer det så finns det hjälp att få, både teknisk och medicisk, i form av syntetiskt oxytocin. Nog om det.

Däremot kan man störa det systemet genom att amma efter schemat i standardmodellen. Följer man Wahlgrens amningsråd är det ett väl beprövat sätt att förstöra och försvåra en fungerande amning. Hon har själv provat 9 gånger och amningen har snabbt havererat varje gång. Det är rätt magstarkt att hon lär ut den metoden i Barnaboken, till andra mammor som ofta värdesätter amningen mer än hon personligen gjorde. Många av dem ringer sedan till Amningshjälpen och är ledsna för att amningen börjat strula sedan de börjat följa just standardmodellen. I värsta fall resulterar det trugande Wahlgren också förespråkar, i att barnet känner sig stressad och tvingad till bröstet och får ett avvärjande beteende och helt vägrar ta bröstet sedan. Erbjud gärna, men aldrig truga, är en viktig regel när det gäller amning!

Varför spekulerar hon om vem som donerat mjölk och inte? Hon vet ju inte ett dyft om det! Jag har flera vänner som donerat. Själv har jag aldrig haft någon överproduktion att dela med mig av! Jag har aldrig haft mer än några få isbitar mjölk i frysen. Själv hör jag snarare till de som tvingatskämpa för varje droppe! Men eftersom jag - snorunge eller ej, tillskillnad från fru Wahlgren lärt mig något om mjölkproduktion så har jag kunnat kämpa upp produktionen och lyckades helamma mitt första barn efter någon månad med lite extra ersättning. Men jag fick inget gratis och det tog tid att få barnet att gå upp bra i vikt. Men sparka du bara på den som ligger, fru Wahlgren! Vilket hån att skälla på mig för att jag inte donerat mjölk när mitt eget barn knappt fick så det räckte. Men kunskap om amning, det har jag läst mig till. Och haft glädje av. Med större intresse och mer kunskapsinhämtning hade fru Wahlgren också kunnat amma längre tid. Men amning har aldrig varit högprioriterat för henne. Och det är helt okej i sig! Men att med den bristen på både kunskap och erfarenhet ge amningsråd, är inte seriöst!

Att komma på en man med lika lång erfarenhet är alls inte svårt! Lars H Gustafsson - 8 barnspappa med gedigen erfarenhet av ett helt yrkesliv som barnläkare och skolläkare.

Men mina erfarenheter av Anna Wahlgrens oförmåga att acceptera att alla småbarnsmammor inte omfamnar hennes metoder slutar inte där. Ett par år senare utlyser hon en tävling på sitt eget forum. Hon uppmanar sina "forumister" att leta upp kritiska inlägg från privatpersoner på olika föräldrasajter och hänga ut dem med namn och länk i en "Slasktrattstråd". Ett rätt oproffesionellt tilltag från en framgångsrik författare och debattör, tyckte jag. En häxjakt på oliktänkare där hon utmålar sig själv som ett mobboffer så fort man inte håller med henne. Även om jag var rätt nöjd med det citat från mig som någon nosat upp och förmedlat till henne. Det kunde hon gott få höra personligen, vad jag tyckte om hennes instrumentella barnsyn och bristen på behandling av barn som individer. Jag minns inte den exakta ordalydelsen nu. Visst ska man inte slå på henne som privatperson, men jag tycker ändå att det är intressant att hon utmålar sig som expert på familjen efter hela 7 skilsmässor. Det väcker ändå frågor om hennes förmåga att upprätthålla nära trygga relationer till andra människor.

Innan jag slutar kan jag bara inte låta bli att beröra hur negativt hon uttalat sig om att bära barn, i såväl Barnaboken som senare krönikör. Hon använder uttyck som "naturvidrig livmodersymbios" och att barn inte är födda till att vara en börda.

Igår snubblade jag över ett citat i en av min mans Fredrik Lindström böcker:

"Barn är bildat till bära och betyder ursprungligen 'den som blir buren'."

Sug på den du, Anna Wahlgren!

Få risker med att föda hemma, enligt stor brittisk studie

2011-12-02T21:31:00.000+01:00

Ny studie om hemförlossningar! Läs mer här.

Hög tid att uppdatera rekommendationen om amningslängd

2011-12-02T20:44:00.002+01:00

Livsmedelsverket har nyligen uppdaterat sina råd om amning och matintroduktion. Det är synd att de inte samtidigt passade på att se över råden gällande amningslängd. Det är viktigt att råd om kost och hälsa bygger på vetenskapliga rön, och i de flesta fall gör de också det. Vi rekommenderas bland annat att äta fisk tre gånger i veckan, att äta ett halvt kilo frukt och grönt varje dag, samt en daglig dos motion på 30 minuter. Långt ifrån alla svenskar följer idag dessa råd, men det är en saklig upplysning om vad som är ett hälsosamt val. Sedan är det upp till var och en, och tycker man inte om fisk är det ingen som tvingar en att köpa hem och tillaga en fiskrätt tre gånger i veckan.

När det kommer till amning verkar man ha resonerat annorlunda. Där har livsmedelsverket valt att göra en kulturell anpassning, och av rädsla för att provocera har man inte fullt ut vågat utforma råden utifrån gällande forskning. Världshälsoorganisationen WHO kom redan 2001 med väl underbyggda råd om helamning i 6 månader och därefter delvis amning i 2 år eller längre.

Att det är just 2 år som rekommenderas för optimal hälsa, beror på att man har ett tillräckligt stort forskningsunderlag av ammade 2-åringar för att kunna fastställa vinsterna på populationsnivå. Inget talar för att amningens positiva effekter skulle upphöra efter just 2 år, antikroppar och näring i mjölken finns kvar så länge man fortsätter amma. Men det finns inte forskning på 3-åringar idag så att vi kan säga något säkert om hur amningen påverkar. Men upp till 2 år är det vetenskapligt säkerställt att fortsatt amning är positivt.

Vinster med amning gällde t.ex. minskad risk för typ 2-diabetes, öroninfektioner, magsjuka och andra hälsoaspekter som i allra högsta grad gäller även I-länder såsom att reducera risken för bröstcancer hos modern. Detta är information som kvinnor har rätt att få, oavsett om och hur länge de sedan väljer att amma.

Vid den svenska tillämpningen valde man istället att rekommendera delvis amning till 1-år eller längre, en siffra som förefaller att vara helt gripen ur luften. Eller kanske snarare hämtad från den svenska amningskulturen? I en artikel i tidningen Amningsnytt nr4/2003 om den då nya rekommendationen verkar orsaken till detta något oklar. John Perlhagen, överläkare från Livsmedelsverkets expertgrupp tillfrågas:

I den svenska rekommendationen om amning står också att det är fördelaktigt att amma hela det första levnadsåret eller längre. WHO säger två år eller längre. När når Sverige dit?

- Det tror jag inte vi orkar fram till, med hänsyn till småbarnsföräldrarna. Men det är ju inget som motsäger att man ammar i flera år, avslutar John Perlhagen.

I Dagens Nyheter 2003-10-06 tar John Perlhagen ut svängarna mer:

Varför har ni inte formulerat rekommendationen som Världshälsoorganisationen, att amma delvis i två år eller längre?

- Det motsätter jag mig. Hur orealistiska ska vi vara? Ska de kvinnor som inte klarar av att amma skuldbeläggas ännu mer?

Man kan tycka att det är en mycket märklig utgångspunkt för en folkhälsorekommendation. Ska vi höja BMI gränsen för övervikt från 25 till 30 också, eftersom så många är överviktiga idag och vi inte vill ge dem dåligt samvete heller? Jag kämpar själv med min övervikt och kost och det är verkligen jobbigt! Men råden måste utgå från fakta, och inte anpassas till kulturella normer av rädsla för att trampa på ömma tår.

Kvinnor ska naturligtvis inte skuldbeläggas när amningen inte fungerat! Vården bär ett betydligt större ansvar för det ständigt ökande antalet amningsproblem, där de misslyckas med att stödja och hjälpa kvinnor som vill amma. Sedan projektet Amningsvänliga sjukhus lades ned 2003 har det skett ett trendbrott där amningsfrekvensen rasat år för år, och mycket kunde repareras genom att återuppta arbetet efter de 10 stegen.

Frågan är vilka signaler samhället skickar genom att inte våga kommunicera att amning i 2 år eller längre har ett värde för kvinnors och barns hälsa. Vilket stöd ger vi i Sverige kvinnor som ammar enligt WHOs rekommendationer? Får de någon uppmuntran idag, eller känner de sig oftare motarbetade?

Bloglovin

2011-12-02T20:01:00.004+01:00

Follow my blog with Bloglovin
Jag försöker lägga till min blogg på Bloglovin, så kan ni som vill följa mig där!

Inte okej att amma offentligt?

2011-10-30T17:24:00.001+01:00

Tidningen Metro har i veckan haft en artikel om negativa attityder till offentlig amning.
Unga svenskar: Inte okej att amma offentligt

Jag har visserligen själv tänkt tanken att amningsklimatet hårdnat på senare år. Faktiskt mer än bara tänkt tanken, jag fick in en text på DNs insändarsida på temat redan hösten 2007.

Samtidigt blir jag fundersam över avsändaren. Bakom undersökningen står Philips Avent, ett företag som tillverkar nappflaskor och bröstpumpar. De har ekonomiska intressen i att mammor inte vågar amma öppet. De har allt att vinna på att mammor känner sig pressade att köpa deras pumpar och ge mjölken med deras flaskor ute på stan.

Philips Avent har på senare tid också gjort sig kända för att bryta mot WHO-koden genom att stå som sponsor för amningsrådgivning på sajten Familjeliv.se samt starta en medlemsgrupp på samma sajt.

WHO-koden 5.1 säger: Ingen annonsering eller annan form av reklam riktad till allmänheten bör förekomma när det gäller produkter som omfattas av denna kod.

WHO-koden artikel 5.5: Marknadsföringspersonal bör inte, i sin yrkesroll, ta direkt eller indirekt kontakt av något slag med gravida kvinnor eller med spädbarns- och småbarnsmödrar.

Från undersökningen:

Hela 85 % anser att man bör amma, endast 2 % tycker att amning inte är lämpligt och 13 % att de inte har en åsikt.

Cirka 3 av 4 (74 %) tycker att man bör amma mellan 0 till 1 år. Endast 5 % anser att man bör amma upp till 2 år och 6 % att det går bra att amma hur lång tid som helst. Avviker från den svenska trenden gör Småland där över dubbelt så många (16 %) än riksgenomsnittet (6 %) tycker att det går bra att amma hur lång tid som helst.

Hur har frågorna formulerats? Jag skulle ha kunnat svara nästan vilket som helst av dessa alternativ, beroende på hur frågan var ställd.

På ett plan tycker jag att amning är viktigt på folkhälsonivå = man bör amma. På individnivå är det inte alls lika enkelt och jag skulle till och med kunna avråda vissa mammor från att amma. De allra flesta mammor är det inte var min plats att ha någon åsikt alls om - känn efter själv vad du vill och vad du trivs med!

Samma sak när det gäller frågan om amningslängd. Jag skulle lika väl kunna svara att det är valfritt mellan mamman och barnet, som att hänvisa till WHOs rekommendationer på 2 år eller längre. Eller den forskníng som säger variationer mellan 2,5 - 5 alt. 7 år. Det beror helt på hur frågan formulerats!

Artikeln lämnar mig med fler frågor än svar, även om jag gärna instämmer med Ingrid:

Ingrid Rönn Hyttsten, ordförande Amningshjälpen, tycker att det är en olycklig och bakåtsträvande utveckling.
– Det vi hör från mammor är att de upplever att de måste välja mellan att delta i livet eller att amma.

Den här utvecklingen är inte okej och en trend vi måste försöka vända! Och det finns alltför mycket negativa attityder mot att amma vidare efter bebistiden.

Att amma länge förvandlar inte Medelsvenssons till Outsiders

2011-10-17T10:43:00.000+02:00

Förra veckan fastnade jag i en destruktiv och tärande diskussion på Mama, och sedan dess har det malt i huvudet på mig. Jag ångrar att jag lät mig provoceras och lät mig dras in i det där tjafset som blev alltmer infekterat. Jag har så svårt att släppa saker när jag känner att jag inte lyckas göra mig förstådd, utan fortsätter bara att stånga pannan blodig trots att jag inte når fram och får mer skit än jag riktigt mäktar med. jag vet om det, men att bryta mönster som sitter djupt är svårare än så. Vad utlöste nu denna negativa stämning?

Jo, någon tog upp en dokumentär som repriserats ett antal gånger på kanal 5, där en kvinna ammade sin 8 åring, samt ett yngre barn som också var äldre än till och med jag är van att se. Det var flera familjer som var med i programmet, och ingen var väl någon som jag som ammat småbarn själv kunde identifiera mig med. Väldigt udda mäniskor, med något enstaka undantag. (Jag tänker på den unga mamman som startat en stödgrupp) Jag blev inte glad av att de den här senastionslystna vinklade filmen om amning, som är så typisk för den ton femmans dokumentärer brukar ha.

Men jag var med när det begav sig och kan berätta nu varför just den köptes in. För ett antal år sedan sökte kanal 5 svenska familjer som ville ställa upp i deras programserie "Outsiders". Vi som genom olika amningsförenigar och forum blev kontaktade hade sett programmet och kände oss långt ifrån som några outsiders som ville blir uthängda i deras snaskiga sensationsjournalistik. De flesta av oss var ju helt vanliga medelsvenssons! Vanliga "välanpassade" medelklassfamiljer, bibliotekarier, journalister, sjuksköterskor, barnmorskor, dataingeniörer, barnskötare, lärare ... Inte kände vi oss bekväma med att hängas ut som "outsiders" i media bara för att vi gjorde något så naturligt som att amma vidare efter den första bebistiden!

Kanal 5 hittade inte en enda svensk familj som ville vara med i deras program och sätta Outsiders som rubrik för sin amning! Då köpte de in det här istället. Och det säger kanske en del om att det inte är de mest normala, och representativa som ställer upp i ett sånt här format. Jag tycker att det var rätt hemskt på det sätt barnen hängdes ut. Man har ingen kontroll över hur saker framställs, klipps och vinklas med speakertexter! En tidningsintervju i en seriös tidning får man läsa igenom, rätta och godkänna innan det går i tryck. Så nej, jag identifierar mig INTE med den kritiserade mamman i filmen.

Vidare till kärnfrågan. Ett barn skriker efter bröstet hela tiden, sliter i mammans tröja och accepterar inte ett nej. Pressad av tv-teamet och pappan avvänjs barnet. Tror man. Tills det visar sig att mamman smyger in på natten och väcker barnet för att amma i smyg.

Det som fick mig att se rött och tända på alla cylindrar var att högljudda röster (versaler och utropstecken) kallade detta för incest och pedofili, och ropade om polisanmälingar och brott mot barnkonventionen.

Tycker jag att det mamman gjorde var rätt och bra? Nej, det hade varit bättre om hon vågat stå upp för amningen och stått på sig mot kraven på avvänjning. Att väcka barnet på natten är naturligtvis knäppt och stör barnets sömn i onödan. Visst kan jag hålla med om att när mamman skyllde på mjölkstockning kunde hon ha pumpat istället! Men här kommer det viktiga:

Pedofili och incest kräver att det finns ett sexuellt syfte bakom. Att störa barnets nattsömn är inte sexuellt, även om det är onödigt. Att amma är inte sexuellt, och stimulerar inte en erogen zon eftersom barnet faktiskt inte suger på själva bröstvårtan vid amning! Den ska som alla vet ligga opåverkad långt upp i barnets gom. Rädsla för mjölkstockning har inget sexuell lust! Att låta sig och barnet bli överkörda av maken och tv teamet kan anklagas för att vara mesigt, men sexuellt är det inte att fortsätta amma i smyg. Men rätt tragiskt.

Tror jag att det är möjligt att amma genom att stoppa in bröstet i munnen på ett sovande barn? Nej, GÅR bara inte. De enda gånger jag har försökt är iofs med en nyfödd just när mjölken rann till, jag fick feber och hade jätteont. Och någon gång med mjölkstockning 40 graders feber och 2 månaders baby. Funkade inte. Barnet måste själv, söka, gapa och aktivt ta tag. Försöker man ta bröstet till barnet istället för barnet till bröstet blir taget fel. Det gör skitont, om barnet börjar amma då. Och om baret dessutom sover så lär det inte dia. I praktiken funkar det inte att amma ett barn som inte vill.

I teorin kan det kanske vara så att en mamma skulle kunna övertala ett barn att amma trots att barnet vill sluta. Jag har aldrig stött på det i verkligheten, men allt är väl möjligt om ä osannolikt.

Men i just det här fallet i tv dokumentären så var det inte barnets som hade tröttnat och vuxit ifrån amningen. Efterfrågan hade inte gradvis minskat för att med tiden rinna ut i sanden.

Tvärtom - barnets beskrevs ju som odräglig i sitt vrålande efter bröstet och slitande i tröjan. Låt mig säga att jag inte tror att hon var nödbedd.

Mamman var måhända en mesig, white trashig fegis som väckte barnet mitt i natten istället för att låta henne sova ifred och istället för att stå på sig att de ville fortsätta amma morgon och kväll ett tag till. Jag förstår absolut den kritiken! Men någon pedofil var hon då rakt inte! Det är någonting mycket mycket otäckare.

Svar från Familjeliv!

2011-10-17T09:53:00.000+02:00

Jag kom på att jag inte berättade vad jag fick för svar från Familjelivs redaktionschef.

Jo, jag fick följande standardsvar, vilket var exakt det samma som jag kritiserade och ifrågasatte i mitt mail till henne. Ganska fräckt må jag säga.

Hej,

Tack för ditt meddelande. Ursäkta att mitt svar dröjt, då jag haft semester.

Vi har gott förtroende för Irene Ivarsson, som är legitimerad barnmorska och har lång erfarenhet av amning och barnavård utifrån vilken hon baserar sina svar. Vi är dock medvetna om att det ofta råder delade meningar om amning och därför uppmanar vi våra medlemmar och besökare på sajten att även diskutera sin fråga med andra i vårt medlemsforum.

Vänliga hälsningar Anna

Mama och Bloggtips!

2011-09-26T10:45:00.001+02:00

Amma vidare är ett nätverk som jag och Kim Hazelius har startat tillsammans.

Ni kan läsa intervjuer med tre mammor som valt att Amma vidare i nya numret av Mama som kommer ut i dagarna.

Vi vill vidga den svenska amningsnormen och riktar oss till mammor som vill amma vidare och deras familjer. Till mammor som känner sig pressade att avvänja från omgivningen, och till de som kanske tidigare inte reflekterat så mycket över att man kan fortsätta amma, men kanske skulle stormtrivas med att slippa avvänja ett amningsglatt barn.

Vi hoppas kunna vara ett stöd för andra att våga amma i den utsträckning de själva och barnet vill och trivs med. Vi riktar oss även till de som tex syskonammar eller ammar adoptivbarn. Och till de som har frågor och funderingar kring så kallad långtidsamning.

Vi har en blogg och en Facebooksida. Välkommna in!

Vi tar gärna emot personliga berättelser om att amma vidare. Hur ser er amning ut? Varför har ni valt att amma vidare? Har ni fått några reaktioner på er amning? Skicka till amma.vidare[snabel-a]gmail.com och märk ditt mail "Till bloggen" så vi vet att du vill publicera innehållet. Ni får vara så anonyma eller offentliga ni vill.

Amma syskon? "Inte så bra", enligt Familjeliv

2011-08-10T16:42:00.003+02:00

På föräldrasajten Familjeliv.se finns sedan en tid en barnmorska som ger råd om amning.

En mamma har en del frågor kring amning och graviditet och om att amma syskon. Hon berättar att hon ammar sitt barn på 18 månader. Barnet vill absolut inte sluta amma vid tillfället hon skriver. Mamman är också tydlig med att hon inte heller vill sluta amma. Helst vill hon amma båda barnen när syskonet kommer, skriver hon, och undrar om det går.

Svaret lyder:

Kära du Tänk inte att du ska amma två barn en tvååring och ett nyfött barn. Detta blir inte så bra Jag rekommenderar dig att du förbereder dig för att amma det nya barnet som ska komma och att låta det barn du har inse att nu är amningen slut och han är en stor pojke som kan äta och dricka precis som alla andra barn i hans ålder.Annars kanske han tömmer dina bröst så den lilla babyn inte får vad den behöver.

Den första mjölken du får i brösten när du fött barn är kolostrum som är mycket fet och väldigt rik på antikroppar Redan några dagar efter förlossningen övergår sedan mjölken till den sk " mogna mjölken" som är tunnare och vitare inte så fet och inte så gul som den första. Detta sker även om du ammar nu.
Men planera för att du ska ha avslutat amningen av din son innan du föder Detta är mitt råd.
Mvh Irene

Här (min markering) upplever jag att Familjeliv brister allvarligt i sin rådgivning. I det här fallet är fakta biten åtminstone korrekt, vilket tyvärr inte gäller alla rådgivarens svar. Men svaret är både osakligt och en nedlåtande klapp på frågeställarens huvud.

Som amningsrådgivare är det viktigt att inte låta sina personliga åsikter lysa igenom, och jag är noga med att skilja på mina personliga val och åsikter och vad den hjälpsökande mamman frågar om, hennes behov och situation som kan vara mycket olika mina egna. Jag försöker gärna presentera flera olika möjliga vägar att gå, så får mamman känna efter om någon av dem kan kännas rätt för henne och hennes familj. Mina privata åsikter kan jag dryfta på min blogg och privat med släkt och vänner. Vissa trivs med att tandemamma, andra trivs inte med att det. Hur bra det blir eller inte är i allra högsta grad individuellt.

WHO-rekommenderar delvis amning i 2 år eller längre, och den här pojken är bara 18 månader. Det finns många barn i hans ålder som fortfarande ammas. På vilka grunder anser denna barnmorska att han är för stor? Ingenstans antyder mamman att han inte äter och dricker "precis som alla andra barn i hans ålder". Småbarn som ammas äter och dricker mat i allmänhet med god aptit. Amningen är något som mer ska jämföras med de för åldern vanliga substituten napp och vällingflaska. Tillskillnad från FLs rådgivare har jag erfarenhet av att amma syskon, en 2-åring och en bebis. Det fungerade mycket bra för oss.

2-åringar vill ammas som mys, gos och tröst. När de är trötta, ledsna, har gjort sig illa. Inte istället för kött och potatis, frukt och vatten. Familjelivs rådgivare förefaller ha besvärande kunskapsluckor när det gäller småbarnsamning. En 2-åring ligger inte ständigt vid tutten, och stjäl inte all mjölk från babyn. Tvärtom kan ett större syskon med effektivare amningsteknik hjälpa till att stimulera mjölkproduktionen åt en nyfödd så att mamman lättare kommer upp i större mjölkmängd.

Amningsråden har vid upprepade tillfällen varit tveksamma och upplevts som bristfälliga och förlegade. Efter kritik från bland andra Amingshjälpen har sajten gjort vissa justeringar. Rådgivaren är fortfarande kvar.

Familjeliv svarar så här på kritiken (utdrag):

- Vi döper om NNs forumdel till ”Fråga om amning” och undviker ordet expert då det kan uppfattas fel.( Amning är trots allt en mycket individuell företeelse.) Vi tänkte presentera NN så här: NN är leg.barnmorska och har lång erfarenhet av amning och barnavård utifrån vilken hon baserar sina svar.

- Vi kommer att tydliggöra genom en text att det ofta råder delade meningar om amning och uppmana besökarna att även diskutera sin fråga med andra i vårt medlemsforum.

Visst tycks det friskt om amning. Men delade meningar är knappast problemet när det kommer till dålig amningsrådgivning. Som forum borde de säkerställa kvalitén på experternas svar istället för att hänvisa till andra medlemmar. Som frågeställare borde man kunna lita på att experternas svar är både korrekta och sakliga.

Amning är visserligen både teori och praktik. För att citera specialistbarnmorskan och forskaren Kristin Svensson, så är laktation fysiologiskt medan amning är kulturellt.

Mjölkproduktion är en naturvetenskap. Inte löst tyckande. Visst är amning också en kulturell praktik, men när det kommer till mjölkproduktion, bröstkomplikationer och amningsstöd så är samstämmigheten stor. Här finns det mycket forskat och skrivet, som en amningsrådgivare bör hålla sig a'jour med.

Vad säger då litteraturen i denna fråga?

Amning idag, utgiven av Folkhälsoinstitutet på Gothia förlag 1998, är en bok som enligt baksidestexten "vänder sig framförallt till hälsovårdspersonal - läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och andra som sysslar med amningsrådgivning." Där finner jag följande på s 112:

Om kvinnan blir gravid under amningstiden, kan hon fortsätta att amma om hon vill. Hon behöver då vara extra noga med vad hon själv äter. Ibland ammar mamman både det stora och det lilla barnet när syskonet kommit. I en del kulturer är detta mycket vanligt.

Amning i dag finns nu i en reviderad nyutgåva från 2009. Jag slår upp frågan också i denna (s 120), men finner att avsnittet är oförändrat, bortsett från att en bisats lagts till.

Ibland ammar mamman både det stora och det lilla barnet när syskonet kommit, något som kallas tandemamning. I en del kulturer är detta mycket vanligt.

Det lilla tillägget antyder kanske att förekomsten blivit vanligare med åren även i vår kultur?

Jag går vidare till Amningsguiden med Lena Weimers som huvudförfattare, utgiven 2008 "för alla yrkes kategorier inom hälso- och sjukvården." Någon av dessa böcker borde rimligtvis finnas i den av Familjeliv.se anlitade barnmorskan?

På s 196 finns en rubrik med namnet Tandemamning.

Det går bra att amma två barn med olika åldrar. [---] När det nya barnet är fött kan man fortsätta amma båda - så kallad tandemamning. Har mamman svårt att få upp bröstmjölksvolymen bör det nyfödda (yngsta) barnet amma i första hand för att säkerställa det nyfödda barnets näringsbehov.

Jag avslutar med ett citat från Amningsboken av Kristin Svensson och Malin Nordgren som utkom på Natur och Kultur 2002.

I vår kultur är det litet kontroversiellt att fortsätta amma ett barn som får syskon, och att amma både spädbarnet och det äldre barnet. Men många kvinnor har goda erfarenheter av att "tandemamma", som det kallas. Andra tycker det har känts konstigt, och har slutat amma det äldre barnet. Det finns inget rätt eller fel. Om du och dina barn trivs med tandemamning, men någon annan tycker det är olämpligt, ska du inte bry dig. Tänk på att synen på det, som så mycket annat när det gäller amning, är kulturellt betingad.

Böcker man bör ha läst

2011-06-17T11:01:00.000+02:00

Den här listan har jag lånat från Gryningstiger.

SF-bokhandeln i Malmös lista på böcker man borde läsa, inriktning sf/fantasy).

Fet stil har jag läst. Påbörjade serier räknas som lästa.

Alan Moore & Dave Gibbons: Watchmen
Alastair Reynolds: Revelation Space
Aldous Huxley: Brave New World (tror jag, om jag inte blandar ihop med någon utopist?)
Arthur C. Clarke: 2001 Men kom inte igenom hela ...
Astrid Lindgren: Bröderna Lejonhjärta
Bill Willingham m fl: Fables
Bram Stoker: Dracula (bara sett filmen)
Brian Vaughan & Pia Guerra: Y the Last Man
C. S. Lewis: Narnia-böckerna
Charlaine Harris: Southern Vampire-serien (bara följt tv-serien)
Charles de Lint: Newford-böckerna
Charles Stross: Accelerando
China Miéville: Iron Council
Christopher Paolini: Eragon
Christopher Priest: The Prestige (bara sett filmen)
Clive Barker: The Great and Secret Show (Nej, men har läst Abarat)

Cory Doctorow: Little Brother
Dan Simmons: Hyperion
David Eddings: The Belgariad
Douglas Adams: The Increasingly Inaccurately Named Hitch-hiker Trilogy
Elizabeth Bear: New Amsterdam
Elizabeth Moon: Vatta's War
Ellen Kushner: The Privilege of the Sword
Emma Bull: War for the Oaks
Frank Herbert: Dune
Gene Wolfe: The Wizard Knight
George Orwell: 1984
George R. R. Martin: A Song of Ice and Fire (Har förälskat mig i tv-serien och står på kö på första delen på biblioteket!)
Guy Gavriel Kay: Tigana
H. G. Wells: The War of the Worlds (bara sett filmen)
H. P. Lovecraft: The Call of Cthulhu
Harry Martinson: Aniara
Holly Black: Tithe-trilogin
Hope Mirrlees: Lud-in-the-Mist
Iain M. Banks: The Culture-böckerna
Inger Edelfeldt: Missne och Robin
Isaac Asimov: Foundation
J. K. Rowling: Harry Potter-böckerna
J. R. R. Tolkien: The Lord of the Rings
Jack Vance: Lyonesse
Jamie Delano m fl: John Constantine Hellblazer
Jasper Fforde: The Eyre Affair
Jim Butcher: The Dresden Files
John Ajvide Lindqvist: Låt den rätte komma in
John Crowley: Little, big
K. J. Parker: Scavenger-trilogin
Karin Boye: Kallocain
Katherine Kerr: Deverry-böckerna
Kurt Vonnegut: Slaughterhouse-five (har bläddrat i den i mina föräldrarsbokhylla som barn, räknas det som 1/2 poäng? ;-)
Lewis Carroll: Alice's Adventures in Wonderland
M. John Harrison: Light
Margaret Atwood: The Handmaid's Tale (inte läst men älskade filmen! Manus/adaptionen är dessutom skrivet av Harold Pinter)
Marion Zimmer Bradley: The Mists of Avalon
Mary Doria Russell: The Sparrow
Mary Shelley: Frankenstein Skrev min B-uppsats om den!
Mervyn Peake: Gormenghast-trilogin
Michael Chabon: The Yiddish Policemen's Union
Michael Ende: Den oändliga historien
Michael Moorcock: Elric
Michael Swanwick: The Dragons of Babel
Mike Carey m fl: Lucifer
Mike Mignola: Hellboy
Mikhail Bulgakov: Mästaren och Margarita
Naomi Novik: Temeraire/His Majesty's Dragon
Neal Stephenson: Cryptonomicon
Neil Gaiman m fl: Sandman
Neil Gaiman: The Graveyard Book
Orson Scott Card: Ender's Game
Philip K Dick: Do Androids Dream of Electric Sheep? (bara sett filmen)
Philip Pullman: His Dark Materials-trilogin
Poppy Z. Brite: Lost Souls
Ray Bradbury: Fahrenheit 451
Raymond E. Feist: Magician
Richard Matheson: I Am Legend (igen, bara sett filmen, om det nu är samma?)
Richard Morgan: Altered Carbon
Robert E. Howard: Conan (bara sett filmen)
Robert Heinlein: Stranger in a Strange Land
Robert Holdstock: Mythago Wood
Robert Jordan: Wheel of Time
Robert Kirkman & Charlie Adlard: The Walking Dead
Robin Hobb: Assassin-trilogin
Roger Zelazny: Amber-böckerna
S. M. Stirling: Dies the Fire
Scott Lynch: The Lies of Locke Lamora
Stephen Donaldson: The Real Story
Stephen King: The Dark Tower
Steven Erikson: The Malazan Book of the Fallen
Susanna Clarke: Jonathan Strange & Mr Norrell
T. H. White: The Once and Future King
Tad Williams: Memory, Sorrow and Thorn-serien
Tanith Lee: Biting the Sun
Terry Brooks: Shannara-böckerna
Terry Pratchett & Neil Gaiman: Good Omens
Terry Pratchett: Discworld-böckerna
Tim Powers: The Anubis Gates
Tove Jansson: Mumin-böckerna
Umberto Eco: Foucaults pendel
Ursula K. LeGuin: Earthsea-böckerna Har en oavslutad D-uppstats liggande på vinden ...
William Gibson: Neuromancer
William Goldman: The Princess Bride

Lite dåligt resultat, tycker jag. Med tanke på att jag trots allt har 5 poäng fantasylitteratur i min examen, haha.

Men jag har läst en hel del som saknas på listan också. Lloyd Alexanders Prydain-krönika till exempel, som jag skrev C-uppsats om. Och andra titlar av författarna. Av svenska titlar gillade jag också Bertil Mårtenssons Vägen ut trilogi.

Och årets stora läsupplevelse: Hungerspels trilogin! Åh, vad jag älskade den!

I det här sammanhanget måste jag också nämna en litteraturteoretisk bok i det här sammsom man inte ska missa om man älskar Fantasy; Ann Swinfens In defense of Fantasy.

Nu längtar jag efter att få min reserverade Song of Ice and Fire!

Låt mig ta dig ut till Rissne, baby ...

2011-06-17T10:22:00.001+02:00

Det är inte så barntillåtna låttexter i år. Det börjde med att alla barn trallade på Mikrofånkåt, och det blev bara värre sen ... ;-)

I helgen gifte sig mig lillebror, ett fantastiskt bröllop! ♥♥♥

Vi dansade loss till den här låten. Nu kan inte sluta nynna på den, men jag vill inte riktigt att barnen ska börja sjunga den.

Det är illa nog när de flåssjunger "Jag kommer, jag kommer nu". Det känns som en lite smått opassande dagis-hit på något vis. ;-) Men dubbeltydigheten i den går väl ändå barnen förbi, skulle jag tro?

Jag vet inte vad min nyfunna(?) fäbless för barnförbjudna låtar betyder, kanske är det bara bra musik helt enkelt? Kanske handlar det mest om att jag saknar musiken, och borde komma igång med sången igen.

Jag skulle bara ta en liten paus när vi flyttade, men så blev jag gravid och orkade inte, och sen var jag hemmakär med bebis ... Plötsligt har det gått 3 år!

Och jag längtar efter att sjunga! Jag har sjungit på ett dop häromveckan, och har ett bröllop om två veckor som jag ser fram emot. Så lite på gång är jag nu! :-)

Min absoluta favorit just nu är Oscar Linnros Debut. Det är inte scendebuten han sjunger om ...

Jag borde kanske inte vara så generad när det gäller att barnen hör på den här typen av låtar ändå? Egentligen är det ju en positiv och livsbejkakande låt. Första gången brukar beskrivas så negativt, fumligt, pinsamt osv.. Men just tonårstid är ju så mycket hormoner! Lust, passion, första stora kärleken, alla känslor som bara bubblar! Glöd och iver.

"Mitt namn är mycket ... och jag vill ha meeeer!"

När man som jag nu närmar sig 40 och haft småbarn i snart 10 år, skulle man mest bara vilja sova i en vecka. ;-) Men den här låten väcker minnet av hur det kändes att vara 17 år, blixtförälskad och upptäcka sin nyvaknade sexualitet.

Jag blir så glad av den här låten! Och den väcker minnen av att vara ung och ♥

Läs mer om den eneglska studiens verkliga innehåll här:

2011-05-12T13:28:00.000+02:00

Läs gärna hos härliga bröstprisvinnaren Sagogrynet för en korrekt återgivning på svenska av innehållet i den engelska studien om samband mellan amning och minskad förekomst av beteendestörningar.

BBC inslaget hittar ni här.

Uselt Aftonbladet!

2011-05-12T09:14:00.000+02:00

Jag blir ledsen av Aftonbladet.

De lyckas alltid vinkla alla artiklar på ett tillspetsat amningshatar sätt. Okej, enstaka undantag finns väl, men så långt det är möjligt. De verkar vara en tidning med en mycket negativ bild av amning, ledarsidor och debatt har ända sedan tidigt 2000 tal gett stort utrymme för kritik mot amning. Det är amningsmullor, amningsfanatiker, amningsreligion för hela slanten. Eller varför inte "Barnet dog av bröstmjölk"? Ett riktigt lågvattenmärke.

Nu kommer det en studie som visar något positivt om amning, men istället för att skriva att amning kanske kan ge ett visst skydd mot beteende störningar så skruvar de rönen på ett ironiskt och negativt sätt.

"Amma annars riskerar ditt barn att bli en lögnare"
De får det att låta både mindre trovärdigt och förvränger helt innebörden i studien. Det är så dålig journalistik och så otrevligt och spär på amningshatet ännu mer. Jag kan inte låta bli att bli ledsen.

Det som i verkligenhete sägs är " Vi har funnit att barn som ammats i minst fyra månader är mindre benägna att få beteendeproblem vid fem års ålder, säger doktor Maria Quigley vid Oxford University enligt tidningen Daily Mail."

Och vad är det sen för svensk professor de har pratat med och hur insatt är han i studien? Och sen Malin Wollin som kanske ofta är sympatisk, men inte har någon särskilt stor koll på hur man tolkar forskningsresultat och statistik. Logiken brister enlig modellen: Jag känner flera rökare som inte har cancer - Ergo: Rökning orsakar inte cancer! Eller?!

Suck suck och åter suck!

Det är säkert jättekul för Aftonbladet att skapa motsättningar mellan flaskmatning och amning och slå split och hetsta fram ett "amningskrig". Det blir "kul" rubriker. Jag blir bara ledsen.

Uselt Aftonbladet!

Är ammade barn inte välkomna på dagis?

2011-05-11T09:57:00.000+02:00

Ett par månader innan mitt första barn skulle börja på dagis blev vi inbjudna till en visning av förskolan. Det var ganska många föräldrar och små barn där, de flesta yngre än min dotter som hunnit bli 20 månader vid tillfället. Föreskolechefen guidade runt och berättade om verksamheten och intrycket var på det stora hela mycket positivt. Inne på en småbarnsavdelning slog vi oss ned och hon pratade lite om hur inskolningen skulle gå till. De mindre barnen satt i knäet medan min busigare lilla tjej började leka och åka rutschkana med stor förtjusning.

Men plötsligt säger förskolechefen något som ger mig en stor klump i magen. Hon säger att man förstås kan vara lite nervös inför inskolningen, men att det alltid brukar gå bra. Men man måste ha slutat amma innan inskolningen. Annars blir det en för stark bindning, och då går det inte, påstår hon. Hon fortsätter med argumentet att det vid ett tillfälle framkommit att ett barn som var svårt att skola in ammades. Naturligtvis gavs amningen hela skulden för alla familjens problem.

Kränkt är ett ord det gått inflation i, men det var just så jag kände mig. Utpekad, utsatt, ovälkommen, förolämpad och illa berörd. Jag blir både arg och ledsen, men får inte fram några invändningar trots att jag året innan blivit medlem i Amningshjälpen och därigenom träffat flera ammade barn som går på dagis vilket motsäger påståendet om att det skulle vara “omöjligt” att skola in. Jag inser också att hon nog främst riktar sig till de mindre barnens föräldrar och inte till mig vars relativt stora och självständiga tjej redan är i full gång med att utforska avdelningen. Jag tänker att här gäller det nog att hålla amningen hemlig då.

Men senare på eftermiddagen blir jag arg. Jag tänker på alla de mindre små bebisarna i föräldrarnas famnar. Kanske är det någon annan som går på de här osakliga påståendena och känner sig tvingad att avvänja trots att de kanske egentligen inte vill? Får det verkligen gå till så här? Ska kommunala förskolor lägga sig i om barnen ammas hemma på fritiden? Har de rätt att gå emot WHOs-rekommendationer om delamning i 2år eller längre, som vid den här tiden var relativt nya.

När jag kommer hem sätter jag mig och skriver ett ganska långt brev som blir rätt så argt och kritiskt, om än trots allt i en artig och formell ton. Jag beställer ett par broschyrerna från Amningshjälpens kontor och skickar med, “Sugen på mer” samt en om amning och dagis som gavs ut av föreningen Mjölkdroppen.

Det känns läskigt att sticka ut hakan och skicka brevet, men samtidigt är det en befrielse att våga säga ifrån. Efter några dagar ringer föreståndaren upp mig och ber om ursäkt. Hon säger att hon känner att det blev helt fel, och att hon inte alls egentligen är negativ till amning. Hon hade till och med själv ammat ett av sina nu vuxna barn länge, men tyckte att det var svårare att skola in det barnet så delvis var det hennes personliga upplevelse. Sedan hade hon okritiskt köpt bvc-läkarens påstående att amningen var problemet med den svåra inskolningen hon hänvisat till på visningen, men inser egentligen att det fallet varit mycket mer komplext. Men som jag betonar i vårt samtal, amningen är oftast enklast att skylla på.

Det var nervöst att ta det här samtalet och att komma ut ur garderoben som “långtidsammare“, men jag hoppas att det förändrade något. Under de följande åren fungerade kontakten med förskolechefen väldigt bra.

Idag har vi skolat in inte mindre än 3 ammade småbarn på förskolor. Och nej, ingen av dem var svåra att vänja in.

Ljuva morgondag

2011-05-03T14:24:00.000+02:00

Något jag som ammat mina barn under småbarnsåren har saknat ibland, är att få mina erfarenheter bekräftade i filmer och böcker, likaväl som i småpratet i lekparken. Det kan vara ensamt ibland att sällan känna igen sig och sin vardag i de bilder man möter av vardagen i en småbarnsfamilj. Kim är inne på det här spåret också i sin uppsats Standardmjölk:

Långtidsammande mammor befinner sig också utanför normen men de verkar dessutom vara osynliggjorda, de syns inte i det offentliga samtalet med sina erfarenheter. [---]Att vara utanför normen påverkar, man får inte sina erfarenheter bekräftade i det offentliga
samtalet och det kan skapa osäkerhet.

Detta gäller i hög grad även inom kulturen, där man matas ständigt av bilder av nappflaskor liksom av spjälsängar. När jag väl snubblar över något välbekant blir jag så förvånad att jag är tvungen att pausa dvd-spelaren och backa för att se efter om jag verkligen hört rätt.

I den armenisk-kanadensiske regissören Atom Egoyans prisbelönta film Ljuva morgondag (The Sweet Hereafter) från 1997 panorerar kameran redan i inledningen in över en bred madrass i en stuga. I sängen sover en ung familj under ett lakan. Det lilla barnet sover på sidan vänd in mot kvinnans bröst, och tanken slår mig genast att bilden liknar ett barn som fortfarande ammas fritt på natten.

Till er som inte ännu har sett filmen kan jag rekommendera den varmt, men ta med ett paket näsdukar. Filmen berör starkt, och det är inte för inte den belönats med Stora Jury priset i Cannes. Men den är också tragisk och bitvis smärtsam att se. Ett litet samhälle på den kanadensiska landsbyggden har drabbats hårt av en skolbussolycka. Sorg och ilska river upp motsättningar och en hårdför advokat (Ian Holm) med en egen agenda driver på hårt för att övertyga invånarna om att stämma bussbolaget.

Men vi får också se glimtar av en annan sida hos advokaten. I en scen berättar han om ett minne från när hans dotter var liten. Hon var 3 år och de semesterade i en stuga långt ute på landet. Hon sov mellan dem i sängen, och de vaknade av att hon verkade ha svårt att andas. De misstänker att hon blivit biten av en giftspindel, och han berättar att hans fru försökte amma dottern medan han ringer sjukhuset.

Kameran vilar länge på kvinnan som sitter på golvet med korslagda ben och ammar det lilla barnet som ligger i hennes knä. Hon stryker lugnande flickan över benet. Scenen visas med en sådan självklarhet. På inget sätt nämner advokaten att flickan "fortfarande" ammas, eller att det var något "länge" eller på annat sätt speciellt med amningen. Den värderas precis på samma sätt som när han hållit flickan i famnen och sjungit lugnande för henne i bilen de 6 milen till sjukhuset, då barnets mor kört bilen.

Det viktiga i scenen är kärleken till ett barn och viljan att göra vad som än krävs för att rädda det. Småbarnsamningen liksom samsovningen är bara självklara vardagsdetaljer.

Ett förtydligande...

2011-04-30T15:19:00.002+02:00

Lina, jag svara gärna på de frågor du ställt i Amningsbloggen. :) Men eftersom det blir rätt långt så lägger jag det här istället försom kommentar.

Jag har gjort min analys ur ett genusperspektiv, men kommit fram till lite annorlunda slutsatser än du. Jag tolkar det som att män i regel är vana vid att stå i centrum och att vissa kan ha svårt att inte få göra det på mödravården. Jag skulle säga att Carlos och co till viss del ger uttryck för orealistiska förväntningar i sin text.

Jag är genusmedveten, vi har haft våra barn på förskola med genuspedagogik enligt Gävlemodellen (Björntomten och Tittmyran), jag har gjort analyser om kön och genus på mina B (Om Det andra könet),C och D uppsatser på Kulturvetarlinjen. (Jag har en filkand. i Litteraturvetenskap och Idéhistoria, för att berätta något mer om mina infallsvinklar). Genusglasögon har jag haft på näsan sedan 90-talet!

Jag kan bara säga att efter 3 graviditeter och födslar där min man deltagit vid i stort sett alla vårdkontakter, delar jag inte den bild som läggs fram. Jag frågar bara utifrån min egen erfarenhet om deras bild verkligen är representativ?

Vi har också haft ett samkönat par i vårt äldsta barns föräldragrupp och då var de två i gänget precis som alla andra. Jag kan inte uttala mig hur de blivit bemötta på andra instanser, men på föräldrautblidningen var det inga konstsiga attityder. Vi i gruppen umgicks en del under det första året sedan och de har aldrig nämt någon negativ erfarenhet från graviditeten. Men visst är homofobi ett samhällsproblem, och inte bara inom vården.

Visst finns det på alla platser i samhället enstaka individer som jobbar på fel plats. Det finns sura bibliotekstanter också likaväl som trevliga! Naturligtvis är vården inget undantag. Frågan är vad som är normen?

Artikelförfattarna medger till och med själva att de blivit väl bemötta av nästan alla, men några fel har de lyckats lägga på minnet ändå. Jag undrar om de inte letat med ljus och lykta - förutfattade meningar? - efter några enstaka individer att klaga på? Hur representativ är bilden de vill lyfta fram när det är de dåliga undantagen de fokuserar på istället för den allmäna upplevelsen?

Förövrigt instämmer jag delvis i kritiken av den nämda barnmorskan - hon borde ha besvarat frågan sakligt istället för att lägga sig i.

Eva Lotta var inne på svaret på en annan sak du undrade över. "Och på något konstigt sätt känns det som vi återigen är tysta och snälla och ger efter för kraven. När vi äntligen har lyckats rucka lite på strikta amningsrutiner skapade i en patriarkal struktur då kommer nya anpassningskrav och nästan inga motröster höjs."

Förtryck är något man internaliserar. Jag tror att vi kvinnor ofta är uppfostade in i en könsroll där vi är tysta, snälla och måna om att vara tillags. Det krävs en arg gammal feminist ;-) för att våga säga "Nej, jag vill faktiskt helamma!" när pappan vill ge flaska för att det ska vara mer jämställt. Många vill bjuda till och vara snälla och "släppa in" pappan.

Det finns en så stark men osaklig föreställning idag om att amning skulle vara ett hinder för pappan och att flaska ska vara en väg jämställdhet. Jag tror att det är helt feltänkt och onödigt! Jag tycker att det är viktigt att kunna argumentera emot det. Jag vill säga att man inte ska gå på den myten och krångla till amningen i onödan.

Alla kvinnor trivs inte med att amma och det finns många skäl att välja bort amning, eller lägga ned en svår amning. Men strävan efter jämställdhet är i mina ögon inte ett bra skäl. Jag skulle säga att det är att gå på en myt.

Min man har varit hemma mellan 6 och 8 månader med vart och ett av våra tre barn och jag tror att det påverkar relationen och jämställdheten mycket mer än val av uppmatnings sätt! Han har gett dem riktig mat och vatten i mugg och burit dem när de ska sova, eller låtit dem somna i famnen i soffan eller i vagnen. Jag kan inte tänka mig att en nappflaska med välling skulle ha gjort vare sig till eller från när det gäller att vara en jämställd och närvarande förälder.

Sluta använda amningen som slagträ i jämställdhetsdebatten!

2011-04-28T23:50:00.003+02:00

Carlos Rojas är aktuell med ännu en debattartikel om jämställdhet och föräldraskap. Rubriken denna gång är ”Skärp er barnmorskor – stenåldern är över”.

Bilden blir väldigt förenklad. Behandlas verkligen pappor som andra klassens föräldrar än idag? Om barnen blir sjuka ringer skola och dagis alltid i första hand till min man som jobbar närmare än jag. De väljer inte mig för bara att jag är mamma. Samhället har förändrats och på föräldramöten kommer det lika många mammor som pappor.

När unga män förespråkar ett jämställt föräldraskap vill de få mer uppmärksamhet som blivande föräldrar och gärna mata spädbarnet med flaska. Det är positivt att pappor aktivt vill ta större plats i sina barns liv. Men jag har hittills aldrig läst en arg insändare av en ung man som kräver att få vabba oftare när barnen är sjuka, även om han då måste ställa in viktiga möten. Barndomen är lång medan graviditet, förlossning och nyföddhetsperioden trots allt är försvinnande korta.

Det är lätt för Carlos Rojas som man att kräva uppmärksamhet under graviditet, förlossning och nyföddhetsperioden. Pappan har en viktig roll som ”birth partner”, som stöd, trygghet och coach under födseln. Men till syvende och sist är det mamman som måste föda fram barnet. Det verkar vara lätt att glömma. Så länge mamman är den som är gravid och föder är det inget konstigt att mödravården fokuserar främst på hennes hälsa, och prioriterar mer tid till hennes frågor och oro inför födseln. Graviditet, förlossning och amning är några få saker i föräldraskapet som inte är rättvist fördelade hur gärna pappan än skulle vilja dela det lika. Kanske borde en feministisk man också kunna stå tillbaka lite under den korta tiden i livet utan att känna sig hotad i sin föräldraroll?

Att vara en jämställd förälder handlar om något mer grundläggande än att kräva millimeterrättvisa på detaljnivå. Det är att dela ansvaret för hem och barn. Att vara nära och knyta an, att ta sig tid med barnen. Att hålla koll på vilka dagar gympapåsar ska packas och skickas med, vilken dag läxan ska vara inne, när barnen ska ha med sig matsäck, fylla på extrakläder på dagishyllan. Jämställdhetsdiskussionen stannar ofta vid pappaledighet och bilden av det ensamma spädbarnet som ska delas liksom mitt i tu i rättvisa tårtbitar och matas med flaska varannan gång. Men i en större familj med flera syskon behöver man inte konstruera nya arbetsuppgifter för att dela ansvaret för barnen.

Jag kan fundera över för vems skull vissa krav höjs. Jämställdhet handlar också om makt. Vem tjänar t.ex. på att amningen motarbetas? Hur påverkas en mamma som vill helamma, när flaskmatning ingår i en jämställd pappas agenda? Amning, och särskilt exklusiv amning, har många positiva effekter för både mamman och barnet - som t.ex. att minska risken för bröstcancer hos kvinnor före klimakteriet och minska risken för plötslig spädbarnsdöd. En fungerande helamning kan också vara en frihet. Att alltid ha mat och tröst nära till hands, slippa tänka på mängder och tider, flaskor och uppvärmning. Dessutom är amning det ekologiskt hållbara alternativet. Är det ett feministiskt framsteg att kvinnor avstår från detta för att mannen inte vill att kvinnan ammar?

Som när en av oss ville försäkra sig om att inte störa amningen genom att börja ge flaska för tidigt, och därför frågade barnmorskan när det var lämpligt att börja med det. I stället för ett svar kom ett ifrågasättande: ”Varför ge flaska överhuvudtaget?”. Svaret på frågan, att båda föräldrarna ville mata bebisen, bemöttes med en tillrättavisning: ”Barnet ska vara med sin mamma hela tiden”.

Det är alltid upp till föräldrarna att avgöra vad som passar dem bäst. Barnmorskans bör bara informera sakligt om olika alternativ. Men problemet är att det inte finns någon före- och eftergräns när nappflaska inte längre riskerar att störa amningen. Vissa barn klarar att växla mellan de två skilda sugteknikerna bättre, medan andra klarar det sämre. Nappflaska kan försämra sugtekniken, påverka taget om bröstet så att amningen blir smärtsam samt orsaka amningsvägran oavsett barnets ålder. Till och med användning av de nya flaskor som tillverkarna marknadsför som kompatibla med amning, har redan resulterat i ett antal samtal till Amningshjälpen där barnen visar tydliga tecken på tuttförvirring. Det är långt ifrån ovanligt att välling i nappflaska snabbt konkurrerar ut amningen även när barnet är över 6 månader. Man vet aldrig på förhand hur flaska kommer att påverka amningen för ett enskilt barn, och föräldrarna måste själva ta ställning och väga för och nackdelar för dem personligen.

Det är hög tid att sluta använda amningen som slagträ i jämställdhetsdebatten! Det är en modern myt att flaskmatning skulle vara en mirakelkur för ett jämställt föräldraskap. Statistiskt sett har det visat sig att ju högre utbildning mamman har, desto längre tid ammar hon. När kvinnor har högre status i samhället vågar de ta för sig mer och amma i den utsträckning hon själv trivs med. Det har också visat sig att ju mer pappan är pappaledig, desto längre ammar mamman!

Pappan är den viktigaste amningsstödjaren - pappans inställning till amning är den enskilda faktor som påverkar mammans amning allra mest! Är pappan positiv till amning så ammar mamman mer, är pappan negativ till amning så kommer mamman inte att amma. Det här är en patriarkal struktur som den nya påstått moderna och jämställda generationen unga män väljer att blunda för. Mannen verkar än idag ha stort inflytande över kvinnans kropp och amning - att aktivt motarbeta amning och kräva flaskmatning för pappans skull kan jag omöjligen se som något i grunden feministiskt. Jag ser det inte som jämställt när kvinnor som egentligen önskar helamma avstår från det för att tillgodose mannens önskemål.

Även under de korta månader då barnet helammas blir det många timmar kvar av dygnet för pappan och barnet att vara nära och knyta an. En i grunden jämställd man har i allmänhet heller inget emot att dra ett tyngre lass med hushållsarbetet när mamman är nyförlöst för att ge sin partner ork och tid att etablera en fungerande amning. En övervägande majoritet av kvinnorna uppger trots allt att de vill amma.

Men för pappan kvarstår fler alternativ än enbart markservice kontra flaskmatning. Det finns så många andra sätt att knyta an till barnet! Att bära barnet i bärsele eller sjal, sova med sitt barn, spädbarnsmassage, babysim, ramsor och sånger - att vara närvarande och umgås med sitt barn kräver faktiskt ingen nappflaska i näven.

Skräckrubriker

2011-03-31T13:16:00.000+02:00

Bebisen dog - av bröstmjölk kan man läsa i Aftonbladet.

Av någon anledning ses bröstmjölk ofta som något lite farligt och riskabelt. Ett opålitligt sätt att föda upp sitt barn på.

Var det verkligen den livsfarliga bröstmjölken som dödade spädbarnet? Nej, läser man artikeln så framgår det att barnets - som dessutom var 11 månader, snart 1 år gammal med andra ord - föräldrar inte verkat riktigt förmögna att ta hand om barnet. De nekade barnet sjukvård när barnet var sjukt, de reagerade inte när barnet vägde extremt lite, bara 5,7 kilo.

Frågan är väl varför inte myndigheterna ingrep redan när barnets var 9 månader sjuk i bronkit och det upptäcktes på sjukhuset att barnet for illa? Det kunde också ha varit en vinkling på artikeln, en rubrik att smälla upp. Men nu valde man alltså istället bröstmjölken som den dödliga faktorn. Inte bristen på mat, bristen på sjukvård och att ingen slog larm.

Dessutom är skräckartikeln illustrerad med en nyfödd frisk och fin baby som ammas. Vad är kopplingen? Vad ger det för signaler?

Vad innebär det att barnet ammades "regelbundet"? Var 4:e timme? Var annan timme? Mer frekvent? Orkar ett så pass undernärt och sjukt barn ens suga effektivt?

Det finns många veganer som ammar sina barn utan problem. Vad vet man om den när familjens kost för övrigt, så de till att få i sig tillräckligt med proteiner och näring via andra ämnen än animaliska? Kanske var de lika oförmögna att ha god hand om sig själva liksom de var att ta hand om sitt barn?

Jag var nyligen på en diskussionskvällen på Mångkulturellt centrum i Botkyrka på temat "Amning till varje pris". Bara rubriken är ju lite hmm... vinklad?

Samhällsdebattören Carlos Rojas berättade om att när han fick tvillingar fick de information om hur man ger ersättning, mest för säkerhets skull för att de skulle vara säkra på att barnen blev mätta och gick upp bra i vikt. Han önskade att alla föräldrar skulle få lära sig det på BB, för att alla föräldrar borde få den tryggheten för att alla barn har rätt att kunna växa och må bra.

Tanken är ju välment, men det är så signifikant att han just ser ersättning som den säkra uppfödningen. Med ersättning kan man försäkra sig om att barnet går upp i vikt och mår bra, medan bröstmjölk ses om något osäkert och riskabel.

Jag tror att det desvärre är en mycket utbredd uppfattning. Det är inte en slump att Aftonbladet vinklar artikeln på det sätt som är valt, istället för att se bristen på mat, medicin och omvårdnad och i ett större perspektiv. Att myndigheterna inte ingrep redan nnär barnet var sjukt och undernärt och sjukhuset borde ha fått upp ögonen för faran nämns inte ens med ett kritiskt ord. Men 2 månader innan barnet avled borde någon haft chans att ingripa och rädda barnet. Det här är en tragedi som hade kunnat undvikas. Men bröstmjölken är kanske enklare att skylla på?

Rött stoft

2011-03-09T16:18:00.001+01:00

"Evelyn har bett mig att baka lite till hennes stora tillställning i samlingssalen", sa Jackie. "Jag tänkte att jag skulle börja idag. Anna hjälper mig." Då såg Sandy att Anna också var där. Hon satt i ett hörn och ammade bebisen. Man kunde inte se exakt vad som pågick för hon hade en löst sittande jumper, men han kände sig ändå generad och märkte att han blev röd i ansiktet. Han vände sig bort.
"Som du ser" sa Anna, "är jag inte till stor hjälp för ögonblicket."
"Jag har sagt åt henne att hon borde ge barnet en flaska." Jackie började arbeta ihop en smörklimp och lite socker. "Då skulle han kunna börja sova på nätterna. Han är förmodligen utsvulten."

Ur "Rött stoft" av Anna Cleves

Även om det här är en engelsk författare så känner jag mycket mer igen mig i den här verkligheten än i t ex hur amningen skildrades i Solsidan för några veckor sedan. Hon skriver träffsäkert om amning, svärmödrar och generade killar som inte är vana att se någon amma.

Ann Cleeves kvartett om Shetlandsöarna är en liten deckarjuvel. Böckerna utspelar sig under varsin årstid under loppet av 2 år, varje bok är som ett litet nedslag i tiden på öarna. Man får följa en liten grupp människor med polisen Jimmy Perez i centrum. Miljön är fantastisk och personskildringen också skarp och nyanserad.

Den tredje boken "Rött stoft" utspelar sig under en vår på ön Whalsay där ett inslag i väven av händelser är en kvinna som får sitt första barn. Efter en komplicerad förlossning blir hon separerad från barnet det första dygnet och beskrivningen av hennes motstridiga känslor av lycka, overklighet, av att känna sig låst och samtidgt längta efter att få vara i fred med sitt barn är så knivskarp. Många kan nog känna igen sig i hur alla motstridiga känslor kan samsas om utrymmet. Det är en så omtumlande förändring i livet att få barn, den största omställning man går igenom och det kan ta tid att landa.

När barnmorskan hade gått satt Anna Clouston vid vardagsrumsfönstret och såg ut över vattnet. Hon hade James med sig och satt med honom liggande på längden i knäet. Det var ovanligt att hon var ensam med honom och hon kände det som om att han var en främling; hon kunde inte fatta att det var samma barn som hon hade burit i sin kropp i nio månader. Kanske berodde det på att de hade hade haft så lite tid för sig själva sedan de kom tillbaka till Whalsay från sjukhuset.

En fördel med att jobba på bibliotek är att man faktiskt hinner gå på biblioteket. ;-) Jag släpar med mig rejäla travar hem, som jag inte alltid hinner läsa.

Men när man inte hinner läsa själv är ljudböcker mitt heta tips! Visst händer det ibland att man tappar koncentrationen, men då är det bara att backa och lyssna om en bit. Jag slukar stora mängder, inte minst när jag var mammaledig då hann jag lyssna nästan hur mycket som helst. Jag lyssnar i bilen när jag kör till jobbet - och eftersom jag pendlar 8 mil om dagen så hinner jag en hel del på en vecka ändå.

Allt blir roligare med en bra ljudbok! Laga mat, tvätta, hänga tvätt, städa, vika tvätt, diska, promenera. Är det något som behöver censureras för små öron i närheten funkar Mp3 spelare bra.

Solsidan

2011-02-15T14:59:00.003+01:00

Är det någon som såg Solsidan som handlade en del om amning förra veckan? Ett klipp hittar ni här.

Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om det. Visst är programmet roligt men jag känner inte riktigt igen mig i den stereotypa bild av amningshets-Sverige som målades upp, och jag blev lite besviken. Visst var de konstiga råden man kan stöta på från vården där, men jag misstänker att det inte riktigt var så det var meningen att jag skulle reagera?

Mia Skäringers och Felix Herngrens karaktärer går på BVC och får ingen hjälp med amningen. Jag tänkte "så typiskt att BVC inte kan något om amning!", men undrar om det kanske inte var programmets intention? Jag anar att det var meningen att jag istället skulle ha tänkt att BVC är amningsfanatiska? Eller har jag bara förutfattade meningar nu?

På väggarna hänger affischer med uppmaningar att amma som knappast existerar i verkliga livet, men som nog ändå rätt väl illustrerar den känsla man får av omgivningens förväntningar på att man ska amma när man är en nybliven mamma som har problem med amningen. I de verkliga väntrum jag har sett på BVC brukar det istället finnas mer reklamprodukter från barnmatsförtagen, i form av pennor, Post it block med loggor från Semper eller Enfamil.

Mamman som har mjölkstockning blir först avfärdad med att “det brukar gå över”. När hon frågar vad hon ska göra ifall det inte går över, får hon det helskumma rådet att "jobba på med pumpen". Om mamman inte släpper ifrån sig mjölken till barnet så blir det väl ännu svårare att släppa mjölk till pumpen? Oxytocinspray vore väl bättre att skriva ut? Och att amma bort stockningen. Handmjölka i en varm dusch? Men lite tragikomiskt är det att se hur råd som “massera” får sitt eget liv och sprids med djungeltelegrafen utan att man får veta på vilket sätt det egentligen ska gå till: Lätta strykningar i riktning mot bröstvårtan!

Jag har iofs både råkat ut för rejäla mjölkstockningar med hög feber då man ligger med frossa under täcket, och mindre staser som mest givit lättare smärta obehag och oro, men jag tyckte ändå att det var en lite konstig bild av mjölkstockning. Inte helt trovärdig, oftast blir man väl mer sjuk? Ligger hemma och mår dåligt.

Problemet i Solsidan såg egentligen mer ut som en strejkande utdrivningsreflex tyckte jag, och hon verkade ju inte ha märkbart ont. Typiskt manliga manusförfattare, eller? Och varför pratade hon inte med sin mammagrupp? Det är väl där man kan få gnälla av sig lite, få tips och råd av varandra? Min erfarenhet är att mammor pratar en massa med varandra!

Dessutom undrar jag hur många i min generation som egentligen haft problem med amningsfanatiska svärmödrar? Vi 70-talister som själva i bästa fall har blivit ammade enligt 4 timmars schema, och sällan mer än 3 månader. Det vi brukar klaga mest över är väl att vi känner oss motarbetade, på mödrar och svärmödrar som anmärker på att vi ammar för ofta, för länge, och hävdar att det inte kan vara någon näring ”i det där blasket”.

Pappan som köper ersättning och ger utan att fråga mamman stämmer i så fall mer överrens med min bild av verkligheten. Pappan vill göra vad han kan komma på för att underlätta, även om det inte riktigt är den hjälp mamman hade önskat sig. Men jag kan inte låta bli att undra hur ont man skulle få om man i verkligheten sov 9 timmar utan att få amma när man har mjölkstockning? Vid närmare eftertanke vill jag inte ens veta det …

Men med ersättning blev mamman utvilad, barnet mätt och alla problem lösta. Har man hört den förr måntro? Och är det verkligen fullt så enkelt? Är ersättning svaret på allt? Möjligtvis löste det inte problemet med den jobbiga grannen, men inte långt därifrån.

Se hela avsnittet på:
http://www.tv4play.se/film_och_serier/solsidan

Inte farligt att låta barnen vara nära

2011-02-11T22:09:00.003+01:00

Jag vill tipsa om Amningsbloggen som skriver om sömn just nu, att det inte är farligt att låta bebisar somna i föräldrarnas famn! Ett väldigt bra inlägg!

Jag sitter nu efter en lång arbetsdag och kämpig hemfärd i snökaoset och skriver med lilltjejen sovande och snarkande i famnen. Det är så mysigt att få den här stunden av lugn och närhet. Jag känner hur jag varvar ned efter att ha känt mig trött, ledsen och stressad när jag satt fast på ett alltmer försenat pendeltåg mellan olika stationer större delen av fredagskvällen.

Hennes varma lilla kropp, avslappnad och lätt snarkade mot min axel känns läkande.

Jag läser på Amningsbloggen ikväll vilka tråkiga råd man kan få höra:

TT Spektra har också intervjuat en psykolog och samordnande inom mödra- och barnhälsovården i Göteborg. Hon får ge fem tips för bättre sömn. Det första är värt någon slags pris i verklighetsfrånvändhet:
Börja redan när barnet är nyfött. Låt det somna på en armlängds avstånd i en säng eller korg, så han vet att du är i närheten men ändå inte ligger i din famn hela natten.

Jag är så tacksam att jag mötte en i grunden annorlunda inställning när jag födde mitt första barn på ABC enheten på Södersjukhuset i Stockholm för 8 år sedan. Mitt barn föddes på kvällen, och när vi bara några få timmar senare skulle sova kände jag mig ganska osäker och omtumlad efter en snabb och intensiv förlossning, och tvekade inför var jag skulle lägga bebisen. I den fina flätade korgen med sänghimmel som jag hade förälskat mig i under graviditeten, så annorlunda än platsbaljorna på vanliga BB? Eller i dubbelsängen med mig och min sambo?(numera make :-))

Jag frågade barnmorskan om råd. - Hon sa utan minsta tvekan att bebisen hade det bäst i sängen hos oss. Och så fick det bli. Jag är glad och tacksam att jag mötte någon som gav mig det positiva och bekräftande svaret när jag var nyförlöst och osäker och så öppen för andras åsikter.

Nu är den lilla bebisen en lång och smal fotbollstjej som fyller 9 år i sommar, och jag behöver vare sig amma, bära eller ligga bredvid henne längre för att hon ska kunna sova.

Debattartikel i Corren om möjlighet att föda hemma!

2011-02-08T17:04:00.004+01:00

Tack för alla fina hälsningar! Vad roligt det är att se att någon läser och är intresserad! :-)

Idag finns en debattartikel och möjligheten att föda hemma i Östgöta Corren! Jätteroligt! Vi fick landstingsbidrag i Stockholm för hemförlossningen, det var väldigt praktiskt och kostade inte oss något extra.

Jag skulle vilja svara lite på en kommentar här :

Det var fantastiskt att läsa din förlossningsberättelse! Jag skulle nog vilja föda hemma nästa gång, men min man tycker att det känns för farligt. Första (och hittills enda) barnet är fött på sjukhus och jag tyckte att förlossningen gick bra men gillade verkligen inte BB. Vad skönt det skulle vara att redan vara hemma när allt är över...
Tack för att du delade med dig!

Tack själv! :-)

Jag tror att många män behöver en del övertalning, det kan nog ta tid för dem att landa i beslutet och förstå vad det innebär. De som faktiskt inte behöver ha ont och föda fram barnet tror jag har svårt att förstå! Och jag tror att det är viktigt att det är den som föder som får välja i slutändan! Att det är farligt är ju just bara en känsla, och det brukar lösa sig om de får mer information och får träffa en barnmorska och ställa alla sina frågor.

Min man var också tveksam och orolig för att grannarna skulle tycka att vi var knäppa, och jobbigt att berätta för släkt och vänner. Vi är ju rätt "medelsvenniga" av oss egentligen ;-) och det är jobbigt att sticka ut och bryta mot normer.

Det som vann över honom till slut var nog barnmorskans på mödravårdens tips "Äsch, säg bara att ni fött på KS när någon frågar!" *s* Det är ju faktiskt ingen som har med det att göra, eller hur?

Jag tycker att det var värt att kämpa lite extra för att få igenom min vilja efter mina behov, även om min man var lite svårövertalad först och sa att vi INTE skulle föda hemma. Det kändes jättejobbigt att han inte ville, men jag stod på mig och till slut fattade han att jag måste vara viktigare än vad grannarna tyckte. Men det tog tid! Vi diskuterade fram och tillbaka i flera månader. :-( Jag tror inte det är ovanligt att det är så, han ställde upp på det lite motvilligt först, lite orolig för att grannarna, släkt och vänner skulle tycka att vi var knäppa.

Men han accepterade att det måste få vara mitt beslut. När andra barnet föddes lyssnade jag för mycket på honom och var väldigt missnöjd sedan med hur det blev - stressigt och en negativ upplevelse - och jag kände att det var korkat av mig att låta den som inte skulle föda få välja. Det är ju inte helt logiskt egentligen, eller hur?

Men när beslutet väl var fattat sa han att det kändes bra ändå, men han behövde tid att landa i det. Man vill ju ha sin partners känslomässiga stöd också, inte bara att han ger med sig utan man vill ju att han ska tycka att det känns bra. Men som mamma börjar man nog bearbeta graviditet och födsel tidigare än pappan och det verkar vara en erfarenhet jag delar med många andra som fött hemma, att papporna ofta är mer tveksamma i början men kommer starkt på upploppet... När veckorna gick och det närmades sig dagen B som i bebis, var han mycket mer positiv. Även om han hade sagt tvär nej på sommaren. Som mamma har man nog ofta gjorde den långa resan flera år tidigare, det är ett beslut som mognat fram långt innan graviditeten och pappan stiger på tåget först när man börjar närma sig slutstationen.

När bebisen väl var född på natten sedan sa han att han tyckte att det hade varit jättebra med en hemförlossning! Det kändes så bra att få höra det!

2 år!

2011-02-04T17:23:00.006+01:00

Lillan blir stor! Hon kunde till och med blåsa ut ljusen på tårtan själv på sista kalaset. Vi har firat henne i dagarna tre - med bara vår lilla familj på hennes riktiga födelsedag, ett kalas för kompisar och ett för släkten.

Ännu en milstolpe är att hon just börjat på förskola för ett par veckor sedan. Det känns så skönt att vi kunnat ha henne hemma tills nu. Värt vartenda öre. Nu känns hon mer flygfärdig också, börjar prata lite och kan göra sig mer förstådd. Hon verkar tycka att det är roligt så här långt med nya kompisar och "åka! kana!" på förskolan. Hon har till och med sovit middag och somnat själv på madrass utan att någon behövt bära henne, det känns jättebra! Hon är mogen och glad och vi är redo att släppa iväg henne.

Mitt gamla slagord - Allting har sin tid! ;-)

Irmelis födelsedags present! En springcykel hade vi redan, men faktiskt ingen trehjuling med flak. Riktigt kul, och hon klarar att trampa och når ned.

Uppsatstävlingen

2011-02-04T17:02:00.004+01:00

Jag har inte bloggat så mycket i början av året, men jag har svettats över mitt bidrag till Föda hemma föreningens uppsatstävling. Nu när tävlingen är avslutad vågar jag kanske lägga ut mitt bidrag här. Varning för superlångt. ;-) Jag skrev om förlossningsberättelsen helt ur minnet, nu med 2 års distans till hur det blev. Det har rört upp mycket minnen och känslor, men det kändes som en bra bearbetning också. Så här kommer den nu. Puh! :

När det gäller hemförlossningar möter man ofta två polariserade synsätt. Dels de som målar upp födandet som något livsfarligt och betraktar det som oansvarigt att föda hemma. Dels den romantiserade bilden av det mytiska födandet som liksom höljt i ett rosenskimrande dis. Jag tror att man kan lura sig själv om man intalar sig att man genom enbart val av födelseplats kan lösa alla svårigheter, vilket av lägren man än må tillhöra. Kanske gjorde jag själv det misstaget? För även om jag är nöjd med beslutet att föda hemma, så är det en del jag skulle ha velat göra annorlunda när jag så här två år senare minns hur det var när min yngsta dotter föddes .

Bilden av hemförlossningar behöver avdramatiseras, det tror jag att så gott som alla som är insatta i ämnet håller med om. Är man frisk, har en normal graviditet, barnmorskor närvarande och bor inom rimlig resväg till sjukhus så är det ett tryggt, bra och säkert alternativ till att föda på sjukhus. Men kanske borde det också avromantiseras? Man kan få en bild av att man måste vara exceptionellt stark, modig, trygg och glad för att föda barn hemma. Att hemfödsel bara är något för de som ser det som en fest att föda barn, och att man förväntas vara så avslappnad att det inte ens gör ont. Jag tror att hemmet kan vara en lugn och positiv plats att föda för ett större antal än de som hittar dit idag. Många vet nog inte ens om att möjligheten finns, men det kan nog passa många fler vanliga medelsvenssons som liksom jag inte vare sig är extra modiga eller särskilt starka. Man kan välja att föda hemma även om man tycker att det gör vansinnigt ont att föda barn, och upplever tanken på att krysta fram en riktig bebis som lite skrämmande! Är man frisk och har en normal graviditet så kan en hemförlossning vara ett stressfritt och positivt alternativ även för den som liksom jag ser fram emot födseln med en viss bävan.

För mig kändes det som en extra trygghet att få möjlighet att föda hemma. Jag valde att föda mitt första barn på en ABC-enhet som var ett lugnt och hemliknande alternativ med fokus på det friska och naturliga, och en dröm om att föda hemma hade jag egentligen redan då. Men det var först när jag väntade mitt tredje barn som jag landade i beslutet. Mina första två födslar har båda gått relativt fort och det kändes skönt att slippa stressa iväg. Jag har upplevt det intensiva värkarbetet som lite kaotiskt och chockartat. Efter att ha öppnat mig från 3 - 10 cm på bara en timme som förstföderska var jag lite rädd för att föda i bilen. Värkarna har varit täta redan från start och när andra barnet föddes blev de inte glesare i bilen heller vilket var både smärtsamt och oroande.

Det var också en stor trygghet för mig att veta vilken barnmorska som skulle vara med under födseln. Historiskt sett har kvinnor alltid fött med hjälp av personer de känner - kvinnliga släktingar, byns jordemor eller familjens husläkare. Att föda - för många kvinnor den mest smärtsamma, krävande och utlämnande situation de går igenom under sitt liv - omgiven av främlingar är historiskt sett en nyhet.

När mitt andra barn föddes hann vi vara inne på sjukhuset 2 timmar och 20 minuter. På den korta tiden hann vi med inte mindre än två avdelningar och tre olika team. Det var en något stressad upplevelse. Jag tyckte allt bara gjorde ont och kändes jobbigt, och ville att det bara skulle vara över. Den sista barnmorskan kom in bara 20 minuter innan bebisen föddes, vilket var alltför lite tid för att bygga upp ett tillräckligt förtroende i den situationen. Jag var trött och smärtpåverkad, ville mest bara fly och struntade egentligen i vad som hände just då. Barnmorskan, som nog verkade både klok och bra, försökte nå fram till mig och få mig att bara andas och hålla emot lite, men jag orkade inte ta till mig det hon sa och krystade så att barnet inte hann rotera klart på sista värken, och rev i med axeln så att jag brast onödigt mycket.

Inför hemförlossningen kom barnmorskorna på hembesök och vi satt och pratade i lugn och ro över en kopp kaffe. Jag kunde berätta om tidigare födslar, om mina rädslor och förhoppningar, om vilket stöd jag önskade få. De kunde i sin tur ställa frågor, informera och fylla i alla uppgifter de behövde skicka in till landstinget. För mig var det skönt att träffa barnmorskorna innan födseln, och ha tid att samtala när jag inte var smärtpåverkad.

Om jag skulle få fler barn skulle jag gärna föda hemma igen, men jag är trots allt lite besviken över att min hemfödsel inte riktigt blev den lugna trygga upplevelse som jag hade hoppats. Jag har alltid haft lite svårt att ställa krav, att ta plats och säga vad jag tycker. Jag försöker träna på det, men jag vet att jag alltför lätt faller in i en snäll patientroll där jag gärna vill vara till lags på bekostnad av mig själv och mina egna behov. Sedan är jag arg både på mig själv och andra efteråt, när jag inte klarat av att säga ifrån. Jag trodde att jag skulle kunna trolla bort det problemet också genom val av födelseplats. Men det visade sig vara långt ifrån så enkelt.

Värkarna satte igång utan förvarning en råkall lördagskväll i januari. Det kändes inte alls så lätt att slita upp barnmorskorna från sina familjer. Den ena barnmorskan visade sig dessutom vara inne i stan där hon hållit i en doulautbildning. Till både hennes och min egen förvåning hör jag mig själv oroa mig mest för om hon hunnit äta middag eller inte. Precis som när mina första två barn föddes kom värkarna tätt redan från start, men var inte direkt smärtsamma. Nu fann jag mig också stå mitt i en hemsk röra av kartonger vi skulle plocka undan julpynt i, och lådor från vinden med urvuxna barnkläder eftersom jag upptäckt att alla bebiskläder i storlek 62 saknades. Jag kunde bara inte föda barn mitt i all denna hemska röra!

Jag bestämmer med barnmorskan att jag ska ringa igen när jag vill att de ska komma. Maken lämnar våra stora flickor hos sin syster, och vi städar undan allt så snabbt vi kan – julpyntet får stå kvar. När huset känns fint och mysigt tänder vi ljus och sätter oss i soffan med en kanna te och äppelpaj från frysen och sätter på Körslaget på tv.

Efter en stund säger min man. ”Det blir nog ingen bebis i kväll.” Då är det som att jag vaknar till och inser att det här går ju inte! Ser han inte hur ont jag har nu? Nej, tydligen hanterar jag värkarna lite för bra och han verkar inte ha förstått att det är på riktigt. Jag tänker att det är bäst att ringa barnmorskan nu och be dem att komma.

Det är väl nu jag gör mitt stora misstag. Barnmorskan frågar om det blir bra om hon tar nästa tåg från stan och kommer om en timme ungefär? Jag känner mig orolig och vill inte riktigt vara själv så länge, men motståndet mot att säga Nej! Det går INTE bra! blir alldeles för stort att övervinna. Jag hade behövt en öppen fråga som ”När vill du att vi kommer?” Istället svarar jag ett dröjande ”Jaa, det är väl okej, men om en timme vill jag gärna att ni är här. Jag ligger inte på golvet och skriker nu, men om en timme så jag kanske gör det” säger jag, och skrattar lite generat. Jag tror i efterhand att hon inte riktigt förstod hur boktavligt jag faktiskt menade det.

Här gör jag misstag nummer två. Vi kommer överens om att hon ska kontakta den andra barnmorskan A och meddela att det är dags att komma nu. När jag har lagt på ångrar jag mig att jag sa att en timme var okej, jag borde ha bett henne att hoppa in i en taxi. Nu direkt. Det här känns inte bra. Men min man lugnar mig med att det tar betydligt mindre än en timme för den andra barnmorskan att köra hit.

Efter en stund har värkarna ändrat karaktär och jag hoppas barnmorskan ska komma snart. Då ringer telefonen, och det är A som undrar om hon ska komma direkt eller hämta upp L vid stationen på vägen. Åh nej, känner jag, har hon inte åkt hemifrån än? Nej, L hade meddelat henne att jag vill att de kommer om ungefär en timme. Men nu vågar jag i alla fall säga att jag vill att hon kommer så fort hon bara kan. Efteråt har A berättat att hon undrade då om hon verkligen skulle hinna.

Någon kvart senare börjar det bli riktigt jobbigt, men jag är ända ganska samlad och fokuserad och min man verkar inte fatta hur jobbigt det egentligen är trots att jag säger att det är jobbigt nu. Jag ber honom att ringa till barnmorskan och be henne skynda sig. Han är helt kolugn och fattar inte vad det skulle vara bra för? Hon sitter ju redan i bilen och är på väg och vi klarar ju oss så bra själva tills hon kommer? Ja, det är ju lätt för honom att säga som inte har jätteont!

Jag ber honom bädda med madrassen på övervåningen i övre hallen, och det gör han och tänder levande ljus där och värmer vetekudden i micron. Han fixar saft och fruktsoppa med sugrör och jag går upp och känner att till min egen förvåning att nu måste jag bara få lägga mig ned. Mellan två värkar får jag en kort paus där jag verkligen lyckas slappna av och vila och samla kraft.

Efter det kommer två värkar som gör så ont att jag inte kan hantera dem och bara skriker rätt ut. Först då fattar han äntligen att det är bråttom och ringer barnmorskan. Hon är bara några kilometer bort nu, och det känns skönt att veta att hon snart kommer att vara här. Då känner jag hur det trycker nedåt på ett välbekant sätt och vattnet går över madrassen. Jag skriker: ”Den kommer nu! Hjälp mig!” Jag känner hur paniken ersätts av en känsla av overklighet och förvåning tillsammans med ett konstaterande av jaha, det var så här det blev.

”Oj, jag ser huvudet!” säger maken förvånat till barnmorskan och inser att det inte är läge att prata i telefon och avslutar samtalet. Istället hjälper han mig av med trosorna som jag fortfarande har på mig. Jag försöker hålla emot och bara andas istället för att krysta, och önskar att A ska hinna fram för att hjälpa mig. Men efter 2-3 värkar inser jag att det inte går. Förlossningspallen som jag haft stående hemma sedan flera veckor är inte att tänka på utan barnmorska, och jag drar mig tillminnes en förlossningsfilm jag nyligen sett där någon födde i sidoläge och tänker att det måste vara det bästa alternativet.

Jag lyckas instruera maken hur han ska stödja det övre benet och jag känner hur jag brister lite när jag krystar och tänker att jag måste ta det försiktigare. Jag har aldrig velat känna på barnets huvud med handen när mina första barn föddes, men vi pratade om det när barnmorskorna var på hembesök och de förklarade att man får mer kontroll då. Att man kan se krystandet som ett samarbete med barnet och att det är mindre risk att man tar i för mycket och spricker om man har en hand på barnets huvud, så jag vågar prova det och det känns faktiskt tryggare.

Efter någon värk är barnets huvud ute. Jag har aldrig fött i sidläge tidigare, bara på förlossningspall med hjälp av en barnmorska som tar emot barnet och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Eller vad jag ska förvänta mig. Vid mina tidigare födslar har barnen alltid kommit ut på en värk, och jag blir lite osäker nu när bara huvudet är ute. ”Ska de inte skrika?” undrar maken oroligt. ”Är det något fel?” frågar jag. ”Jag vet inte”, säger han. Det är definitivt inte ett lugnande svar och jag tänker att jag inte kan vänta på att barnmorskan kommer fram, jag måste få ut barnet nu. Jag krystar och barnet glider ut på madrassen.

Barnet ligger på madrassen med ansiktet nedåt och skriker inte. Min man hjälper mig att sätta mig upp. Det första som slår mig är att barnet är alldeles för litet. För liten och så mager. Bara skinn och ben, rumpan har nästan inget fett, alldeles platt. Och huden ser så mörk och brun ut. Det här barnet har varit dött i flera veckor, far genom mitt huvud. Man hinner tänka så mycket under några få sekunder. Jag har oroat mig ibland under graviditeten för att barnet inte sparkat så mycket, men alltid blivit lugnad när hjärtljuden varit bra. Nu tänker jag att något måste ha varit fel. Jag stålsätter mig när jag tar upp barnet, rädd för vad jag ska få se.

Men när jag får upp henne i famnen tittar hon på mig med klara ögon. Det första jag säger är:
”Men lilla barn, du lever ju ändå!” Jag ber min man att hämta ett badlakan att svepa in henne i. Jag ser på henne och ropar att vi fått en flicka till. Maken ringer upp barnmorskan och meddelar att ”Den lever!”, ett ordval som gjorde också henne lite fundersam.

Några minuter senare kommer barnmorskan upp för trappan till övervåningen med ett ”Grattis!” Jag sitter kvar på madrassen med flickan i famnen och hon har med sig klämmor och sax till navelsträngen och min man får klippa. Sedan hjälper hon mig att få ut moderkakan. Det går lätt och ser bra ut. Vi berättar att vi reagerat på att flickan ser så liten ut, och hon funderar lite när hon granskar moderkakan, men den ser inte ut att vara förkalkad. Möjligtvis är den ganska liten. Jag känner mig lite skärrad, frusen och blöt där jag sitter i en pöl av fostervatten på madrassen och bestämmer mig för att ta en varm och skön dusch innan jag kryper ned med babyn i sängen.

Kanske är jag uppe och står för länge i duschen eller så är det chocken, men jag blir hemskt yr och illamående. Jag börjar få lite frossa och smärtsamma eftervärkar, måste lägga mig och mår riktigt dåligt. Nu är det skönt att båda barnmorskorna har hunnit fram och pysslar om mig och babyn. De mäter och väger och det visar sig att min första reaktion stämmer, flickan väger mycket mindre än förväntat. 2290 gram till en längd på 49 cm. Huvudmåttet är bara 31 cm. Vikten hamnar långt utanför BVC kurvorna när den ska kryssas in i journalen. Hon är lite trött och jag får mjölka ur lite råmjölk som hon får på sked innan vi lyckas få henne att få tag om bröstet.

Efter någon timme mår jag bättre igen och barnmorskorna fixar te och smörgåsar som jag och min man satt och åt i sängen med vår lilla flicka sovande mellan oss. Barnmorskorna satt i nere i köket ett par timmar och försäkrade sig om att jag och barnet mådde bra innan de åkte hem. De stannade kvar hos oss 5-6 timmar efter födseln vilket kändes tryggt.

När barnläkaren kom på hembesök ett par dagar senare utbrast han förvånat ”Men var hon prematur!?”, när han fick se vår lilla flicka. Hans förklaring till den låga vikten var att något inte fungerat riktigt med näringstillförseln i magen, även om man inte med blotta ögat kunnat se att moderkakan var förkalkad på utsidan. Troligtvis var det också därför hon inte sparkat så mycket i magen, hon har varit tvungen att spara på krafterna. Men eftersom längden var normal menade han att vi inte behövde oroa oss för att hon var genetiskt liten, utan skulle komma ikapp med tiden.

Barnläkaren sa att hemförlossningen var den bästa starten vi kunde ha gett henne eftersom hon var så liten. Han menade att vi hade en snällare bakterieflora hemma och att det var bra att hon fått enbart bröstmjölk från födseln. På sjukhuset skulle hon ha blivit rutinmässigt tillmatad med ersättning på indikation av den låga födelsevikten. Vi hade möjligtvis kunnat avböja det om de hade stuckit henne för att kolla blodsockret med jämna mellanrum. Av en vän som jobbar på en prematuravdelning har jag fått höra att barn med låg födelsevikt brukar hamna hos dem. I värsta fall kunde vi till och med ha blivit separerade från varandra. Jag är lättad över att ha sluppit allt detta! Det är mitt tredje barn och jag tyckte att det gick bra att hålla uppsikt själv på att hon inte blev slö. Vi tillmatade lite med råmjölk på sked de första dygnen istället för att ge ersättning. Hon kom igång snart med amningen och den mogna mjölken hade runnit till efter bara knappt två dygn. Efter omständigheterna fick vi trots allt en riktigt drömstart!

De första dagarna var jag så uppfylld av glädje över min fina lilla bebis och jag kände mig så stark. Jag hade klarat det - helt själv! Jag behållit mitt lugn och lyckats tänka klart, och jag var lättad över att den mest smärtsamma delen av förlossningen hade varit kortare än när mina stora tjejer föddes.

Men allt eftersom dagarna och veckorna gick kom också de mer negativa minnena och känslorna tillbaka igen. Jag sörjde att det inte hade fungerat bättre i kommunikationen med både barnmorskorna och min man - jag hade ju poängterat under graviditeten med att det kunde komma att gå fort, ändå hade ingen sett eller förstått mig när det väl var dags. Om barnmorskan hade varit där bara 10-15 minuter tidigare hade jag sluppit föda ensam och jag hade aldrig behövt uppleva de där hemska ögonblicken när barnet låg till synes livlös och inte skrek. Jag har varit både arg och ledsen. Men jag är trots allt glad att det var barnmorskan som satt i bilen när barnet kom och inte jag. Jag hade inte velat föda i bilen eller i hissen upp till BB den där kalla kvällen, och det var skönt att få börja vårt nya liv tillsammans hemma i lugn och ro.

Vi träffade barnmorskorna för uppföljningssamtal en tid efteråt. Jag tog mod till mig och vågade berätta vad jag inte varit nöjd med och det blev ett bra och läkande möte. Det ställde också livet på ända att få ett liten för tiden-barn. Mindre bebis, mindre sömn, men mycket mer oro och mer amning än med en normalstor bebis. Hon var så liten och så hungrig, och behövde lägga all sin tid på att äta upp sig. Det tog nog ett halvår innan jag hade hämtat mig efter allt, bearbetat hur det blev och kunde börja njuta riktigt av föräldraledigheten. Det har gjort lite ont att tänka på att hon inte haft det riktigt bra i magen, men med tiden har jag fått mer distans till det. Hon växer och mår bra.

Osynliggjord och marginaliserad

2011-01-30T23:47:00.004+01:00

Häromdagen läste jag en uppsats i Etnologi från Lunds universitet med titeln "Standardmjölk - om amningslängd och normalitet.

Jag skulle vilja dela med mig lite av den, och skickar ett tack till författaren Kim Hazelius här! Läsningen gav mig både igenkänning och några aha-upplevelser, men den gjorde mig också lite ledsen över sakernas tillstånd.

Bland mina informanter finns bara en mamma som matat med flaska från början och hon berättar inte om några direkta påhopp sammankopplat med det. Däremot finns det flera vittnesmål från andra håll om mammor som känt sig ifrågasatta och kränkta av både vårdpersonal och privatpersoner för att de inte ammat (Fokus 09/2006). Dessa mammor faller utanför normen att amma och måste förhålla sig till den, men har på senare år fått ett antal företrädare inom media och på internet som både talar om egna erfarenheter av att inte amma och kritiserar normen. Det här är mina informanter medvetna om och de uttrycker sig försiktigt när de talar om de mammor som väljer att inte amma.

Långtidsammande mammor befinner sig också utanför normen men de verkar dessutom vara
osynliggjorda, de syns inte i det offentliga samtalet med sina erfarenheter. Det tas för givet att de slutat amma, de blir ifrågasatta av okunniga inom tandvården och ibland sjukvården, rekommendationer för att kombinera amning och vissa läkemedel ställer till problem eftersom de gäller helammade spädbarn. Ofta saknas det kunskap om hur till exempel en treåring som ammar en liten skvätt om dagen, påverkas om mamman använder en viss medicin. Hanna fick inga reaktioner på sitt val att sluta amma, eftersom många tog för givet att hon slutat redan innan. Det här påminner om den ständiga komma ut-processen för HBT-personer, att omgivningen tar för givet att man följer normen om man inte själv väljer att tala om att man inte gör det.

Att vara utanför normen påverkar, man får inte sina erfarenheter bekräftade i det offentliga samtalet och det kan skapa osäkerhet.

[---]

Jag förstår både icke/korttidsammande och långtidsammande mammor som i någon mån marginaliserade eller kulturellt dominerade, i det att de avviker från den rådande amningsnormen. Den förra gruppen har haft ett antal röster höjda för sin situation de senaste åren, i en debatt som bildat diskurs mot ”amningshets”. Mina informanter uttryckte medvetenhet om ickeammande mammors utsatta situation och även om en del var ambivalenta inför valet att inte amma, så ville de inte döma någon för det valet. Långtidsammande mammor har inte haft samma utrymme i den offentliga debatten de senaste åren, och flera informanter uttryckte mer öppet ifrågasättande tankar kring denna grupp. Även de mammor som själva ammat ”länge” positionerade sig mot sådana som ammar ännu längre.

Osynliggjord och marginaliserad.

Jag drar mig för att nämna på jobbet att jag ammat när jag ändå pratar om att jag ibland sovit dåligt på natten när lillan vaknat mycket. Jag vill inte bjuda in till onödig kritik, men det känns också fånigt att undvika att nämna amningen. Jag skulle inte utelämna blöjbyten eller vällingflaskor på samma sätt, för de är en del av den kulturella normen. Att fortsätta amma efter 1,5 år är det inte.

Irmeli är inte ens särkilt stor ännu och för mig är det så självklart att amma. På fritiden är det inget konstigt alls, men att nämna sin amning i förbifarten är som att komma ut ur garderoben i den här kulturen som påstås vara så amningsfanatisk. Sanningen är snarare att den amningsnorm vi har är extremt snäv! Man ska amma för att passa in. Men inte amma för ofta, inte för mycket och definitivt inte för länge. Det är socialt accepterat att smutskasta mammor som ammar längre än medel på ett annat sätt än det är att baktala mammor som ammar kortare än normen.

Det är amningsmotståndarna som äger agendan idag och får stort utrymme i media, medan det anses fult och skuldbeläggande att tala om det positiva med att amma. Amning verkar ha blivit omodernt idag. Vi som ammar längre än normen är totalt osynliga i media, förutom märkliga dokumentärer där de har letat upp några riktigt flummiga original som visas upp i någon sorts freakshow för att underhålla och ge folk något lustigt att förfasa sig över. Ingenstans finns någon motsvarighet till den protest som fått luft under vingarna nu från mammor som ammat kort tid eller inte alls. Det saknas en saklig debatt som belyser den utsatthet och marginalisering även den drabbas av som avviker från normen åt det andra hållet, genom att amma längre än genomsnittet.

När Arbetets museum i Norrköping förra året gjorde en utställning om amning blev till och med tyngdpunkten där mer åt det negativa hållet som jag upplevde det. Där fans till exempel en mätare på en skala där besökaren fick ställa in sin mening om hur länge det var okej att mammor ammar. De första månaderna var graderad månad för månad, men så fort tiden gick kunde man bara välja halvårssteg, och sedan var det bara årsvis om jag mindes rätt. Jag minns inte om skalan slutade vid 5 år eller vid 7 år, men längre än så kunde de tydligen inte föreställa sig att någon som såg utställningen kunde acceptera att någon annan ammade. Där gick verkligen gränsen för det tänkbara, eller? Nåja, jag skulle inte själv kunna tänka mig att amma i 7 år - Se där ! Här ger jag ett exempel på hur jag positionerar mig mot de som ammar längre än jag! - men jag tycker kanske inte att de borde stenas.

Nu finns utställningen om amning som vandringsutställning på Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Den 3 mars klockan 18 kommer det att hållas ett seminarium där, Kan ni gissa vilket tema de har valt? Jo, liksom av en händelse är rubriken: "Amning till varje pris?"

Skribenten Tove Gustafson samtalar med genusforskaren Renita Sörensdotter, etnologen Kristina Löfstedt och journalisten Martin Halldin om amning som samhälleligt fenomen och kulturell praktik. Sverige är bredvid Norge det land i världen där kvinnor ammar mest och längst; mer än 2/3 av alla mödrar helammar i fyra månader eller mer. Men vad säger egentligen forskningen och hur ser det ut i andra länder? Vilka rekommendationer har tidigare gällt, och vem kan och får amma? Kan adoptivmödrar amma och kan män amma?

Utställningen Röster om amning stänger efter denna programpunkt.

Just nu känns det lite nedslående. Dessutom är påståendet att Man ammar mest och längst i Sverige är långt ifrån sant! Även om färre kvinnor börjar amma efter förlossningen i Australien har de gått om oss med hästlängder efter ett tag och vid 1 års ålder är det mycket vanligare att amma i Australien än i Sverige. För att inte tala om Iran som har en hög amningsstatistik för 2-åringar. I Norge ammas bara 4 % av 2-åringarna. I Sverige har man inte ens brytt sig om att samla in någon statistik, så oviktigt anses frågan vara. Varför väljer man denna uttalat negativa vinkel när man nu vill lyfta fram och göra en utställning om amning? Finns det inte mer intressanta ingångar? Vilken dålig research att slå sig för bröstet och hävda att vi är världsledande när det inte alls stämmer.

Jag känner mig uppgiven idag. För några år sedan ville jag förändra världen och kämpa för ett mer amnings- och barnvänligt samhälle. Just nu tycker jag mest att världen suger.

Syskonkärlek

2010-12-21T23:07:00.006+01:00

Jag har haft så fullt upp hela hösten och bloggen har helt somnat av. Nu ska jag försöka skriva lite mer igen. Nu har vi nyss kommit hem från en skön semestervecka i Egypten, det var verkligen härligt att bara få koppla av, vara med familjen, leka med barnen i poolen och ha det så lugnt man nu kan ha med en busig snart 2-åring.

Irmeli är verkligen hela familjens "bebis". Barnen nästan slåss om att få hjäpa till och passa henne, köra vagnen och leka. Det är jättekul att se, särskilt hur lillasyster Tindra växer när hon får vara den stora storasystern och är så omtänksam och gullig mot henne.

En gång sa hon med allvarlig röst till mig:

- Mamma, tack för att du födde henne.

Det lät lite lustigt, men jag försökte hålla masken och frågade om hon tyckte att det var kul att ha en lillasyster.

- Jaaa! Det är roligt att va med henne!

Sedan känner Tindra förstås inte så jämt, och blir arg om Irmeli kommer och sabbar något hon leker med, plötsligt sträcker sig fram och ritar på hennes teckning också istället för sin egen eller stänger av tv:n på bus när Tindra ser på tv. Men det är himla mysigt att få höra att hon skulle ge alla pengar hon har och att hon skulle vilja byta ett slott mot Irmeli om hon inte skulle ha varit våran lillsyster utan någon annans.

Det är kärlek det!

Härlig nostalgi!

2010-10-03T17:00:00.007+02:00

Jag blev så glad när jag såg att jag fått nya färska kommentarer häromdagen på detta 4 år gamla inlägg.
Det var så roligt att se de där gamla fotona igen, tänk vad små barnen var då! Tjejerna och deras kompis skrattade och kunde inte fatta att vem som var vem på bilderna, Tindra såg nästan precis ut som lillasyster gör Irmeli nu! Det är som kloning, otroligt vad lika varandra de är! Alla tre egentligen.

Kul att se också hur jag tänkte och kände då. Jag minns att jag var lite sugen på en ny bebis redan då men bestämde oss för att vänta, men nu har Juni fått den nya lillasyster hon drömde om då. Och jo, jag köpte faktiskt just en exakt sådan sjal - Sino Krustistel - när jag väntade Irmeli som jag tydligen hade spanat in redan då för så länge sedan! Och jag använde den otroligt mycket det första halvåret, även om den nu fått flytta vidare.

Nu har barnen blivit så stora! Två skolflickor har vi plötsligt. Till och med lilla trollet far runt som en blixt ute på sin röda Bobbycar och pratar en massa. Bara ett ord i taget än så länge, men vad hon samlar på ord!

Igår åkte vi till Björklunds Hage i Bromma, har 4H gård, fin höstdag, fina barn. :-)

Amning, bröstcancer och Rosa bandet

2010-10-03T12:01:00.004+02:00

I Rosa Bandet tider vill jag puffa för en mycket angeläget och välskrivet inlägg av Susanne Gräslund.

Redan för 2 år sedan skrev Amningsbloggen om att amning kan minska risken för bröstcancer hos mamman. Enligt en kinesisk studie kan mamman halvera sin risk för bröstcancer före klimakteriet om man ammar varje barn i två år eller mer, jämfört med om man ammar varje barn sex månader eller mindre. I samband med detta kontaktades Cancerfonden, men till skillnad från tex i England där Cancer Research UK lyfter fram amning som ett av flera livsstils val som kan förebygga bröstcancer, så avstår Cancerfonden från att informera svenska kvinnor om sambandet mellan kort eller utebliven amnings och ökad risk för bröstcancer.

Jag tycker det är riktigt dåligt att Rosa Bandet inte vågar ta i den här frågan. Det handlar inte om amningspress utan att kvinnor faktiskt har RÄTT att få veta hur man kan aktivt kan minska sin risk att drabbas av cancer. Många mammor trivs ju faktiskt med sin amning men avvänjer vid en tidpunkt de bestämt i förväg, eller för att de känner en press utifrån att göra det, trots att både mamman och barnet fortfarande uppskattar amningen. För att man lärt sig att man inte "ska" amma längre, för att man hört att det är ansvarsfullt att sätta gränser för barnets amning där. Många kvinnor avvänjer trots att de inte alls är less på amningen, och man får ibland höra att det är helt normalt att känna sorg i när man ska avvänja sin amningssugna bebis.

Om man vet att man genom att bara fortsätta en amning man trivs med kan halvera sin risk för bröstcancer så vågade kanske fler hålla fast vid amningen, även om folk kan tycka att det är "konstigt" att amma "länge". Och om Rosa bandet kampanjen bara vågade prata om amning så skulle nog färre se det som konstigt att amma småbarn!

Jag tror att man måste våga se frammåt. Man kanske måste acceptera att det kan vara jobbigt att höra för de som inte har ammat sina barn, eftersom man har ett ansvar för de som ännu inte har fått sina barn. De har rätt att kunna göra ett informerat val. Dessutom har samhället ett stort ansvar här att sluta skära ner på Amningsmottagningar och höja kompetensen rejält hos de som möter ammande mammor på BB, BVC och inom vården.

Men att lägga locket på obekväma sanningar är att göra allmänheten en riktig björntjänst.

Tid med barnen - ett val man knappast ångrar

2010-09-09T17:19:00.008+02:00

SVD har just nu en artikelserie om Hemmafruar de senaste 100 åren. Jag gillade verkligen artikeln om 28-åriga trebarnsmamman Malin Parada som ibland kallar sig hemmafru. En både positiv och tänkvärd läsning.

Men det är en väldigt stor skillnad på att vara hemmafru som ett gammaldags borgerligt livsval som inriktar sig på hemmet och att passa upp på mannen, på det sätt som en äldre kvinna beskriver i en annan intervju. Malin är snarare "Hemmamamma", under några år när barnen är små. Inte resten av sitt liv, och inte tills barnen blivit vuxna. Hennes fokus är att prioritera barnen under den relativt korta tid det ändå är, inte att välja bort utbildning och yrkesliv. Hon är på väg att återuppta sina studier, hon är fortfarande ung och har ett långt yrkesliv framför sig, utan avbrott för barnafödande och föräldraledigheter.

Många i Malins ålder har inte heller kommit igång med karriärer ännu, man reser, pluggar ibland ganska mållöst, och många idag skjuter upp barnafödande så länge att vi inte alltid hinner få de barn vi önskar oss. Ändå är många snabba att fördöma hennes val att vara hemma med sina barn. Bra mycket snabbare än vi är att fördöma de som rest runt i världen, ströjobbat lite utomlands, gått arbetslösa som jag själv gjort.

Jag kan avvundas Malin henne hennes mod att våga satsa fullt ut på att vara nära och njuta av tiden med barnen under småbarnsåren! Visst är hon beroende av sin mans inkomst under de här åren. Men det handlar också mycket om att acceptera en längre levnadsstandard. Själv är det nog där jag brister.

Långt ifrån alla 28-åringar har skrapat ihop vare sig många pensionspoöng eller högskolepoäng. Själv hade jag visserligen nyligen tagit en kanditadexamen då, men jag hade inte jobbat särskilt mycket. Och så här i efterhand kan jag ångra att jag inte valde en något säkrare utbildning, istället för att bli en av Sveriges alla långtidsarbetslösa akademiker. Idag har jag tillslut ett fast jobb som jag trivs på, men som egentligen bara kräver gymnasiekompetens, även om det är inom en närliggande bransch där mina 4 år på universitetet inte är totalt bortkastade. Mina studieskulder vill jag helst inte ens tänka på ...

Ändå kan jag inte ångra mina år vid universitet. Alla spännande diskussioner, givande samtal, intressanta möten ... För att inte tala om de roliga festerna och vindränkta kvällarna på Gula villan. Jag har haft väldigt kul och den tiden har utvecklat mig som människa. Det är också värt pengar och tid.

Jag gissar att Malin Parada känner ungefär likadant. Självklart tar man en risk när man väljer att vara hemma länge och SGI:n hamnar på noll, och får sämre pension. En vanlig åsikt verkar vara att det kan hon få komma att ångra i framtiden.

Men jag tvivlar på att man verkligen gör det, om det har varit ett medvetet frivilligt val som man trivts med? Jag tror ärligt talat inte det. Jag tror att det är ett pris man är beredd att betala, en risk man är villig att ta för att man känner att valet är det rätta för sig själv och för familjen som helhet.

Om man behöver hanka sig fram till studielån och vara trångbodd efter en skilsmässa, eller får en dålig pension där man inte kan unna sig så mycket så är det långt ifrån säkert att man bli bitter för det. Jag tror att många tvärtom är glada och tacksamma över att de haft chansen att få vara hemma när barnen var små, att de åtminstone då hade den ekonomiska möjligheten som de kanske inte har senare i livet.

Min mamma var hemma tills jag började skolan, det var inte alls lika ovanligt då som nu. Jag kan avvundas henne det. Det var en annan tid, och Idag har hon det tufft ekonomiskt som ensamstående sjukpensionär. Ändå är hon den som mest helhjärtat stöttade mig att vara hemma ett halvår extra med min mellanflicka istället för att tacka ja till dagisplatsen när hon var 16 månader. Jag var vid det tillfället arbetslös och min man skule börja jobba igen efter ett halvårs föräldraledighet, och vi hade lite sparade föräldradagar kvar. Jag minns att hon skickade ett SMS där hon skrev att hon var så glad att jag vågat lyssna på mitt hjärta, att den här tiden kommer aldrig igen och det är ett val jag inte kommer att ångra.

Många är de som på ålderns höst ångrar att de inte tillbringat mer tid med sina barn. Betydligt färre grämer sig över att de inte satt mer på kontoret när barnen var små!

Själv har jag nog blivit för gammal för att våga bli hemmamamma på heltid. Alltför bortskämd och bekväm med att ha pengar att röra mig med, att kunna köpa saker jag vill ha, shoppa kläder, luncha ute med kompisar, gå på bio, resturangbesök, semesterresor, bil och hus. Jag har svårt att hålla hårt i pengarna så att det funkar att inte jobba. Bara att snåla med föräldradagarna för att kunna vara hemma länge båda två har tärt hårt på sparkontot. Kanske är det lättare att leva sparsamt om man får barn när man är yngre och hunnit bli inte blivit lika bekväm? Jag avvundas hemma mamman i artikeln, samtidigt som jag inte tror att jag skulle vilja leva på bara en lön själv.

Vi har dessutom inte vårdnadsbidrag i den kommun jag bor i. I media så framställs vårdnadsbidraget väldigt onyanserat som en kvinnofälla. En mycket viktig poäng som man missar då är att inom ramen för Vårdnadsbidraget så skyddas SGI:n! En mamma - eller pappa! - som bor i en kommun där man kan få Vårdnadsbidrag får förutom de 3000 kronorna per barn mellan 1 och 3 år, behålla sin sjukpenningsgrundande inkomst. En mamma eller pappa i min kommun som stannar hemma utan ersättning efter barnets 1-årsdag faller ur samhällets trygghetssystem och står helt utan ersättning i händelse av sjukdom och får den lägsta föräldrapenningen om han eller hon får fler barn.

Vilket är den värsta kvinnofällan, undrar jag?

"Ett bistånd som dödar"

2010-08-23T17:46:00.002+02:00

Ett mycket angeläget ämne som åter blivit aktuellt med översvämmningarna i Pakistan!

Att kunna amma eller inte kunna amma. Det är frågan

2010-07-27T21:07:00.002+02:00

Den här texten är tidigare publicerad i AMNINGSNYTT 4/09

Jag var en mamma som inte kunde amma.

Jag hade inte mjölk så det räckte. Mitt barn gick ned i vikt. Jag förstod inte riktigt hur jag skulle hålla och lägga till henne och bröstvårtorna blev till öppna sår. Varje gång jag skulle amma - så sällan som möjligt - susade det i mina öron och det kändes som om jag skulle svimma av smärta. Nej, jag kunde verkligen inte amma, det gick bara inte!

Men trots att jag inte kunde amma, så ammade jag ändå i flera år. Nu har jag fått en ny bebis och ammar igen. Hur går det ihop? Ja, det är nog uttrycket att "inte kunna amma" som är alltför oklart och ofta missvisande. Vad betyder det egentligen att inte kunna amma?

När en kvinna får ett barn som inte klarar att ta bröstet, då säger man ofta att hon inte kunde amma. Men med nästan barn löper amningen problemfritt. Kunde kvinnan verkligen inte amma då? Eller har hon flyttats över från kategorin ”kvinnor som inte kan amma”, till kategorin ”kvinnor som kan amma”?

Kanske borde vi prata mer om barnets förmåga att amma, istället för om mammans? Men samtidigt kan ett barn som till en början inte varit riktigt sugmogen plötsligt klara att ta bröstet, trots att det gått flera veckor eller månader. Sugförmågan kan mogna och förbättras, likaväl som den kan störas av yttre faktorer som nappflaska. Sedan finns också kvinnor som mjölkar ur och ger bröstmjölk med flaska, med kopp eller sond – till vilken kategori ska de räknas?

Ibland hör man kvinnor säga att de inte kunnat amma, men när de berättar mer visar det sig att de trots allt har ammat sina barn, ibland i flera månader! Betyder "att amma" att helamma? Hur länge måste man ha ammat för att det ska räknas? Hör man till "de som inte kan amma" när man faktiskt har ammat i veckor eller månader, men också behövt komplettera med ersättning? Ofta verkar amning likställas med föda upp sitt barn på bröstmjölk. Att ge mjölk blir det centrala och man fokuserar på amning som en prestation, istället för på amningen som en relation mellan mamman och barnet. Att "kunna amma" borde väl i första hand betyda att ge barnet bröstet, snarare än handla om mängder och viktkurvor? Om vi ser till själva förmågan att producera mjölk, så tror man att det är ytterst få kvinnor som rent fysiskt inte kan få igång en mjölkproduktion. Men det är betydligt fler som ger upp amningen tidigare än de egentligen önskat. Ekvationen att kunna producera mjölk = kunna amma verkar inte gå ihop.

Jag tror att kvinnor är alltför snabba att lägga skulden på sig själva. Man säger "jag kan inte", och tänker att "det är fel på mig". Men hur kommer det sig att det vissa år är mångdubbelt fler mammor som inte kan amma, än andra år? Visar någon mamman tekniken? Finns det någon som upptäcker när mamman - liksom jag - håller och lägger till barnet fel? Vid dålig viktuppgång, är tillmatning då den enda lösningen som presenteras? Eller informeras mamman om hur hon kan göra för att komma upp i produktion om hon orkar och vill satsa på det? Diagnosticeras svamp och bakterier, rekommenderas behandling, skrivs det ut recept? Eller är valmöjligheterna alltför ofta bara antingen att "kämpa på" eller att lägga ned amningen? För att vi ska ha en verklig valfrihet så behövs mer resurser till ett bättre amningsstöd från vården och på många platser en kompetenshöjning. Först när de som vill amma får den hjälp de behöver kan man börja tala om en verklig valfrihet att amma om man vill, och att inte amma om man inte vill.

Det är inte bara viktigt att råden som ges är korrekta rent tekniskt, det är också av avgörande betydelse att kvinnor inte skuldbeläggs av vården när det blivit problem med amningen. Det är i sådana lägen kvinnor ofta känner sig som offer för en amningshets. Jag minns en dag när det gått så långt att all hud var borta från mina bröstvårtor och jag hade fruktansvärt ont, situationen kändes ohållbar. När jag ringde tillbaka in till BB var det med en önskan att få ett OK att köpa amningsnapp, vilket de avrått mig från, och en förhoppning om att få komma in och få hjälp med taget. Jag fick visserligen bra råd om hur jag skulle hålla vilket jag hade nytta av, men amningsnapp sågs inte med blida ögon och barnmorskan förfasade sig öppet när hon insåg att jag hållit i barnets huvud med den ena handen och kroppen med den andra. Jag förstod att det är något fruktansvärt fel jag har gjort, att jag har tvingat barnet till bröstet och hur hemskt det är att hon inte kunnat röra huvudet fritt på armen. Jag blir mer och mer fåordig och barnmorskan avslutar samtalet med orden "Så tänker du prova att göra som jag har sagt nu då?!" När jag lagt på luren med en känsla av att vara totalt värdelös och misslyckad som mamma och när min man undrar vad de sagt gråter jag så häftigt att jag inte kan få fram ett ord. Det är egentligen först nu sju år senare som jag inser hur dåligt barnmorskan hanterade den här rådgivningssituationen, trots att råden hon gav om tag och läge var riktiga rent tekniskt.

Jag skulle helt vilja ta bort uttrycket "kan inte" eftersom det implicerar att problemet ligger hos mamman själv. Amning är en teknik som såväl barnet som mamman behöver lära sig tillsammans, det bör inte reduceras till att kunna eller att inte kunna. Det finns många hinder som kan göra att amningen inte fungerar just där och just då. Att amningen inte fungerat behöver inte betyda att det är något fel på vare sig mamman eller barnets förmåga.

Nu med mitt tredje barn har jag insett att uttrycket "nytt barn = nya förutsättningar" inte alltid innebär en förbättring. Med två lyckade amningar och mycket amningslitteratur i ryggsäcken så var mitt självförtroende på topp. Men när mitt tredje barn föddes var hon liten för tiden, näringstillförseln i magen verkade inte ha fungerat riktigt som den borde. Trots att hon var fullgången var hon liten som en prematur, hon var lite trött och hade svårt att ta bröstet med sin pyttelilla mun. Jag som tidigare hade ammat i flera år, nu klarade jag inte alls att lägga henne till bröstet! Efter många försök var jag tvungen att be barnmorskorna om hjälp, och efter en stund lyckades det äntligen.

Det finns en idé om att det inte går att helamma barn med låg födelsevikt, och ersättning brukar ges rutinmässigt när vikten ligger utanför normalvariationerna. Men vår lilla flicka är exklusivt ammad från födseln och har aldrig fått ersättning. Hon behövde visserligen också lite tillskott de första dagarna, men då mjölkade jag ur och gav henne lite råmjölk på sked för att hon skulle få energi att orka suga. Efter några dagar började amningen gå bättre, även om taget länge var i minsta laget. Det fungerade trots allt att helamma ett lågviktigt barn upp till normalvikt, på sex månader hade hon tredubblat sin födelsevikt. Men jag upplevde också att det var jobbigare än att amma en normalstor nyfödd. Hon låg vid bröstet större delen av dygnet de första månaderna, det kändes mer som att jag hade ”amningsfria” stunder då och då, än att jag ammade ”ofta”. Ibland har jag undrat om jag hade klarat att få igång amningen under samma förutsättningar om det varit mitt första barn istället för mitt tredje.

Men hur gick det då med min första misslyckade amning? Jag hade helt enkelt ett stort mått av tur. Jag fick en BVC-sköterska som trodde på min förmåga och intygade att det inte var något fel på mig, hon stöttade mig i mitt val att amma och hjälpte mig att lösa svårigheterna. Hon såg att jag behövde amningsnapp i det läget trots att det inte var något hon brukade föreslå annars, och hon förklarade att jag kunde komma upp i mjölkproduktion och inte behövde ge tillägg trots att mitt barn inte ökade i vikt. Detta stöd verkar tyvärr vara relativt få förunnat idag.

Det jag fortfarande minns tydligt från den första tiden är hur ledsen och motarbetad jag ofta kände mig. Jag fick ofta höra att "alla inte kan amma”. Jag fick veta att jag inte skulle luras av amningshetsen, utan acceptera att jag inte kunde amma och ge flaska istället. Jag kunde ju fortsätta att amma lite grann ändå, så varför ville jag inte börja med ersättning också så att mitt barn blev mätt och nöjd?

Min känsla var att alla tjatade om tillägg och påstod att jag "lättmjölk" i brösten, och att min mjölk aldrig skulle räcka, vilket verkligen inte var några uppmuntrande och stärkande kommentarer. De såg säkert hur ledsen jag var över att amningen inte fungerade, och ville nog bara trösta och trodde att jag kämpade förgäves. Men jag tolkade det som att alla tyckte att vi var dåliga föräldrar som lät vårt barn svälta. Jag hade behövt fler klappar på axeln och få höra att den tid och energi jag la ned på amningen var något bra jag gjorde för henne.

Jag har funderat över varför det egentligen kändes så livsviktigt för mig att amma mitt barn. Inte berodde det på yttre krav i alla fall, jag fick snarare kämpa mot förväntningar på att ge ersättning. Under en period valde jag också att ge lite ersättning ibland, eftersom jag var orolig över vikten, kände mig utmattad och amningen fortfarande var smärtsam. Delvis tror jag att den katastrofkänsla man kan drabbas av när amningen krisar, kanske beror mindre på vår kultur än på vår natur. Skulle det inte kunna vara så att viljan att amma sitt barn är en överlevnadsinstinkt som ligger djupt rotad från en tid då modersmjölksersättning inte fanns att tillgå?

Men min längtan att amma bar jag nog ändå främst med mig från min barndom, man skulle kanske kunna säga att jag fått den med modersmjölken. Min mamma ammade mig i sju månader - vilket var länge när jag föddes 1973 - och jag minns hur mysigt det var att sitta bredvid när hon läste en bok för mig och ammade min lillebror. Min mamma var också den som stöttade och trodde på min förmåga att amma trots att det inte fungerade direkt.

Det var en sorg att inte kunna amma. Innan jag fick barn hade jag aldrig tänkt på amning i termer av plikt, vilket jag senare har insett att många gör. Men eftersom amning var så nära förknippat med min bild av moderskap och vardagen med en bebis upplevde jag det också som ett misslyckande när det inte fungerade. Jag jämförde mig med min egen mamma som haft frysen full med mjölk i flera år, och det var en sådan besvikelse att behöva kämpa för varje droppe. Att få amma mitt barn var något jag sett fram emot som något mysigt och innerligt, ett mysterium som jag längtat efter att få ta del av. Kanske blev fallet därför så högt när amningen blev så smärtsam och problemfylld? Jag ville verkligen få den där mysiga amningstiden som jag drömt om, och jag var beredd att satsa mycket tid och kraft för att få den.

När jag efter två månader tillslut fått igång en fungerande helamning och lyckades sluta med tillägget kände jag en stor frihet och lättnad. När amningen flöt på och mitt barn gick upp i vikt och tog ikapp allt hon legat efter så upplevde jag att det hade varit värt att kämpa för. Det var en seger, en glädje och en kick för självförtroendet som jag tror att många kan uppleva när de har lyckats övervinna ett hinder av egen kraft. Jag kände mig så stark!

Visst är normen att amma i Sverige och de flesta verkar tycka att amning är bra när det fungerar. Men när amningen inte fungerar, när barnet inte går upp i vikt, när man kan konstatera att mamman inte har mjölk så det räcker, då är det betydligt färre som fortfarande tycker att amningen är viktig och värd att satsa på. Som nybliven mamma med en trasslig amning är man ofta ganska skör och kan lätt känna sig utsatt. Välmenta råd och kommentarer avsedda till tröst kan lätt såra istället, eller knäcka mammans tro på sin förmåga. Liksom peppande uppmaningar att ”kämpa på” kan lägga sten på bördan och få en mamma som vare sig orkar eller vill fortsätta amma att känna press och hets att amma.

Vem vet, hade jag lyssnat på olyckskorparna hade jag kanske "vetat" att det var fel på mig och lagt ned amningen istället för att söka hjälp? Kanske hade jag inte ens försökt amma nästa barn, eftersom jag då bara haft dåliga minnen från den hemska amningsstarten? Och jag visste ju att jag inte hade mjölk så det räckte.

Nyhetstorka, dans och sommarhetta

2010-07-24T14:10:00.006+02:00

Jag har inte suttit så mycket vid datorn i sommar eftersom jag just börjat jobba igen och värmeböljan och allt ... Full fart!

På kvällarna har vi åkt och badat med barnen eller bara slappat i soffan. Tisdagar och onsdag kvällar ser jag "So you think you can dance" - otroligt begåvade dansare och underhållning på hög nivå! Domarna är lite småirriterande emellanåt (läs Adam Shankman), dansare och koreografer gör mig helt fascinerad av beundran. Svårt att tro det idag när jag känner mig tjock och stel och gammal, men jag dansade faktiskt jazz- och showdans i 5 år. Vilket gör mig än mer häpen över den höga nivån på programmet. När jag var som bäst och gick den avancerade kursen var jag inte ens i närheten av att kunna drömma om att dansa på den nivån. Det är ren magi!

Se Adam Shankman gråta som ett barn när en av mina favoriter Billy Bell dansar! :-)

Tack för alla intressanta kommentarer och bra feedback! Jätteroligt att några hittat hit och se att det finns folk som läser.

Jag kände igen mig lite i din hälsning, "Anonym". Jag kände mig också mer ensam och som att jag gick mot strömmen när jag fick mitt första barn och det gick upp för mig att jag ofta inte höll med om alla "sanningar" som nämndes liksom i förbifarten i olika föräldragrupper. Det var en ganska ny och lite jobbig känsla för mig då. För mig har det varit väldigt skönt att hitta nya sammanhang och nya vänner där jag har känt mig mer hemma. Det kan vara bra att ha ett nätverk. Visst är alla olika och diskussionerna kan gå höga även i mer "alternativa grupper", men det känns ändå som att man har en gemensam bas. Man behöver inte förklara så mycket hela tiden. Man kan få gnälla lite över att barnet vaknat mer än normalt på natten utan att någon sätter kaffet i halsen om man fortfarande nattammar sin 2-åring. Ibland behöver man bara få prata av sig eller bli lite "klappad på".

Ju större barnen blir desto mer frågor och "problem" att lösa brular väl dyka upp i vardagen också. Då är det skönt att ha människor omkring sig som man kan fråga om råd och bolla sina funderingar med, som jag vet tänker i liknande banor. Till dig som bodde i Dalarna vill jag passa på att tipsa om Amningshjälpen där som ett möjligt nätverk att engagera sig i om du tror att det kan vara något för dig. Jag var där på en kurs förra året och träffade otroligt trevliga människor!

Lilla Irmeli har nyss "fyllt" 1,5 år! Tänk vad tiden går, helt otroligt!

Första gången med tofsar!

Några av mina absoluta SYTYCD favoriter!

Funderar vidare på delad föräldraledighet

2010-06-19T10:48:00.004+02:00

Det är jättebra att man kan välja det man själv trivs bäst med, tycker jag! Och där är man ju väldigt olika.

Därför är jag extra skeptisk mot att tvinga in alla i samma modell. Vi har en hundraårig tradition av att vilja styra upp spädbarnsvården i Sverige. Ofta har det blivit råd som mammor och barn gråtit över, allifrån den reglerade amningen till sömnmetoder. Det här känns som ännu ett i raden. Staten eller experterna säger sig veta bäst, men åren går och på sikt visar de sig ofta haft fel. Så kan det mycket väl bli även denna gång.

Jag förstår argumentet att delad föräldraledighet skulle skapa en jämställd arbetsmarknad. Problemet är att det bara är en teori. Ingen vet om en 50/50 delad föräldraförsäkring verkligen skulle få den effekten!Som jag tidigare var inne på finns problemet med sjukskrivningar under graviditeten kvar. Graviditeten går aldrig att dela rättvist, det är en riskfaktor man får leva med som anställd eller arbetsgivare. Pappor låter redan idag pappadagar frysa inne. Vi vet inte hur uttaget kommer att bli i framtiden. Kanske tas det ut under 8 år som förlängning av sommar semestern? Kanske fryser det inne många dagar?

De som vill vara hemma mer har råd kommer att vara hemma länge ändå, snåla med föräldradagarna, vända på slantarna och leva mest på mannens lön under spädbarnstiden. Det kommer arbetsgivarna att räkna med också, att det fortsätter vara så. Det är väl som med andra dekret uppifrån - föräldrar gör ofta som de vill ändå och tar upp barnet och tröstar trots att de blivit tillsagda att låta dem skrika. Jag skulle inte gå tillbaka till jobbet efter 6 månader bara för att politiker vill styra mig till det.

Det här förslaget är inget problem för mig. Och säkert inte för många andra akademiker eller höginkomstfamiljer. Vi har råd att både ha kvar kakan och äta den och har kunnat vara hemma länge båda två med våra barn. Det jag verkligen ogillar med förslaget är att det kommer att slå hårt mot låginkomsttagarna, mot unga föräldrar, mot de som har det tuffast redan idag. De som inte har samma möjlighet att välja.

Det handlar inte bara om att börja med smakportioner aningen tidigare. Om man ska klara sig borta från barnet långa dagar vid 6 månader måste barnet vara uppe i stora mängder mat! Min minsting började inte ens med sin första smakportion förrän hon var 7 månader. Alla kan inte pumpa heller och alla jobbar inte nära hemmet så att pappan kan komma förbi med babyn.

Kvoterad föräldraförsäkring, en valfråga

2010-06-11T12:00:00.018+02:00

Jag jobbar nu sedan två veckor efter 16 månaders föräldraledighet. Jag trivs på mitt jobb och det är roligt att vara tillbaka, samtidigt som det känns lite sorgligt att vara borta långa dagar nu från barnen. Jag jobbar inte ens heltid utan bara 80%. Men med långt pendlingsavstånd är jag ändå borta från lillan mellan ungefär 7-8 på morgonen till ca 17-18 på kvällen. Det fungerar rätt bra med en 1-åring, även om det känns rätt konstigt när man är van att vara nära. Men det vore väldigt lång tid utan amning för en 6 månaders bebis som inte börjat med mat ännu, och jag är inte alls säker på att det är rätt att framtvinga 6 månader var med politiska styrmedel. Det är ju inte barnet som väljer det, och jag har svårt att tro att det är optimalt för det stora flertalet.

Amningen är redan på kraftig tillbakagång i Sverige. V och MP har gjort det till valfråga att dela föräldraförsäkringen (vänstern 6 månader var, MP tredelat 4 månader var och 4 månader valfritt). Tycker politikerna att amningen är värd att skydda så behöver man ta hänsyn till amningsperspektivet. Vi har en folkhälsorekommendation om 6 månaders helamning, som kommer att undermineras totalt om förslagen om hårdare kvotering av föräldraförsäkringen går igenom. Problemet idag är nog att amningen värderas mycket lågt. Idag får man redan hälften av dagarna var, vi har redan den markeringen från samhällets sida. Vi har en kvoterad andel redan som inte går att överlåta, resten är det idag enskilda familjers val och prioriteringar hur man vill dela med sig till den andra föräldern. Så tycker jag att det bör förbli.

Jag tror inte att en begränsad föräldraledighet för mammor kommer att gynna amningen på vare sig kort eller lång sikt. Jag är ganska övertygad om att det försvårar och att det kommer att minska motivationen hos mammor att satsa på amningen. Som i Frankrike där mammor uppger att de egentligen vill amma, men ändå avstår eftersom de inte ser att det är någon mening med att börja eftersom de har så kort mammaledighet.

Innan mitt första barn föddes tyckte jag att man ska dela lika. Sedan kändes det inte alls lika oproblematiskt och jag har svängt ganska mycket i frågan sedan jag själv fick barn. Visst tycker jag fortfarande att det är bra att pappor är hemma med barnen och att barnen är ett gemensamt ansvar. Men jag har med tiden kommit att ta avstånd från den "millimeterrättvisa" syn som jag hade när jag var yngre. Jag är inte längre så säker på att det är rätt att sträva mot att alla bör dela 50/50 på föräldraledigheten, jag tror inte att någon har facit att kunna säga vad som är rätt. Det är politiskt korrekt just nu att dela lika, man "ska" liksom anse att det är bäst för barnet, samhället och jämställdheten. Men ingen vet om det verkligen är sant. Det är en modern ideologi snarare än ett vetenskapligt faktum. Som jag ser det är en ökad kvotering av föräldraförsäkringen ingen enkel genväg till ett jämställt samhälle.

Faktum kvarstår att graviditeten och förlossning aldrig går att dela rättvist på och det finns en risk att kvinnor mår dåligt och blir sjukskrivna under graviditeten, och på så sätt är kvinnor i barnafödande ålder en större risk att anställa än en man i samma ålder. Problemet ligger i attityderna hos arbetsgivarna. Vill man anställa kompetenta kvinnor så är eventuell graviditet och barnledighet någon man får acceptera. Jag lyckades faktiskt få en fast tjänst, trots att jag berättade att jag var gravid när de erbjöd mig jobbet. Arbetsgivare som inte diskriminerar finns faktiskt redan idag! Jag var på väg att tacka nej men så övertalade de mig att tacka ja ändå. De hade inget problem med att jag skulle vara mammaledig snart utan såg anställningen som en långsiktig investering.

På samma sätt som attityderna hos arbetsgivarna faktiskt varierar så varierar attityderna bland papporna. Lika väl som att en pappa kan ge sig hän ansvaret för barn och hem fullt ut när han kommer hem från jobbet eller är hemma på helgen, så kan en pappa som är föräldraledig sätta sig i soffan och fråga vad det blir för mat när frun kommer hem från jobbet på kvällen, låta henne lägga fram kläder till barnet på morgonen och förvänta sig att hon tar huvudansvaret för städ och disk ändå.

Jag tror att det är bra för relationen mellan pappan och barnen att vara hemma på heltid, och förhoppningsvis kan det leda till ökad förståelse och jämställdhet i familjen också. Mina barns pappa har varit hemma 7 månader var med de stora barnen och ska nu vara hemma i 8 månader med minstingen. Men jag tror att det är långt ifrån så enkelt som att man automatiskt skulle få ett jämställt samhälle för att man delar föräldradagarna 50/50. Strukturerna är betydligt mer djupgående än så och jämställdhet sitter mer i kulturen. Hur barn bemöts i förskolan, vem som får uppmärksamhet i klassrummet, tider i ishallar och sporthallar, objektifieringen av unga tjejer, mäns våld mot kvinnor osv.

Och jag tror inte det gynnar amningen alls att separera mammor och spädbarn långa arbetsdagar efter 6 månader. För de allra flesta blir det en omöjlig ekvation att amma exklusivt i 6 månader enligt rekommendationerna och sedan introducera smakportioner utan stress under fortsatt fri amning samtidigt som man arbetar heltid. Och efter en ganska hemsk graviditet på 9 månader varav jag kräktes i 8 (medan pappan mådde hur bra som helst) tycker jag faktiskt inte ens att det känns särskilt rättvist fördelat om jag bara fått vara ledig i 6 månader. Den första tiden med ett nyfött barn är för många dessutom smått kaotisk och det tar några månader innan man kommit in i rutiner och vardagen börjar rulla på. Det tar tid att återhämta sig efter graviditet och förlossning för många kvinnor, innan de mår bra och kan börja njuta av ledigheten fullt ut. Pappan däremot kommer in relativt pigg och fräsch i sin ledighet utan bristningar, foglossning, babyblues eller trassel med amningen i början som begränsar. Tar man hänsyn till kontexten är kanske inte 50/50 var så rättvist fördelat som det ser ut på pappret?

Varför är det ett viktigt politiskt mål att separera mamman och spädbarnet från varandra redan efter 6 månader? Varför måste mamman bort från barnet ut i arbetslivet så pass tidigt när babyn är så pass liten?

För mig handlar feminism också om rätten att amma på det sätt kvinnan vill, om rätten till sin kropp. Att avstå från amning för att det ska vara rättvist och för att mannen inte vill att kvinnan ammar är för mig inte alls jämställt, snarare tvärtom en del av en patriarkal struktur där mannen i huset har sista ordet när det gäller kvinnans kropp och sexualitet.

Man också kunna se det som en försämrad möjlighet att kombinera barn och yrkesliv för kvinnor när man starkt vill begränsa det ekonomiska stödet för kvinnor att vara hemma under spädbarnstiden. Jag är inte så säker på att det är positivt ur ett feministiskt perspektiv.

Sista dagarna hemma

2010-05-27T22:42:00.006+02:00

Jag räknar ner dagarna till jobbstart och försöker hinna med en massa roliga grejer sista föräldralediga veckorna. Shoppar nya snygga kläder att ha på jobbet, fläckiga amningströjor känns inte helrätt. Separationsångest och positiv förväntan i en vemodig blandning.

Idag var sista ensamma dagen hemma med Irmeli (fredag och måndag kvar, men då med storasyrran också, ett annat tempo då) Känns lite sorgligt idag.

Undrar om jag aldrig mer kommer att vara föräldraledig nu i resten av mitt liv. Aldrig mer ha en liten bebis. Minns hur hon luktade när hon var nyfödd.

Är inte längre lika säker på att jag känner mig helt färdig med barnafödandet. Är jag verkligen redo att ta farväl av den här tiden i livet? Men så minns jag hur hemskt det var att må extremt illa i 8 månader av 9. Minns när jag kräktes ned halva nya huset när jag var ensam hemma och inte hann fram till toaletten och var tvungen att skura allting själv trots att det kändes som att jag skulle svimma - och plötsligt känns tanken på en ny graviditet någonsin inte alls lockande. Å andra sidan så är det ju värt det trots allt.

Det känns åtminstone skönt att hon äntligen går på riktigt nu, hon känns plötsligt inte så mycket som en bebis längre. Nu är det full fart på egna ben, hon upptäcker världen, min lilla trollunge.

Nedräkning - en månad kvar på föräldraledigheten idag!

2010-05-01T12:31:00.003+02:00

Irmeli är troligtvis sista barnet och tiden går alldeles för fort! Jag skulle vilja trycka på paus knappen nu! Det känns som om hon föddes alldeles nyss. Jag skulle ju vara hemma så länge och njuta - vart tog all tid vägen?

Jag tror att det kommer att bli bra ändå när jag väl börjat jobba. Efter flera års arbetslöshet efter universitetet med ströjobb och frilans så har jag äntligen för första gången i livet en rolig fast tjänst som väntar på mig. Jag trivdes ju toppenbra under graviditeten! Bara att de faktiskt valde mig bland flera hundra sökande trots att jag var gravid kändes ju helt otroligt! :-D

Men just nu är jag fortfarande inne i en symbios med lillan och det känns lite smärtsamt att släppa henne. Bara tanken att inte träffa henne på hela dagarna är helt främmande. Overklig och sorglig.

Det är en stor grej att vara borta 5-6 timmar från henne, jag har bara varit det en handfull gånger. 3 eller 4, tror jag? Vi hade 5-årig bröllopsdag för ett par veckor sedan, då var vi borta 7 timmar för första gången. Shutter Island på bio (nästan lika bra som boken! ) och libanesisk resturang. :-) Och nu ska jag vara borta från typ 7.30 -17. Fem dagar i veckan. Hela tiden! :-o Det gör ont i hjärtat! Det känns ju helt knäppt! Jag har ganska lång resväg till jobbet, så det blir tyvärr långa dagar även fast jag inte jobbar heltid. Jag kommer väl få mjölkstockning också ... Det är ännu en sak som varit annorlunda med minstingen, att jag lättare får mjölkstockningar. Jag vet inte om det beror på henne eller mig riktigt heller. Men det blir kanske bättre med känsligheten på sikt om jag drar ned på amningen ändå. Men lite rädd för att få ont, kanske få feber och må dåligt är jag också. Jag kanske får handmjölka på toaletten i nödfall.

På något sätt överlever jag säkert, kanske är det till och med skönt och avkopplande att komma ut på egen hand bara jag kommer över den första tröskeln. Ibland känner jag riktig entusiasm inför jobbet, nya ideer och inspiration. Men det känns väldigt märkligt när jag har henne så nära annars, ammar fritt och bär henne en del. Just nuu ligger hon här på amningskudden i mitt knä och sover middag. Hon är så mjuk och varm och andas lugnt tätt intill mig. Min lilla tjej. Jag vill nästan gråta när jag tänker på att vara borta varje dag.

Hon är ju lite sen motoriskt också och liten till växten, så jag upplever henne som lite yngre än hon är, eller jämfört med storasystrarna som var tidigare. Kanske är det värre för att det är sista barnet, började jobba när äldsta dottern var 12 månader och det gick ju bra.

Hon kommer säkert att ha det mysigt hemma med pappa. Han längtar och ser verkligen fram emot att vara hemma med henne snart. Han räknar ned nu, pratar om hur kul det ska bli. Och det är väl dags att jag lämnar över rodret nu, att han också får njuta av att vara hemma med henne på heltid snart. Han är hemma resten av året så allvaret med dagis och inskolning och långa dagar ligger fortfarande långt fram i tiden. Hur vi löser det då tål att tänka på, det känns som orimligt långa dagisdagar för en 2-åring. Kanske det går att pussla ihop på något sätt. Hur som helst tvivlar jag inte på att hon kommer att ha det bra hemma med min man i sommar och höst. Men jag kommer att längta efter henne! Tokmycket! Och sakna den här tiden i livet.

Vemod. Det är nog rätt ord. Och lite utvecklingskris. Att våga släppa taget och ge mig ut i den stora världen igen. Utan min lilla tjej i famnen. Lite ont i hjärtat. Lite som att dela mitt hjärta mitt i tu och lämna ena halvan kvar hemma.

När en baby börjar gå ...

2010-04-21T17:44:00.009+02:00

... vill de bara hålla på, heter det i sången. Mini-Irmelini är inte lika övertygad, hon tycker att knä och fot-hasnings tekniken går fortare och håller fast vid den. Hon har börjat gå lite grann den sista månaden, men för det mesta sätter hon sig ned och kryp-hasar istället. Hon har en jätterolig stil som går fort - "spring som en gorilla!" Vänster ben blir jättesmutsigt, medan höger förblir rent. Hon började som en rumphasare, men har vidareutvecklat stilen och är snabb som en... tja, gorilla kanske? Mina stora tjejer gick vid 11 respektive 10 månader, så det är en ny erfarenhet nu med en 15 månaders som är nöjd med att sitta i vagnen och hellre kryper. Jag är inte orolig eller så, men det gör mer att jag ser henne nog som yngre än hon är. Nu ska jag börja jobba om drygt en månad och jag börjar få lite separationsångest. Eller stryk "lite" förresten. Men hon ska vara hemma med sin pappa året ut, så allvaret med dagis ligger fortfarande långt bort i framtiden. Men jag trodde att vi skulle gått till lekparken och grävt den här våren, och njutit av våren på uteplatsen. Istället har vi varit sjuka som aldrig förr, och vinter har varit lång och snörik. Vi har haft en lavin från taket här. Vår uteplats klarade sig bra under snömassorna, men grannens tak över altanen störtade in. Andra har fått slänga kraschade utemöbler. Tur att vi ställt in grillen i förrådet!

Vi började med magsjuka vid Lucia och slutade med magsjuka i påskhelgen. Däremellan har hosta och feber gått var på varv i familjen. 5-åringen har aldrig varit sjuk så här ofta tidigare i sitt liv, det har varit helt otroligt! Det var inte riktigt såhär jag drömt om att ledigheten skulle bli. Och det är väl lite därför inte inspirationen till att blogga har infunnit sig. Eller orken kanske? Jag har mest slösurfat och förbättrat mitt Bejeweled Blitz rekord på Facebook- mycket beroende framkllande. :-) Men visst har lillan blivit stor ändå - hon säger några ord, vinkar och klappar i händerna och man ser att hon förstår mer och mer. Hon leker att hon pratar i telefon och "zappar" med fjärrkontrollen i riktning mot tv:n. Det är verkligen ett stort steg, riktig fantasilek!

När vi var på en uppskjuten 1 års kontroll - jo, vi var förstås sjuka, suck! - vid 13 månader hade hon planat en del i vikt på bvc kurvan. På ett sätt blev jag lite förvånad, eftersom hon gått upp så snabbt förut. Hon hade ju skurit upp genom motsvarande 3 kurvor från sin låga födelsevikt. Men matlusten har väl varit sådär när hon haft ett gäng förkylningar och falsk krupp 2 gånger i vinter. För att jämföra lite skrev jag ut de nya WHO kurvorna och prickade in där. Och plötsligt såg utplaningen inte alls oroväckande ut längre! Viktuppgången var visserligen aningen långsammare, men inte alls den källa till oro som BVC kurvan gav sken av. Något av en väckarklocka, det är hög tid att uppdatera kurvorna nu! Å andra sidan såg inte den snabba viktökningen de första månaderna lika imponerande ut på WHO-kurvan den heller... <

Nu har vi en 1-åring!

2010-01-29T09:34:00.010+01:00

Nu har Irmeli fyllt 1 år och blivit ordentligt firad! Det här året har gått så fort! Det är både roligt och speciellt med 1-årsdagar, samtidigt som det känns vemodigt att det första året redan är förbi. Jag hade längtat och väntat så länge på en ny bebis, och sen bara springer tiden iväg alldeles för fort. Man hinner väl inte med på samma sätt med tredje barnet som med första.

Väga och mäta har vi inte hunnit med, vi blev sjuka och fick ställa in BVC tiden. Nu har vi hunnit både bli friska och en ny förkylning har smugit sig på, den här vintern går tydligen i snuvans tecken. Det är hopplöst!

Jag har insett hur mycket jag längtar efter att komma igång med sången igen. Det vaknade väl när jag sjöng på Irmelis dop i höstas, och sen sjöng jag i kyrkan en gång just efter nyår. Helst skulle jag vilja ta lite sånglektioner igen, och satsa mer på solosången, men då vet jag inte riktigti vilken form. Och sånglektioner är ju så himla dyrt! Jag har gått på "masterclasses" så mycket att det inte ger mig mer, och privatlektioner kostar så mycket, jag vill inte lägga flera hundra per gång när jag är föräldraledig.

Jag vet inte om jag ska gå tillbaka till samma gospelkör som förut heller. Helst skulle jag vilja hitta något närmare hitåt med mer solistmöjligheter, men samtidigt så vill jag ha en riktigt bra kör så att det känns utvecklande. Det är många krav som är svårt att få ihop på samma gång, kanske omöjligt. Att stå och harva med "O Happy Day" ger mig ingenting, då är jag hellre hemma med barnen och slappar. Samtidigt vill jag inte ta mig vatten över huvudet heller. För ett par år sedan lyckades jag komma med i en riktig "elit kör", som brukar sjunga på Grammisgalan och Polarpriset. Först var jag så stolt och överlycklig över att ha blivit intagen! Men det var jättetufft, jag fick verkligen kämpa för att hänga med. Jag kände att jag inte höll måttet riktigt, efter ett tag blev det inte roligt längre. Även om körkompisarna var trevliga och jag kände mig välkommen och stöttad som nykomling, så kände jag snart mer prestationsångest än sångglädje. Hade jag varit 25 år utan barn så hade det nog funkat att hårdsatsa och träna in repetoaren. Men det var när mina två stora tjejer var små och efter några månader kände jag att det inte alls var så roligt som jag hade trott att det skulle bli, och jag bytte till en kör som kändes mer lagom. Där ambitionsnivån var hyfsat hög, men utan den där jättepressen.

I vinter har jag lyssnat en massa på Peter Jöbacks East side stories och jag har just hittat Emiliana Torrini igen. Jag köpte hennes debut cd någon gång i slutet av 90-talet, och sedan har jag inte hört så mycket om henne, men hon har tydligen släppt 2 skivor till efter det.

Den här låten tillägnar jag min ljuvliga 1-åring. Mitt hjärta klappar för dig!

Lyssningstips Tema Adoptioner!

2010-01-28T16:16:00.005+01:00

Jag vill tipsa om Sveriges Radios Tendens som just nu har en serie om adoptioner. Det har varit flera mycket intressanta inslag ur flera olika perspektiv. Man kan lyssna i efterhand vi nätet. Jag har fått många tankeställare.

Jag känner mig ganska kluven till den här frågan. Själv skulle jag absolut kunna tänka mig att adoptera ett barn och jag förstår och sympatiserar med adopterande föräldrars längtan efter ett barn! Vilken fantastisk chans för ofrivilligt barnlösa att få bli förälder genom att få ta hand om ett övergivet barn - att para ihop de ensamma barnen med föräldrar som verkligen längtar efter ett barn att ge all sin kärlek till, visst är det en viktig uppgift!

Samtidigt så kan det nog vara så att efterfrågan på barn att adoptera från oss i väst kan bli problem. Och barnlösheten ökar ju eftersom vi skjuter upp barnafödandet alldeles för länge, det handlar ju också om kultur och är mycket möjligt att påverka. Det kan säkert finnas ekonomiska intressen i att övertala unga kvinnor att lämna ifrån sig spädbarn, och det känns ju väldigt oetiskt. Och ska vi verkligen acceptera att fattigdom och patriarkala strukturer tvingar kvinnor att skiljas från sina barn? Att ensamstående mammor möts med förakt - borde vi inte kämpa mer för att förbättra deras livsvillkor så att de fick vara tillsammans istället för att tacka och ta emot deras barn? Och skilja barnen från sina biologiska mammor? I en värld där kvinnor hade makten över sin kropp och sin sexualitet så skulle det inte bli lika många oönskade graviditeter! Det gäller även i den rika delen av världen, att unga tjejer ställer upp på oskyddat sex mer för att vara till lags än av lust.

Jag såg häromveckan programmet "16 and Pregnant" på MTV och där framkom också den här bilden. Dessutom verkar attityderna förhärliga att unga föräldrar adopterar bort sina barn. Programledaren höjde paret som gav upp sitt barn till skyarna för deras kloka och osjälviska beslut. Jag tror inte att det är så oproblematiskt att ge bort sitt barn. Jag blev väldigt provocerad när jag såg filmen Juno - som iofs var en bra film i sig - men jag reagerade på att den unga mamman på MTV använde flera uttryck som i stort sett var ordagrant hämtade från filmen. Det är mycket möjligt att hon har sett den och att det påverkat hennes val. Juno är glad och fri i slutet av filmen, sjunger och spelar sorglöst gitarr. En annan bild får man när man hör intervjun med den colombianska mamman på radio som säger att hon trodde att saknaden skulel bli lättare med tiden, men efter 9 år är det fortfarande lika tungt. Något fattas henne ständigt och hon är känner sig ofta nedstämd, trots att hon numera är gift och har fått flera barn som hon lever ihop med.

Men är ett barn verkligen en sak som man är moraliskt fri att ge bort som om det vore en present? Jag är tveksam till det. Visst tror jag att adoptivföräldrarna var bra och att barnet kan knyta an till dem. Men jag tror ändå på ett band mellan barnet och mamman som har fött barnet, som har burit barnet i sin kropp, känt dess sparkar, barnet har hört hennes hjärtslag och lyssnat till hennes röst. Med risk att låta flummig så är det bandet något heligt för mig som jag inte enkelt tror att man bara klipper av och ger bort barnet som "en fin gåva". Man vet att helt nyfödda vänder sitt ansikte mot mammans röst bland olika personer i ett rum, att de reagerar mer positivt på moderns röst. Anknytningen mellan mamman och barnet påbörjas långt före födelsen!

Samtidigt skulle jag absolut kunna älska ett adoptivbarn och om jag själv var ofrivilligt barnlös så skulle jag absolut vilja adoptera, det är långt ifrån svart eller vitt och jag är inte emot adoptioner. Men jag tycker inte om hur jag ser att unga föräldrar i rika länder som USA uppmuntras att skiljas från sina barn. Varför är idealet idag att man måste vara en gammal mamma? På gränsen till klimakteriet nästan! Varför handlar det så mycket om yta och om det materiella?

Framåt slutet av "16 and Pregnant " fick jag en trolig förklaring till varför den unga mamman inte trodde sig kunna ta hand om sitt barn. Hon saknade goda förebilder. Hennes egen mamma hade inte varit någon bra mamma, hade problem med alkohol och deras relation var mycket dålig. Hon hade iprincip själv fått uppfostra sin lillebror. Hon var livrädd att bli en lika dålig mamma som henne egen mamma hade varit! Men hon verkade så klok, mogen och osjälvisk! Om hon hade fått bättre stöd så hade hon kanske kunnat tro mer på sig själv och insett att hon var en helt annorlunda person? Jag tror inte att man ska underskatta hur mycket vi påverkas i våra val av kultur och tidsanda.

Min mormor föddes också av en ensamstående mamma i en tid när detta inte var helt enkelt. Kanske var det lättare och mer accepterat eftersom hon föddes på Kungsholmen i Stockholm 1920 än det hade varit i en småstad eller 20 år tidigare. Hon hade tur att ha föräldrar som stöttande henne och min mormor fick bo hos sin mormor och morfar. De tog hand om henne när hennes mamma arbetade och hon bodde i närheten. Även om man inte själv kan ta hand om sitt barn så finns det andra lösningar än att lämna bort dem helt. När min mormor var i 10 åråldern och kunde klara sig själv hemma när hon kom hem från skolan så fick hon flytta hem till sin mamma.

Jag tror att min mormor haft en lycklig barndom med många ljusa minnen, även omd en inte sett ut som mallen för den lyckliga kärnfamiljen. Men om man i det utsatta läget unga oplanerat gravida kvinnor befinner sig i blir intalad att ens barn får det bättre av att bli bortadopterad till en förmögen familj, så har man kanske svårt att stå emot. Man känner kanske att man måste ge bort sitt barn för att man inte tycker att det man har att erbjuda är gott nog.

Det går lika bra med selleri?

2010-01-21T10:17:00.010+01:00

Ja, när man talar om trollen ploppar det förstås upp ännu en förståsigpåare i pressen som vill tala om att det går lika bra med flaska som med amning.

Det är någonting känsloladdat med amning som får folk att kasta all objektivitet och saklighet över bord. Det verkar finnas en politisk agenda här som gör det viktigt att bevisa att amning är helt onödigt av frihets- eller rättvisoskäl. Och då får all vetenskaplighet stryka på foten. Det vilar något av Jantelagen över det här, och kanske är det vad som provocerar mig mest. Det går liksom inte acceptera att amning kan vara nyttigt om inte alla kan amma. Är det inte helt rättvist så får det inte finnas några hälsofördelar med amning, för då kan de som inte kan amma få dåligt samvete. Som om verkligheten vore så enkel!

Ofta blir de här debattinläggen grovt generaliserande, men Sven M Carlsens är något i hästväg. http://sydsvenskan.se/sverige/article621800/Flaska-lika-bra-som-brost.html Han utgår från sin egen forskning om testosteron, vilket i sig är intressant, men den roll det spelar verkar överdriven. Han verkar helt okunnig om att amning är en teknik man kan behöva stöd och hjälp att lära sig, och han drar långtgående slutsatser från en vitrysk studie som verkar vara rätt olika de slutsatser forsknarna som gjorde den vitryska studien själva dragit. (Läs deras pressmeddelande här!http://www.rikshospitalet.no/ikbViewer/page/no/pages/hygiene/aktuelt/artikkel?p_doc=460733 )

Studien handlade bland annat om just vilken stor skillnad det var i amningsfrekvensen mellan mammor som fött på "Baby friendly hostitals" där de arbetar enligt de tio stegen, och mammor som fött på sjukhus som inte var amningsvänliga! Men de vitryska kvinnorna ammade i mindre utsträckning och kortare tid än svenska kvinnor ändå över lag, så att som Sven M Carlsen gör att använda studien som ett bevis för att amning inte har några som helst hälsofördelar alls är ganska märkligt. Den stora mängd studier som visar på fördelar med amning i I-länder är han antingen okunnig om eller väljer att inte låtsas om.

Men vad är då hans bevis för att flaska är likvärdigt? Jo, det var inte någon skillnad i förekomst av allergier efter 6,5 år. Men varför har allergier blivit liktydligt med all hälsa i den nordiska debatten? Är inte diabetes också hälsa? Öroninflammationer? Urinvägsinfektioner? Övre luftvägsinfektioner? Mag och tarmbesvär? Dessutom gör han en logisk tankevurpa här eftersom han trots allt säger att det var fler allergier hos flaskbarnen vid 1 års ålder. Även om en allergi växer bort efter 4-5 år så är det ju jobbigt att ständigt tänka på specialkost och vara orolig att barnet får i sig något den mår dåligt av. Men det kanske inte Carlsen heller räknar till begreppet "hälsa"?

Dessutom drar han upp den gamla myten om att det bara är förorenat vatten som farligt.

– I Afrika och Asien har amningen en betydande hälsoeffekt eftersom
bröstmjölksersättningen oftast (sic!)blandas ut i förorenat vatten. Men det är inte
rimligt att hålla kvinnor i industriländer som gisslan på grund av ett problem i
utvecklingsländerna.

Att jämföra amning med en gisslansituation avslöjar en väldigt amningsfientlig inställning, men än mer skrämmade är väl den grovt generaliserade bilden av två enorma kontinenter med såväl rika som fattiga länder som ett enda stort flyktingläger med smutsigt vatten.

Men är det verkligen någon som har hävdat att svenska barn skulle dö i diarresjukdomar om de inte ammades? Är det alls någon som ens tror det? Är hälsa bara liv eller död? När man pratar om att det är nyttigt med fisk, frukt eller motion så utbryter aldrig den här typen av moralpanik. Ingen tror att man dör av att hoppa över fisken, ingen ligger väl sömnlös över att barnen inte fick grönsaker till middagen? Ingen hävdar heller att motion, kost och vikt är helt onödigt ur hälsoperspektiv bara för att vi som inte alltid gör allting rätt kan känna att det är orättvist? Och visst kan man må bra ändå! Men det betyder inte att kost och motion helt saknar betydelse!

Jag skulle önska mer rim och reson också i amningsdebatten! Information om amning ska vara saklig och objektiv. Det blir det inte när man lättvindigt avfärdar alla hälsofördelar med humanmjölk för människor utan att vara särskilt insatt.

Han tycker därför det är dags att sluta skuldbelägga kvinnor som inte kan eller
vill amma.
– Det finns många goda skäl att amma, men omsorg om barnets hälsa
hör inte till dem.

Varför kan man inte både erkänna fördelar med amning och att amning inte alltid fungerar bra för alla? Och att man inte behöver göra "alla rätt" för att duga som mamma! Varför ska det vara skottpengar på mammor som inte ammar även om amning har hälsofördelar? Varför måste diskussionen om skuldbeläggande alltid utgå från påståendet att amning är helt onödigt, ja till och med något förlegat och dåligt? Det är något obehagligt plikttänkande som genomsyrar det resonemanget. Kan man inte vara en bra mamma om man inte ammar även om bröstmjölk är nyttigt, undrar jag? Det verkar ligga en sådan föreställning i botten eftersom det är så viktig att avfärda bröstmjölkens immunlogiska faktorer. Men är det verkligen amningen som avgör hur man är som mamma?

Sven M Carlsen säger att hans egen forskning visar på ett klart samband mellan halten av det manliga könshormonet testosteron och en kvinnas förmåga att amma. Ju högre halt desto svårare har hon att få igång mjölkproduktionen.– Bland annat har rökare och överviktiga högre testosteronhalter under graviditeten, säger Sven M Carlsen. Det är därför inte direkt kvinnans inställning och vilja att amma som styr om hon också kan amma.

Skuld ska man väl inte behöva ha för att man inte ammat oavsett orsaken? Dessutom - rökning och övervikt är ju behäftat med otroligt mycket skuld och skam! Man skulle kunna läsa det så här: Röker man ellert äter fel så har man verkligen dålig karaktär och är en osund själ i en osund kropp, och är man så himla usel så får man ju fatta att det påverkar ens hormonnivåer så illa att man absolut inte kommer att kunna amma. Är man överviktig eller rökare och misslyckats med amningen och läser det så är ju det påståendet också skuldbeläggande!

Visst är det intressant med testosteronet, men mjölkproduktionen styrs ju av fler hormoner och det finns så mycket man kan göra för att påverka. Amning är ett komplext pussel av många bitar. Att ytterligare en pusselbit kan läggas till bordet, betyder inte att resten kan svepas ned på mattan i en handvändning, Sven M Carlsen.

Att strö salt i såren

2010-01-18T14:55:00.005+01:00

Det är svårt ibland att dels våga stå upp för att amning är värt att skydda, att det är värdefullt och meningsfullt att satsa tid, kraft och pengar på amningsstöd och att amning faktiskt spelar roll i I-länder som Sverige likaväl som i mer utsatta delar av världen. Det kan kännas som att det krockar med att stötta varje enskild mamma i hennes personliga val och att amning inte alltid är det bästa alternativet i varje situation. När man i ena andetaget hävdar amningens överlägsenhet och i nästa backar upp en mamma att lägga ned amningen istället, så kan det kännas som att man strör salt i såren genom att "lobba" för amning på en folkhälsonivå.

Men jag tror att verkligheten är just så komplex. Amning kan vara jättesvårt och det är inte alltid det fungerar. Visst kan det kännas som en tröst när man inte har ammat själv att höra att amning är meningslöst ur ett hälsoperspektiv, men jag tror ändå att det är fel väg att gå för att stötta mammor som sörjer en utebliven amning.

Det sitter inte i vare sig brösten eller mjölken att vara en bra mamma! Det tror jag är mycket viktigare att trycka på!

En varm, närvarande, omtänksam och kärleksfull mamma kan man vara lika mycket utan att amma! En av mina bästa vänner, som är en av de mest varma och engagerade mammor jag känner och dessutom är gudmor till min yngsta, har lagt ned amningen tidigt och gentemot vänner som inte ammat likaväl som i en rådgivningssituation så är det ju självklart att jag inte "lobbar" för amning på det här rättframma sättet som jag kan göra mer i en debatt. Och när jag skriver om amning här är det givetvis inte heller med avsikt att strö salt i oläkta sår. Amning är inte alltid ens ett möjligt val och det måste man också vara lyhörd för och vara varsam i sina kommentarer. Men visst förstår jag att det är lätt att såra ändå. Särskilt när man som nybliven mamma ofta kan vara ganska skör. Jag har ju själv befunnit mig där, gråtit över den trasslande amningen och känt mig misslyckad och besviken. Det är en jobbig plats att befinna sig på och jag är ledsen om jag sårar andra i den situationen.

Men problemet jag irriterar mig på, och som inte försvinner bara för att jag tittar åt andra hållet, är att det cirkulerar så mycket myter, okunskap och felaktiga föreställningar när det gäller amning. Allt detta medverkar också till att försvåra för kvinnor som vill amma att få amningen att fungera. Jag tycker att det är upprörande när personer som tex Agnes Wold och Hugo Lagercrantz medverkar aktivt till att sprida ogenomtänkta och ofta direkt felaktiga påståenden om ämnen som ligger utanför deras eget kompetensområde och särskilt när de ger det extra tyngd genom att vifta med en doktorshatt. Det anser jag är djupt problematiskt.

På vilket sätt hjälper det egentligen någon med dålig information och mytbildning? Men visst, allt står och faller ju intemed amningen. Arv och miljö är också viktiga faktorer. Jag tror att många känner igen sig i min erfarenhet att första barnet inte varit sjuk så ofta, medan andra barnet exponeras för alla baciller som storasyskonet kommer hem med från dagis och kompisar. Det är först när man jämför stora grupper med flera hundra barn som statistiska skillnader blir tydliga. Och den stora mängden forskning som finns tycker jag är osakligt att lättvindigt avfärda.

Debatten i DN fortsätter

2010-01-06T17:17:00.003+01:00

Detta inlägg är tidigare publicerat i Amningsbloggen.

I söndagens Dagens Nyheter fanns det med en replik från Marit Olanders på Hanne Kjöllers inlägg om amning från den 29 december. Marit är amningsrådgivare och redaktör för tidningen Amningsnytt. Kjöller svarar bland annat att i "Marit Olanders värld kan kvinnor tydligen inte ändra sig".

Men Kjöller missar ju fortfarande poängen. Javisst ligger det något i det hon skriver. Det kan inte dras hur långtgående slutsatser som helst utifrån vad kvinnor tänkt under graviditeten. När man väl fått sitt barn så är det säkert alltid ett antal som upptäcker att de inte trivs med att amma, trots att de tänkt att amma i förväg. Kanske har de heller inte varit riktigt motiverade för egen del att amma, utan vad de har velat har kanske handlat till viss del om att de känner att de "borde" försöka amma mer av plikt för att det är hälsosamt.

Men poängen i det som Kjöller först reagerade på i Ekot är ju fortfarande samma fråga:

Varför har det ökat så mycket på senare år? Är det nu plötsligt bara 56 % som trivs med amningen när det några år tidigare var 69%. Är det inte en anmärkningsvärt stor förändring?!

Handlar alla de procenten bara om att inte längre ha lust att helamma? Jag tror ju inte det.

Det är så naivt att fråga "vem hindrar dem?" Varför inte fråga sig VAD som hindrar dem att få amningen att fungera? Kanske får man faktiskt inte den hjälp man skulle behöva för att kunna amma? Eller för att kunna amma utan smärta! Amning är ju faktiskt ganska svårt ibland!

Valfrihet - en totalitär ideologi?

2009-12-29T20:22:00.007+01:00

På DNs ledarsida idag 29 december skriver Hanne Kjöller om de "totalitära amningsideologierna" med anledning av Ekots inslag om den stadigt sjunkande amningsstatistiken.

Artikeln som fått henne att reagera finns på Sveriges Radios sida under rubriken "Kvinnor avstår från amning mot sin vilja". Hanne Kjöller anser att detta endast är ett problem i ”amningsideologernas värld”. Eftersom det finns bröstmjölksersättning att köpa och rent vatten att blanda ut den med så är amningen inte viktig, argumenterar hon. Poängen i Ekots rapportering som Kjöller helt verkar förbise är att den minskade amningsförekomsten innebär en minskad valfrihet, att allt färre kvinnor lyckas amma i den omfattning de själva önskar.

När man har frågat mammor hur de vill göra med amningen så har ca 80 % uppgett att de vill amma helt i 4-6 månader, dvs enbart bröstmjölk utan tillägg. Men det är långt ifrån så många som velat det som verkligen helammar i 4-6 månader. Andelen som helammar vid 4 månader har sjunkit till endast 56 % 2007 från 69 % 1998. Hur kan Kjöller anse att en så kraftig minskning är "tämligen ointressant"?

Vore det inte intressant att undersöka orsakerna till minskningen, istället för att avfärda kvinnors vilja att amma som något oviktigt? Var finns de ökade hindren som försvårar amningen för nyblivna mammor idag? Vad är vårdens och samhällets ansvar i detta? Kan det göras mer för att stötta mammor på det sätt de behöver för att kunna få den positiva amningsupplevelse som de hoppades på under graviditeten? Jag är övertygad om att det finns mycket som kan förbättras.

Man skulle kunna börja med att återinföra Amningsvänliga sjukhus projektet i Sverige.1992 bildade Socialstyrelsen en nationell kommitté och en expertgrupp för att genomföra Amningsvänliga sjukhus i Sverige enligt förebild från WHO och UNICEF (Baby-friendly Hospital Initiative). Under några år skedde utbildningar av personal och utvärderingar av sjukhus för att arbeta utifrån ”Tio steg för en lyckad amning”. Syftet med initiativet är att amningsarbetet ska baseras på amningsvänliga rutiner på förlossning och BB för att främja och stödja amning.

Att arbeta med de Tio stegen som grund är något som ständigt måste kvalitetssäkras. 2003 upphörde återcertifieringen och sedan det året har antalet helammade barn vid 4 månader sjunkit med över 11 procentenheter. Det finns skäl att anta att mycket återgår till det gamla när amningsvänliga vårdrutiner inte längre följs upp.

Gotland är ett län där amningsstatistiken ligger långt över riksgenomsnittet. Där är helamningen fortfarande i nivå med rikstoppen från 1998, 68 % av 4 månadersbebisarna ammades exklusivt på Gotland 2007. Vid 6 månader helammas dubbelt så många gotländska barn jämfört med genomsnittet i landet. Vad kan det bero på? Enligt en artikel i tidningen Amningsnytt 4/09 har nästan alla BVC sköterskor på Gotland har gått kursen i amning och bröstmjölk vid Uppsala Universitet. Dessutom har Gotland en egen amningsstrategi. När kvinnor som vill amma får ett mer kvalificerat amningsstöd ökar chanserna att lyckas med amningen.

Hanne Kjöller utgår från det felaktiga antagandet att mammor får sova mer om amningen kompletteras med en flaska ersättning till natten. Det är dock en föreställning som saknar vetenskapligt stöd. Enligt en norsk studie från 2009 sover mammor som helammar lika bra som mammor som enbart flaskmatar. Kvinnor som ammar delvis och kompletterar med ersättning sov tvärtemot vad Kjöllers antagande faktiskt markant sämre än andra. Det gick dock inte att utläsa av studien vad detta beror på.

Det finns dessutom forskning som visar att exklusiv amning är fördelaktig även för barn i i-länder, så det är inte bara av solidaritet mot u-länder som man rekommenderar matintroduktion först vid 6 månader. Dessutom har amning andra fördelar som att det är billigt och mer miljövänligt än bröstmjölksersättning. Kjöller hänvisar till att barnläkaren Hugo Lagercrantz inte ser några skäl till att helamma efter 4 månader ålder, trots att hans specialistkompetens inte ligger inom just amningsforskningen. Men egentligen behövs inga nyttoargument. Räcker det inte som skäl att mamman vill amma?

Först när de som vill amma får den hjälp de behöver kan man börja tala om en verklig valfrihet att amma om man vill, och att inte amma om man inte vill.

Lite snack, men mycket verkstad

2009-12-07T14:13:00.008+01:00

Jag har inte skrivit här på länge, men det beror egentligen mer på att jag haft fullt upp än att jag inte haft något att skriva. :-)

Irmeli växer och mår bra, kryper omkring och är härlig och glad. :-) Det tog tid innan det blev av, men nu är hon äntligen döpt. Dopet var jättefint och blev väldigt lyckat! Jag hittade ingen som hade tid eller möjlighet att sjunga, så det slutade med att jag sjöng själv, trots att jag var lite rädd att ta mig vatten över huvudet. Men det var faktiskt jätteroligt att sjunga igen, och jag upptäckte hur mycket jag saknat sången! Jag ska försöka komma igång snart igen. Min kompis Elisabet sydde en helt fantastisk och unik dopklänning i ekologiskt linne. Hon syr annars coola retro barnkläder i trikå som går att beställa på stora lilla j.

För att fortsätta "modebloggstemat" kan jag bjuda på en bild också på storasystrarna i matchande lila klänningar.

Jag och lilla Irmefin har under hösten dessutom varit på utbildningshelg i Falun med Amningshjälpen. Vi var ett gäng som kämpade med provet hela helgen - i 22 rätt så effektiva timmar, räknade vi ut. Det var intensivt - och roligt! Vi hade stöd av mer erfarna amningsrådgivare som hjälpte till både med pluggande och barnpassning. Jag passar på att tacka här också!

Efter att ha varit med i föreningen i så många år är har jag äntligen fått hjälpmammeprovet avklarat och är tilslut färdig amningsrådgivare - hör och häpna! Nu efteråt känns det mest konstigt att det kunde ta sån tid. Men ju längre tiden gick, desto svårare kändes det på något sätt. Jag känner fortfarande lite motstånd mot att ta telefonrådgivning, det är nog både lätt telefonskräck och svårt att få tid att prata i lugn och ro.

Men nu är jag igång och svarar på mailfrågor, och det är faktiskt jättekul! Intellektuellt stimulerande och lärorikt, och det känns bra att liksom kunna "pay it forward". Jag hade själv så otroligt jobbigt med amningen när jag fick mitt första barn. Det känns fint att kunna hjälpa andra i samma situation, och kanske kan någon annan slippa göra om mina misstag.

Min 5-åring Tindra gör andra framsteg här på hemmaplan. På gott och på ont ... ;-) När jag blev arg på Tindra häromveckan kom hon med ett papper en stund senare och bad mig att läsa vad som stod. "Nämen, Tindra - kan du skriva!" utbrast jag överraskad. "Ja. Läs! Så här känns det när du skäller på mig, mamma."

Ja, där fick jag mig en tankeställare ... Ska man bli jätteglad eller ska man skämmas? ;-) Kanske lite av varje?

Sura blickar, ett hjärnspöke?

2009-09-25T10:36:00.004+02:00

Som nybliven mamma kan man ofta känna sig lite utsatt. Många mammor vittnar om folks som lägger sig i, kommer med ifrågasättande kommentarer och man kan känna sig utstirrad på stan. Visst förekommer det verkligen också! Jag har själv fått råd jag inte bett om och alla välmenta tankar ska man ändå inte kläcka ur sig.

Men jag satt häromdagen och funderade över att så många mammor som matar med flaska upplever att folk stirrar fördömande på dem. Vi har ju trots allt en norm i Sverige där de flesta ammar de första månaderna, och avvänjer under det andra halvåret. Ger man flaska i början liksom när man ammar längre än 1 år, så bryter man mot normen och det är lätt att känna sig utstirrad och ifrågasatt.

Dessutom har jag upplevt att det blivit mindre accepterat att amma öppet på stan numera jämfört med hur klimatet var när jag fick mitt första barn för 7 år sedan. Då såg man så gott som aldrig någon som ammade med en filt över barnets huvud, amning var inte konstigt som hymlades med, men idag har kraven på diskretion blivit lätt överdrivna. Det räcker inte med att vara normalt diskret när man lägger barnet till bröstet, helst ska man ha burka på sig när man ammar eller gå undan.

Jag satt hur som helst och ammade min 8 månaders bebis på Waynes coffee och läste tidningen, och funderade på det där. Jag tyckte att en kvinna stirrade lite surt och undrade om hon tyckte att jag ammade alltför öppet eller något. Just som kvinnan går förbi mitt bord för att hämta något är bebisen nöjd, jag stänger tröjan och min bebis ler stort och lyckligt och börjar studsa lite upp och ned i famnen.

Då ler kvinnan också stort och säger "Åh, vilken glad bebis! Men vad glad och mätt du blev när du fick lite mat!"

En vän till mig sa en gång att en bebis är som en storbilds-tv. De drar blickarna till sig. Finns det en bebis i rummet så kan man inte låta bli att titta på den.

Ibland ligger det inte alls något sur tanke bakom blickarna. Man blir nog helt enkelt lite utstirrad när man har en liten bebis i famnen. Det behöver inte ha något med vare sig flaskan eller bröstet att göra, folk kan nog ofta helt enkelt inte låta bli att titta när de ser en bebis.

Världens minsta bebis

2009-09-02T18:09:00.001+02:00

Nu har vår lilla minibebis redan blivit 7 månader! Hon börjar kunna sitta lite utan stöd, börjar förflytta sig lite, jollrar, skrattar så hon kiknar när man skojar med henne och är glad och go. Men det har varit en ganska lång resa hit, och om jag jämför med syskonen i motsvarande ålder så var de lite tidigare motoriskt och framförallt större till storleken. Hon kan fortfarande ha plagg som jag köpte till Tindra när hon var 2 månader!

Hon har vuxit så det knakar och fått babyhull, hon har hoppat upp motsvarande mer än 3 kurvbredder under sina första 6 månader. Hon låg med sina drygt 2 kilo mer än 1 kurvbredd utanför understa standardsavvikelsen, helt utanför BVCs kurvsystem. De första månaderna frågade alla som såg henne om hon var prematur, eller så trodde de att hon var helt nyfödd efter några månader. Efter ett tag kände jag att jag började rabbla samma "liten för tiden" historia varje gång, och att den nästan började leva sitt eget liv. Sen började jag svara väldigt kort och nu har jag fått mer distans till den här tiden.

Jag hade ingen förvarning om att hon inte var normalstor, det var en chock när jag såg henne när hon föddes. Jag har skrivit en födelseberättelse när jag fortfarande var kvar i den första tidens gyllene skimmer. När veckorna gick efteråt så kom mer negativa minnen tillbaka upp till ytan igen, så funkar det i regel har jag förstått. Jag har träffat barnmorskorna jag haft ett bra samtal också efteråt så jag känner att jag bearbetat det nu.

Men det var rätt chockartat att det gick så fort - vilket antas bero just på att hon var så liten, särskilt som jag fött ett barn på över 4 kilo tidigare - och när jag satte mig upp och såg henne så låg hon på mage och skrek inte. Det första som slog mig var att hon var alldeles för liten och fruktansvärt mager. Hudfärgen var också mörk, och jag vet ju egentligen att så är det ju i regel med nyfödda, det är ju därför den Apgar poängen brukar vara 9-10-10 i bästa fall. Men så tänkte jag inte då, tanken som for genom mitt huvud var "Det här barnet har nog varit dött i flera veckor". Och det första jag säger när jag tar upp henne i famnen och ser att hon tittar på mig med pigga ögon är "Men lilla barn, du lever ju ändå!"

Jag hade oroat mig till och från för att hon sparkat relativt lite under graviditeten, men alltid blivit lugnad av att hjärtljuden var bra. Efteråt nu har jag förstått att hon troligtvis inte orkat sparka så mycket för att något inte fungerat riktigt med näringstillförseln i magen. Hon har fått spara på krafterna. Det har gjort lite ont att tänka på, men nu börjar jag få distans. Hon växer och mår bra.

Det ställde livet på ända att få ett "liten för tiden"-barn. Jag tyckte att jag var ganska lugn och trygg ändå i min föräldraroll och hade ett gott självförtroende när det gällde amning. Trots att jag har så mycket amningsvana och kan en hel del om amning, så klarade jag inte ens av att lägga till henne själv när hon var nyfödd. Det kändes lite fånigt och jag skrattade lite generat efter en stunds misslyckade försök och sa att "jag borde ju kunna det här". Men hon var som en liten fågelunge och jag fick ta hjälp av barnmorskorna som tillslut lyckades få henne att ta tag om bröstet. Min kloka make påpekade att babyn faktiskt tillskillnad från mig inte hade ammat tidigare och vare sig läst några böcker eller gått några kurser, det var okej att det var svårt.

De första dygnen pumpade jag ur lite råmjölk och gav med tesked för att hon skulle bli piggare och orka amma bättre. Barnläkaren som kom på hembesök utbrast först förvånat "Men var hon prematur!?" Sedan sa han några värmande ord som jag burit med mig om att det välja hemfödsel var det bästa vi kunat göra för henne. Det är lite lustigt egentligen, för hade jag vetat att hon var så liten hade jag nog inte vågat föda hemma, dessutom hade vi nog knappast fått det godkänt av landstinget heller, det bör ha setts som en riskfaktor. Men barnläkaren ansåg att det var en snällare bakterieflora samt en fördel att hon nu var helammad från födseln. På sjukhuset skulle hon ha tillmatats med ersättning rutinmässigt pga födelsevikten, vare sig hon behövde det eller inte. Möjligen hade vi kunnat avböja det om de hade stuckit henne ofta för att kolla blodsockret med jämna mellanrum. Det är mitt tredje barn och jag höll bra observation ändå på att hon inte blev slö och tillmatade med urpumpad råmjölk istället.

Jag litade på att jag skulle fixa att få upp henne i vikt själv, men det var betydligt jobbigare och mer krävande än att få normalstora barn som jag fått tidigare. Mina stora tjejer kunde vara nöjda med att ligga själva en stund redan när de var nyfödda, och sov flera timmar i en liten korg på dagarna. Det är tur att jag var inställd på att amma mycket och att bära - men med en mini-bebis har det varit i en helt annan omfattning!

Amningen tog mycket mer tid, jag ammade jämt i början - och då menar jag nästan bokstavligen, jag växlade sida bara då och då under hennes vakna timmar. Hon var så vansinnigt hungrig! Men hon har kommit ikapp fint, så jag har ju fått lön för mödan. Nu är hon nästan knubbig till och med, nöjd och glad och kan till och med somna själv i babysittern liksom i vagnen. Så var det inte när hon var mindre, de första månaderna gallskrek hon när jag la ned henne för att gå på toa. Hon sov bra i sjalen och i famnen, men ingen annanstans. Hon satt i sjalen nästan jämt inomhus i vintras, när hon inte låg vid bröstet.

Mina stora barn bar jag mest på promenader istället för vagn, eller som komplement till vagn. Lillasyrran har suttit i sjalen när jag lagat mat, ätit, bakat, tvättat, diskat (inte optimal böj/vrid rörelse att rekommendera för ryggen egentligen, jag får utfärda en liten varning ;-)), så det är tur att jag var sjal-van.

Det jobbigaste har egentligen varit oron. Jag vågade knappt ta ut henne bland folk de första månaderna. Särskilt inte med all vinterkräksjuka som gick, hon var så hemskt mager och hade ju inget alls att ta av. Minsta utflykt kändes som en polarexpedition! Så kände jag aldrig med första eller andra barnet. Hade det varit mitt första barn hade jag väl varit ännu oroligare, nu har jag känt en förtröstan ändå i att hon gick upp så bra i vikt redan den första veckan och jag har ju haft 6,5 års erfarenhet av att vara förälder att vila i. Men vintern och våren liksom bara försvann i en bebisbubbla, det var först till sommaren som jag kände att min föräldraledighet riktigt hade börjat. Jag är väldigt glad nu att jag planerat att vara hemma länge nu.

Det har varit ett tufft första halvår. Jag känner att jag liksom gått i ide och inte kom ut förrän nu i somras. Men hallå världen, nu kommer vi! :-)

Hur jämställt är det med amningsförbud?

2009-08-30T17:05:00.010+02:00

Amning och jämställdhet är en fråga som kommer upp med jämna mellanrum. Nu senast i de fejkade samtalen till flera rådgivare Amningshjälpen under veckan som gick.

Jag passar på att puffa för en blogg jag skrev på temat för Nära Föräldrar sajtens räkning för några år sedan. Texten finns här.

Jag undrar på vilket sätt det ökar jämställdheten att pappan i Metrobloggens fejkade samtal vill tvinga sin fru att sluta amma mot hennes vilja? Är det verkligen ett feministiskt framsteg att män tar makten över om, hur och när kvinnor ammar? Hur då?

Makten över amningen handlar inte bara om friheten att välja att inte amma, utan i lika höggrad om rätten att få amma om man vill. En grundläggande feministisk fråga är rätten till sin kropp också när det gäller amning, rätten till ett kompetent amningsstöd och friheten att få amma på det sätt man själv trivs med, när man behöver och när barnet vill komma till bröstet oavsett var man råkar befinna sig. Inte låst och bunden till hemmet för att amning ute på stan plötsligt har börjat ses som stötande efter att ha varit accepterat under 80- och 90-talen.

Makten över kvinnans kropp och valet att amma eller inte bör i ett jämställt samhälle ligga hos kvinnorna. Inte hos kvinnans partner.

Om föräldrarna har mycket svårt att komma överrens om hur de ska dela upp föräldraledigheten mellan sig så är nog familjerådgivning att rekommendera. Avvänjning har inte så mycket med frågan att göra i sig egentligen. Visst är det svårt att börja lugnt utan stress med smakportioner vid 6 månader om mamman planerar att börja arbeta just då, i så fall måste barnet vara uppe i större mängder mat innan dess. Eller så får man lösa det genom att pumpa ur mjölk i förväg som pappan kan ge när mamman är på arbetet. Man har även i hela EU rätt att ta raster under arbetsdagen för att amma, så den möjligheten finns också om pappan har möjlighet att komma förbi med barnet någon gång under dagen. Jag känner minst en mamma som har gjort så eftersom barnet inte åt så mycket mat alls ännu när hon började arbeta efter 7 månader.

Men bortsett från detta är amning inget hinder att dela på föräldraledigheten. Man kan arbeta och amma på sin fritid, det går faktiskt alldeles utmärkt! Tro mig, jag vet. Man kan behöva ställa klockan lite tidigare för att amma i sängen innan man går upp och äter frukost, och sen kan man amma i soffan när man kommer hem på eftermiddagen. Man behöver inte vara hemma dygnet runt för att kunna delamma så länge man själv och barnet trivs med.

Att som Metrobloggen ställa frågan "vad är viktigast, jämställdhet eller amning?" är kanske intressant som en värderingsövning. Men det har inte särskilt mycket med verklighetens problemställningar att göra. Faktum är att ett jämställt förhållande ökar chansen att mamman får det stöd såväl praktiskt som känslomässigt att få en fungerande amning.

Den grupp kvinnor som ammar i störst utsträckning och som ammar längst tid i Sverige idag är akademiker. Samma grupp som i störst utsträckning gör karriär och delar mest på föräldraledigheten. Jag tror inte att det är någon slump och inte heller att det ligger någon motsägelse i det. Det är kanske vi som har bäst självförtroende och vågar ställa mer krav, inte ensam drar det tyngsta lasset i hemmet, och vågar stå på oss mer när det gäller att ta plats och inte vara rädd att bryta normer? Som står på oss - och inte låter någon annan göra det?

Jag vill amma och jag trivs med att amma, och jag förväntar mig att min partner respekterar mig och mitt beslut och stöttar mig i det. Hade jag valt att lägga ned amningen hade jag förväntat mig att han hade stöttat mig i det också. Dessutom har jag tid att amma eftersom han inte förväntar sig att jag ska ägna min föräldraledighet främst åt vård av frisk man i hemmet utan åt barnen.

Busringare till Amningshjälpen

2009-08-25T11:10:00.013+02:00

En par lustigkurrar har ägnat veckan åt att busringa till amningsrådgivare över halva Sverige.

Jag är medlem i Amningshjälpen sedan hösten 2002. Jag är aktiv i föreningen men av olika anledningar har det inte blivit av att jag blivit hjälpmamma/amningsrådgivare. För mig är det ett viktigt nätverk, att lära mig av de som kan så mycket mer än jag om både amning och amningsstöd, en plats att utvecklas, att hitta nya vänner och mycket mycket mer. En orsak är att jag känt mig lite tveksam till om jag orkar bli amningsrådgivare är om jag vågar eller känner mig riktigt bekväm med att ta emot telefonsamtal hemma på fritiden.

Vad de verkar ha missat är nämligen att Amningshjälpen inte är någon myndighet som lever på skattemedel, utan består medlemmar som valt att engagera sig gratis för att man vill ge av sin tid och kunskap för att kunna hjälpa andra mammor med det mamman vill ha stöd i.

När man ringer till Amningshjälpen möter man personer som ställer upp och tar emot telefonsamtalen i sina hem på sin fritid utan någon ekonomisk ersättning. När de ringer sina fejkade samtal med suspekta frågor ringer de alltså hem till någon och gör anspråk på dennes kraft och tid. Tid och kraft som hade kunnat ägnas åt att hjälpa mammor som verkligen behöver och vill ha hjälp på riktigt!

Där brister det i respekten för andras arbete och den tid hjälpmammor ger från sin fritid och familj när de tar emot samtal i sitt hem för att stötta och hjälpa andra mammor.

Till alla engagerade hjälpmammor: Ni gör ett fantastiskt jobb!

Avslutnings en mer positiv bild av amning än den som förmedlas i Metrobloggen. ;-)

Amning är inte plikt och präktigt - man ska amma för att - OM - man tycker att det är kul, mysigt, praktiskt och avkopplande! Jag ammar medan jag bloggar nu tex - efter tre barn är man en hejare på pekfingervalsen med vänster hand!

Och så här glad blev hon förresten sen efter lite "tuttis" :-):

The Constant Gardener

2009-08-21T10:46:00.004+02:00

visades på SVT häromkvällen.

Det fick mig att tänka på de amningsberättelser i litteraturen som Amningsbloggen har lyft fram i sommar.

The Constant Gardener innehåller den starkaste och mest rörande bild av amning jag sett i en film. Rachel Weisz karaktär har just förlorat sitt eget barn. Hon sitter trött men samlad, i en säng på ett slitet afrikanskt sjukhus och ammar en nyfödd svart bebis.

Det är en kärlekshandling som krossar flera tabun. Att amma en annan kvinnas barn, och dessutom ett barn med annan hudfärg.

Det är vackert och outsägligt sorgligt.

Råttor - bara i sagornas värld?

2009-08-12T17:40:00.008+02:00

Häromdagen väljde jag för en överkörd råtta på vägen hem med ett något äcklat utrop. Jag är lite rädd för råttor om sanningen ska fram.

Tindra utropar då förvånat från baksätet:

- Mamma, men finns det råttor på riktigt!?

Hon trodde att det hörde till samma kategori som vampyrer, häxor och andra monster. :-)

Jag skulle nog önska att så var fallet, men tyvärr inte. ;-)

Jag har annars börjat läsa John Ajvide Lindkvists novellsamling "Pappersväggar". Jag tyckte mycket om "Människohamn". Kärleken till ett barn och det förlorade barnet är återkommande teman i hans författarskap som berör mig djupt. Jag har inte kommit så långt i boken ännu, men jag gillade den första novellen på temat troll och bortbytingar.

Lustigt nog kände jag en känsla av lättnad över att jag nästan alltid har min bebis nära, i sjalen, famnen eller inom synhåll på dagen, och tätt intill på natten. Här kan inget troll kartlägga mina vanor inte, och planlägga ett byte! Men sen insåg jag att det knappast var något jag behöver oroa mig för. Egentligen.

För det är väl inte med trollen som med råttorna, inte finns de väl på riktigt? ;-)

Irmeli i trollskogen på Öland, utom räckhåll för både råttor och troll

Anton på Skansen?

2009-07-18T10:52:00.003+02:00

Vi var på Aquaria häromdagen, inte så stort men ganska trevligt. Jag sitter med barnen på en bänk i solen utanför Skansen och väntar på att maken hämtar bilen som vi parkerat längre bort.

Min äldsta dotter ser fundersam ut, och så säger hon :

- Mamma, varför kallas det egentligen "Anton på Skansen"?

Lillasyster 6 månader!

2009-07-17T17:36:00.004+02:00

Idag blir lillasyster Irmeli 6 månader! Hurra hurra! Vi ska fira med grillning och tårta i kväll.

Det känns på ett sätt som att det var ganska nyss hon föddes, det har gått så otroligt fort att det känns lite vemodigt också. Troligtvis mitt sista barn, vi har egentligen inte planerat för fler. Men jag är inte redo att hugga det riktigt i sten, även om tre egentligen är precis lagom.

Vi svängde förbi BVC på väg till badstranden för en snabb kontrollvägning - 6565 gram landade vågen på. Det är närapå en tredubbling av den låga födelsevikten på blygsamma 2290 gram. Det känns jätteskönt att hon vuxit till sig så bra!

I väntan på svininfluensan ...

2009-07-15T10:49:00.007+02:00

Jag blev skitskraj när jag läste DN idag att det man fruktar mest är "andra vågen", att den muterar till en dödlig form OCH sen räknar upp pandemier som funkat exakt så! :-o Spanska sjukan tex!

Jag har just läst/lyssnat på en bok av Dennis Lehane om bl a Spanska sjukan i Boston runt 1:a världskriget, så det skrämde upp mig rejält. Jag längtar efter vaccinet!

Appropå det är Lehane min nya favorit! :-) Konstigt att jag inte läst honom tidigare - fast bra för det var ju roligt att upptäcka honom nu! Tyvärr är jag redan inne på den sista jag hittat på svenska nu, Mystic River/Rött regn. Också riktigt bra hittills.

Jag såg allsången igår - ja ni ser, Medelsvensson trots allt - och kände mig lite träffad av Marcus Birros släng åt hatande bloggare - himla bra var han förövrigt! Jag kanske skulle skriva mer om vad jag älskar, inte bara när det är något jag retat mig på. :-)

Ljudböcker är en passion jag har, jag är lätt beroende! Allt blir så mycket roligare med en bra ljudbok när man diskar, bakar, tvättar, promenerar, åker tåg ...

Så varför är jag nu egentligen så kritisk till napp?

2009-07-14T13:09:00.004+02:00

Jag hör till de som är lite kritisk till napp.

Jag ser det som substitut som ammade barn egentligen inte behöver - eller som Tomas Ljungberg skrev ungefär - att den utbredda användningen av övergångsobjekt och sugsubstitut i vår del av världen är ett tecken på att barn inte fått så mycket av det de behöver mest - sina föräldrar! Provocerande kanske, men mycket tänkvärt. Det var som en väckarklocka när jag läste hans lilla häfte första gången.

Visst kan jag se att det kan fylla funktioner i vissa lägen också - jag är ingen fundamentalist även om jag har också en alternativ sida under min Medelsvensson fasad. ;-) Det verkar klart vettigt att ge napp för att få en lugn stund om man som min vänninna har fött 3 barn på tre år, ingen i familjen mår ju bättre av att man bränner ut sig totalt!

Men jag fick mig en tankeställare när min äldsta flicka var bebis och jag läste om en kanadensisk studie om tröst där de lottat vilka barn som skulle få napp och vilka som inte fick det. Det något överraskande resultatet blev att den grupp som hade napp under de första 6 månaderna skrek förvånansvärt mycket längre tid per dygn än den grupp inte fått napp utan enbart tröstades på andra sätt. Efter 6 månader var det ingen större skillnad mellan grupperna.

Nappens grundläggande funktion skulle jag vilja säga är just att dra ut på tiden mellan amningarna. Det rimmar lite illa med begreppet "fri amning". Jag tycker att man ska ta med det i beräkningen och göra ett medvetet val om man vill ge napp eller inte ge napp. Idag är napp mycket av ett tillbehör som man liksom "ska ha". Är amning inte så viktigt för mamman är det nog skönt att ge napp, och inget fel i det i sig!

För mig var napp något jag gav för att amningen fungerade dåligt, var smärtsam och det var en lättnad att min bebis kunde nöja sig med nappen när bröstvårtorna var såriga. Men med nappen fungerade amningen ännu sämre. Hon ammades för sällan, var för "snäll" och nöjde sig med nappen när hon hade behövt mer mjölk. Efter ett par dagar upptäckte vi att hon rasat flera hundra gram i vikt, och det var en otäck upplevelse. Därefter följde flera veckors kämpade att få en fungerande helamning trots allt, men när det äntligen fungerade var jag så trött att jag ville ge napp ändå, fast med större försiktighet den här gången.

Jag kände efter det att jag inte ville ge napp till nästa barn, och även om det var lite ovant att klara sig utan napp i början så kändes det självklart med tiden. Som jag känner det så skulle jag ge Irmeli napp nu så är det enbart för att slippa ge bröstet och för att slippa ha henne i famnen, och det känns liksom i grunden fel för mig. För ammar jag eller bär jag, eller bara tar upp henne så blir hon ju så nöjd. Möjligen skulle jag ge det i bilen.

När mitt första barn väl vant sig vid napp kunde hon inte somna utan. Det blev jättesvårt att sluta med och lite ångestladdat. Hon var över 6 år innan hon äntligen klarade att somna utan nappen! Vi försökte många gånger, men det kändes fel att hon blev så ledsen och stressad när hon inte alls klarade att somna och timmarna bara gick. Efter att ha diskuterat det med hennes tandläkare som konstaterade att det inte fanns någon påverkan på bettet så lät vi henne ha nappen kvar vid insomnandet och ryckte den så fort hon sov. Lillasyrran som är 2 år yngre slutade amma självmant utan några substitut alls medan storasyster fortfarande hade napp. Då bestämde jag mig för att inte ge napp till nya babyn heller, trots att det känts praktiskt med napp ibland också.

Jag kan känna att det är en frihet att slippa napparna. Kanske är jag för idealistisk ibland, och jag kan tänka i vissa ögonblick att jag gör det för svårt för mig. Delvis är det att jag är rädd att det ska störa amningen, men det är nog också någonting lite mer "civilisationskritiskt" kanske som jag har svårare att sätta ord på. Att det inte är ursprungligt. Vilket mycket annat inte heller är förstås i vår högteknologiska värld! Ta bara alla elektronikprylar jag ändå gillar. Men det här är så direkt i samspelet mellan mig och babyn ändå.

Och jämför jag med Juni som haft napp länge och Tindra som aldrig haft det blir det också tydligt att vi svarat på olika sätt på deras signaler - Juni fick napp för att inte gråta i vagnen, medan Tindra togs upp i stället om hon grät i vagn och bars i sele eller sjal, så blev hon nöjd. Jag trivdes väl aldrig riktigt med att Juni hade napp. I lägen när jag hade för vana att ge Juni napp var Tindra nöjd ändå, dessutom var Juni knappast särskilt nöjd med napp i bilen heller när jag tänker efter. Jag fick ha 6-8 nappar som jag ploppade in en efter en, för hon spottade ändå ut dem och skrek efter en stund, så det funkade knappast egentligen. Jag tror att det mer blir en vana, och samtidigt kan jag se i efterhand att amningsfrekvensen och amningslängden skilde sig åt ganska mycket, även om det gick bra också att både amma och använda napp.

Kort om napp vs tumme

2009-07-14T11:38:00.003+02:00

Jag tänkte utveckla lite mer varför jag är i grunden ganska negativ till napp. Har inte riktigt hunnit med. :-) Men mitt äldsta barn hade napp länge, så jag har det också i bagaget, på både gott och ont. Jag ser dels tumsugande som ett tecken på att barnet ammas för lite eller sällan, vilket kanske är ett annat sätt man kan se det på? Att valet inte står mellan napp eller tumme, utan frågan är om barn som ammas verkligen behöver eller ens bör ha sugsubstitut.

Fast samtidigt ser jag fingrar som mer positivt än napp eftersom barnet styr det mer själv, napp är den vuxnes val. Nappen "fastnar" lätt också, medan tumme/fingrar behövs till annat i leken och inte lika lätt blir som en propp som sitter kvar där mer än barnet behöver. Men i grunden är själva tröst/sug beteendet i sig ett tecken på en brist skulle jag kanske ta mod till mig och säga.

Min bebis kan suga på fingrarna för att jag inte hinner med henne tillräckligt bra ibland, och det är inte något positivt. Får hon vara i famnen eller får bröstet så har hon inte det beteendet alls på samma sätt.

PSD studier som föreslår att napp skyddar är gjorda i länder med låg amningsfrekvens där det är vanligt att barnen sover mer ensamma än i Sverige, tex USA. Jag ser inte att de är riktigt tillämpbara här, fri amning fyller samma funktion mer effektivt. Faktum är att amning är det enda som tydligt bevisats skydda mot PSD, och att då glesa ut amningen med napp verkar kontraproduktivt i mina ögon.

En tysk studie nyligen visade att helamning till och med halverar(!) risken för plötslig spädbarns död! Jag upplever napp som en mer tveksam faktor när det gäller hur napp skyddar mot PSD för ammade barn, även om det kan minska risken för ersättningsuppfödda barn som sover i eget rum.

Olika åldrar - skilda referensramar ...

2009-06-12T18:05:00.006+02:00

Nyss hemkomna från äldsta dotterns första skolavslutning säger hon:

- Mamma, jag gillade den där "Pucko"!

- Vadå, undrar jag?

Det lät ju inte så jättetrevligt med Pucko, vad var det för något?

- "Pucko, pucko nånting ..." Mamma, kommer du ihåg hur den är, den var så rolig!

- Är det en ramsa? undrar jag.

Men jag tyckte ju att det lät konstigt, mer som en "nedåt-puff" än en "uppåt-puff" - de jobbar mycket med SET, hur man ska vara en bra kompis och vara snälla mot varandra. "Pucko"?

- Nej, det var den som 6:orna sjöng! förklarar min dotter.

Och då går det upp ett ljus för mig! Jo, den sången kom jag ju faktiskt ihåg ändå:

"Oh boy, vilket vackert väder!"

Gratis nappar - så skapar man ett behov!

2009-05-29T16:15:00.006+02:00

När jag nyligen blev mamma för tredje gången så fick vi reklamväskor med olika prylar från båda de stora blöjföretagen.

En del saker var bra att få, som gratis blöjor. Engångs skötunderlägg var en reklamgrej som jag "gick på". Jag har visserligen fortfarande ännu inte gjort av med alla de 5 vi fick gratis i väskan, men de lyckades ganska bra i sitt uppsåt att skapa ett behov jag inte haft tidigare. Jag skulle mycket väl kunna köpa ett paket i sommar, och slänga dem när de känns ofräsha, istället för att tvätta av en reseskötbädd jag återanvändet, som jag gjort med de äldre barnen.

I väskan från den ena tillverkaren - och tyvärr minns jag ju inte längre från vem! - fick man också med en napp för nyfödda av märket MAM. Den har legat kvar i sin platsförpackning, vi har vare sig slängt den eller använt den. Den ligger bara där som en frestelse i badrumsskåpet.

Om man har bestämt sig innan barnet föds för att ge napp, så blir man säkert lika glad över nappen som jag blev över blöjorna, eftersom jag planerat att använda engångsblöjor. Är man mer tveksam till att ge napp, så är läget ett annat.

Steget att ge nappen till barnet när barnet är missnöjt i babysittern just som man är påväg att hoppa in i duschen är så kort! Det är så lätt att prova att ge napp då - och sedan är man fast och köper hem nappar regelbundet under flera år framöver! Det har funnits stunder då jag övervägt att börja leta efter nappen och testa den trots att jag egentligen inte vill ge barnen napp. Hade jag kommit ihåg var vi lagt den vid ett par jobbiga stunder när Irmeli var 1-2 månader, så hade hon nog varit fast i nappträsket vid det här laget. Men nu är hon 4 månader och har ätit upp sig och blivit nöjdare och gladare, och jag känner inte längre någon som helst behov av att ge napp.

Känner man sig tveksam till att ge barnet napp så är steget långt till att åka iväg till en affär, välja ut vilken napp man ska köpa, lägga den i kundvagnen och betala vid kassan stort och att ta. Det kräver eftertanke och övervägande. Man vill ge napp, man vill åka och handla nappen, och man vill erbjuda barnet nappen.

Delas nappen ut gratis som reklam så är det svårt att stå emot. Det blir så lätt att man ger nappen mot bättre vetande en jobbig dag.

Jag undrar hur den typen av marknadsföring förhåller sig till WHO koden? Efter vad jag minns omfattar den svenska tillämpningen av koden även sugnappar? I vilket falls om helst är det knappast i kodens anda.

De 10 stegen för amningsvänliga sjukhus innehåller tex:
steg 9. Ej ge nappar till ammande spädbarn, varken sug- eller dinappar.

Att dela ut gratis tröstnappar till höggravida kvinnor upplever jag som lite oetiskt eftersom man vet att användade av tröstnappar inverkar negativt på amningsfrekvensen.

Home births 'as safe as hospital'!

2009-05-28T10:49:00.004+02:00

Det har kommit en ny studie om hemförlossningar, en Nederländsk studie som omfattar över en halv miljon(!) kvinnor, den största som publicerats hittills. Det som tidigare studier tidigare visat kan slås fast med större tyngd nu, för en frisk omföderska är hemfödsel ett fullgott och säkert alternativ till att föda på sjukhus.

http://news.bbc.co.uk/2/hi/health/7998417.stm
"We found that for low-risk mothers at the start of their labour it is just as safe to deliver at home with a midwife as it is in hospital with a midwife," said Professor Simone Buitendijk of the TNO Institute for Applied Scientific Research.

"These results should strengthen policies that encourage low-risk women at the onset of labour to choose their own place of birth."

Man kan också höra en intervju på BBCs sida med Professor Simone Buitendijk.

Förra året kom också en svensk avhandling om i ämnet, Helena Lindgrens: Hemförlossningar i Sverige 1992-2005 : Förlossningsutfall och kvinnors erfarenheter

Här kan man också läsa om studien samt Stockholms Läns Landstings bidragskriterier. Jag upplevlse att det var mycket mindre byråkrati och krångel än jag hade förväntat mig att söka bidrag. Barnmorskorna fyllde i alla papper och förmedlade kontakt med en överläkare på BB Stockholm. Vi träffade läkaren i slutet av graviditeten (v 35) och kunde ställa alla frågor och funderingar vi hade, och blev snarare lugnade än oroade av de svar hon gav oss. Läkaren kunde konstatera att inga hinder förelåg och skrev ett intyg att hon gav klartecken att det var ok att föda hemma under förutsättning att barnet kom spontant inom utsatt tid osv enligt kriterierna.

Navelsträngsprolaps kunde tex inte ens uppstå när barnet var fixerat såsom vårt barn var, fick vi veta. Det kan bara hända om barnet är rörligt eller ligger i säte - och sätesfödslar är en risk bör därför inte ske i hemmet. Stora blödningar har man olika benägenhet att drabbas av, och eftersom jag fött barn tidigare och inte alls blött kraftigt då så var den risken inget jag borde oroa mig över egentligen, jag låg i den allra lägsta riskgruppen. Efteråt när jag läste min journal nu efteråt så ser jag att den uppskattade totala blödningen bara var 225 ml - gränsen för vad som räknas som kraftig blödning är 1000 ml. Det kändes nästan svindlade! Barnmorskorna har med sig två olika läkemedel de kan injicera om man blöder mycket, men det behövdes definitivt inte när vår dotter föddes.

Jag tror att rädslan inför hemförlossningar i Sverige mycket är rädslan för det okända. Sverige är det land i Västeuropa där hemfödslar är mest ovanligt tror jag, näst efter Finland! Det blir något läskigt och främmande som de flesta inte känner till något om. De flesta svenskar har blivit överraskade när jag berättat att Irmeli föddes hemma eller när vi planerade för en hemfödsel. Men min morbror som bor i Tyskland sedan 30 år blev väldigt förvånad först när jag berättade hur få det är i Sverige som föder hemma. I Tyskland föds visserligen de flesta barn också på sjukhus, men hemfödsel är ändå ett mer välkänt och vanligare förekommande alternativ.

Här har man i allmänhet en väldigt diffus bild av "vad som kunnat hända!" Och det dras likhetstecken mellan att välja bort sjukhus och att välja bort sjukvård. Men att välja att föda i hemmet handlar inte om att välja bort vare sig sjukhus eller sjukvården. Med två erfarna barnmorskor som är med hela tiden och inte har andra födslar i rummen intill att hinna med samtidigt så har man en god omvårdnad och patientsäkerhet. Dessutom har barnmorskorna en del mediciner och utrustning med sig. Nu blev ju ändå inte min födsel riktigt som jag hade hoppats och planerat eftersom det gick lite för fort. Min barnmorska kom fram först 5 minuter efter barnet, och det var inte riktigt lyckat. Men jag är ändå glad att det var jag som var hemma och hon som satt i bilen, hade jag stressat in till BB så hade jag nog fött i bilen på E4:an och det hade ju varit en riktig mardröm.

Ibland när jag har berättat om min hemfödsel så har andra svarat att de ändå är glada att det finns sjukvård och kejsarsnitt etc, annars hade de och barnen dött. Men det är ju jag också! Jag ser ingen motsättning däremellan. Tvärtom skulle jag säga att det är komplement, inte bara alternativ. Egentligen är det väl först när en god akutsjukvård finns som man kan våga välja att föda hemma med tillit och trygghet?

För det är ju inte alls ovanlig, och inte heller något misslyckande att man bestämmer sig för att åka in till sjukhuset om förlossningen drar ut på tiden, och barnmorskorna bedömer att de vill sätta i värkförstärkande dropp tex. Särskilt förstföderskor behöver oftare åka in för att värkarbetet inte går frammåt. Vid en sjukhusfödsel där det behövs snabba ingripanden så har det nästan alltid föregåtts av många timmars arbete, väntan och olika försök att få ut barnet, innan kejsarsnitt blir en sista utväg. Vid en planerad hemfödsel beslutar barnmorskorna om överflytt till förlossningsklinik vid minsta avvikelse. Sjukhuset är en stand by som de samarbetar med, och vid behov avslutas födseln på sjukhus istället. Man åker in vid tidiga avvikelser, långt innan läget hunnit bli kritiskt.

Så nej, de skulle inte ha dött om de valt att föda hemma - de skulle i vissa fall blivit avrådda från att föda hemma redan i förväg pga olika riskfaktorer, och i andra fall hade de blivit överflyttade till sjukhuset under födseln. I andra fall hade vissa komplikationer kanske aldrig ens tillstött? Eftersom förflyttningen är en risk i sig och kemisk smärtlindring ökar risken för komplikationer så tillstöter också komplikationer mer sällan vid hemfödslar än vid sjukhusfödslar. Vilket också är värt att väga in i sin riskbedömning.

Skrikfunderingar och Bedtime battles

2009-05-27T18:24:00.003+02:00

Jag har inte skrivit så mycket senaste året, jag har haft lite datatrassel och ett hemskt graviditetsillamående hela graviditeten med lilla Irmeli. Men jag har tänkt ibland på olika saker jag funderat över, och ska försöka skriva lite mer spontant och opretantiöst.

En fråga som kom upp till diskussion nyligen var sömnmetoder, av typen "5 minuters metoden" och modifierade varianter på den. Jag känner många som liksom jag inte vill använda den typen av metoder eftersom det känns fel att låta spädbarn ligga och skrika ensamma. Frågan var mer hur det kan påverka barnet på sikt. Om en familj tar några dagar med skrik, men att barnet sover sedan och verkar glad och trygg, hur förhåller man sig till det egentligen när man är kritisk till "skrikmetoder"? Jag tycker att det är en jättesvår fråga, och vilken rätt har jag att fördöma andras val och beslut. Ändå kan jag ju känna mig skeptisk till metoder som sådana och till tidsandan, att det är så inne med snabba lösningar idag. Jag tror att det är jättesvårt att sia om hur enskilda barn påverkas på längre sikt av kurer och metoder. Men jag tycker genrellt sett att skrikmetoder förespråkas alltför lättvindigt idag.

Det man kan säga genrellt är väl att barn som får skrika länge utan tröst får ett kraftigt påslag av stresshormoner. Och att det inte är nyttigt vet man. Samt att barnet behöver hjälp för att kunna få ned stresshormonerna till normal nivå igen, de behöver närhet och kroppskontakt, det tar lång tid för barnet att bryta ned kortisol läste jag någonstans. Men sedan om och hur det påverkar på längre sikt måste nog hänga ihop mycket med hur frekvent barnet har legat och skrikit ensam.

Men jag tror annars att det är bra för barnet att få mer närhet och kroppskontakt. Att det finns något lite negativt med att barnet accepterar att sova hela nätter ensam, även om det "ser bra ut" och är ett ideal i vår kultur så finns det forskare som anser att det inte är optimalt egentligen.

Jag vet inte, det är ju väldigt komplext. Jag tycker att det känns som att man gör en massa misstag hela dagarna! Barn kan väl inte bli jätteskadade av att skrika enstaka gånger, tänker jag? Och minns alla gånger barnen gråtit i bilen. Senast idag lät jag min 4 månaders bebis gråta i babysittern medan jag plockade fram min lunch, det tog lite längre tid än jag egentligen tyckte var riktigt bra. Hon var egentligen jätteledsen och det var mot bättre vetande kände jag, men jag hade glömt ringsjalen i bilen, och jag ville få i mig lunchen äntligen också och tänkte amma medan jag åt, så jag ville inte knyta på mig långsjal heller eftersom jag skulle amma strax. Jag försöker sträva efter att minimera situationerna när bebisen får gråta ensam, men det händer ibland ändå. Jag tror att det är mer "den samlade dosen" som kanske kan bli för mycket, om barnet får lite kroppskontakt, mycket skrik och många avvisanden som anknytningen och tilliten störs.

Men vad är det man säger, är det 30% som har ett avvikande anknytningsmönster? Det är ju alltför vanligt ändå kan man ju tycka. I disskusioner på Familjeliv framhåller ju folk ofta att de blev normala som ett bevis på allt från att det är okej att spädbarn skriker sig till sömn till att lämnas bort flera dagar osv. Men idag är det faktiskt vanligt att vuxna inte alls mår särskilt bra! Problem med tillit och nära relationer skulle jag inte bli förvånad om det är runt 30% av vuxna som har också. Jag tror nog att folk faktiskt blir rätt skadade av sin barndom trots allt, jag behöver bara gå till mig själv för att se att jag bär saker och mönster med mig som inte är så bra trots att jag är en "normal och välfungerande vuxen".

Jag skulle kanske kunna stänga av mentalt och låta barnen skrika länge, men jag väljer ju att inte göra det eftersom jag tycker att det är negativt. Aga är säkert också ett effektivt sätt att kuva barn till lydnad och perfekt uppförande. Men det är ju också ett friskhetstecken, att barnen inte är rädda för mig utan vågar trotsa och vågar vara besvärliga. Nu är väl inte aga samma sak, men jag tror inte nödvändigtvis att den lätta vägen alltid är den bästa. Jag minns inte vem som skrev, Liedloff kanske?, som skrev att barnet kapitulerar inför kulturen och trycker undan sina egentliga behov för att passa in och duga, och att det inte är något positivt utan någon man mår mer dåligt av att göra. Kanske som att lägga locket på, att foga sig?

Jag vet inte riktigt, samtidigt som man inte ska överdriva risker så blir jag lite oroad över "mirakelkurer" ibland. Det känns som att det är mycket att barnet ger upp och fogar sig. Men kanske är jag lite avundsuk samtidigt också. Nu har vi fallit ned i "bedtime-battles" mönstret igen och det är ju inte kul heller! Jag borde traggla mig igenom Toddlers sleeping solution boken, men är nog helt enkelt för trött. ;-)

Jag vet inte om det är för ljust, om de är övertrötta eller vad vi gör för fel, men varje kväll liknar Alfons Åberg nu som är hungrig, kissnödig, tröstig, eller bara pigg och busig och pratar och stökar och vill ligga i soffan istället, eller i sängen eller i soffan, eller mer törstig, och hungrig igen, eller fel filt eller ...

Medan klockan bara går och går och stressnivåerna ligger på en inte alls nyttig nivå.

Lästips! :-)
SVDs serie om Anknytning

Nils Bergman om vikten av närhet och kroppskontakt

Vi har fått en liten flicka!

2009-02-08T13:16:00.000+01:00

Nu har vår tredje dotter kommit! Hon föddes här hemma för tre veckor sedan nu, 17 januari. Min första hemfödsel, en jättebra upplevelse. :-) Det känns lite som "tredje gången gillt"!

Jag har inte kommit mig för med att lägga upp förlossningsberättelse här ännu, jag är glad om jag hinner gå på toa med världens minsta snuttigaste bebis. ;-)
Men bättre sent än aldrig...Här kommer den i alla fall:

Jag har fött en liten flicka i lördags kväll!

Jag började känna lite förvärkar runt 16.30, det kändes osäkert men jag trodde att det skulle sätta fart snart då. Jag skickade ett SMS till barnmorskan och förvarnade att jag inte var säker men trodde att det kanske skulle bli bebis i kväll eller i natt. Runt 18.30 kom mer regelbundna värkar, täta ca var tredje minut men inte smärtsamma egentligen. Ganska likt mina tidigare födslar. Jag pratade med barnmorskan och Johan lämnade flickorna hos sin syster. Jag sa att det hade börjat nu, men inte kändes riktigt som "riktiga värkar" ännu, vi tänkte ta det lugnt, fika lite och se på tv en stund och att jag skulle ringa igen när värkarna ökade i intensitet.

Det gick lite långsamt i starten och jag trodde att det skulle ta längre tid än med Tindra, men sen gick det plötsligt jättefort på slutet. Öppningskedet kändes liksom kortare än tidigare, och det kan mycket väl ha varit så enligt vår barnmorska Liisa. Det var inte så många värkar som kändes riktigt ohanterbara, bara ett par stycken! Sedan kom hon plötsligt till min förvåning. Eller det tog några krystvärkar, men jag hade väntat mig ett längre plågsamt öppningskede. Med de andra barnen har det också gått fort, men då har en timme eller två varit riktigt hemska.

21.10 (tror vi *s*) , bara 2290 gram, 49 cm lång och endast 31 cm i huvudmått. En pytteliten flicka!

Moderkakan så fin ut, det var bara 1 vecka före bf enligt UL, och inte mer än några dagar före bf enl. sista mens. Så vi har ingen aning om varför hon är så liten, 2 kilo mindre än Tindra vägde när hon föddes! Men hon mår bra, suger och har fin färg, så vi ska nog inte oroa oss. Men vi får ha mer koll på henne, hålla henne varm och ska inte låta henne sova så länge som vore okej om hon vore större. Måste amma ofta så att hon inte blir trött. Första dygnet mjölkade vi ur och gav på sked när hon inte orkade suga riktigt. Jag hade mycket råmjölk, enligt barnmorskorna, så det är ju en trygghet när hon är så liten.

Men det var verkligen tur att jag planerat att föda hemma! Annars är risken stor att jag fött i en kall, trång i bil i kylan i lördags kväll! Eller i hissen upp till BB eller liknande ... Det hade varit läskigt! Om vi hade åkt tidigt och hunnit in så hade bilresan varit hemsk och jag skulle ha blivit väldigt stressad, jobbigare för mig och barnet i alla fall. Nu var läget under kontroll - lugnt och bekvämt på madrass i övre hallen, med kudde, filt, varm vetekudde och dricka med sugrör.

MEN det gick ju inte riktigt enligt planerna ändå. Kvart över åtta ungefär ringde jag och tyckte att det var lika bra att barnmorskorna kom för säkerhets skull. 20.30 ringde vår andra barnmorska Ann för att höra om hon skulle hämta upp Liisa på vägen eller åka direkt, och då kände jag att nu började det bli mer smärtsamt och jag bad henne komma direkt hit. En stund kort därefter så kände jag att det blev jobbigare och jag bad Johan att ringa och be dem att skynda sig. Vilket han inte riktigt fattade, han tyckte ju att Ann redan satt i bilen, att de kommer ju snart, vi klarar oss så länge.

Jag blev lite irriterad på att han inte gjorde som jag sa, men samtidigt så ville jag ha dricka och en massa andra instruktioner som han gjorde först. Sen kom två värkar som var hemska och jag inte hanterade bra, tänkte jag som jag liksom såg det utifrån samtidigt. En förskönande omskrivning kanske. *s* Sanningen var väl att jag försökte slappna av men det gick inte, jag bara skrek rakt ut genom hela värken och tänkte att jag måste sluta skrika och inte kämpa emot eller spänna mig, men det gick bara inte. Efter det jag skrek att det var bråttom och då ringde han äntligen och kollade var Ann var - och då var hon bara nån kilometer här ifrån.

Men just då kände jag till min stora förvåning plötsligt att "Nu kommer barnet!" och det var samtidigt en lättnad faktiskt. Jag som absolut inte velat föda utan barnmorska innan! Men det var inte så farligt, jag tänkte att då är det värsta över nu, och det här kan jag. Paniken släppte och jag kunde fokusera på vad som var bäst att göra, vad barnmorskorna sagt på hembesöket om att hålla en hand på huvudet för att ha mer kontroll och inte ta i för mycket - inte pallen som planerat, sidoläge går långsammare. Och sen försökte jag andas lugnt genom en eller två krystvärkar och hoppades att Ann skulle hinna fram först, men så kände jag att det var dags ändå och så var hon ute ca 7 minuter innan barnmorskan kom. Jag satt med henne i famnen insvept i en handduk när Ann kom upp ett par minuter senare. :-)

Det var ju lite oväntat, men det gick bra ändå. Sen kom Ann och klippte navelsträngen (eller Johan klippte, men hon fixade) och tog emot moderkakan, och pysslade om mig och bebin, hjälpte mig in i duschen. Jag mådde sämre en stund efteråt, illamående, trött och lite medtagen, troligtvis en chock både fysiskt och mentalt för att det gått så fort. Smärtsamma eftervärkar. Men det gick över efter någon timme, barnmorskorna (Liisa kom fram efter ett tag också) stannade till 01 tiden tror jag och kollade att vi mådde bra. Sen har vi haft kontakt på telefon, men vi har mått bra och känt att vi klarar oss själva, så de kommer först på onsdag eller torsdag nu och tar PKU mm.

Liisa trodde att eftersom jag fött ett barn på över 4 kilo tidigare, och bebisen är så pytteliten, så kan hon ha glidit ut på bara 8 cm. Att det kan vara därför hon kom så plötsligt, och öppningskedet kändes så kort. De ska försöka få hit barnläkaren på hembesök redan imorgon eftersom babyn är så liten. Jag är lite orolig för alla infektioner som går nu när hon är så liten för tiden, det är väl det enda bekymret egentligen.

Så en tredje flicka blev det! Inget namn ännu. Det känns som något av en drömförlossning trots att det inte blev som jag föreställt mig. :-) Jag hoppades ju under krystvärkarna att Ann skulle hinna fram och hjälpa mig , men efteråt kändes det häftigt att jag hade klarat att föda fram och ta emot henne helt själv - det är första barnet som jag själv lyft upp, rört vid och tittat på innan någon annan tagit emot henne! Jag ropade att det var en flicka medan Johan hämtade en handduk att svepa om henne.

Jag har ju inte fött i sidläge tidigare utan på pall, men jag tänkte på hur de hade gjort på en förlossningsfilm nyligen och lyckades instruera Johan hur han skulle hålla upp det övre benet och hjälpa mig. *s* Så gled hon bara ut på madrassen efter 3-4 krystvärkar. Jag visste att Ann skulle komma vilken minut helst också och det kändes tryggt trots allt.

Absolut den bästa upplevelsen av mina tre födslar! :-) Vi är jätteglada och alla mår bra. Stolta storasystrar!

Brev till Föräldrar och barn

2008-12-22T12:02:00.001+01:00

Ur askan, i elden...

Också Föräldrar och barn har under hösten haft en artikel med tips om att sluta amma. I ljuset av den så ser inte Vi Föräldrars artikel alls så onyanserad ut, FoBs artikel var tyvärr betydligt värre.

Vi skrev även med synpunkter från Amningshjälpen i Stockholm till Vi föräldrar tidigare i höstas, men fick tyvärr aldrig något svar.

Här följer ett brev jag just skickat till tidningen. Nu väntar jag på respons!

När jag läste Föräldrar och barns artikel om att sluta amma (nr 11/2008) blev jag bekymrad över att exemplen kändes så likriktade och dessutom inte ligger i linje med gällande svenska rekommendationer. Artikeln innehåller tyvärr också ett flertal sakfel. Att sluta amma är ett angeläget ämne som ständigt är aktuellt, och det är trevligt med det personliga upplägget. Men var fanns faktagranskningen?

På faktasidan är endast den första av de fyra punkterna korrekt, vilket är anmärkningsvärt. Trots att det är över 5 år sedan Livsmedelverket uppdaterade sina rekommendationer påstår tidningen felaktigt att man bör introducera smakportioner redan vid 4 månader. Sedan 2003 är rekommendationen att börja ge smakportioner först när barnet är runt 6 månader! Även en ej namngiven BVC-sköterska, förövrigt den enda källa som hänvisas till i artikeln, hävdar att sexmånaders bebisar skulle vara mer skeptiska till att börja med mat. Detta är en seglivad myt som har sitt ursprung i en gammal reklambroschyr från Semper, men är ett påstående som helt saknar vetenskapligt stöd.

De studier som gjorts visar tvärtom att de barn som börjar senare med mat snabbare kommer upp i större mängder! Man vinner alltså ingenting på att börja "vänja" tidigt, innan barnet själv visar mognad och intresse. Medelåldern för när barn är redo för fast föda ligger just vid 6 månader, att börja redan vid 4 månader passar endast en liten minoritet av barnen och är tvärtom förenat med fler bakslag och svårigheter.

Hur gjordes urvalet att endast intervjua mammor som bara ammat en kort tid? Vi är trots allt många familjer idag som har positiva erfarenheter av hur praktiskt och mysigt det är att fortsätta amma under småbarnstiden, och vi saknade att ingen mamma som ammade längre tid 9 månader fanns representerad bland de intervjuade mammorna. Ingenstans i artikeln ”Dags att sluta amma” nämns att Livsmedelsverkets rekommendation är delvis amning i 1 år eller längre, eller att WHO rekommenderar att man ammar 2 år eller mer. En längre amningstid minskar bland annat risken för diabetes och fetma hos barnet, samt bröstcancer hos mamman. Artikelförfattaren nämner istället sex månader som en ”magisk gräns”. Intrycket artikeln ger blir tyvärr att amning enbart är något för pyttesmå bebisar - ju förr man avvänjer, desto bättre!

Bland de "8 smarta sluta amma-tipsen" står: "Känns det riktigt svårt för dig att separera från barnet och sluta amma, ta kontakt med och få hjälp av din bvc-psykolog, även Amningshjälpen kan vara till nytta". Budskapet tidningen förmedlar är med andra ord att de som inte vill sluta amma tidigt bör ta kontakt med en psykolog? Varför skulle det vara eftersträvansvärt att tidigt separera barnet från mamman? Om det känns känslomässigt svårt att sluta amma så skulle jag fråga varför och för vems skull mamman avvänjer. Är det hennes eget beslut eller avvänjer hon på grund av kritik eller påtryckningar från någon annan?

Artikelförfattaren menar att det talas mycket idag om hur man kommer igång med amningen och hur man ska fortsätta att amma, men inte om hur man slutar amma. Jag kan inte hålla med om detta. Den kunskap som finns idag om att fortsätta att amma har inte fått någon större spridning, vilket tyvärr också framgår tydligt av artikeln. Att barnet blir lättstört och vänder sig efter ljud och ljus vid amningen är helt normalt i den åldern, det är en utvecklingsfas som flesta barn går igenom. Föräldrar verkar inte få tillräcklig information om detta idag, vilket leder till oro och stress, och beteendet tolkas ofta felaktigt som att barnet inte vill ammas eller behöver amningen längre. I Amningshjälpen får vi många frågor om just detta.

Ett annat faktum som det talas alltför lite om är att välling i nappflaska ofta snabbt konkurrerar ut amningen. I en av kortintervjuerna tyder beskrivningen av barnets bröstvägran just på en möjlig flaskförvirring, i ett annat exempel slutade mamman amma för att barnet bet i bröstet. Många barn biter i perioder, t ex i samband med tandspricking, men det går att få stopp på bitandet om man får lära sig teknik och strategier för det. Tyvärr informeras det sällan om detta idag. Bitande kan också ha med introduktion av nappflaska eller spillfri pipmugg att göra. I båda dessa exempel hade utgången måhända blivit en annan om mammorna nåtts av information om hur problemen hade kunnat lösas, samt om riskerna med välling och flaskmatning.

På BVC likaväl som i föräldratidningar förväxlas ofta tillvänjning med avvänjning. Men det är inte självklart att ”byta ut mål”, eller ens att avvänja. Om barnet ammas fritt så kommer efterfrågan ändå att minska med tiden, amningen glesas ut naturligt och barnet växer ifrån amningen efter ett par år. Idag rekommenderas fri amning, och de flesta ammar inte i form av schemalagda mål det första halvåret. Introduktionen av fast föda har inget naturligt samband med att plötsligt börja amma efter klockan istället för efter barnets signaler.

Uppgifterna på faktasidan om variationer i amningslängd förefaller att vara gripna ur luften. Var kommer uppgiften att svenska kvinnor ammar mellan max en månad till 2-3 år ifrån? Varför inte ange ”inte alls” eller ”ett par dagar” som nedre gräns? Socialstyrelsens statistik visar att 2 procent av svenska barn inte ammas vid en veckas ålder. Föräldrar och barn hade för bara ett år sedan en artikel om amning där mammor ammade både 4, 5 och 6 år, så helt obekant kan det knappast vara för tidningen att svenska barn ammas längre än max 2-3 år.

Det vore önskvärt att tidningen tog upp och presenterade fler val kring amning eller valde ut exempel som följer de svenska rekommendationerna bättre. Om ni väljer att skriva om avvänjning ur ett personligt perspektiv så är det viktigt att innehållet granskas av en amningsexpert och att Livsmedelsverkets rekommendationer är korrekt återgivna.

Tummen ner för Vi föräldrar

2008-09-08T09:28:00.001+02:00

Jag har retat mig så mycket på Vi Föräldrars artiklar om att sluta amma och om smakportioner i de två senaste numren!

Jag borde kanske inte bli förvånad, men jag blir ändå jätteirriterad!

Trots kloka svar från Amningscentrum och att de har Amningsnytts redaktör som expertsvarare nu, så lyckas tidningen i sina artiklar och reportage ändå förmedla en så mossig bild av amning. Jag blir upprörd, och funderar på att skriva en insändare och klaga, men vet inte om jag kan hitta rätt formulering så att jag når fram till dem och de skulle vilja ta in den? För samtidigt så speglar de förstås samhället idag, som inte är så himla amningsvänligt egentligen.

Men deras artiklar har samtidigt en normerande inverkan. När de väljer att bara intervjua och skildra mammor som ammar en kort tid, som avvänjer tidigt, och snart flaskmatar med välling istället för att fortsätta amma, så förmedlar det en bild till läsarna av "hur man ska göra". Jag tror att det skapar förväntningar hos nyblivna och blivande föräldrar, och visar man inte på några exempel att man kan göra på andra sätt, så kommer man kanske inte ens på tanken att det finns alternativ!

Som nu när de har med en personlig dagbok om att börja med smakportioner, så väljer de - trots en liten inforuta bredvid med rekommendationer om helamning i 6 månader! - en mamma som sett fram emot att få starta vid 4 månader, och som trugar i barnet mat trots att barnet tydligt visar motvilja och signalerar att hon inte är mogen för mat ännu!

Det blir lite dubbla budskap, som att Livsmedelsverkes rekommendationer bara är dumheter som vanliga föräldrar inte bör bry sig om! Dessutom avvänjer mamman vid 7 månader, för att barnet fått tänder. Ergo: Man bör/kan inte amma barn med tänder!

I artikeln om att sluta amma så säger motsäger visserligen experterna myten om att det skulle bli svårare att avvänja när barnet blir äldre. Men jag saknar helt informationen till läsarna om att man faktiskt inte behöver göra en kampfylld föräldrastyrd avvänjaning förr eller senare! Om barnet ammas fritt så kommer det att växa ifrån behovet att ammas förr eller senare ändå, och då kommer barnets efterfrågan att minska och amningen rinner ut i sanden av sig själv helt smärtfritt, utan att det behöver uppstå några konflikter eller tårar!

2008-09-07T20:35:00.001+02:00

I'ts the love!

2008-04-28T21:11:00.001+02:00

Jag hörde en så härlig historia i helgen. (Tack Mia! :-))

En mamma ammade sitt barn som var ett par år gammalt. Hennes granne, en lite äldre kvinna från Indien, hade vid ett tillfälle sagt något i stil med:

"I see you are still breastfeeding ..."

Mamman känner sig kanske lite utsatt och börjar förklara att jovisst gör hon det, det är så bra för immunförsvaret etc. Ja, så där som vi som ammar småbarn ofta gör när vi får frågor om amningen.

Då avbryter den indiska damen henne och konstaterar bara:

"I'ts the loooooove!!!"

Just så enkelt är det kanske egentligen? Kanske man inte ska överanalysera?

I'ts the löööööööv!

Riksträff 2008

2008-04-28T20:22:00.001+02:00

Jag är hemma igen efter Amningshjälpens riksträff i Karlstad. Jätteroligt att träffa både gamla och nya vänner.

Fast det känns konstigt att åka åt olika håll sen just när man vill lära känna varandra bättre... Dessutom pratade jag typ norrländska när jag kom hem, hahaha... Smittsamt?

Till helgen var två lysande föreläsare inbjudna. Kristin Svensson, författare till Amningsboken, specialistbarnmorska och forskare på Amningscentrum på KI i Solna. Hon är alltid intressant att lyssna på. Den här gången pratade hade hon fått uppdrag att prata om "nya rön", lite av varje. Egentligen hade jag nog föredragit ett tydligare och mer fördjupat tema såsom den föreläsning hon höll på riksträffen i Stockholm för 3 år sedan, men det var det absolut bra och intressant. Särskilt kommer jag ihåg en australisk studie som visar att sannolikheten att mamman ammar ökar med 13 (!) gånger högre om pappan är positiv till amning. Att "pappan är den viktigaste amningsstödjaren" har jag ju hört förr, men inte att det inte bara fördubblar eller fyrdubblar kunde jag lätt föreställa mig. Men att pappans åsikt och stöd väger så tungt att chansen att lyckas och trivas med amningen ökar med tretton gånger - nej det hade jag nog inte gissat. Fast helt förvånad är jag inte trots allt ...

Den andra föreläsaren var Louise Hallin, barnmorska och psykoterapeut, känd från tv4 och radio Stockholms Knattetimmen. Jag kanske inte håller med Hallin på alla punkter, men hon är en lysande föreläsare och det är väldigt befriande att hon vågar vara politisk inkorrekt och verkligen tar bladet från munnen.

I mitt tycke är hon lite freudianskt flummig ibland och alltför biologisktiskt särartstänkande, men jag håller med på många punkter också, men kanske från ett mer evolutionsbiologiskt perspektiv. Hon är kategorisk ibland, men underhållande och mycket klarsynt. Och som akademiker, 30+ och stockholmare kände jag mig igen mig en hel del i hennes bild av hur min grupp är. Det var både roande, oroande, inspirerade och tankeväckande.

Efter den här helgen känner jag mig stärkt, inspirerad och har laddat batterierna. :-)

Dessutom kom jag hem med betydligt mer packning än när jag åkte dit! Jag köpte ungefär 15 lotter på boklotteri i hopp om att vinna en trädgårdsbok - jag är just är nybliven ägare till ett litet radhus - och 5 stycken lotter på andra lotterier.

Sedan vann jag märkligt nog följande:

*en jättefin amningskudde med Lilla spöket Laban
*en gosedjurs kanin
*två romantiska ljuslyktor
*Sist med inte minst: en dofttvål som hette "Het kärlek" med oljor som skulle "öka amorösa egenskaper."

Oj oj oj. Det känns nästan som att någon försöker säga mig något. Kanske det kanske är dags att börja fundera på fler barn?

Amning på väg ut i kylan

2008-02-02T01:28:00.001+01:00

Något jag kommer att minnas från år 2007 är att jag lyckades få in en längre insändare i Dagens Nyheter i höstas! De gav till och med en fotograf i uppdrag att arrangera en passande fotoillustration till texten, artikeln upptog nästan en helsida med en stor bild. Det kändes häftigt! Stort - både läskigt och roligt. Det är många som har kommenterat att de har läst den. Dessutom ringde en kvinna från Sveriges Radio Jönköping och ville intervjua mig, de ägnade första timmen av deras eftermiddagsprogram åt ämnet och pratade med folk på stan, intervjuade några mammor och hade en telefonsluss där folk fick ringa in och säga sin mening. Ringar på vattnet ... :-)

Här är texten:

----------------------------------------------------
FÖR BARA NÅGRA ÅR sedan betraktades amning som något både mysigt och hälsosamt. Föräldralediga mammor invaderade stans kaféer med sina barnvagnar, amningströjor och en känsla av samma självklara rätt till det offentliga rummet och möjligheten att få njuta av en latte som alla andra. I dag är amningen åter på väg ut i kylan, och uppfattningen att mammor bör sitta hemma eller gå in på toaletten om de ska amma sprider sig. Allt oftare hör man talas om hur ammande mammor avvisats från restauranger och kaféer, och nu uppmanas kommunpolitiker att inte amma på möten. Varifrån kommer uttrycket "att amma offentligt"? Egentligen rör det sig bara om att amma barnet där man befi nner sig när barnet behöver ammas. Man säger knappast att man "äter en smörgås offentligt" eller talar om "offentligt kaffedrickande".

ATT AMMA ÄR ett normalt samspel mellan mamman och barnet, inte en provocerande handling. Ammande mödrar brukar vara diskreta och har ofta speciella amningströjor på sig och visar sällan särskilt mycket hud. Men när det har gått så långt att kvinnor i dag antingen lägger en stor fi lt över barnets huvud, ammar på toaletten, eller känner sig tvingade att ge barnet nappflaska i stället för bröstet ute på stan, så har något gått snett. Vill vi vuxna äta lunch under en filt? Skulle vi vilja äta på en toalett? Var finns respekten för det lilla barnets behov?

NÄR AMNING PÅ KAFÉER och restauranger fördöms påstås det ofta att om det är naturligt att amma, så är kiss, bajs och sex minsann också naturligt. Men varför jämföra amning med något så långsökt, i stället för med vuxnas ätande vid matbordet? Ett annat argument för att kräva att mamman ammar i smyg är föreställningen om att ingen störs av det. Men det är rimligt att anta att det faktiskt är störande för mamman och barnet att tvingas lämna sitt sällskap för att sitta ute på en toalett. Är Sverige så amningsvänligt som ofta hävdas? Attityderna mot amning har hårdnat på senare år, samtidigt som frekvensen helammade barn har sjunkit kraftigt efter en topp på 90-talet. Men rätten att amma för den som vill handlar också om rätten att få bestämma över sin kropp, och om rätten att få vara nära sitt barn utan att utestängas från samhällslivet. Att kvinnor med barn som ammas har rätt att delta i det offentliga rummet på samma villkor som alla andra, är en principiellt viktig fråga.
----------------------------------------------------

Vad gör man om barnet börjar bitas vid amningen?

2008-02-02T01:17:00.000+01:00

Många barn, om än inte alla, bits någon gång. Ofta händer det i samband med att de får tänder och det kliar i munnen, med de kan även bitas utan tänder och det gör också ont. Eller så kan de göra som min äldsta dotter gjorde och plötsligt börja bitas som ett "festligt" bus när hon var 14 månader.

Men det går att lära dem att det inte är okej! Man ska inte skälla på barnet och göra en stor sak av det. Det kan få motsatt effekt, det blir ännu mer spännande och de vill se reaktionen igen. Åtminstone när det gäller större barn, små kanske kan bli skrämda och koppla ihop amningen med det sedan och då kan det ju också bli besvärligt.

Det är effektivt att alltid avbryta amningspasset direkt vid bett så att barnet upptäcker att konsekvensen blir att det inte får amma om det biter. Man kan säga nej bestämt, och säga och visa att det gör ont, men man ska inte göra för mycket väsen av saken. "Om man biter får man inte amma" sa jag ett tag. Men det är inte säkert att man behöver säga någonting alls. För mig så tog det bara ett par dagar att få helt stopp på bitandet efter att jag följt de här råden, och då bet hon förskräckligt mycket dagarna innan dess, och bara skrattade ju mer jag sa ifrån - kanske för att göra mig glad igen, de är ju vana att man ler tillbaka om de är gulliga och skrattar? När jag sedan nekade henne att få amma var hon jätteförtvivlad och bara grät. Det kändes jättehemskt när vi var mitt upp i det, men gick så snabbt och lätt att få stopp på när jag fick bra råd.

Andra tips är att hålla barnet tätt tryckt intill sig under amningen och se till att det har så mycket bröst som möjligt i munnen, då är det mycket svårare att bita ihop. Om barnet biter i slutet av amningspasset när det mer ligger och gosesnuttar så kan man behöva korta av amningen under en period. Min dotter bet i början och det funkade ändå att få henne att sluta upp med bitandet.

Om barnet biter så ska man stoppa in ett finger i mungipan på det och bända loss det försiktigt, akta sig för att dra barnet ifrån sig instinktivt, då kan man skada bröstet. Det bästa är att trycka det tätare intill sig istället.

Flaska är bra att undvika helt och hållet, det strular ofta till det och många barn biter när de fått flaska. Jag har också hört de som biter när de fått pipmugg, åtminstone spillfri sådan. Det är väl mindre risk att amningen störs av pipmugg än flaska, men ingetdera är vare sig oproblematiskt eller nödvändigt och barnet kan lära sig att dricka ur glas eller lapa ur drickskål direkt istället. Man ska ju ändå inte använda nappflaska eller pipmugg som vuxen och man behöver faktiskt inte gå den omvägen till att lära sig dricka ur vanligt glas, tänker jag.

Vetenskap VS Hypoteser

2007-12-26T16:10:00.000+01:00

När man diskuterar amning på olika forum så framkastas ofta påståendet att forskare säger olika och att det inte skulle spela någon roll alls om man ammar eller inte. Trots den stora mängd vetenskapliga studier om amning och bröstmjölkens roll för barnets immunförsvar, så väljer en del att inte tro på detta. Även i media förnekas ofta att amning skulle behövas i vår del av världen.

En vitt spridd myt är att WHO:s rekommendationer om exklusiv amning i 6 månader och del amning i 2 år eller längre bara skulle gälla för U-länder, trots att detta är en global rekommendation. Ursprunget till detta verkar vara en föreställning om att amning bara behövs i U-länder för att de inte har tillgång till rent vatten och inte kan ge ersättning på ett säkert sätt. Nu är det visserligen så de hotas av allvarligare infektioner som kolera och diarréer, medan det i Sverige inte är en stor katastrof att drabbas av en öroninflammation eller luftvägsinfektion. Men detta innebär ju inte att det är onödigt med det skydd som amningen ger, och det är knappast kul att vara sjuk ens i Sverige med bra sjukvård, eller hur?

Hur kommer det sig då att det finns så mycket tvivel på de vetenskapliga bevis som trots allt inte kan sägas vara annat än väl belagda om hälsovinster med att amma? Till viss del kan det nog förklaras med känslomässiga argument. Det är inte alltid amningen fungerar, och då vill man kanske hellre höra attd et ändå inte spelade någon roll? Men till stor del kan missuppfattningar nog vila på att man inte är van att skilja på vad som är vetenskapligt bevisat och vad som är rena hypoteser. Jag hörde bland annat nyligen påståendet att en del forskare skulle mena att barnen lättare får allergier om man ammar länge eftersom kroppen får vänta längre med att utsättas för olika bakterier och immunförsvaret inte stärks på samma sätt, medan andra forskare menar tvärtom.

Det här kommer från en intervju med en allergiforskare ur ett feministiskt perspektiv så angriper även att hon upplever att det finns en press på kvinnor att amma, vare sig de vill eller inte. I den här intervjun så spekulerar hon fritt om att det kanske skulle kunna förhålla sig så här. Det är en helt oprövad hypotes, inte forskning och den här kvinnan har inte forskat alls om amning eller bröstmjölk utan är expert inom helt andra områden! MEN med en fin titel så får man hög trovärdighet, även när man uttalar sig om saker som ligger långt utanför sitt kunskapsområde.

Där bör man vara lite kritisk och noga med att skilja på var som är hypoteser (=tänk OM det skulle kunna vara så här, kanske?) det _inte_ har forskats om, och vad som är hårda resultat från forskningsstudier. Detta förväxlas alltför ofta i debatten!

Idag vet man att det är miljö och arv som spelar störst roll när det gäller allergier. När det gäller astma och atopiskt eksem så kan amning eventuellt ha en skyddande roll mer forskning behövs. Men när det gäller allergier så är det andra faktorer som har större betydelse. Amning kanske inte gör så mycket till eller ifrån där.

Det här verkar leda till att många drar förhastade slutsatser om immunförsvaret och infektioner, vilket fungerar helt annorlunda än allergier. Mig veterligt så existerar det inte någon studie där man har funnit att det är lika vanligt med olika typer av infektioner när man jämför ammade barn med barn som inte ammas. Jag har nog sett lite variationer från olika delar av världen i hur stor skillnaden är mellan olika studier. I någon var det 2-3 gånger förre öroninflammationer bland de ammade barnen, medan de i en Nya Zeeländsk studie var så mycket som 5 gånger färre ÖI! När det gäller procent kan det variera lite mellan olika projekt, men att antikropparna i mjölken ger ett visst skydd går att slå fast vetenskapligt.

Sedan måste man ha ganska många studier innan man ska säga att något är bevisat och de ska vara gjorda på stora grupper för att man ska statistiskt säkerställa det. Men eftersom det finns så stort forskningsmaterial så kan mycket ställas utan rimligt tvivel även när man sållat bort allt som inte är tillräckligt hållbart.

Frågan är ju om någon kan plocka fram studier som visar att det inte är någon skillnad när det gäller de infektioner som är väl undersökta? Diabetes har också studierats så mycket de senaste åren att det nog kan sägas vara ställt utan rimligt tvivel nu att amning minskar risken? Att amning skyddar modern mot bröst och äggstockscancer är något som inte är det minsta omstritt idag!

Det som inte är tillräckligt underbyggt är tex om amning skyddar mot barnleukemi eller ej, samt om det skyddar mot fetma senare under barndomen. Det finns studier som pekar mot detta, men inte tillräckligt stort material. När det gäller högre IQ i genomsnitt för barn som ammats länge så vet man att det är så, men inte om det beror på att fettsyrorna i mjölken är bra för hjärnan eller om det bara beror på att högutbildade ammar längre i genomsnitt och att det mer är något socialt som hänger ihop med mer stimulans och studieinriktade hemmiljöer. Vissa frågor är ju omtvistade eller inte tillräckligt undersökta ännu!

Men finns det verkligen studier som visar att amning är betydelselös för immunförsvaret?
Existerar forskning som visar att barn hämmas av att ammas länge?
Att det är direkt dåligt för att bygga upp sitt eget immunförsvar?

Trots att det ofta slängs fram som en sanning så har aldrig någon kunnat hitta en källa som stöder det påståendet. Jag tror att det kan vara missförstånd utifrån det som jag nämnt här ovan.

Vad bröstmjölk innehåller av antikroppar, näring, fettsyror, hormoner och levande celler är inget som är omstritt bland olika forskare. Och det är relativt enkelt att analysera i laboratorium. Inte något att tro på eller inte egentligen, utan något som man kan mäta och analysera. Trots det cirkulerar fortfarande mossiga gamla myter om att amning är onödigt och att bröstmjölk på något magiskt vis skulle förlora näring och immunologiska egenskaper efter de första månaderna. Är det inte hög tid att städa ut alla vanföreställningar och myter en gång för alla?

Att vara en god förebild ...

2007-10-08T00:07:00.000+02:00

Barnen leker och kör varandra i dockvagnen. Det ser lite lsäkigt ut, men jag sätter varningen i halsen när jag hör vad Juni säger till Tindra:

"Nu måste du sitta i vagnen. Vi är jättesena till dagis nu! Du får inte krångla!"

Oj oj oj, känner jag. Stackars barn, hemska morgonstressen och jag som är helt hopplös på att passa tider. Morgontrötta mamman med morgontrötta barnen, en blind leder en blind ... Och envisa Tindra som krånglar och håller på jämt, det är väl någon sorts trotsålder. Men sedan pussar hon Tindra hej då och ser glad ut och säger:
"Mamma kommer och hämtar dig klockan 16."

Och nu undrar jag egentligen mest om hon visste att sexton är samma tid som klockan fyra, eller om det blev rätt av en slump, när har hon lärt sig det? Och vem det är som säger "sexton"?

Nej, nu kanske jag skulle gå och lägga mig så att jag orkar upp tidigt så att det inte blir så bråttom jämt.

Fast jag vet ju hur det blir. 9.00 går de iväg till skogen, och då gäller det att vara på plats. Inget "jag måste bygga lite lego först" eller "jag kan inte gå för jag kan bara ta den mössa som redan är på dagis,ochjag vägrar att gå hemifrån utan den mössan på mig" - hur sjutton löser man den omöjliga ekvationen??? Jag kan riktigt höra mig själv med andan i halsen och ett stråk av panik i rösten.

"Nu måste du sitta i vagnen. Vi är jättesena till dagis nu! Du får inte krångla!"

It's Super To Be So Normal

2007-09-21T12:49:00.001+02:00

Jag fick nyligen ett mail med den här filmen och den gjorde mig så glad! Jag blir riktigt varm om hjärtat av den, så många fina barn och mammor och inte minst härligt att se så många stöttande pappor!

Jag tycker att det är häftigt också att se så mycket likheter. När jag såg filmen kände jag liksom en gemenskap med andra föräldrar världen över, det var så kul när jag såg de här amerikanska familjerna med exakt likadana bärselar och sjalar som det brukar vara på våra svenska picknickar med Sjalbarn eller Amningshjälpen.

Jag är förövrigt just hemkommen från 2 veckors semster i Danmark, södra Jylland. Det var nästan bara tyska turister där. De började direkt tala tyska med oss i affärerna istället för danska! :-o Tur att jag råkar tala tyska hyfsat bra... hahaha.

Tyskland måste för övrigt vara bärsjalarnas förlovade land! Ja, det är kanske inte så konstigt eftersom så många bärsjalar tillverkas just där. Jag har tyvärr inga foton på tyska små sjalbarn att visa upp, det verkade så framfusigt att be att få fotografera främmande turister på stranden och i byn, men jag ångrar det lite nu i efterhand. Det var sjaltätt som jag aldrig sett i Sverige, utom på sjalbarnträffar!

Och många springcyklar! Det ser man heller inte ofta i Sverige, men vi såg kanske ett tiotal olika bärsjalar och 5-6 springcyklar bara i lilla Blåvand! Åh, ibland drömmer jag om att bo i södra Tyskland. Jag har varit mycket där på somrarna när jag var yngre och tycker det är väldigt fint, och nu som förälder så kanske skulle jag känna mig mer hemma i den tyska normen? Där skulle jag kanske inte känna mig så misslyckad som arbetslös akademiker heller, det är mycket vanligare att vara hemmaförälder och jag kanske skulle ha valt att stanna hemma med barnen och trivts med det, utan att grubbla så mycket?

Danmark bjöd mer på höst än på sensommarväder, men det var oerhört vackert vid havet, om än på ett annat sätt än strålande högsommardagar. Det är ganska skönt också med en höstsemester. Man har inte samma press på att utnyttja tiden till max som man kan känna mitt i juli. Nu kunde jag verkligen slappna av i den mån det nu är möjligt med två sjövilda ungar *s* - gå ned i varv, läsa sista Harry Potter (OBS - inga spoilers! Jag är inte klar ännu! :-)), plocka snäckor och fina stenar vid havet och äta på tok för många goda glassar och fikabröd ... 2 dagar på Legoland har vi också hunnit med, jättekul!

Kolmården under högsäsong, nej tack

2007-07-22T23:31:00.000+02:00

I onsdags tappade jag bort lilla Tindra på Kolmården. :-o Pinsamt att erkänna, men så här gick det till:

Efter att ha testat det, så skulle inte kunna rekommendera en dagstur till Kolmården mitt under högsäsong. Vi har alltid åkt dit på vår och höst annars, och då har vi sovit över.

Jag var inte beredd på att det skulle vara så sinnessjukt mycket folk nu! Eller att resan skulle kännas så lång! Att det skulle vara fler än annars trodde jag ju, men inom rimliga gränser. Nu var det bilkö de 7 (sic!) sista kilometerna till parkeringen, där det förvånansvärt nog fanns platser kvar trots allt. Därefter fick vi stå i kö i 45 minuter tills vi kom in. 10.30 hade vi kört av från motorvägen och var "nästan framme" och 12.15 kom vi äntligen in i parken.

Vid det laget var jag så uppstressad över att vi inte skulle hinna se så mycket som vi hoppats och att vi måste prioritera bort saker. Hela tanken med dagsutflykten var att vi skulle bjuda min mamma som aldrig hade varit där på resan som en födelsedagspresent, och det känns så dumt att hon måste välja mellan Delfinshowen eller safariparken. Eftersom hon hade aldrig sett delfiner i verkligheten så vi väljer delfinerna. Och över att det var så mycket folk att jag mpotsägelsefullt nog för en gångs skull helt glömde bort att skaffa namnband eller annan identifikation till barnen. Annars är klisterlapp på ryggen med namn och mobilnummer en smart grej, tycker jag, där barnet inte ser och pillar bort den.

Hur som helst, vid ingången frågar maken om vilken Delfinshow som det brukar vara minst folk på, och de svarar att det tveklöst brukar vara avsevärt mindre fullt på den sista för dagen, klockan 17.

Runt 16.40 går vi backen upp från sälarna upp till Delfinplan och möts av en överraskande syn: Kön till Delfinshowen ringlar inte bara över själva Delfinplan, utan sträcker sig långt upp i backen på väg mot tigrarna. :-o Jag tror knappt mina ögon, jag trodde att många skulle vara på väg hem redan vid den tiden. Jag undrar om vi kanske ska ge upp direkt, om det kommer att bli fullsatt efter halva kön eller nått. Maken passar på att ta med Tindra på toaletten och även mormor passar på att gå på toa. Jag ser inte riktigt och tror att även Juni följt med dem, men det visar sig att hon istället smitit iväg till en lekställning några meter bort. Vi är så stressade att vi nog inte tänker riktigt klart, och jag får för mig att jag ska ta en plats i kön åt oss medan de andra är på toa.

När kön börjar röra på sig ganska snabbt några minuter senare så spanar jag uppmärksamt mot toaletterna. Det första som händer är att Juni kommer springande från ett annat håll och gråter och säger att hon inte hittat oss. Redan då anar jag lite oråd och känner att jag inte haft koll som jag borde. Strax därefter kommer min mamma och jag frågar om Tindra är med henne, men hon svarar att hon gick med pappa. Efter minuter som känns som en evighet så kommer maken ut från toaletten och jag ropar lätt panikslaget. "Var är Tindra, är hon inte med dig?" varpå han svarar att "Nej, hon ville gå ut till dig. Är hon inte med dig?!"

Jag känner liksom 'Nej, vad har vi gjort??? Hur kunde vi vara så klantiga?' och bara ropar att vi har tappat bort Tindra, och jag bara släpper vagnen mitt på torget där med alla prylar och värdesaker, mobil, kontanter VISA-kort etc vind för våg. Vi springer åt olika håll och letar och tittar och ropar och jag tänker att hon står här någonstans och gråter och vi komemr att få syn på henne vilken sekund som helst. Men vi kan inte se henne någonstans, och nu har planen tömts på folk, de flesta har strömmat in i Delfinariet och jag springer till någon anställd som står vid en "Trygga barn"-skylt" där de delar ut namnband och frågar om ingen lämnat in en liten flicka med rosa och blårandig Bamseklänning där. De har inte sett henne med hjälper mig att leta och hon springer till Delfinshopen för att höra om hon blivit inlämnad där och meddela personalen i delfinariet.

Efter en stund kommer tjejen tillbaka och ingen har sett henne, då börjar jag bli riktigt stressad. Även maken och mormor kommer tillbaka från olika håll och frågar om någon hittat henne, och då börjar jag bli riktigt rädd. Det har gått lite för många minuter nu, och hon är ju så liten, under 3 år gammal och det borde inte få hända att jag tappar bort ett så litet barn. Jag undrar om hon dragit iväg långt ut i skogen? Hur långt kan hon ha hunnit? Hur länge kan hon ha varit borta egentligen 10 minuter? 15?

När tjejen från "Trygga barn" frågar om hon har namnband på sig, och först då inser att jag helt glömt bort det också. Jag känns mig lätt hysterisk men hon lugnar mig och säger att det händer hela tiden, och att de komemr att hitta henne snart. Det är över 10 000 besökare idag, och många barn kommer bort, berättar hon. Hon pekar ut en plats där jag stå stilla i solen där Tindra lätt kan se mig från flera olika håll, och låta de andra springa iväg och leta i olika riktningar.

Jag har väl alltid tänkt att måste skulle vara svårt att vara overksam när man är orolig för sitt barn, men att det skulle vara så pass svårt hade jag inte förstått. Jag klarade faktiskt inte att stå still hela tiden, utan kände att jag måste springa och titta att hon inte fanns ute på vändplanen där Safaribussen skulle åka - tänk om hon skulle bli överkörd?

Jag vet inte hur länge hon egentligen var försvunnen. Det kan inte ha varit så lång tid egentligen, men med ett så litet barn som inte ens fyllt 3 år ännu så känns en kvart som en evighet. Precis när tjejen från "Trygga barn" har rimgt till huvudingången och jag ska lämna signalement och de tänker dra igång stora pådraget så ser jag hur hon kommer gående upp för backen hand i hand med mormor! Och hon gråter inte ens. Lättnaden är enorm.

Hon hade ställt sig under en gångbro invid klippväggen nedanför säldammen, och när min mamma tillslut fann henne där sa hon bara "Jag hittade inte mamma." När hon inte såg mig när hon kom ut från toaletterna så hade hon gått tillbaka till den plats vi var på innan. Ganska förståndigt trots allt. Hon verkar ha tagit det med fattning, medan vi vuxna var desto mer skärrade. Den trevliga tjejen som hjälpt oss att leta systematiskt fixade till och med in oss på Delfinshowen med vår återfunna lillasyster, Dagens Ros till henne!

I bilen på väg hem så frågar min man vad alla tyckte var roligast på Kolmården. Barnen svarar båda två den höga rutchkanan på lekparken Kulmården. Min mamma tycker att det bästa var att se på när barnen hade roligt. Och jag säger att det bästa var när vi hittade Tindra, vilket han också instämmer i.

"Så egentligen kunde vi bara åkt till en lekpark istället?" frågar han och vi skrattar.

Jag vet inte, men en sak är säker. Inför nästa utflykt ska jag köpa ett stort ark med vita stora klisterlappar och skriva namn och mobilnummer och klistra upp på barnens rygg.

På min önskelista:

2007-07-15T19:57:00.000+02:00

Jag snubblade av en händelse - jag skulle egentligen leta efter gospelnoter - över en serie prydnadsfigurer som gjorde mig helt varm om hjärtat. Jag bara älskar dem! Jag kan riktigt känna och minnas den där underbara känslan av att hålla sitt barn i famnen.

När jag tänker att jag vill ha fler barn i framtiden så är det just den där känslan, av att bära sitt barn i famnen som jag vill få uppleva igen. Och även om jag just nu känner att jag skulle behöva komma tillbaka i arbetslivet och hinna jobba ett tag så har jag sparat några bärsjalar och vi sparar alla kläder och grejer från barnen. Vi får väl se det kanske dröjer några år.

Nu har jag slut på a-kassedagar och har hamnat i aktivitetsgarantin, och det känns ju inte superkul direkt. Det var inte för det här som jag pluggade 4 år på universitetet och samlade på mig 300 000 i studieskulder precis ... Jag slår inte frivolter om man säger så.

Jag vill inte skaffa fler barn under rådande omständigheter i alla fall, jag måste verkligen kämpa mig in på arbetsmarknaden igen på något sätt. Den här situationen lkänns så otrygg och påfrestande. Dessutom ska vi köpa hus, och ha råd med det, och ha råd att vara hemma med nästa barn så länge vi vill också. Och med 65% a-kassa nu så känns det lite stressande, jag vill verkligen ta mig ur det här nu. Usch...

När jag sökte in på Kulturvetarlinjen så förstod jag ju att det skulle vara tuff konkurrens om jobben inom kultur/media. Men det är ändå lättare att hoppas att det ska ordna sig ändå i förväg, än när man sitter här och har varit arbetslös i 600 dagar och känner att jag målat in mig i ett hörn där jag antingen inte får jobben jag söker för att jag ses som överkvalificerad som akademiker, eller inte får det för att jag har för lite yrkeserfarenhet - ett klassiskt Moment 22.

Men när jag jobbade förut så kände jag att jag valt rätt och trivdes jättebra. Men det har varit väldigt svårt att få jobb nu efter att jag varit hemma med mitt andra barn. Innan dess jobbade jag lite på timlön i alla fall. Jag började söka jobb när hon fyllde 1 år, och eftersom det gick så himla trögt så bestämde jag mig för att ta ut den föräldraledighet som fanns kvar när min man började jobba igen efter att han varit hemma med henne ett halvår, och skjuta upp dagistarten. Men även de månader som jag var föräldraledig med henne andra omgången, så sökte jag ju trots allt jobb ändå. Och jag kom till och med på intervju, även om jag inte fick tjänsten. Räknar man med den tiden också så har jag snart varit arbetslös 2 år i sträck. Nu fyller lilltjejen snart 3 år.

Men någon gång måste det väl ändå vända för mig? Lite mer frilansjobb börjar rulla in nu, men inte i den omfattning att jag inte känner mig arbetslös. Det är lite deprimerade att vara långtidsarbetslös - inte helt överraskande kanske ;-) - och jag vill inte varva föräldraledighet med arbetslöshet en gång till. Nu vill jag ha ett riktigt jobb! Helst ett kvalificerat jobb också, eller åtminstone ett jobb som jag trivs med, som inte känns som ett deprimerande kliv bakåt bara.

Övriga punkter på min önskelista är:
* En cykel
* En Sodastream

Nya tag!

2007-05-30T10:50:00.001+02:00

Jag har helt legat av mig och inte skrivit i bloggen på evigheter. Men jag tänkte ta mig i kragen och försöka skriva lite mer regelbundet utan prestationsångest att det måste bli så väldigt bra eller genomtänkt.

Idag fick jag en länk om något som torde falla in under kategorin "amningsprodukter som inte är amningsvänliga".

http://www.stylishmom.se/milk-bands-78.html

Milk BandsT är ett silikon armband som hjälper dig att hålla koll på vilken sida
du ammade på senast, vilken tid och hur länge. Allt på en handled!
Även om du ger ditt barn tillägg i flaska, så kan du använda det här armbandet för att komma ihåg när du senast gav din bebis mat. Är du tvillingmamma? Milk BandsT hjälper dig att hålla koll på barnens matvanor.
Milk BandsT amningsarmband är en perfekt present att ge bort till en nybliven mamma!

Är det inte precis den här förlegade inställningen till amning som måltider som man under många år försökt komma ifrån?

Varför skulle en nybliven mamma behöva något sånt här? Vad ger det egentligen för signaler att man ska sitta och ta tid och hålla koll alltför mycket? Vad händer med den fria amningen när man har ett sånt behov av att kontrollera och mäta? Jag tror att det i första hand skapar onödig stress och det uppmuntrar knappast till att amma för att ge barnet tröst och trygghet. Kanske behöver babyn bara en liten slurk för att släcka törsten en varm sommardag, eller snutta lite grann till tröst?

Språket är en del av vår begreppsbildning och vårt sätt att förstå världen. När man beskriver amning bara som mat och matvanor, så påverkar språket vårt sätt att tänka och känna kring amningen. Att hålla stenkoll på sitt barns "matvanor" främjar knappast ett avslappnat förhållande till amningen och motverkar en fri amning.

Jag kan se uppsvinget för den här typen av produkter som en del av en allmän backlash när det gäller inställning till amning och synen på vad som är fri amning. Tidningen "Föräldrar och barn" har i det senaste numret en utmärkt artikel om det plötsliga nya motståndet mot offentlig amning. Det är jättebra att de tar upp ämnet, tack för det! :-)

Det är väl en sak om man känner ett behov av att veta vilken sida man ammade på senast, fast inte ens det är självklart egentligen, men vissa kvinnor med känslig mjölkproduktion kanske har glädje av det ibland. Men det här?

Don't try this at home ...

2007-01-31T11:44:00.000+01:00

Några favoriter som känns aktuella just nu:
Klicka på bilden så blir det lättare att läsa!

http://www.thecowgoddess.com

Årets Rikspucko 2006:

2007-01-02T14:12:00.000+01:00

Den tveksamma äran tillfaller:
*trumvirvel*

Alex Schulman!

Vad sägs om detta?

"Expressen-bloggaren Linda Skugge (http://blogg.expressen.se/linda/) är rasande. I en krönika skriver hon indignerat om hur hon besöker en lyxkrog med sitt teåriga barn."

Vad är en egentligen en "teåring" för något? Är det må hända det svåra ordet "ett" som Schulman har svårt att stava till?

I så fall kan han ju prova använda siffror (1-åring) istället om det går bättre.

Eller förresten, gör inte det, Alex Schulman! Det verkar inte gå så bra för dig med siffror, är jag rädd. Du behöver tydligen hjälp med enkel huvudräkning också. Om Linda Skugge konstaterade att hon var gravid förra julen är det lätt för alla oss som vet att en graviditet brukar vara i ca 9 månader, att räkna ut babyn borde ha varit ungefär 3-4 månader vid resturangbesöket.

Man kan ju undra om Alex Schulman har några ammade bebisar i sin umgängeskrets? Jag har svårt att tro det med tanke på hans inlägg. Det tar sällan bara 5 minuter för en baby att äta, och varför skulle mamman, såsom Schulman påstår "rent demonstrativt klär av sig på överkroppen i de mest omöjliga sammanhang" bara för att hon ammar sitt barn? Har han överhuvudtagen sett en bebis ammas? Mammor brukar vara diskreta och har ofta speciella amningskläder på sig, så jag tror snarare att det är föreställningen om att barnet äter som stör honom, än att man skulle visa särskilt mycket naken hud.

Osäkra män som inte vill ha kvinnor i det offentliga rummet har i alla tider hittat strategier för att trycka ned, objektifiera, utestänga och förnedra kvinnor. Hur kan man tycka att en bebis är äcklig? Ska kvinnor med barn tvingas stanna hemma, är det ett synsätt som hör hemma i en demokrati? Är man en rabiat rebell bara för att man låter en hungrig liten bebis få amma när den faktiskt behöver det?

Kanske kommer ilskan av att han tycker att babyn tagit hans plats, han vill ha brösten ifred som sexobjekt och det är därför han blir så upprörd vid blotta tanken på barn som ammas? Något sexuellt verkar det vara han tolkar in i att bebisen äter i alla fall, och amningen kopplas till kiss, bajs och sex istället för till den mer självklara associationen - att inta föda genom munnen precis som han själv gör vid matbordet! Det är inte ett helt logiskt påstående att ätande skulle höra mer hemma på en toalett än vid ett matbord.

Schulman skriver:

"Jag vill inte gå i polemik, men låt mig säga detta. Om jag satt och åt på Edsbacka krog och plötsligt skulle få se en mamma dra ner blusen och låta en bebis suga på hennes bröst, så skulle jag begära tusenlapparna tillbaka av krögaren. Jag menar: hur besvärligt kan det vara att smita iväg fem minuter på toaletten eller så och sköta amningen så att ingen störs av den?"

Kom igen nu, visst sjutton vill du gå i polemik! Polemik är syret du andas, inte sant?

Frågan här är bara om "ingen störs"? Hur var det med mamman och barnet? Men de är kanske inte riktiga människor vars behov räknas, utan de faller kanske in under "ingen"?

Faktum är att det knappast tar 5 minuter att amma en 3 månaders baby. Det kan snarare röra sig om en halvtimme, eller bortåt en timme. När Linda Skugge bokade bord sa de att det var okej att hon tog med babyn, i det läget borde de ha upplyst henne om att hon inte skulle få sitta tillsammans med sin familj under resturangbesöket så hade hon haft chans att välja en annan resturang.

Efter att ha fått tillbringa en stor del av ett resturangbesök ute på toaletten eller ute i hallen bakom en skärm, avskild från sitt sällskap, skulle i alla fall jag vilja ha mina tusenlappar tillbaka!

Om vi föreställer oss en hypotetisk situation där det var du som matade ditt barn, Alex Schulman, skulle du då inte störas av att sitta ute på toaletten en stor del av ditt resturangbesök, eller i hallen bakom en skärm? Jag tror att du har svårt att föreställa dig hur det är att bli bemött som en social paria, ärligt talat, och jag undrar om en man så fogligt skulle gömma sig?

Ja, ärligt talat har jag själv svårt att föreställa mig det, jag har aldrig drabbats av den typen av diskriminering, tack och lov.

Att man ammar diskret och faktiskt inte tar av sig på överkroppen på allmän plats är väl ganska självklart, tycker jag. Men när det har gått så långt att kvinnor idag antingen lägger en stor filt över hela barnets huvud - vilket rimligtvis borde vara ganska störande för det ammande barnet att ha i ansiktet! - eller gömmer både sig och den hungriga babyn under stora märkliga tält, som i år marknadsfördes på Underbarabarn mässan i Älvsjö, så känns det knappast som några framsteg. På forum som Familjeliv läser jag nu att många till och med och med väljer att flaskmata istället för att amma på offentliga platser!

Då tänker jag att något har gått riktigt snett i vårt "moderna" samhälle. Jag undrar återigen vad den där omtalade "amningshetsen" har gått och gömt sig nånstans nuförtiden?

Jag har blivit utmanad...

2006-12-25T20:31:00.000+01:00

... av Jenny! :-)

3 saker jag skäms för:

Kaos hotar ständigt att invadera mitt hem och mitt liv. Jag tycker att jag städar och plockar undan, men sen tar det bara 10 minuter innan det ser ut som en bomb slagit ner igen. Hur gör man egentligen för att ha ett trevligt hem som man inte behöver skämmas för? Jag skäms för att det alltid blir så stökigt! Eller rättare sagt så skäms jag väl över hela kaoset: min oförmåga att få vardagen att fungera på ett bra sätt, att få saker gjorda, att få med mig barnen åt rätt håll, att få barnen att plocka undan efter sig. Jag lider väl lite av någon sorts arbetslöshetsapati och min effektivitetsnivå lämnar mycket att önska ... Jag har för mycket tid att slå ihjäl men hinner ändå ingenting, och hasar mest runt i myskläder och känner mig matt och misslyckad.

Att Juni inte har ett riktigt eget rum utan delar det med datorn, städskåp och förvaring. Vi är lite trångbodda, tyvärr.

Min övervikt. Jag har "alltid" varit smal till normalviktig, men på 10 år har jag lyckats gå upp 30 kilo. Jag förstår inte riktigt hur jag har låtit det bli så här, och jag skäms särskilt inför alla som känt mig sedan jag var smal. Jag tycker att det är pinsamt. Hur gick det till egentligen?

3 saker jag är stolt över:

Mina fantastiska flickor! Mina kavata små tjejer, viljestarka, envisa, duktiga och kloka - jag är otroligt stolt över dem! De är så söta också, och för det mesta kärleksfulla och omhändertagande mot varandra, det är så härligt att se dem tillsammans. :-)

Jag är faktiskt stolt över min blogg! Över texterna jag skrivit om barn och föräldraskap för Nära föräldrar och mina bidrag till boken med samma namn. Över min debattartikel som är publicerad i senaste numret av Amningsnytt.

Jag är stolt över att jag börjat sjunga solo som vuxen. Bättre sent än aldrig ... Och även om jag känner mig osäker och ofta är alltför självkritisk, så är jag stolt över min sångröst och att jag vågar trots att jag blir nervös fortfarande.

3 saker jag vill göra nästa år:

Gå ner 15 kg. Jag skulle nog må bra av det, både fysiskt och för min självkänsla. Frågan är väl bara hur jag ska få ihop det med min längtan efter att frossa i onyttiga mumsigheter. Jag till och med drömde om italiensk glass i natt ...

Få ett "riktigt" jobb som har anknytning till min utbildning, alltså litteratur/förlagsbranschen.

Utvecklas mer som sångerska. Bli mindre nervös och bättre på att improvisera. Våga ta ut svängarna mer, våga uttrycka mig mer, inte vara så hämmad. Tja, det gäller ju inte bara sången - jag behöver jobba på min självkänsla och att våga stå för vem jag är och vad jag tycker annars också!

3 händelser detta år som jag aldrig kommer glömma:

När Juni fick loss en tung skjutdörr från garderoben över sin fot. Tån såg helt hopklämd ut och det blödde ganska mycket. På akuten och närakuten ville de inte ta emot oss. (stort utbrott av RS-virus och extremt långa väntetider "...så länge det inte sprutar blod är det ingen fara." :-o) Men när såret fortfarande inte hade läkt och hon inte kunde gå efter flera dagar åkte vi till vårdcentralen, och det visade sig att jag inte alls hade överreagerat som velat åka in med henne direkt - stortån var bruten! Hade vi kommit in direkt hade de kunnat limma såret, även om det inte gått att sy.

Resan till Danmark. Underbara stränder, lek i vågorna med barnen, det fina feriehuset vi hyrde, Legoland, god mat, skaldjur, glassar med "guf".

Det här året var förhållandevis utan större dramatik, så jag har faktiskt svårt att komma på fler speciella händelser jag aldrig kommer att glömma. Förhoppningsvis kommer jag i framtiden att minnas hur det var när barnen var små, deras 2-års och 4-års dagar, sommaren när de lekte tillsammans ute på gården i värmen, alla mysiga picknickar i gräset ...

3 saker jag inte kan klara vardagen utan:

Internet!

En kopp te

Min man

3 personer jag beundrar:

Skorpan - för hennes fantastiska sida om barn och föräldraskap!

Pallas - för hennes skarpa intellekt och otroliga kreativitet!

Sara - som får vardagen att fungera som hemmamamma och trivs med det. Jag skulle också vilja vara hemma med barnen! Men själv behöver jag en mellanchef hemma (min man) som styr upp mig lite för att jag inte ska spåra ur och fortfarande sitta i mysbyxor vid datorn klockan 15.

3 personer jag utmanar att göra en liknande lista:

Skorpan

Pallas

Jorun

Minnen från vår oförglömliga Danmarksresa:

Konsten att flyga

2006-12-06T23:25:00.000+01:00

Något för oss "Lord of the Rings" fans

2006-12-06T23:10:00.000+01:00

They are taking the Hobbits to Isengard!

Behov och balans

2006-11-24T21:39:00.000+01:00

Klyschorna duggar tätt när man är småbarnsförälder.

”Du är den bästa mamman för ditt barn.” Jaha, men alla barn som far illa då? Har de också den bästa mamman?
”Om mamma mår bra mår barnet bra.” Hur fick man ihop det sambandet? Försvinner barnets behov om jag har tillräckligt kul?
”Alla gör som de vill!” Nej, alla kan inte göra som de vill. Inte om man till ”alla” också räknar det lilla barnet.
”Du som förälder vet vad som är bäst för ditt barn” eller ännu värre:
”Du bestämmer vad som är bäst för ditt barn.”

Riktigt så enkelt är nog inte livet. Ofta har vi goda intentioner, men ibland tänker vi fel eller går på myter eller trender. Jag kommer lätt på många saker jag önskar att jag hade gjort annorlunda. Men det låter ofta som om alla sätt och alla val vore precis likvärdiga. Det finns en naiv och klämkäck anda av "anything goes".

Sanningen är, skulle jag säga, att det ibland är ganska jobbigt att vara förälder. Det är krävande, intensivt, ett stort ansvar och barnen är beroende av oss. Man har en ständig jour. Bara det är ju påfrestande! Ibland fastnar man i soffan med barnet vid bröstet när man egentligen hade tänkt ta en dusch eller fixa en macka, och man kan känna sig lite frustrerad vissa dagar. Det är frustrerande de dagar man inte får en stund ifred när barnen sover.

Det är inte farligt att tycka att det är jobbigt ibland eller att man ibland känner sig låst. Man kan erkänna den känslan och tillåta sig att få känna så ibland. Det är okej att få klaga och höra att man inte är ensam. Och få bekräftelse från andra som kommit ut på andra sidan att det faktiskt går över! Livet är inte rosenrött och enkelt alla gånger. Jag tycker att vi borde försöka ta det för vad det är lite mer. Småbarnsåren är en intensiv tid i livet, men den är ändå förhållandevis kort om vi ser det i ett större perspektiv.

De allra flesta har dagar det är tufft, och jag tror att det är lättare att "stå ut" med det, om man kunde släppa idealbilden vi har idag av spädbarn. Jag upplever att det finns en bild idag av hur det "ska vara" som ligger väldigt långt ifrån de flestas verklighet. Det verkar nästan vara mer regel än undantag att vi har totalt orealistiska förväntningar på det lilla barnet och barnets behov. När verkligheten krockar med idealen så känns det nog extra jobbigt. Många nyblivna föräldrar idag uttrycker förvåning över att barnet inte tycker om att sova i sin spjälsäng, skriker i barnvagnen, vill amma betydligt oftare än var fjärde timma, inte vill ligga på mage på golvet, inte vill ligga ensam. Att barn trivs bäst i famnen ses ofta inte bara med förvåning, utan som ett problem man bör göra något åt.

Visst är det bra att behålla balansen i familjen så att inte någon bränner ut sig och mår dåligt, jag förespråkar inte något martyrskap. Men jag upplever att det är alltför ofta bara är föräldrarnas behov och vilja som står i centrum, medan barnet är den som ska göra merparten av anpassningen. Det handlar inte om en balans, utan tvärtom en brist på balans där barnets behov inte riktigt ryms i ekvationen. Vi är så rädda för att bli låsta att vi inte vill acceptera hur beroende av sina föräldrar små barn faktiskt är, och försöker träna dem till nivåer av självständighet som de egentligen inte är mogna för. Vi vuxna ska få våra behov tillgodosedda, barnen ska återigen synas men inte höras. De ska klämmas in scheman och standardmodeller som möjligen – om än tveksamt - underlättar för föräldrarna men knappast tar hänsyn till barnets behov eller svarar på barnets signaler.

Jag undrar om vi idag är på väg tillbaka till Tabula rasa teorin – där barnet ses som ett tomt blad som de vuxna fyller med innehåll. Barnets behov inte ses som verkliga utan något som föräldrarna skapar. Ger man barnen närhet och svarar på deras behov så påstås det att man vänjer dem vid ovanor och skämmer bort dem.

När man får småsyskon så lägger omgivningen ofta all fokus på det äldre syskonet, som ses som en ”riktig människa” med verkliga behov och vana att få närhet, kärlek och uppmärksamhet, medan bebisen inte verkar ses som en varelse som har några behov alls ännu. Den kan lika gärna få ligga och skrika, medan man lägger 100% av sin energi på att inte försumma storasyskonet. Som om en nyfödd inte alls vore van vid att ligga tryggt i livmodern med ständig tillförsel av näring från navelsträngen och lyssna till moderns röst och hjärtslag, utan är helt tom på erfarenheter och förväntningar.

I vår rädsla att försumma det äldre syskonet - ofta underblåst av en skuldbeläggande omgivning - är risken stor att det är det lilla barnets behov och anknytning som prioriteras bort. Jag känner fortfarande en tagg av sorg över att jag inte värnade mer om anknytningsprocessen med mitt andra barn, utan lät mig övertalas till att stressa hem till storasyster mindre än ett dygn efter förlossningen, trots att jag var helt slut och egentligen inte alls var redo åka hem. Den skadan tog tid att reparera.

Barnens behov och medfödda förväntningar existerar, oavsett om vi föräldrar svarar på barnets signaler eller inte. Jag tror inte att biologiska behov är något vi kan förhandla bort eller vänja dem av med. Vi kan låta bli att ge dem det de egentligen behöver och förväntar sig, och när de efter en tid inser att deras signaler inte besvaras så kommer de i de flesta fall att ge upp och foga sig. Men jag skulle inte säga att det är en positiv utveckling.

När vi åter går mot en tidsanda där barn inte tillåts att vara oss till något besvär, där vi inte längre är villiga att låta det lilla barnet störa oss vuxna i våra vanor och vår frihet, då får det lilla barnets behov stå tillbaka till förmån för de vuxnas. Men jag tror också att vi vuxna går miste om något mycket värdefullt när vi på ett mentalt så väl som bokstavligt sätt inte släpper barnet riktigt nära intill oss.

Det är inte bara en mysfaktor och trygghetsfaktor för barnet att få närhet, kroppskontakt stimulerar faktiskt utvecklingen av hjärnans synapser. Ibland hör man påståendet att det inte är farligt att barnets skriker, men sanningen är att stresshormonerna i barnets kropp blir mycket höga och vi vet väl alla att stress är skadligt för vår hälsa. För ett spädbarn var hjärna inte är färdigutvecklad gäller detta i allra högsta grad. Kroppskontakt och närhet är ett grundläggande biologiskt behov.

Jean Liedloff skriver i sin bok “The Continuum Concept”:

”Hela hans varelse, essensen av allt han är, innebär att han ska hållas i famnen. Under miljontals år har nyfödda barn hållits nära sina mödrar från födelseögonblicket. En del spädbarn ut det senaste hundratalet av generationer har berövats den här enormt viktiga upplevelsen, men det har inte minskat den förväntan som finns hos varje nyfödd, att han ska få vara där han hör hemma.”

***************************************************************************
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=588313&previousRenderType=3

http://www.abctidning.se/x0503a.html

http://www.hno.harvard.edu/gazette/1998/04.09/ChildrenNeedTou.html

Amningshets?

2006-11-08T01:32:00.000+01:00

Jag såg just ett debattprogram om ”amningshetsen” på SVT ikväll. Det var inte något särskilt bra och sakligt program, tyvärr. Kraftigt vinklat, med en ettrig Agnes Wold som låter väldigt självsäker trots att mycket av det hon hävdar är direkt felaktigt. Programledaren gav sällan tillfälle till replik, så Wolds fantasier fick stå oemotsagda. Framförallt WHO-koden fick sig en rejäl känga.

Att 6 månaders helamning bara rekommenderas för att det är dåligt vatten i u-länderna är en myt. Visst är det sant att svenska barn lyckligtvis inte behöver dö i diarreer, men därifrån till att helamning inte är bäst ur ett folkhälsoperspektiv även i i-länder är steget långt. Trots Wolds förnekande av detta så finns det faktiskt åtskilliga forskningstudier gjorda i i-länder som visar tydliga skillnader mellan barn som helammats i 6 månader som har betydligt färre luftvägsinfektioner i genomsnitt under det första levnadsåret,än barn som helammats i 4 månader. Visst spelar helamningen roll för immunförsvaret även i vår rika del av världen! Även om barn inte dör av öroninflammationer så är det ganska skönt om man kan minska förekomsten, eller hur?

Lustigt att det pratas så mycket om amningshets just nu när amningsfrekvensen, särskilt då när det gäller helamning, har sjunkit så drastiskt de senaste åren! Amningsvänligasjukhus projektet är nedlagt och de amningsvänliga rutinerna på BB som var vedertagna under 90-talet är ett minne blott. På KS har jag hört att det finns det läkare som bestämt hävdar att fullgångna barn inte kan bli tuttförvirrade av nappflaska, trots att detta är ett mycket väl belagt fenomen.

Allt färre mammor ammar och attityderna mot amning blir allt mer negativa. Offentlig amning är inte idag någon självklart som det var för 10 år sedan, utan trenden svänger tillbaka till 50-talet och allt ska smusslas med och helst ska man gå undan eller till och med hellre flaskmata på allmän plats istället för att amma. På Underbara barn mässan så såldes till och med amningstält man skulle gömma sig och barnet under! Om man ammar ett lite större barn så får stöter man på de mest otäcka fördomar, och då vågar man knappast amma offentligt. Var finns den omtalade amningshysterin efter 1-årsåldern?

I ena andetaget snackar Wold om ökade glutenallergier om man helammar i 6 månader, för att i nästa andetag prata på om hur bra det är med en massa välling. Men hallå?! Vad tror hon utlöste vågen av glutenallergi om inte just vällingen? Kom in i matchen! Det måste hon väl ändå känna till, även om hon nu väljer att inte låtsas om det som inte tjänar hennes syften.

Glutenallergierna ökade ju i samband med att de chockhöjde glutenhalten i vällingen! Då blev det en rekordökning av glutenallergier. Till stort lidande för många barn, ska tilläggas.

Man bör introducera gluten i skydd av amningen. Om man tänker avvänja barnet efter 6 månader så bör man introducera gluten tidigare. Men med tanke på att livsmedelverket rekommenderar delamning till minst 1 års eller längre, så vore det ju knasigt om deras rekommendationer om helamning samtidigt utgick från på en avvänjning vid 6 månader.

Sedan är ju problemet, som Wold mycket lägligt struntade i att nämna, att det inte alls är bra att barn klunkar i sig en massa välling vid 4 månaders ålder. Det ökar kraftigt risken för glutenintolerans också. Det är så välkänt att jag inte kan föreställa mig att hon missat det! För ett par år sedan omnämndes det så många gånger både i radio, tidningar och TV. Känner verkligen inte Wold till detta?

Faktum är att gluten bör introduceras långsamt och gradvis, och inte genom välling efter som man sett att bebisar äter stora mängder välling redan första gången de erbjuds det. Ofta en hel flaska. Gluten bör istället introduceras i små doser, tex genom att börja med några små teskedar gröt. Eller ännu hellre genom bröd och pasta, som brukar bli mer lagom mängd för en lugn glutenintroduktion.

Är WHO-koden som reglerar hur storföretagen får göra reklam för ersättningar och nappflaskor fel? Jag kan inte hålla med om det. Är det inte snarare så att det är därför vi är hyfsat medvetna om fördelar med amning i Sverige i förhållande till medvetenheten i många andra länder? Är det verkligen reklam med slogans som ”Nan - för att vi älskar dig!” i likhet med de kampanjer som finns i andra europeiska länder som vi behöver för att skapa ett mer lyhört och tillåtande klimat för såväl ammande som flaskmatande mammor? Jag tror inte det.

Att vi skulle vara så positiva till amning i Sverige är också en viss överdrift. Jag upplever att det finns en övertro på att ersättning är så bra och mättande och lösningen på alla problem. Ger man bara ersättning så blir barnet bättre mätt än av bröstmjölk, ökar bättre i vikt och sover bättre, alla blir lyckligare, mindre stressade och det är rättvist för pappa. Amning framställs som något både besvärligt och osäkert för barnet och kvinnor idag tvivlar så mycket på sin förmåga att föda upp sina barn på bröstmjölk. Det är min bild av dagens samhälle!

När min amning inte funkade tyckte de flesta att det var självklart att jag skulle ge flaska istället. Jag fick antydningar om att jag borde ge upp och inse att jag faktiskt inte kunde amma, att jag hade lättmjölk i brösten och inte kunde ge mitt barn så det räckte. Varför låta barnet svälta när det finns så bra ersättningar? Och även om jag ammade lite så spelade det väl ingen roll om jag flaskmatade samtidigt? Det fanns inte många som hade förståelse för att vi valde att inte ge ersättning i första läget utan försöka lösa problemen med amningen istället. Lite flaska kunde vi väl i alla fall ge också?

Det är min erfarenhet och talet om det amningshysteriska Sverige känner jag inte igen mig i alls! Visst förväntas man prova att amma - men så fort det blir problem så förväntas man ge upp och flaskmata, och vill man kämpa för amningen så ses man som en idiot och alla försöker tala en tillrätta.

Ni som inte tycker att det finns stöd för flaskmatande mammor får väl organisera er? Det fanns inget stöd alls för ammande mammor förut, och ingen kunskap om amning. Det är mammor som har organiserat sig och stöttat varandra, tagit reda på saker, spridit kunskap, och lobbat för amning. Det är och har varit en ren gräsrotsrörelse, sällan med något stöd från myndigheter alls. Allt amningsvänligt som fanns på 90-talet är nedlagt nu också, som amningsvänliga sjukhus, och konsumentverket gör inte ens något åt alla anmälningar mot företag som brutit mot WHO-koden i sin marknadsföring.

Sajten Nappflaskan var ju ett jättebra initiativ, men när den som startat den inte orkade längre så fanns det ingen som tog över. Ni som saknar stöd för flaskmatande mammor, ni får göra precis som mammorna som grundade Amningshjälpen: samla er och börja stötta varandra! Det är inte förbjudet, ni är ju inget multinationellt företag som tjänar pengar på att ge ut gratisprover på ersättning till nyfödda för att få så många som möjligt att köpa era produkter - det är DET koden är till för att hindra, inte för att försvåra för flaskmatning! Man kan inte sätta likhetstecken mellan reklam och information! Man får visst informera om ersättning och hur man flaskmatar, både på bvc och privat. Men marknadsföring av nappflaskor och ersättningar regleras av koden.

Är vi svenska kvinnor så självgoda att vi tror att vi är så mycket klokare och mer kritiska mot reklam än tex franska eller tyska kvinnor? Hur kommer det sig att de går på reklam och inte vi? Eller gör vi inte det? Varför är välling en produkt som säljer så bra? Många svenska kvinnor tror på allvar att välling innehåller mer näring för ett barn på 1 eller 2 år, än vad bröstmjölken gör. Kan det bero på att välling inte omfattas av WHO-koden och det inte står tryckt på paketen att bröstmjölken fortfarande är mer näringsrik för barnet? Förutom att den fortfaramde innehåller en massa antikroppar och viktiga fettsyror. Nu tänker många säkert att, det kan väl inte stämma. Jo då, det gör det! Kolla gärna livsmedelsverkets tabeller över näringshalten. Om det fanns tryckt på vällingpaketen så skulle kanske inte lika många välja välling framför bröstmjölk efter 6 månader?

Nackdelar med sjalbarn? ;-)

2006-11-07T13:36:00.000+01:00

Det finns en massa fördelar med att bära barn i sjal. Liksom en hel del fördomar och myter om "sjalbarn". Men nu har jag upptäckt att det också finns några verkliga negativa bieffekter med att ha sjalbarn. ;-)

Ett är att de alltid ska bära på varandra! Helt plötsligt kommer de vinglande med varandra på ryggen, det ser helt livsfarligt ut. *s*

En annan är väl att man hittar så många vackra sjalar man vill ha, och det blir ganska dyrt. Det är lätt att bli lite ha-galen i vår materialistiska värld, och det för man lätt över på sjalandet också.

Och när barnen blir så stora att de inte vill bäras längre så saknar man ju sjalandet så mycket att man genast längtar efter flera sjalbarn och nya sjalar. Och det blir ju ännu dyrare ... Jag är lite i valet och kvalet faktiskt, och Juni pratar om att hon vill ha en till lillasyster. När man ser nyfödda sjalbarn i gosiga trikåsjalar gör längtan efter en ny bebis sig påmind. Eller är det egentligen en längtan efter att få prova en tjusig Sino Krustistel? :-o

Den tredje (fjärde?) nackdelen är att min armmuskler har förtvinat - jag sätter ju alltid barnet i ringsjal istället för att kånka i armarna. Upptäckte nu hur svag jag blivit i armarna. Man skulle ju få staka armmuskler av att ha småbarn? Men med sjalbarn så får man kanske bara en snygg sjalsamling? ;-)